Från mitten av 1970-talet till början av 1980-talet stod britten Pe- ter Marsh och hans forskarteam för flera undersökningar om huli- ganismen utifrån socialpsykologiska teorier och metoder. En av de- ras huvudpoänger var att man skulle uppfatta våldet som rituellt
snarare än faktiskt. Marsh myntade begreppet aggro för att beskri- va hur unga fotbollssupportrar använde läktarna för att visa upp virilitet och tillhörighet till sin subkultur. Att man ändå gick över den rituella våldsgränsen, och utövade faktiskt våld, förklarade Marsh med att vissa individer alltid går över de gränser som grup- pen har kommit överens om samt att ordningsmakten hade provo- cerat fram våldet. Vidare pekade forskargruppen på att det fanns
struktur, där en identitet mellan grupplojalitet och aggressivitet ba- lanserades och utvecklades. Genom fältstudier visade forskarna att det var en rationalitet i supportrarnas beteende och deras förklar- ing till ”the social order of the terraces” blev deras viktigaste forskningsbidrag (Marsh 1978; Marsh & Campell 1982). Marsh fick kritik för att hans forskargrupp både underskattade och un- derrapporterade det faktiska våld som förekom. Gruppen fick vi- dare kritik för att sakna historisk kontextualisering och att de inte tog hänsyn till socioekonomiska samt politiska förklaringsfaktorer (Tsoukala 2009, Joern 2010).
Forskningen kring våldet som en ritualiserad företeelse, snarare än ett faktiskt våld, spred sig efter hand utanför Englands forsknings- miljöer. I Italien konstaterade flera forskare att huliganers sökande efter identitet och grupptillhörighet var starkt förknippat med det ritualiserade våldet och att detta i sin tur var förknippat med olika situationsbundna variabler såsom arenors utformning, fotbollens regelsystem och matchresultat. Forskarna menade vidare att våldet inte huvudsakligen var fysiskt utan till stor del bestod av gester mot motståndarklacken, förolämpningar och glåpord (Salvini 1998 & Dal Lago 1994 ur Tsoukala 2009).
Belgiska och holländska forskare påpekade att det var specifika si- tuationer och omständigheter som skapade huliganismen och att orsakerna huvudsakligen stod att finna i grupprocesser och sup- portrarnas starka klubbtillhörighet. De tillade vidare att huliga- nismen inte kunde förklaras som enskilt fenomen utan måste för- stås och analyseras i en bred samhällskontext där faktorer som frånvarande föräldrar och uppluckring av normer spelade viktiga roller (Dunand 1987 & Brug 1994 ur Tsoukala 2009).
Det situationella perspektivet, att ”tillfället gör huliganen”, mötte kritik för att det ansågs ta bort aktörernas eget ansvar och vilja. Gerry Finn som analyserade skotska supportrars våldsbenägenhet menade att det inte gick att bortse från att dessa unga män även gjorde ett medvetet val. De sökte spänning och genom att delta i
slagsmålen fick de en individuell förstärkt tillhörighet till den egna gruppen samtidigt som gruppen fick en stärkt gruppkänsla genom att individen kommer över sin individuella rädsla och slåss i grup- pens namn (Finn 1994). Under tidsperioden 1985−97 började fir- magrupperingar uppmärksammas allt mer i forskningen.
Både i Frankrike och Turkiet utvecklade olika forskargrupper idén om det ritualiserade våldet och kopplade detta till olika former av yttre påverkan som matchresultat, den fysiska platsens utformning, spelet på plan och medietäckningen (Le Noé 1998 & Erkiner 2004 ur Tsoukala, 2009:100–101).
I England vidareutvecklade Clifford Stott teorierna kring det ritua- liserade våldet, men i motsats till sina föregångare bygger han sina teorier på breda empiriska studier, bland annat flera olika fältarbe- ten. Utmärkande är även att han och hans kollegor inte blundar för att det faktiskt inträffar en hel del reellt våld, inte enbart rituellt, i huliganers sammanstötningar. Stott pekar också på att det sker en interaktion mellan olika aktörer såsom huliganer, supportrar, poli- ser och privata vaktbolag. Genom denna interaktion påverkas händelseförloppet i hög grad, eftersom de olika aktörerna triggar upp stämningen och därigenom ökar våldsincidenterna (Stott & Pearson 2007).
Många av resonemangen överlappar varandra mellan de tre disci- plinerna. När det till exempel gäller det symboliska våldets karak- tär och plats i huligankulturen så kan det vara större skillnader mellan enskilda forskares uppfattning än mellan ämnesdiscipliner- na. Där Peter Marshs forskning har fått kritik för att underskatta det reella våldet så lyfter hans ämneskollega Clifford Stott att både det fiktiva och det reella våldet har sin absoluta plats i kulturen. I denna avhandling har jag inspirerats av de psykologiska studierna på flera sätt. Mitt material stärker Stotts slutsatser att både det
dieanalyser jag har gjort samt i intervjuerna. Att aktivt skapa en fysisk konfrontation med likasinnade verkar vara en av firmornas grundpelare − både det faktiska våldet och det rituella våldet är viktigt. Vad gäller det symboliska våldet så verkar detta öka i takt med de sociala mediernas framväxt något jag diskuterar i artikel 1 och 2.
Skapandet av identitet inom huligankulturen, både på individ och på gruppnivå, intar en central plats hos alla forskarna oavsett äm- nestillhörighet. Identitetsskapandet är en av de centrala begrepp som jag själv lyfter upp som en huvudförklaring till att unga män söker sig till den våldsamma supporterkulturen. Detta resonemang utvecklas i teoridiskussion genom Erving Goffmans teorier om identitet, tillhörighet och stigma.
Stotts påpekande att graden och frekvensen av oroligheter är bero- ende av interaktionen mellan många olika aktörer – ej enbart mel- lan huliganer – synliggörs även i min undersökning. Att både huli- ganer, ultras-grupperingar och andra supporterkategorier påverkas av och i mötet med polis och privata vaktbolag, är något som ofta resulterar i att våldet och aggressiviteten ökar. Den sociala interak- tionens konsekvenser som sker i detta möte – ansikte mot ansikte – förklarar jag utifrån Goffmans begrepp social interaktion. Jag pro- blematiserar detta möte också utifrån att de olika aktörernas hand- lingar uppträder på olika (medie-)scener. Dessa tolkas i sin tur i specifika (medie-)kontexter – genom dessa olika medienarrativ verkar respektive grupp få sina ”verklighetsbilder” bekräftade: på
Sverigescenen skrivs oftast att polisen använder övervåld och i tra- ditionella medier, inte minst i kvällspressen, att ”supportrarna” är ”slödder” och ”idioter”.