Forskningsläge
Fas 1 och 3 behandlas inte under egna avsnitt då materialen är av begränsad karaktär (gäller även avsnitt Potential nedan). Den tidigneolitiska dateringen, fas 1, kan mycket väl indikera mer tydlig närvaro av lämningar från perioden inom området (se t.ex.
Brink, Hammarstrand Dehman & Helgesson 2014). Det möjliga folkvandringstida fyndet, fas 3, får ses som en indikation på att den vikingatida bebyggelsen, fas 4, kan ha ett äldre ursprung inom området. Fas 2 representeras även det av en enstaka indi-kation, men då den är av mer ovanligt slag behandlas fasen ändå under eget avsnitt.
Fas 2, Senneolitikum period II (1950–1700 f.Kr.)
Senneolitikum, särskilt senneolitikum II framträder period II inom forskningen allt-mer som en viktig formativ fas som på flera sätt pekar fram mot bronsålderns början.
Metallinflödet ökar via intensivt använda kontaktvägar och bebyggelsen avslöjar ett allt större fokus på variation i form och sociala sammansättning, något som samman-taget ansetts tyda på en ökad social komplexitet.
Forskningen kring senneolitisk metall och dess samhälleliga roll i Sydskandina-vien domineras av Helle Vandkildes studie från 1996. Senneolitikum, särskilt sen-neolitikum II, är en period som innebär starten på ett så pass stort inflöde av metall/
metall föremål till Sydskandinavien att dess sociala/samhälleliga betydelse blir mar-kant. Under senneolitikums äldre del (2350–1950 f.Kr.) menar Vandkilde att metall-föremålen ”ägdes” av gruppen, dvs. hon ser här en kollektiv koppling till metall-föremålen.
Tolkningen baseras på att föremålen sällan begravs med de döda utan framför allt de-poneras i t.ex. våtmarker (Vandkilde 1996:281). Under senneolitikum II ser Vandkilde ett skifte mot att depositionerna av metallföremål visar på en tydlig maktasymmetri i samhället. Genom depositionerna uttrycks ekonomisk och social rangskillnad mellan olika grupper. Däremot tyder inte gravmaterialet på att social rang markeras med metallföremål på individnivå (Vandkilde 1996:283ff). I en studie baserad på främst västskånskt material framhålls dock en mer individknuten makt baserat på en tolk-ning av metallföremålen (Artursson, Karsten & Strömberg 2005:513).
Utifrån en omfattande analys av hus/bebyggelse har Magnus Artursson framhållit senneolitikum, särskilt senneolitikum II, som hierarkiskt komplext. Stora gårdar med hus på över 30 m har i vissa fall tolkats som hövdingagårdar (Artursson 2009). Här är
bl.a. husens storlek avgörande för tolkning av social status. I andra bebyggelsestudier poängteras en mer kollektivt präglad maktbas inom ett hierarkiskt samhälle (Brink 2013; 2015).
Att metallföremål funnits på gårdar som inte omedelbart kan tolkas ha bebotts av samhällets allra översta skikt framgår av ett fynd från Fosie i Malmöområdet. Här påträffades en metallyxa i ett ca 26 m långt hus (Björhem & Säfvestad 1989:57ff;
Vandkilde 1996:149). Den närmare kunskapen om metallföremålens ekonomiska och sociala kontext är dock begränsad sett till faktiska kopplingar mellan metallföremål och hus/gårdar.
Fas 4, Vikingatid–tidigaste medeltid (ca 800–1150 e.Kr.)
Forskningen kring den aktuella perioden är mycket omfattande och kan inte beröras i detalj. I det översiktliga forskningsläge som presenteras här berörs två aspekter; dels bebyggelsens ekonomiska och sociala karaktär och dels den tidigmedeltida bybild-ningsprocessen.
Bebyggelsen tillhörande fas 3 kan åtminstone i sin senare del, sen vikingatid–tidig medeltid, karakteriseras som en storgårdsmiljö. Tolkningen baseras främst på metallfö-remålen, det manifesta hus 1 och de indikationer på omfattande hantverk som framför allt grophusen pekar mot. Lämningarna passar därmed generellt in i bilden av vikinga-tidens bebyggelse som organiserad i storgårdar med i vissa fall förmodat underordnade närliggande gårdar som framförts för bl.a. Malmöområdet. I vissa fall framträder dessa storgårdar som godsliknande, och med aristokratiska förtecken (Jönsson & Persson 2008:103ff; Ifversen 2009; Heimer 2009; Schmidt Sabo & Söderberg 2012:156f). Det skall poängteras att storgården i sig inte nödvändigtvis innebär att de varit bebodda av en aristokrati (Söderberg 2014:111).
Omfattande forskning har ägnats bybildningsprocessen i skiftet sen vikingatid–
tidig medeltid (t.ex. Thomasson 2005; Jönsson & Persson 2008; Schmidt Sabo &
Söder berg 2012). Den generella bilden ger vid handen ett relativt snabbt men inte okomplicerat maktskifte och övergång från det gamla bebyggelselandskapet – organi-serat i storgårdssystem av olika dignitet – mot bylandskapet, men samtidigt ses också detaljer och nyanser som ger kunskap om både makten och dess följare, och maktmot-stånd (Lihammer 2007:265ff). Detta spänningsfält fångas i bl.a. de senvikingatida/
tidigmedeltida gårdarna och i bybildningarna på lokal nivå, i dess lokala förutsätt-ningar, genomförande och konsekvenser.
Noterbart är att byar i olika form funnits tidigare men där de inte legat vid plat-serna för de historiskt kända byarna. I en studie av bybildningen i Malmöområdet som framför allt bygger på de omfattande undersökningar som genomförts här under de se-naste två decennierna konstateras att de historiskt kända byarna etableras under olika tidpunkter under loppet av ca 250 år, från omkring 950–1200 e.Kr. (Schmidt Sabo
& Söderberg 2012:155f; Jönsson & Persson 2008:103ff). Sammantaget understryker forskningen komplexiteten i händelseförloppet, och i de ekonomiska och sociala rela-tionerna under den här tiden.
Fas 5, Nyare tid (1550 e.Kr.–)
Den arkeologiska forskningen kring de historiskt kända byarna har främst haft fokus på deras äldre historia och på de mer centrala delarna av byarna med huslämningarna tillhörande gårdarna (t.ex. Jönsson & Persson 2008). De områden som varit mer all-männa eller perifera, t.ex. bygatan och bytomtsgränsen har varit mindre framträdande i forskningen. I västra och sydvästra Skåne har stora infrastrukturella projekt medfört att ett flertal av de historiskt kända bytomterna delvis undersökts arkeologiskt. Vid dessa har visst fokus lagts på gränsområden och därmed har dikesområden undersökts. Det har bl.a. konstaterats att dikena ingått i ett planläggande sammanhang som spänner sig över tid från yngre järnålder till tidigmodern tid. Vid undersökningen i Eskilstorp
berördes utkanten av den registrerade bytomten. De framschaktade lämningarna i detta ytterområde har likheter med andra i t.ex. Malmöområdet och består till stor del av diken och gropar (Björhem & Dahlström 2007; Jönsson & Kockum 2004; Jönsson &
Kockum 2005; Lövgren & Ingwald 2002). Dessa diken och gropar bör tilldelas viss betydelse beroende på bl.a. det arbete som krävts av gårdens och byns invånare för att skapa och sedan underhålla dem. Dikenas funktion bedöms oftast som dränerande eller avgränsande. De skriftliga källorna är knappa vad gäller t.ex. gränsdiken, däremot är underlaget något generösare när det gäller liknande anordningar som t.ex. gärden (Hoff 1997). Datering av diken är problematiskt. Vid en undersökning i byn Fosie lades stor vikt vid att försöka reda ut de dikesområden som framkom och resultatet därifrån visade att de enskilda dateringarna kunde vara osäkra men när en stratigrafisk kedja upprättades blev dateringarna mer säkra. Vid samma undersökning kunde konstateras att de övervägande perioderna när dikena anlagts var under tidigmedeltid respektive tidigmodern tid (Jönsson & Kockum 2004; Jönsson & Kockum 2005).
Potential
Fas 2, Senneolitikum period II (1950–1700 f.Kr.)
När det gäller fas 1 finns ett fynd att utgå från, en kopparyxa. Fyndet är dock av så pass sällsynt slag att uppmärksamhet bör ägnas åt det vid en eventuellt fortsatt undersök-ning inom området. Potentialen ligger dels i att det kan finnas ytterligare föremål från tiden i området där den påträffades, dvs. dess kontext är möjligen inte helt avgjord.
Viktigare är dock möjligheten att knyta fyndet till en samtida bebyggelse inom områ-det för att på så sätt få en koppling till en ekonomisk och social kontext. Bebyggelse-indikationer påträffades inte vid förundersökningen, men utifrån undersökningar i närområdet vet vi att senneolitisk bebyggelse i form av både hus och gravar förekom-mer i Vellingeområdet (t.ex. Brink, Hammarstrand Dehman & Helgesson 2014).
Potentialen gällande fas 2 får ses som hög utifrån nuvarande forskningsläge, men utifrån möjligheterna att faktiskt hitta ytterligare lämningar från perioden inom området får den ses som mer begränsad då förundersökningen inte gett några indikationer på ytter-ligare lämningar från perioden.
Fas 4, Vikingatid–tidigaste medeltid (ca 800–1150 e.Kr.)
Lämningarna tillhörande fas 3 framstår som välbevarade och med generellt goda förut-sättningar för analyser. Inom nuvarande exploateringsområde fångas en stor del av en vikingatida storgårdsmiljö in med potential att studera såväl ekonomi, sociala förhål-landen som rumslig organisation under vikingatid–tidig medeltid. Dateringarna tyder dessutom på direkt kronologiskt samband med bildandet av Eskilstorps medeltida by.
Potentialen hos lämningarna tillhörande fas 4 bedöms sammantaget som mycket hög.
Fas 5, Nyare tid (1550 e.Kr.–)
Det finns en stor potential att studera gränsområdet mellan bytomten och kringliggande marker. Om möjligt kan även äldre strukturer finnas som innebär att diskussioner kring kontinuitet kan bedrivas. Under tidigmodern tid kan en ökning av gränsmarkeringar i form av diken noteras. I många fall överensstämmer dessa med gränsmarkeringarna på skifteskartorna från 1700-talet. De nya eller förnyade gränsdragningarna kanske skall ses i samband med upprättandet av lantmäterikartorna. Kartorna produceras i och med storskiftet, vars huvudändamål var att bilda underlag för nya skiften. De arkeologiska lämningarna kan i kombination med fördjupade kartstudier analysera markanvänd-ning av utkantsområdet bl. a. utifrån ekonomiska och sociala perspektiv.
Potentialen hos lämningarna tillhörande fas 5 bedöms sammantaget som hög.