Läkaren Bengt Mattsson ger sin kommentar till överläkare Kjesslers tidigare artikel i en insändare med titeln Fosterdiagnostiken. Han tar upp dennes uppfattning om att
känslomässiga argument leder till en avig debatt och menar att Kjesslers inställning till fosterdiagnostiken ter sig förenklad och pliktskyldig. Han jämför Kjesslers argumentation med innehållet i de reklamannonser om fosterdiagnostiska hjälpmedel som omtalats tidigare. ”Enligt honom utgörs det väsentliga psykologiska inslaget kring fosterdiagnostik av en ’naturlig’ rädsla för missbildning”126
. Kjessler anser att undanhållandet av fosterdiagnostik leder till att läkaren tvingas ”portionera ut lidande och ångest”, skriver Mattsson som menar att problematiken ligger djupare än så. Han anser det svårt att föreställa sig att läkare och sköterskor helt neutralt bara erbjuder ett alternativ att ta ställning till. ”Känslomässig neutralitet är i sig en omöjlighet inte minst i sådana här vitala frågor.127 Den här typen av provtagning vilar på en psykologiskt fragil grund, något Kjessler enligt Mattsson, inte tar hänsyn till. Kjessler argumenterar om fosterdiagnostikens väsentlighet utifrån en uppfattning om att läkaren har en skyldighet att informera om fosterdiagnostiska prover och arbeta för ett avbrytande av en graviditet, något som, menar Mattsson, strider mot socialstyrelsens direktiv som snarare grundar sig i en lyhördhet och förståelse för den gravida kvinnans situation.128
Nästa artikel som rör debatten om den fosterdiagnostiska utvecklingen är författad av Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik som under rubriken Etiska synpunkter på
fosterdiagnostik ser sig nödgade att redogöra för detsamma. De framställer inledningsvis de
124
Gustavsson, Nils Olov, ”Vämjeligt, ja”, nr 25, 1979, s. 2353
125 Läkartidningens redaktion, ”Kommentar”, nr 25, 1979, s. 2353
126 Mattsson, Bengt, ”Fosterdiagnostiken”, Läkartidningen, nr 25, 1979, s. 2368 127
Mattsson, 1979, s. 2368
35 etiska aspekter som föregick abortlagen som trädde i kraft 1975. Det beslutades att fostret inte var att betrakta som en individ med rättsskydd förrän det kunde tillerkännas ”livsduglighet” – det vill säga när det kan leva ett ”självständigt liv utanför livmodern.”129 Delegationens uppfattning i abortfrågan var att fostret borde betraktas som en individ med rätt till liv och att abort borde ha karaktären av undantagslagstiftning.130 I ljuset av detta menar delegationen att utvecklingen gett upphov till ett dilemma: ”kvinnans rätt att förfoga över ’sin kropp’ är icke förenlig med ett absolut rättsskydd för fostret.”131 Delegationen ansåg att de föreslagna indikationerna (läs: 1974 års abortlag) skulle tillämpas under graviditetens tolv första veckor och att strängare utredning skulle föreligga ett avbrytande efter den tolfte veckan. Än mer särskilda anledningar, i regel grundade i medicinska indikationer, skulle krävas för att avbryta en graviditet efter den artonde veckan. Den så kallade ”fosterskadeindikationen” lades till i abortlagen 1963 och föregicks av en intensiv debatt. Kritiker ifrågasatte om det var befogat att inskränka på det naturliga förloppet ”enbart av hänsyn till den nya individen och på grund av att dennes möjlighet att nå ett lyckligt och drägligt liv kunde förmodas bli mindre än
normalt.”132
Man befarade att synen på handikappade skulle påverkas. Delegationen återger sedan ett längre stycke där abort till följd av misstanke om skadat foster, motiverats i
lagförslaget som föregick 1974 års lag. I stycket står att en kvinna som löper avsevärd risk att föda ett skadat barn torde vilja avstå från att fullfölja graviditeten, men att om hon ändå väljer att föda barnet, bör samhället bistå med stöd:
När det är risk för att skador under fosterutvecklingen kommer att ge upphov till svåra kroppsliga eller själsliga lidanden hos en ny mänsklig individ, bör samhället dock av hänsyn såväl till denne som till kvinnan och hennes familj bistå med rådet att kvinnan underkastar sig operation i de fall då hon själv är beredd på det.133
Delegationen hänvisar till ovanstående text och menar att i en tid då abortlagstiftningen inte alls var så generös som nu, betraktades ändå ett skadat foster som en fullgod anledning till att utföra abort, och att enbart en misstanke räckte för att motivera densamma eftersom
framtidens möjligheter till diagnostik ännu inte fanns.
Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik understryker vikten av att missbildningar och sjukdomar upptäcks och konstateras så tidigt som möjligt i ett havandeskap. Detta för att möjliggöra behandling av en sjukdom innan den resulterar i
129
Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, Läkartidningen, nr 28, 1979, s. 2540
130 Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, 1979, s. 2540 131 Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, 1979, s. 2540 132
Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, 1979, s. 2541
36 obotliga skador. Vidare är utvecklingen viktig för kvinnor i så kallade riskgrupper,
exempelvis där anlag för sjukdomar finns, så att de vågar bli gravida ”i förvissningen att ett avbrytande kan ske om förhoppningen att få ett friskt barn skulle svikas.”134 Här förordar delegationen massundersökningar för att på ett tidigt stadium upptäcka avvikande foster. Avslutningsvis berör delegationen de etiska aspekter de anser mest relevanta i debatten och de inleder med att diskutera att en utveckling mot en allt mer precis diagnostik, medfört att de etiska ställningstagandena blivit svårare att göra. De menar att man tidigare kunde agera utifrån att man befarade det värsta men att den förfinade fosterdiagnostiken gjort att ansvariga ställs inför ”svårare avgöranden.”135 De menar att svårigheterna härrör ur två grundaspekter. Dels om barnet varit önskat och sedan det faktum att de diagnostiska proven kan genomföras först en lång bit in i graviditeten. Här menar delegationen att det för modern måste vara psykiskt påfrestande och att det gäller att övervinna de svårigheterna. ”Fosterdiagnostiken med dess stora möjligheter har kommit för att stanna.”136
anser delegationen. Att alltid delge all möjlig information till modern, bör vara en grundprincip för att hon ska kunna ta ställning, skriver de. Det är sedan läkarens ansvar att i en professionell bedömning, med
provtagningsrisker och sjukhusresurser i beräkningen, avgöra om och i så fall vilka tester som är rimliga att utföra. Detta kan aldrig en patient kräva om läkaren anser att det går emot hans yrkesskyldighet. Med tanke på diagnostikens snabba utveckling och metodernas variation, anser delegationen det olämpligt att binda läkarens handlingsfrihet ”genom författningsmässig reglering.”137
På vilket sätt läkaren informerar om fosterdiagnostikens möjligheter och dess risker är av avgörande betydelse, och här menar delegationen att situationen är snarlik den i övriga läkare-patientrelationer. ”Det kan inte undvikas att informationen till en viss grad färgas av läkarens egen inställning och erfarenhet.”138
Delegationen betonar sedan återigen det för den havande psykiskt påfrestande i att tvingas ta ställning om provet ger en misstanke om avvikelse på fostret. De menar att beslutet inte torde vara svårt om provet visar på omfattande skador. Finns det dock skäl att tro att barnet, trots skador, kan förväntas leva ett drägligt liv, blir beslutet tyngre. Men eftersom de flesta prover inte ger något rimligt resultat förrän runt den artonde veckan i graviditeten, är beslutet inte alltid helt påfört kvinnan. Enligt lagen hamnar ansvaret efter artonde veckan på Socialstyrelsen som genomför en utredning. De ger då bara sitt medgivande till abort om de
134
Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, 1979, s. 2541
135 Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, 1979, s. 2541 136 Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, 1979, s. 2541 137
Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, 1979, s. 2542
37 synnerliga skälen föreligger, alltså ges inget sådant om det finns skäl att anta att fostret är livsdugligt. Vid tiden för delegationens artikel ger Socialstyrelsen i regel sitt godkännande om modern framhåller att hon inte önskar föda barnet. Svenska läkaresällskapets etiska delegation är dock tydlig med att skulle utförandet av aborter genomgå en drastisk ökning, eller skulle en stark opinion bildas mot den liberala lagstiftningen, kan principerna komma att inskränkas och motiveringen ”synnerliga skäl” omprövas, detta inom den nuvarande lagens ramar. Då måste restriktiviteten innefatta alla kategorier av den nuvarande abortlagstiftningen eftersom det skulle vara stötande om sannolika fosterskador förvägrades abort emedan friska foster inte gjorde det. Angående införandet av mer regelbundna undersökningar som då skulle omfatta alla gravida kvinnor, ett förslag som framlagts för att förebygga eventuella fosterskador, skriver delegationen:
I princip får inget diagnostiskt ingrepp eller behandling genomföras utan kvinnans medgivande – här lämnas den ännu inte aktuella frågan åsido om en havande kvinna mot sin vilja skulle kunna åläggas att underkasta sig en åtgärd som bedöms vara fostret till gagn.