Det finns visst forskningsstöd för att det finns samhällsvinster av bostadsanpassningar, men studierna är få och bygger inte på uppföljning över längre tid, vilket ger begränsade kunskaper. En studie från
Storbritannien pekar på samhällsvinster av investeringar
i bostadsanpassningar och hjälpmedel. Dessa investeringar ledde till minskade kostnader för plats på äldreboende och service i hemmet.
Vidare noterades kostnadsbesparingar på grund av minskat antal höftfrakturer, minskad smärta och brännskador.
Även svenska studier redovisar potentiella kostnadsbesparingar till följd av bostadsanpassning. Dessa bestod av minskat behov av platser på särskilt boende för äldre, platser på boende för yngre med
funktionsnedsättning, kostnad för hemtjänst, korttidsboende med mera.
Studier som har undersökt samhällsekonomiska effekter av tillgänglighet i boendemiljön visar stora potentiella samhällsvinster även om endast en mindre andel äldre personer kan skjuta fram sitt behov av särskilt boende på grund av ett tillgängligt boende.
Avslutningsvis kan konstateras att de flesta studier handlar om äldre personer, vilket innebär en risk för att bostadsanpassningars betydelse för barn, unga och vuxna i yrkesverksam ålder inte synliggörs. Fortsatt forskning om samhällsvinster av bostadsanpassningsbidraget behövs där samtliga åldersgrupper inkluderas.
8.1 Tidigare uppdrag från regeringen
8.1.1 Bostadsanpassning – en uppföljning av kommunernas verksamhet, rapport 1994:11
Regeringen gav i april 1993 Boverket i uppdrag att följa upp och beskriva utvecklingen när det gällde verksamheten med bostadsanpassningsbidrag med mera. I uppdraget ingick bland annat att följa och beskriva
kommunernas beslut i ärenden om bostadsanpassningsbidrag samt att analysera eventuella förändringar till följd av den då nya lagstiftningen och eventuella skillnader mellan kommunerna vid beslut enligt
lagstiftningen. Funna problemområden och Boverkets förslag sammanfattades på följande sätt: I den övervägande delen av
kommunerna var det kommunen som, antingen i eget namn eller såsom ombud för sökanden, ingick avtal med entreprenören eller leverantören om åtgärdernas utförande. Förklaringen härtill var att flertalet personer med funktionsnedsättning antingen inte ville eller inte klarade av att ikläda sig den roll som lagen tilldelat dem. Boverket föreslog därför att reglerna för bostadsanpassningsbidraget ändrades så att stöd kunde lämnas, förutom som bidrag, även i form av utförda åtgärder. Reglerna för bidrag vid köp eller byte av bostad upplevdes av kommunerna som oklara. I praktiken rådde stor osäkerhet om vad som skulle anses utgöra särskilda skäl för att välja en bostad som krävde anpassningsåtgärd. Detta ledde till att innebörden av begreppet kunde variera med hänsyn till omfattningen och kostnaden för åtgärden. Boverket föreslog därför att vid köp eller byte av bostad skulle stöd kunna lämnas till åtgärder som inte var kostnadskrävande även om det inte fanns särskilda skäl för att välja en bostad som krävde anpassningsåtgärd. Vad gällde standardhöjande åtgärder hade begränsningarna när det gällde bostäder med låg standard och större samtidiga upprustningar inte någon reell betydelse. Detta medförde att nästan alla definitionsmässigt sett standardhöjande åtgärder prövades mot lagens övriga krav och principer för bidraget. Boverket föreslog därför att reglerna om standardhöjande åtgärder skulle
utmönstras ur lagen och att det i lagen skulle införas en ny bestämmelse som gav lagstöd åt den allmänna principen att bostadsanpassningsbidrag
8.1.2 Återanvändning av hissar och större installationer finansierade med bostadsanpassningsbidrag, rapport från 2009
Boverket fick i regleringsbrev för 2008 regeringens uppdrag att belysa möjligheterna till återanvändning av hissar och större installationer så att det i vissa fall blev möjligt att återanvända installationer som finansierats med stöd av bostadsanpassningsbidraget, och lämna förslag på ändringar av bestämmelserna. Boverket konstaterade bland annat följande:
Återanvändning av lyftanordningar och andra installationer finansierade med bostadsanpassningsbidrag var inte någon ny företeelse. Redan på 1970-talet infördes en försöksverksamhet med återanvändning av lyftanordningar och andra kostsamma anordningar. Denna verksamhet permanentades genom ett regeringsbeslut 1987. Genom ett nytt regeringsbeslut 1992 upphörde den särskilt reglerade verksamheten. I förarbetena till nuvarande lag, prop. 1992/92:58 s. 27, uttalas ett stöd för att om en kommun finner att en lyftanordning bör kunna återanvändas finns en möjlighet för kommunerna att villkora beslut om
bostadsanpassningsbidrag så att lyftanordningen ska återlämnas när det inte finns behov av den längre. Boverket hade tidigare påtalat det
tveksamma med en sådan verksamhet till regeringen då det enligt verkets uppfattning saknades direkt stöd i lagen dels för att villkora ett beslut, dels för att bevilja en åtgärd i form av en begagnad produkt i ett nytt ärende.
En företagen enkätundersökning visade att en överväldigande
majoritet, cirka 95 procent, av kommunerna återanvände installationer av något slag. Undersökningen visade vidare att en majoritet av
kommunerna löste återlämnandet på frivillig väg, att kommunerna återanvände inte bara hissar/lyftanordningar utan även ramper,
rullstolsgarage, timers, duschkabiner med mera i varierande omfattning.
Vidare framkom att många kommuner har någon form av upparbetad rutin eller system för att hantera verksamheten, att relativt få
problem/tvister förekom med verksamheten och att kommunerna som helhet var positiva till att återanvända installationer. Boverket
konstaterade att frågan om äganderätten till installationen var en central frågeställning. Det var Boverkets uppfattning att enligt nuvarande lagstiftning var det den enskilde bidragstagaren som var ägare av
installationen. Kommunen var enligt den rollfördelning som gällde enligt lagen inte vid något tillfälle ägare av installationen och stöd för att villkora ett beslut saknades också i lagen. Dessutom borde enligt Boverket beaktas jordabalkens regler om fast egendom och tillbehör till fastighet som aktualiserades när en fastighetsägare anbringade
installationer på en fastighet och/eller i en byggnad. Jordabalkens regler medförde nämligen rättsverkningar såväl obligationsrättsligt som sakrättsligt. En verksamhet med återanvändning förutsatte dels att en kommun kunde få en produkt åter, dels att kommunen kunde använda en begagnad produkt i ett nytt bidragsärende. Nuvarande lagstiftning utgick ifrån att kommunen beviljade ett belopp som motsvarade en skälig kostnad för godkända åtgärder i ärendet. Kommunen saknade mot denna
oreglerad.
Boverkets förslag till regeländring innebar i korthet följande. Lagen om bostadsanpassningsbidrag kompletterades med regler som behandlade dels kommunens kompetens att få ta emot en begagnad produkt genom att få avtala om ett återlämnade på frivillig väg, dels möjliggjorde för en kommun att i ett kommande beslut om bidrag få besluta om anpassning genom att bevilja bidrag med en begagnad produkt som ett alternativ till att beslut om bidrag i form av ett belopp. Förslaget byggde på att en kommun bara fick lämna bidrag med en begagnad produkt om denna i allt väsentligt uppfyllde krav på kvalitet, säkerhet och hygien som kan ställas på en motsvarande ny produkt. Detta för att säkerställa att en kommun bara fick lämna ut produkter som var fullgoda. I ett nytt system med särskilda regler om återanvändning blir en central fråga vilka produkter som skulle kunna bli föremål för återanvändning. För att inte alltför starkt begränsa de produkter som kommunerna skulle kunna återanvända men samtidigt inte riskera att olämpliga lösningar kom till stånd för den som har en funktionsnedsättning innebar förslaget att frågan om vad som avsågs med ”större installationer” överlämnades till att prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Boverket menade dock att det vore lämpligt om verket fick föreskriftsrätt för att, om behov ansågs föreligga, kunna förtydliga att vissa begagnade produkter i vart fall kunde anses utgöra större installationer. Hur kommunerna skulle kunna hantera de kostnader som kan uppstå i ett system med
återanvändning såsom demontering, återställning, lagerhållning med mera gav nuvarande regler för det så kallade återställningsbidraget ingen heltäckande lösning på. Kommunerna behövde därför en i lag reglerad befogenhet för att kunna hantera dessa kostnader i ett kommande system med återanvändning. Boverket borde i detta sammanhang bemyndigas att få meddela särskilda föreskrifter om behov därav ansågs föreligga för verksamheten med återanvändning. Till föreskrifterna skulle Boverket i sådana fall kunna koppla allmänna råd för att ge närmare riktlinjer för verksamheten inklusive frågan om hantering av återställning.
En fråga som delvis låg utanför uppdraget var frågan om
bidragstagarkretsen borde utökas. Boverket konstaterade därvid att enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag lämnades bidrag till enskild person som äger en bostad för permanent bruk eller som innehar en sådan bostad med hyres- eller bostadsrätt. Boverket ansåg att inte endast enskilda personer skulle kunna ansöka om bidrag utan att även ägare av
flerbostadshus skulle kunna söka bidrag för en funktionsnedsatt persons räkning i vissa fall. En sådan lösning skulle innebära att ägaren av fastigheten också blev ägare av anpassningsåtgärden. Genom en sådan möjlighet skulle de otydligheter som förelåg med dagens system kring frågor om äganderätt, försäkring, reparationer med mera för anpassningar i gemensamhetsutrymmen i flerbostadshus kunna undvikas.
särskilt ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken under perioden 2011-2016. För Boverkets del har regeringen beslutat om fem delmål som strävar mot inriktningsmålet ökad fysisk tillgänglighet.
Undersökningen i rapporten behandlar delmål 5, som innebär att landets kommuner senast 2016 ska utöva en väl fungerande hantering av bostadsanpassningsbidraget med en hög grad av rättssäkerhet.
Sammanfattningsvis framgår följande: Utfallet av den undersökning som Boverket genomförde visade att det fanns stora brister i den formella hanteringen. Till exempel fattades ett skriftligt beslut först efter det att bostadsanpassningsåtgärden blivit utförd i mer än 50 procent av ärendena, och dokumentation för beräkning av skälig kostnad
(anbud/offert eller kostnadsberäkning) saknades i mer än 80 procent av ärendena. Exempel på övriga brister i hanteringen var att skriftliga beslut helt saknades, att medgivande från fastighetsägare saknades och att det fanns brister i fullmaktsförfarandet där bland annat skriftlig fullmakt saknades i ärendena. Boverket fann att just frågan om i vilket skede kommunen fattade ett skriftligt beslut var en av de viktigaste
problemställningarna relaterat till rättssäkerhet för den enskilde eftersom detta moment i handläggningen kunde ha en avgörande betydelse för hur rollfördelningen kom att hanteras. För en sökande kunde processen i ett ärende många gånger inledningsvis vara svår att förstå och det var viktigt att kommunerna först prövade en ansökan och därefter meddelade ett skriftligt beslut, oavsett om detta var positivt eller negativt för sökanden.
Först därefter kunde han eller hon avgöra om kommunen skulle hjälpa till med att välja entreprenör, sluta avtal med entreprenören om åtgärdernas utförande och betala denne när arbetena var klara. Undersökningen påvisade att det skilde sig mellan hur kommunerna formellt hanterade bostadsanpassningsbidraget. Det fanns i undersökningen exempel på kommuner som i stort sett hanterade bidragsgivningen enligt
intentionerna i lagen men det fanns också exempel på kommuner där stora avsteg förekom. Bristerna var enligt Boverket av sådan art att åtgärder måste vidtas för att uppnå en förbättring.