De eventuella faktiska riskerna med hanteringen och slutförvaringen skulle ju också spridas till andra nationer på ett sätt som kan upplevas som omoraliskt. Det blir också svårt att kontrollera vad som sker på en sådan slutförvarsplats. Av dessa orsaker är det svårare att acceptera förvaring på havsbotten än på land. Sådana politiska och opinionsmässiga skäl har lett till att förslag om slutförvaring genom havsdumpning eller i sediment på havs-botten har avvisats från svensk sida.
Slutförvaring i Östersjön kan inte vara ett alternativ för långlivat avfall eller använt bränsle, bl a för att sedimenten i innanhav av detta slag inte är stabila på sikt.
Transmutation är ett annat ord för en process där ett grundämne omvandlas till ett annat. Genom neutronbestrålning kan man omvandla långlivade radioaktiva ämnen till kortlivade eller icke-radioaktiva ämnen.
Innan använt kärnbränsle kan transmuteras måste det upparbetas. Dagens upparbetningsteknik är inte tillräckligt effektiv utan måste vidareutvecklas.
Forskning om transmutation bedrivs på ett flertal platser runt om i världen, bl a i USA, Japan och i Ryssland. Vissa forskare menar att kärnavfall genom transmutation skulle kunna omvandlas så att radioaktiviteten av-klingar lika mycket efter några hundra år som den annars skulle gjort efter några hundratusentals år. Genom denna process skulle man kunna minska mängden radioaktivt avfall avsevärt. Ett slutförvar skulle ändå behövas för de starkt radioaktiva ämnen som ändå finns kvar som restprodukter.
Transmutation kan inte ses som något alternativ i dagsläget eftersom metoden fortfarande är förknippad med stora tekniska och ekonomiska osäkerheter. Forskare har olika uppfattning om transmutationens möjligheter och det är mycket långt kvar tills man vet om tekniken är användbar fullt ut.
Se även svaret på fråga 4.
75
Vad innebär transmutation?
76
Frågor om alternativa slutförvarsmetoder
aldrig kommer att kunna tas och att slutförvaringen aldrig blir av. Och det finns framför allt två argument mot ett sådant förhållningssätt:
För det första har allmänt antagits principen att det är den generation som tillgodogör sig kärnenergin som också måste ta ansvar för att det använda kärnbränslet tas omhand. Och därmed menas också att ta det praktiska ansvaret, inte bara det ekonomiska. För det andra innebär ett uppskjutande av slutförvaringen på obestämd tid också en osäkerhet om den överhuvud-taget kommer att kunna ske med tillgodoseende av dagens krav på säkerhet och strålskydd.
Det finns ju inga garantier att framtidens samhälle skulle ha ekonomiska resurser eller ens den politiska viljan som krävs för att detta ska vara möjligt.
Men det finns också andra omständigheter att ta hänsyn till. När kärnkraf-ten avvecklas kommer den personal som har arbetat med kärnkraft och som har omfattande kunskaper om kärnbränslet och dess egenskaper att efter hand övergå till andra verksamheter. För att kompetensen att ta hand om det använda kärnbränslet ska bevaras tills arbetet är slutfört bör vi inte vänta alltför länge med att påbörja slutförvaringen.
Om vi skulle förvara det använda kärnbränslet synligt, t ex i ett förvar ovan mark, under hela den tid som det avger farlig strålning, skulle vi ålägga våra efterkommande i många generationer uppgiften att bevaka avfallet. Detta strider mot principen att vi ska bespara våra efterkommande besvär, kostna-der och ansvar för det avfall som uppkommit vid den elproduktion som vi haft nytta av.
Ett markförvar kräver fortlöpande underhåll och övervakning under mycket långa tider. Vilka samhällsförändringar som kan inträffa i framtiden vet ingen, och därmed kan inga garantier ställas för en säker övervakning.
Även framtida förändringar i miljön motiverar att avfallet inte bör förvaras nära eller på markytan.
Att förvara avfallet synligt löser kanske en viss sorts problem på kort sikt, men skjuter andra problem på framtiden.
Se även svaret på fråga 76.
77
Jo, men vi får ta ställning till om vi tror att våra efterkommande önskar sig handlingsfrihet med det använda kärnbränslet eller inte. Det bör sägas att i princip går bränslet att ”ta upp” oavsett vilken metod som används för slutförvaring. Det blir alltså inte ett val mellan ingen handlingsfrihet alls eller full handlingsfrihet. Den lösning vi kommer fram till kan innebära mer eller mindre handlingsfrihet till större eller mindre kostnad. Detta kommer att bli en av de faktorer som måste värderas inför beslutet om vilken metod vi i Sverige ska välja för slutförvaring.
Se även svaret på fråga 41.
78
Blir inte kommande generationer låsta i sin handlingsfrihet om vi som lever nu placerar det använda kärnbränslet djupt nere i berget så att det inte går att ta upp?
Frågor om alternativa slutförvarsmetoder
Ja, men hanteringen och riskerna är av samma karaktär som i vissa anlägg-ningar som redan är i drift, t ex CLAB och utländska anlägganlägg-ningar för upparbetning av använt kärnbränsle. Erfarenheter av liknande hantering finns alltså.
Dessutom måste man vid inkapslingen tänka på den långsiktiga säker-heten. Kapslarna ska ju hålla i mycket lång tid och det är viktigt att ha en mycket noggrann kontroll av att kapslarna blir täta.
Enligt nuvarande planer kommer slutförvaret att ligga på cirka 500 meters djup. Det är därför inte troligt att kapseln och bentonitfyllningen runt denna kommer att påverkas av temperaturhöjningar på jorden.
Liksom många andra mänskliga aktiviteter är inte heller kärnbränslehantering en riskfri verksamhet. Det använda bränslet är mycket farligt och det kan innebära stora risker att hantera det på ett felaktigt sätt.
De som arbetar med det använda bränslet och de som utvecklar system, metoder eller rutiner för att hantera bränslet måste ha ett starkt säkerhets-medvetande för att minimera riskerna för skador på människor och på miljön, både nu och i framtiden. En förutsättning för säkerhet är att ha kunskap om hur de olika tekniska systemen verkligen fungerar och hur de skulle fungera i extrema fall.
Det använda kärnbränslet har i förhållande till en hel del annat miljöfarligt avfall en relativt liten volym. Om det placeras i säkra slutförvar bör det i princip gå bra att slutförvara lika mycket använt bränsle som motsvaras av de idag kända urantillgångarna.