D EN FORTSATTA FRAMSTÄLLNINGEN - Hanteringen av avtal i strid med lag eller goda seder

Den utförda analysen ger alltså vid handen att rättsläget trots allt får uppfattas som att avvisningsregelns tillämplighet fortfarande ska avgöras med hjälp den bedömningsmodell som anvisas i NJA 1997 s. 93. Det kan härvid vara på sin plats att påminna om vad som anfördes i fallet.

”I undantagsfall kan en talan i anledning av en tvist rörande ett avtal eller ett påstått avtal avvisas, därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av rättsordningen och domstolen av denna anledning vägrar att ta befattning med hans yrkande. En avvisning på sådan grund förutsätter, att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär och att detta uppenbart framgår antingen av grunderna för yrkandet eller av utredningen i målet (jfr rättsfallet NJA 1992 s. 299). Som en ytterligare förutsättning för att talan skall kunna avvisas måste gälla, att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan, därför att det strider mot lag eller goda seder.”⁸³

80 Se NJA 2008 s. 861 på s. 864. I målet behandlades bland annat frågan om de principer som ligger till grund för avvisningsregeln kan tillämpas även i utomobligatoriska förhållanden.

81 Se bland annat Agnafors s. 960–962, Ekelöf m.fl., Rättegång II s. 15 f., Kleineman, JT 2002–03 s.

646 f., Lindell, s. 351 f., Lindskog, Vänbok till Bertil Södermark s. 210 f. och Ingvarsson, Nya trender och bärande principer i den nordiska förmögenhetsrätten s. 110. Det ska dock noteras att ingen av de författare som här hänvisas till över huvud taget adresserar de för denna ståndpunkt problematiska uttalandena från NJA 2002 s. 322.

82 Målet – som rörde ett avtal om ekonomisk kompensation för att genomgå en abort – har behandlats ingående av Ramberg, Avtalslagen 90 år s. 307–315.

83 NJA 1997 s. 93 på s. 95.

I uttalandet utpekas ett antal nödvändiga förutsättningar för att en talan ska kunna avvisas med stöd av avvisningsregeln. Dessa kan delas upp och struktureras på följande sätt:⁸⁴

1. Det avtal som talan stödjer sig på måste ha ett innehåll av otillbörlig karaktär.

2. Förhandenvaron av förutsättning (1) måste framgå uppenbart av grunderna för yrkandet eller utredningen i målet.

3. Avtalet måste vara ogiltigt därför att det strider mot lag eller goda seder (eller med andra ord ogiltigt enligt ogiltighetsregeln).

4. Avtalet måste till följd av ogiltigheten enligt ovan sakna rättsverkan.

5. Det måste stå klart att förutsättning (3) och (4) är för handen.

Det som de följande avsnitten ska ägnas åt är att närmare utreda när dessa förutsättningar ska anses vara för handen. Förutsättning (2) och (5) i uppställningen ovan utgör emellertid inte materiella förutsättningar utan får närmast förstås som så kallade beviskrav i förhållande till övriga förutsättningar i modellen. Hur olika beviskrav ska tolkas är en fråga av allmän karaktär och det finns redan gott om information därom i den processrättsliga litteraturen. Mot bakgrund av detta kommer dessa förutsättningar inte att ägnas någon självständig uppmärksamhet i den fortsatta framställningen. De frågor som därmed kvarstår att behandla är när förutsättning (1), (3) och (4) enligt ovan ska anses föreligga.

Frågan om när ett avtal ska anses ha ett innehåll av otillbörlig karaktär kommer att behandlas i avsnitt 4, frågan om när ett avtal är ogiltigt därför att det strider mot lag eller goda seder kommer att behandlas i avsnitt 5 och frågan om när ett avtal till följd av sådan ogiltighet ska anses sakna rättsverkan kommer att behandlas i avsnitt 6.

84 De olika förutsättningarna hade givetvis kunnat delas upp och struktureras på ett närmast oändligt antal andra sätt det som begagnas här. Exempelvis skulle förutsättning 1 kunnat delas upp i tre olika förutsättningar enligt följande: det föreligger ett avtal, den aktuella talan stödjer sig på avtalet och avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär. Den struktur som förutsättningarna här presenteras i har valts helt enkelt därför att den bedöms tillräckligt detaljerad för att framhäva de centrala delarna av bedömningsmodellen men samtidigt tillräckligt enkel för att tjäna ett pedagogiskt syfte. För en annorlunda, och enligt mig mindre lämplig, strukturering av de olika förutsättningarna för avvisningsregelns tillämplighet se Agnafors s. 962.

4 Avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär

Den första förutsättningen för avvisningsregelns tillämpning som ska undersökas är kravet på att det avtal som talan stödjer sig på har ett innehåll av otillbörlig karaktär.⁸⁵ Frågan som ska diskuteras kan närmare bestämt sägas vara hur begreppet ”otillbörligt” ska uppfattas i denna kontext.

Till skillnad mot vad som är fallet med de förutsättningar för avvisningsregelns tillämplighet som ska behandlas nedan har HD inte gjort några klargörande eller vägledande uttalanden i fråga om vad som ska anses utgöra ett otillbörligt avtalsinnehåll. Inte heller i doktrinen har frågan ägnats någon större uppmärksamhet. Detta kan tyckas mycket märkligt i ljuset av att förekomsten – ja till och med den uppenbara förekomsten – av ett sådant framhålls som den grundläggande förutsättningen för att en talan ska kunna avvisas i både NJA 1992 s. 299 och NJA 1997 s. 93.

En tolkning av begreppet ”otillbörligt” som är såväl semantiskt tilltalande som naturlig mot bakgrund av hur lättvindigt HD behandlat begreppet är att det är att uppfatta som synonymt med ”i strid med lag eller goda seder”. Det som gör att ett avtalsinnehåll är att betrakta som otillbörligt skulle alltså helt enkelt vara att det på något sätt strider mot lag eller goda seder. Denna tolkning vinner visst stöd i doktrinen.⁸⁶ Kanske kan också det faktum att så lite uppmärksamhet har ägnats åt otillbörlighetsbegreppet anses tala för att de flesta författare underförstått gör denna tolkning – om otillbörlighet tolkas som liktydigt med att något står i strid med lag eller goda seder räcker det ju gott att diskutera innebörden av det senare.

Tolkningen att ett avtalsinnehåll är otillbörligt om det står i strid med lag eller goda seder stöds i viss mån också av hur HD verkar ha sett på begreppet

”otillbörligt” i åtminstone två av de ovan refererade fallen. I både NJA 1992 s. 299

85 Det ska noteras att HD i NJA 1992 s. 299 uttryckte förutsättningen som att avtalet var tvunget att ha ett otillbörligt syfte. Det kan i ljuset av detta diskuteras ifall rättsläget ska förstås som att det räcker att avtalet antingen har ett innehåll av otillbörlig karaktär eller ett otillbörligt syfte. Hur det förhåller sig på den punkten ska dock inte utredas närmare här då det bedöms vara av ett underordnat intresse.

86 Jfr Lindskog, Vänbok till Bertil Södermark s. 210 och Agnafors s. 962–966 som båda tycks utgå ifrån att lokutionerna ”otillbörligt” och ”i strid med lag eller goda seder” är utbytbara. Några närmare motiveringar av tolkningen ges dock inte.

och NJA 1997 s. 93 verkar det nämligen som om HD utgått ifrån att samma omständigheter som lades till grund för slutsatsen att avtalet stod i strid med lag eller goda seder utan några vidare betänkligheter också kunde läggas till grund för slutsatsen att en otillbörlighet förelåg.⁸⁷ Samma tendens kan även skymtas i hovrättspraxis.⁸⁸ Det ska dock noteras att denna observation i strikt bemärkelse inte ger stöd för att begreppet ”otillbörligt” skulle vara synonymt med ”i strid med lag eller goda seder”. Det enda som impliceras är nämligen att det faktum att ett avtalsinnehåll står i strid med lag eller goda seder är en omständighet som kan föranleda att det ska betraktas som otillbörligt – inte att det nödvändigtvis skulle vara den enda omständigheten som kan föranleda detsamma.

Det finns också förhållanden som talar emot att begreppet ”otillbörligt” skulle vara att uppfatta som blott en omskrivning av ”i strid med lag eller goda seder”.

Andersson – som för övrigt tycks vara den enda författaren som har reflekterat över hur otillbörlighetsbegreppet ska förstås – anför ett exempel härpå.⁸⁹ När HD i NJA 1997 s. 93 räknar upp förutsättningarna för avvisningsregelns tillämpning anförs först att avtalets innehåll måste vara av otillbörlig karaktär och att detta måste framgå på ett uppenbart sätt. Därefter anförs att det ”[s]om ytterligare [författarens kursivering] förutsättning för att talan skall kunna avvisas måste gälla, att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan, därför att det strider mot lag eller goda seder.”⁹⁰ Andersson tolkar uttalandet som att det faktum

87 I NJA 1992 s. 299 uttalar HD först att ”[e]n särskild överenskommelse, som direkt syftar till att skatt skall undandras genom oriktig uppgift till skattemyndigheten, får anses civilrättsligt ogiltig enligt allmänna rättsgrundsatser.” Därefter sägs att ”[e]n förutsättning för att domstol av sådan orsak skall vägra ta befattning med ett yrkande får […] anses vara att det otillbörliga syftet uppenbart framgår antingen av grunderna för yrkandet eller utredningen i målet.” Med ”det otillbörliga syftet”

kan därvid knappast ha avsetts något annat än just det syfte (skatteundandragande) som föranledde att avtalet stod i strid med goda seder och därför var civilrättsligt ogiltigt. (Jfr angående tolkningen att avtalet var att betrakta som ett avtal i strid med goda seder s. 19 f. ovan.)

I NJA 1997 s. 93 tycks HD istället helt enkelt ha utgått ifrån att avtalsinnehållet skulle vara att anse som otillbörligt om det stod i strid med lag. När domstolen i slutet av sina domskäl går över till att pröva omständigheterna i fallet mot den bedömningsmodell som skisserats för avvisningsregelns tillämplighet verkar den utgå ifrån att kravet på ett otillbörligt avtalsinnehåll var uppfyllt om avtalet stod i strid med lag på det sätt som var aktuellt i målet.

88 Jfr RH 2004:41 där Svea hovrätt efter att ha dragit slutsatsen att det aktuella avtalet stod i strid med goda seder uttalade att det mot bakgrund därav fick anses uppenbart att avtalet var av otillbörlig karaktär.

89 Andersson s. 728 f.

90 Se s. 95 i referatet.

att avtalet står i strid med lag eller goda seder – och att det därför är ogiltigt och saknar rättsverkan – utpekas som en omständighet som måste tillkomma utöver att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär för att en avvisning ska vara möjlig.

Härav drar Andersson slutsatsen att det faktum att ett avtal har ett otillbörligt innehåll inte kan vara att förstå som att det med nödvändighet står i strid med lag eller goda seder – om så var fallet vore det ju märkligt att säga att den senare omständigheten måste tillkomma utöver den förra. Mot bakgrund av detta tycks Andersson vidare konkludera att frågan om ett avtal har ett otillbörligt innehåll och frågan om samma avtal står i strid med lag eller goda seder i princip ska avgöras helt oberoende av varandra.⁹¹ Anderssons resonemang ger alltså vid handen att frågan om ett avtalsinnehåll är otillbörligt inte alls har att göra med huruvida det står i strid med lag eller goda seder.

Anderssons resonemang ska troligtvis tas med en nypa salt då de slutsatser som dras inte nödvändigtvis följer av de premisser som anförs till stöd för dessa – resonemang utgör med andra ord inte en logiskt giltigt härledning.⁹² Det är fullt möjligt att läsa de uttalanden från NJA 1997 s. 93 som Andersson framhåller utan att nödgas till slutsatsen att begreppen ”otillbörligt” och ”i strid med lag eller goda seder” har från varandra fristående innebörder. Det som i målet sägs behöva tillkomma utöver ett otillbörligt avtalsinnehåll är inte bara det faktum att avtalet står i strid med lag eller goda seder, utan också att avtalet till följd därav är ogiltigt och saknar rättsverkan.⁹³ Såsom ska visas i avsnitt 5 och 6 nedan torde ett avtal mycket väl kunna stå i strid med lag eller goda seder utan att för den skull vara ogiltigt och sakna rättsverkan. Även om ”i strid med lag eller goda seder” läses som en synonym för ”otillbörligt” blir tillägget således meningsfullt då två ytterligare materiella kriterium – att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan – tillförs bedömningsmodellen.

91 Andersson s. 728 f.

92 Den oinvigde kan vara hjälpt av en förklaring av detta begrepp. En härledning är bara logiskt giltigt om den härledda slutsats måste vara sann om härledningens premisser är sanna. En härledning som inte är logiskt giltigt kan med andra ord sägas utgöra en falsk härledning.

93 Bland annat Westberg, Festskrift till Rune Lavin s. 271 f. läser uttalandet på detta sätt. Det kan tilläggas att denna tolkning till och med tycks vara den mest naturliga sett till hur HD faktiskt uttryckte sig i målet.

Anderssons resonemang kan således inte med säkerhet tas som intäkt för att begreppet ”otillbörligt” inte är att förstå som en omskrivning av ”i strid med lag eller goda seder”. Likafullt har resonemanget någonting tilltalande över sig. Det kan tyckas märkligt att HD vid formuleringen av en regel – vilket den här behandlade bedömningsmodellen ju i princip är – skulle välja att använda sig av två helt olika begrepp om exakt samma innebörd verkligen åsyftades. Om begreppen verkligen vore att uppfatta som synonyma hade det dessutom varit möjligt – och rimligt – för HD att formulera bedömningsmodellen på ett både tydligare och mer koncist sätt. Förutsättningarna för avvisning hade då nämligen kunnat uttryckas i en enda mening som att det uppenbart måste framgå att avtalet strider mot lag eller goda seder (alternativt att det har ett otillbörligt innehåll) samt stå klart att det till följd därav är ogiltigt och saknar rättsverkan.

Det finns alltså anledning att åtminstone misstänka att de två begreppen inte ska anses betyda exakt samma sak och att frågan om ett avtalsinnehåll är otillbörligt således inte enbart kan avgöras utifrån huruvida det står i strid med lag eller goda seder. Om detta tas för sanning inställer sig dock frågan på vilka andra grunder ett avtalsinnehåll skulle kunna tänkas vara att betrakta som otillbörligt. I inget av de ovan behandlade målen har HD gjort något tydligt uttalande om vilka omständigheter som i det aktuella fallet lades till grund för slutsatsen att otillbörlighet förelåg. Än mindre har HD gjort något allmänt uttalande om hur otillbörlighetsfrågan ska avgöras. Inte ens Andersson – som själv lägger stor möda på att nå slutsatsen att frågan om ett avtalsinnehåll är otillbörligt inte hänger på ifall det står i strid med lag eller goda seder – gör ett försök att presentera ett alternativt sätt att förstå begreppet ”otillbörligt” på.⁹⁴ Det tycks således inte finnas förutsättningar för att ens påbörja en trovärdig diskussion i frågan om olika alternativa otillbörlighetsgrunder.

Kan då någon slutsats dras i frågan om vad som krävs för att ett avtal ska anses ha ett innehåll av otillbörlig karaktär? Det ska noteras att det resonemang som förts – till följd av bristen på klara uttalanden i praxis eller övertygande argumentation

94 Andersson s. 728 f.

i doktrinen – i mångt och mycket bygger på avsiktsspekulation och ordvrängeri.

En preliminär slutsats som kan dras är därför att inga säkra slutsatser kommer att kunna dras. Såsom behandlats finns det likafullt vissa uttalanden som kan tolkas som stöd för att ett avtalsinnehåll är att betrakta som otillbörligt om det strider mot lag eller goda seder. Samtidigt tycks det i ljuset av hur HD uttryckte sig i NJA 1997 s. 93 inte helt övertygande att begreppet ”otillbörligt” endast var tänkt att förstås som en omskrivning av ”i strid med lag eller goda seder”. Detta talar i sin tur för att det faktum att ett avtal strider mot lag eller goda seder inte är den enda omständigheten som skulle kunna föranleda att avtalsinnehållet är att betrakta som otillbörligt. Det verkar dock inte möjligt att utifrån det befintliga källmaterialet avgöra vilka andra omständigheter som i så fall skulle kunna tänkas vara av betydelse för otillbörlighetsbedömningen.

De slutsatser som låter sig dras är alltså att det är troligt att ett avtalsinnehåll är att betrakta som otillbörligt om det strider mot lag eller goda seder, att det är tänkbart att ett avtalsinnehåll också kan vara att betrakta som otillbörligt på andra grunder samt att det är oklart vilka dessa alternativa otillbörlighetsgrunder i så fall skulle vara.

5 Avtalet är ogiltigt

5.1 Inledning

Den förutsättning för avvisningsregelns tillämpning som ska undersökas i detta avsnitt är kravet på att det avtal som den aktuella talan stödjer sig på måste vara ogiltigt därför att det strider mot lag eller goda seder. Det kan inledningsvis noteras att det givetvis finns en mängd lagregler – både i 3 kap. avtalslagen och annorstädes – som i särskilda situationer kan ha betydelse för giltigheten av olika avtal i strid med lag eller goda seder. Det som ska behandlas här är dock inte vilka sådana mera specifika regler som existerar, utan vad som gäller just i situationer då sådana specifika regler saknas.⁹⁵

Vid en genomgång av avtalslagen kan det snabbt konstateras att denna inte innefattar någon bestämmelse som på ett allmänt plan behandlar frågan om, och i så fall när, ett avtal kan vara ogiltigt därför att det strider mot lag eller goda seder.

Detta är dock varken att förstå som ett resultat av försummelse från lagstiftarens sida eller som ett stöd för att ett avtal inte skulle kunna vara ogiltigt på sådan grund.

I förarbetena till avtalslagen motiveras nämligen beslutet att inte inkludera en sådan bestämmelse i lagen på följande sätt:

”I utländsk lagstiftning förekomma stundom allmänna bestämmelser, att rättshandlingar, som strida mot lag eller goda seder, äro ogiltiga. Enligt kommitténs mening skulle ett dylikt allmänt uttalande icke äga något värde. Det är ingalunda säkert, att en rättshandling, som ur viss synpunkt är lagstridig eller till och med straffbar, icke är civilrättsligt giltig, och lika litet torde någon allmän rättsregel kunna uppställas av innehåll, att varje rättshandling, som går ut på något moraliskt förkastligt eller innefattar vederlag därför, är ogiltig. Frågan, om och i vad mån en rättshandling på grund av det omoraliska i dess innehåll må anses juridiskt ogiltig, torde hädanefter liksom hittills böra överlämnas åt domstolarna att efter omständigheterna i det särskilda fallet avgöra.”⁹⁶

Författarna till avtalslagen ansåg med andra ord att det inte kategoriskt kunde sägas om avtal som strider mot lag eller goda seder borde betraktas som giltiga eller inte och att det därför inte var lämpligt att reglera frågan i lagtext. Istället

95 Jfr delavsnitt 1.4 ovan in fine.

96 Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, lag om avbetalningsköp m.m. s. 120.

överlämnades det till domstolarna att själva, utifrån omständigheterna i det särskilda fallet, avgöra om avtal av denna typ ska drabbas av ogiltighet.

Domstolarna tycks ha hörsammat denna uppmaning och HD har i praxis konstaterat att ett avtal i strid med lag eller goda seder kan vara ogiltiga enligt allmänna rättsgrundsatser.⁹⁷ Dessa allmänna rättsgrundsatser – som alltså på ett allmänt plan reglerar frågan om ett avtal i strid med lag eller goda seder är giltigt eller inte – är det som i denna uppsats kallas ogiltighetsregeln.⁹⁸ Ämnet för detta avsnitt kan således mer specifikt sägas vara att närmare utreda när ett avtal i strid med lag eller goda seder är ogiltigt enligt ogiltighetsregeln.

Ogiltighetsregeln reglerar alltså på ett allmänt plan frågan om ett avtal i strid med lag eller goda seder ska drabbas av ogiltighet eller inte. Den har därmed givetvis bäring på både avtal i strid med lag och avtal i strid med goda seder.

Mycket talar dock för att rättsläget får förstås som att avtal i strid med lag och avtal i strid med goda seder är att behandla på något olika sätt enligt ogiltighetsregeln.⁹⁹ Relativt ofta betraktas till och med det som här samlas under begreppet

”ogiltighetsregeln” som två stycken separata regler – en som reglerar giltigheten av avtal i strid med lag och en som reglerar giltigheten av avtal i strid med goda seder.¹⁰⁰ Huruvida ogiltighetsregeln ses som en enda regel med två distinkta delar

In document Hanteringen av avtal i strid med lag eller goda seder - en kartläggning och en kritik (Page 34-43)