Frågor och svar. om använt kärnbränsle

(1)

Frågor och svar

om använt kärnbränsle

(2)

(3)

Innehåll

Inledning ... 5

Frågor om: • Använt kärnbränsle ... 7

• Ansvar för slutförvaringen ... 13

• Hantering av det använda kärnbränslet idag ... 19

• Planer för slutförvaringen ... 21

• Transporter ... 27

• Berget ... 29

• Kapseln och tätningsmaterialet ... 31

• Grundvattnet ... 35

• Slutförvarsplatsen ... 37

• Internationell samordning ... 39

• Alternativa slutförvarsmetoder ... 41

• Olika slag av risker ... 45

• Information ... 51

• Ekonomi... 53

Ordförklaringar (av kursiverade ord i texten) ... 57

(4)

(5)

I Sverige är det kärnkraftsföretagen som har ansvar för att det använda kärnbränslet hanteras och slutför- varas på ett säkert sätt. Kärnkraftsföretagen ska också svara för kostnader för detta, nu och i framtiden. Ar- betet bedrivs i praktiken av Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, som ägs gemensamt av de fyra

kärnkraftsföretagen.

SKI är den myndighet som kontrollerar att kärnkraftsföretagen, genom SKB, tar sitt ansvar. När det gäller strålskyddsfrågor är Statens strålskyddsinstitut, SSI, ansvarig myndighet.

En av SKIs uppgifter inom kärnavfallsområdet är att vart tredje år granska SKBs forskningsprogram kring hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och lämna förslag till regeringen på krav på komplette- ringar. SKI övervakar också fortlöpande hur programmet genomförs.

När SKB kommer in med sin ansökan om att bygga ett slutförvar för det använda kärnbränslet är det SKIs uppgift att granska ansökan och ge regeringen rekommendationer inför beslut om tillstånd. För att klara den uppgiften forskar SKI om säkerhet när det gäller kärnavfall.

SKI övervakar säkerheten vid kärnavfallstransporter och kontrollerar att nationella och internationella säker- hetsbestämmelser följs. SKI ansvarar för det statliga finansieringssystemet som ska täcka kostnaderna för att hantera och slutförvara främst använt kärnbränsle och för att riva kärnkraftverken.

SKI har också till uppgift att ge allmänheten insyn i det arbete som bedrivs för att kunna slutförvara använt kärnbränsle på ett säkert sätt.

Allmänheten har en rättighet att bli informerad. Men för oss som arbetar med information är det inte alltid självklart hur den ska utformas. Ett sätt kan vara att utgå från de frågor om slutförvaring av använt kärn- bränsle som människor ofta ställer. Det har vi gjort i den här broschyren. Vi hoppas att Du här kan få svar på några av de frågor som just Du undrar över och kanske oroar Dig för.

Vi har strävat efter att svara sakligt och objektivt. På en del av frågorna finns det korta och entydiga svar.

Andra frågor är svårare att besvara. Vi hoppas att den här broschyren ska bidra till att ge Dig en nyanserad bild av olika frågor kring slutförvaring av använt kärnbränsle.

Inledning

(6)

(7)

Frågor om använt kärnbränsle

Det använda kärnbränslet består av urandioxid och ämnen som bildats när bränslet använts i reaktorerna. Urandioxid är en kemisk förening av uran och syre, en så kallad keram, som praktiskt taget är olöslig i vatten. Denna egen- skap är fördelaktig om bränslet ska slutförvaras i berggrund som innehåller grundvatten.

De övriga ämnena i bränslet är klyvningsprodukter och transuraner. Fyrtio år efter att bränslet tagits ut ur reaktorn, d v s vid den tid när industrin planerar att börja placera bränslet i ett slutförvar, består ett ton bränsle av ungefär följande mängder av olika ämnen:

Med tiden avtar mängden radioaktiva klyvningsprodukter och mängden stabila klyvningsprodukter ökar motsvarande mycket. På mycket lång sikt, hundratusentals till miljontals år, har sönderfallet gått så långt att bränslet börjar likna det uran med dotterprodukter, inklusive radium och radon, som finns i naturliga uranförekomster. Även efter miljontals år innehåller dock bränslet radioaktiva ämnen som bildats vid dess användning i reaktorn. Detta gäller t ex neptunium-237 och jod-129 med 2 respektive 16 miljoner års halveringstid.

1

Vad består det använda kärnbränslet av och hur förändras det med tiden?

(8)

Det använda kärnbränslet kommer alltid att vara radioaktivt. Det är tillverkat av uran och det allra mesta uranet är kvar i bränslet även efter användning.

Uran är radioaktivt och har så lång halveringstid, 4,5 miljarder år, att det fortfarande kommer att finnas kvar när vår sol slocknat.

De radioaktiva ämnen som bildats medan bränslet använts i en reaktor har alla olika halveringstider, från mycket korta tider, mindre än sekunder, till miljontals år. Man kan därför inte ange någon typisk halveringstid för aktiviteten i bränslet.

Man skulle kunna likna faran med strålningen från det använda kärnbränslet med faran från elektrisk ström. Man isolerar elektriska ledningar och appara- ter för att den som hanterar apparaterna inte ska få livsfarlig ström genom kroppen. Man placerar det använda bränslet innanför strålskärmar för att den som hanterar det inte ska få livsfarlig strålning genom kroppen.

Detta gör man i CLAB (Centralt mellanlager för använt bränsle) genom att hantera och lagra bränslet under vatten. Från CLAB planerar man att transportera bränslet i behållare med tjocka väggar till slutförvaret. Enligt nuvarande planer kommer bränslet att placeras i slutförvaret inneslutet i täta kapslar, omgivna av lera under flera hundra meter berg. Strålningen från det använda kärnbränslet utgör därför knappast någon risk för andra människor än de som hanterar det. Dessa måste vara noggranna med strålskärmningen så att de inte utsätter sig för strålningsfara.

Riskerna är annorlunda när det använda bränslet placerats i slutförvaret. Då måste man undvika att radioaktiva ämnen läcker ut från bränslet och förvaret och följer med grundvattnet till markytan eller till vattendrag. De skulle då senare kunna komma in i kroppen tillsammans med vad man äter eller dricker.

Risken för skada beror i så fall på mängden av de radioaktiva ämnen man kan få i sig och som kan ge ”inre” strålskador. Efter långa tider, hundratusentals till någon miljon år, har dessa strålningsrisker från ett slutförvar sjunkit i nivå till de risker som kan förknippas med naturliga förekomster av uran.

Men även naturligt uran ger ju upphov till strålningsrisker, t ex genom att

2

Hur länge är använt kärnbränsle radioaktivt?

3

Hur lång tid tar det innan strålningen från använt kärnbränsle inte längre är farlig för människan?

Frågor om använt kärnbränsle

(9)

4

Finns det metoder för att förkorta halveringstider?

5

Kan svenskt använt kärnbränsle användas för tillverkning av kärn- vapen?

Nej, halveringstiderna kan man inte påverka. Däremot är det möjligt att om- vandla radioaktiva ämnen till andra ämnen med kortare halveringstid genom bestrålning med neutroner. På så vis skulle man teoretiskt kunna förkorta tiden för avklingning av radioaktiviteten hos använt kärnbränsle och kärnav- fall. Men för att metoden ska få någon praktisk betydelse behövs mycket starka neutronkällor, starkare än dagens typer av kärnkraftsreaktorer. För närvarande finns inte någon praktisk metod att alstra så starka flöden av neutroner.

En möjlighet att alstra mycket neutroner är att använda partikelacceleratorer – ”strålkanoner” – eller maskiner som ger kärnpartiklar höga energier.

Metoden som kallas transmutation studeras i flera länder, främst i USA, Japan och Ryssland. Man räknar dock med att det kommer att ta minst femton till tjugo år innan man ens kan bedöma om metoden är praktiskt användbar med framgång, d v s till rimliga kostnader och utan att skapa nya strålskyddsproblem. Den med nödvändighet stora energikostnaden skulle t ex kunna uppvägas genom att neutronbestrålning och kärnklyvning av tunga grundämnen i avfallet, t ex uran och plutonium, ger ett överskott av energi. Vad man då i praktiken uppnått skulle vara ett nytt sätt att utvinna kärnenergi.

Se även svaret på fråga 75.

I teorin ja, men i praktiken nej. Kärnladdningar kan vara antingen av uran- eller plutoniumtyp. Uran till kärnladdningar tillverkas genom att naturligt uran anrikas. Vapenplutonium tillverkas genom att uran bestrålas i en reaktor under en kort tid, d v s månader istället för år, som ju gäller för kärnkrafts- bränsle.

För att kunna användas till kärnladdningar behöver det använda kärn- bränslet upparbetas, d v s uran och plutonium skiljs åt. När man utvinner elenergi i kärnkraftsreaktorer bestrålas emellertid plutoniumet så länge att det får en isotopsammansättning som gör det besvärligt att utnyttja för vapentill- verkning. Endast under förutsättning att naturligt uran är svåråtkomligt finns det någon anledning för den som vill tillverka kärnvapen att gå omvägen över använt kärnbränsle.

(10)

Värmeeffekten som avges per ton använt bränsle är ca:

10 000 W efter 1år 1 000 W efter 10 år 100 W efter 600 år 10 W efter 10 000 år

Hur varmt bränslet blir beror på hur tätt det förvaras och hur bra det kyls.

I ett slutförvar av KBS-3 typ avleds värmen genom kapseln, bentonitleran och det omgivande berget så att bränslet aldrig blir varmare än ca 80°C. Tempera- turen sjunker med tiden så att bränslet efter 1 000 år är ca 60°C och efter 10 000 år ca 30°C. Fortfarande efter hundratusen år är förvaret någon grad varmare än det omgivande berget, som i det använda exemplet antagits hålla 15°C.

Nej. Radioaktiviteten påverkas inte av avfallets temperatur.

Ja, i teorin. Strålning avges vid det radioaktiva sönderfallet och strålnings- energin värmer bränslet. För allt det svenska använda kärnbränslet, ca 8 000 ton, blir värmeeffekten ca 8 000 kW efter 10 år och 2 400 kW efter 100 år.

Detta är inga obetydliga värmemängder. Värmen skulle kunna användas för uppvärmning av exempelvis bostäder eller drivhus, men då måste bygg- naderna ligga relativt nära, på kilometeravstånd, från den plats där kärn- bränslet förvaras. Värmemängden motsvarar uppvärmningen av ca 1 300 småhus (räknat på en effekt av 6 kW/hus) efter 10 år och ca 400 småhus

6

Hur länge är det använda kärnbränslet varmt?

7

Ändras radioaktiviteten om temperaturen i slutförvaret höjs?

8

Kan värmen i det använda kärnbränslet användas för alternativ energianvändning?

(11)

placerats i ett slutförvar djupt ner i berget är visserligen säkerheten för bebyggelsen tillgodosedd, men anordningar för utvinning av värme från bränslet skulle antagligen försämra förvarets långsiktiga säkerhet.

Se också svaret på fråga 6.

Använt kärnbränsle kan upparbetas, men detta är en mycket komplicerad och dyr process. De produkter man utvinner genom upparbetning är uran och plutonium. Dessa ämnen kan användas för att tillverka nytt kärnbränsle. Men detta lönar sig inte för närvarande. Överskottet av uran på världsmarknaden har gjort att priset sjunkit långt under de nivåer då upparbetning är lönsam.

Vid fortsatt användning av kärnkraft kommer dock uranpriset att stiga förr eller senare.

Det finns även andra ämnen som skulle kunna tas tillvara vid upparbetning. Det finns exempelvis ca 500 g rhodium och mer än 1 kg palladium per ton bränsle. De är tekniskt värdefulla ämnen, som är sällsynta i naturen, men det lönar sig inte att upparbeta bränslet bara för dessa ämnen.

Jo, men det är enklare, säkrare och billigare att framställa strålkällor för olika medicinska eller tekniska ändamål genom att bestråla råmaterialet till strålkällorna med neutroner i en forskningsreaktor än genom upparbetning av använt kärnbränsle.

Det blir i genomsnitt drygt 20 ton använt bränsle per år från var och en av de svenska reaktorerna.

9

Kan det i framtiden finnas möjlighet att utvinna lönsamma produkter ur det använda kärnbränslet?

10

Kan inte de radioaktiva ämnena i det använda kärnbränslet användas till t ex strålbehandling?

11

Hur stor kvantitet använt kärnbränsle blir det från en svensk reaktor?

(12)

12

Hur många ton använt kärnbränsle uppstår i Sverige per år?

Sammanlagt 260-270 ton använt bränsle tas ut per år från de tolv svenska kärnkraftsreaktorerna. Man räknar med att det sammanlagt kommer att genereras ca 8 000 ton använt kärnbränsle från det svenska kärnkrafts- programmet.

(13)

Reaktorinnehavarna har enligt lagstiftningen ansvaret för att hitta en plats, en metod och för att bygga ett slutförvar. För att lösa bl a denna uppgift har de bildat ett gemensamt ägt företag, Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB.

Som ett första led i platsvalsarbetet genomför SKB idag s k förstudier i flera kommuner. Det återstår dock flera steg innan en plats slutgiltigt kan väljas.

Se även svaren på frågorna 15 och 16.

Enligt lagstiftningen är det reaktorinnehavarna som har ansvaret att ”upp- rätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhe- ten”. SKB kallar sitt forskningsprogram för FUD, vilket står för Forskning, Utveckling och Demonstration. SKI har bl a till uppgift att vart tredje år granska hur allsidigt SKBs forskningsprogram är och hur SKB genomför det. Utifrån SKIs bedömning tar regeringen sedan ställning till om forsk- ningen uppfyller de krav som lagen ställer.

Den forskning kring slutförvaring som bedrivs inom SKI och Statens strålskyddsinstitut, SSI, syftar till att säkerställa en hög egen kompetens hos säkerhetsmyndigheterna inför deras arbete med att granska en ansökan från SKB om att få bygga ett slutförvar.

SKBs arbetssätt, som godtagits av både myndigheter och regering, är en flerstegsprocess. I det första steget genomför SKB förstudier i ett antal kommuner som deltar frivilligt. I förstudierna undersöks om det i kommu- nerna finns områden som skulle kunna vara intressanta för fortsatta studier.

SKB utvärderar befintligt material om geologi, markanvändning, miljöpåver- kan, transportförutsättningar och samhälleliga förhållanden. Det görs inga borrningar i detta steg, utan man utgår helt från befintlig kunskap. Samman- lagt planerar SKB att genomföra 5-10 förstudier innan man går vidare.

Nästa steg i lokaliseringsprocessen är platsundersökningar som SKB ska genomföra på minst två platser. I platsundersökningarna görs borrningar i

Frågor om ansvar för slutförvaringen

13

Vem ansvarar för att hitta en slutförvarsplats?

14

Vem ansvarar för forsk- ning kring slutförvaring?

15

Hur är arbetet med att finna en slutförvarsplats upplagt?

(14)

berget för att utreda om det finns förutsättningar för att kunna bygga ett säkert slutförvar på platsen. Förutom borrningar kommer fördjupade studier av t ex transporter och miljöpåverkan att genomföras.

I det tredje steget ska en detaljundersökning göras på en plats. I praktiken innebär det att en första del av slutförvaret byggs. Om platsen uppfyller olika krav följs detaljundersökningen av en demonstrationsfas då 5-10% av det använda kärnbränslet kommer att deponeras.

Förstudier och platsundersökningar kräver inga formella tillstånd av myndigheter eller regering. I samband med att förstudier genomförs medverkar emellertid myndigheterna på olika sätt i möten med t ex kommuner och länsstyrelser. På detta sätt kan myndigheterna svara på frågor och framföra synpunkter.

Även om tillstånd inte krävs för förstudier och platsundersökningar har myndigheter och regering stora möjligheter att påverka dessa genom den granskning som vart tredje år görs av SKBs FUD-program. SKI och SSI har exempelvis föreslagit att forskningsprogrammet ska kompletteras på flera punkter innan platsundersökningar får påbörjas.

Detaljundersökning däremot kräver tillstånd av regeringen enligt såväl kärntekniklagen som miljöbalken. Dessa tillstånd kommer att avse både slutförvarsmetod och lokalisering av anläggningen. Efter detaljundersökning kommer nya tillstånd att krävas för demonstrationsfasen, eventuellt fortsatt deponering och till sist inför förslutning av slutförvaret.

Se även svaren på frågorna 14, 15 och 17.

För att bygga ett slutförvar krävs tillstånd enligt flera lagar. Det är regeringen som gör den slutliga prövningen, enligt miljöbalken och kärntekniklagen, av den ansökan om lokaliseringstillstånd för ett slutförvar som lämnas in av SKB. Prövningen enligt kärntekniklagen bereds av SKI och denna prövning

16

Vilka tillstånd krävs för förstudier, plats- undersökningar och detaljundersökningar?

17

Vem ger tillstånd till slutförvaring?

Frågor om ansvar för slutförvaringen

(15)

För slutförvar för använt kärnbränsle har dock det kommunala vetot vissa begränsningar.

Se även svaret på frågorna 15 och 19.

SKI granskar inte enskilda förstudier men kommer att göra en granskning av samtliga förstudier och annat underlag inför övergången till platsunder- sökningar. De förstudier som slutförts eller där SKB redovisat preliminära slutrapporter har i de flesta fall granskats, helt eller delvis, av berörda kommuner.

I samband med kommunernas granskningar har SKI i flera fall kommenterat specifika frågeställningar.

Regeringen kan besluta om att ge lokaliseringstillstånd även om kommunfull- mäktige i den berörda kommunen har använt sig av det kommunala vetot och sagt nej. Detta kan ske om regeringen bedömer att ingen lämpligare plats står att finna. Men för att regeringen ska kunna göra en sådan bedömning behövs ett omfattande bakgrundsmaterial och noggranna undersökningar gjorda på minst två platser.

Teoretiskt finns alltså möjligheten att regeringen fattar beslut om lokalisering mot opinionen inom en kommun.

I praktiken kan man ändå utgå från att den berörda kommunens och dess invånares inställning till slutförvaret kommer att vara en mycket betydelsefull faktor för beslutsfattarna.

Varken nationell eller kommunal folkomröstning behöver hållas inför ett beslut om lokalisering av ett slutförvar. Som underlag för sitt beslut kan en kommun ändå vilja ordna folkomröstning.

18

Vem granskar SKBs förstudier?

19

Kommer myndigheterna att ta någon hänsyn till om lokalbefolkningen inte vill ha ett slutförvar?

20

Kan beslut om slutförvar tas utan folkomröstning?

(16)

I förhandlingssituationen mellan den utvalda kommunen och SKB kan man utgå från att kommunen kommer att ställa krav och önskemål på SKB som är förknippade med verksamheten. Som exempel kan nämnas vägbyggande, kraftförsörjning etc.

SKB kommer också att framhålla de positiva effekter som kommer kommunen till del genom att arbetstillfällen skapas, bostäder och skolor byggs ut, fler skattebetalare kommer till kommunen etc.

Någon direkt kompensation i form av betalning till närboende eller till alla kommuninvånarna har inte varit aktuellt i Sverige.

Någon garanti i absolut mening att ett slutförvar aldrig, under några som helst omständigheter, kan komma att läcka kan ingen ge. Det operativa ansvaret att konstruera slutförvaret på ett säkert sätt har kärnkraftsföretagen genom SKB. Ansvaret för att godkänna – eller underkänna – har myndig- heterna, främst SKI och SSI. Slutligen är det regeringen som fattar det avgörande beslutet om att ge tillstånd eller ej.

Myndigheterna och regeringen ger sina eventuella godkännanden utifrån den gällande lagstiftningen.

I princip kommer samma höga krav att ställas på tillverknings- och hanteringsprocesserna liksom på den personal som handhar dessa som de som idag gäller vid de svenska kärnkraftverken.

Man kommer att göra ingående kontroller av alla steg i tillverkningen.

Både kärnkraftsindustrin och myndigheterna har stor erfarenhet av sådan tillverkningskontroll från kärnkraftverken. Mycket höga krav kommer att ställas eftersom kapslarna ska kunna innesluta det använda kärnbränslet under mycket långa tidsrymder.

21

Kan man inte betala kommuninvånare för slutförvaring på lämplig plats?

22

Vem garanterar att ett slutförvar inte läcker?

23

Hur kan man gardera sig mot misstag vid hantering och inkapsling av det använda kärnbränslet?

(17)

24

Finns det i Sverige kom- petens inom geologi och teknik för att bygga ett slutförvar?

I Sverige finns det många tekniker och naturvetare som arbetar, och under lång tid arbetat, med att få fram och förbättra metoderna för slutförvaring av använt kärnbränsle. Det råder ingen brist på denna typ av experter i Sverige.

Hur kompetent denna grupp av experter är kan endast bedömas genom internationella jämförelser och Sverige har under lång tid legat internationellt väl framme.

I Sverige har redan ett slutförvar byggts, slutförvaret för radioaktivt drift- avfall från kärnkraftverken, SFR i Forsmark. Byggandet och driften av berg- anläggningen Äspölaboratoriet invid Oskarshamns kärnkraftverk ger också erfarenhet.

De som har ansvaret för verksamheten har också ansvaret för att arbetet bedrivs av tillräckligt kompetent personal. SKB har det operativa ansvaret och kommer att konstruera och bygga det kommande slutförvaret med hjälp av olika konsulter och entreprenörer.

SKI har tillsynsansvaret. Det innebär att SKI ska övervaka och kontrollera att arbetet utförs på ett kompetent sätt så att det fyller de krav som har ställts upp.

25

Vem avgör om det finns kompetent personal för att uppföra ett slutförvar?

(18)

(19)

Det använda bränslet förvaras idag dels vid kärnkraftverken i bassänger intill reaktorerna, dels i CLAB i underjordiska bassänger. CLAB är det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle som byggts invid Oskarshamns kärn- kraftverk. CLAB togs i drift 1985.

Det använda kärnbränslet hanteras under vatten i reaktorerna och bränsle- bassängerna av människor men med hjälp av maskiner.

Frågor om hantering av det använda kärnbränslet idag

26

Hur förvaras använt kärnbränsle idag?

27

Hur hanteras det använda kärnbränslet?

I CLAB utanför Oskarshamn förvaras använt kärnbränsle i vattenbassänger.

(20)

28

Hur länge varar mellan- lagringen?

29

Hur stort utrymme krävs i ett mellanlager för att lagra använt kärnbränsle från en reaktors totala livstid?

Enligt nuvarande planer kommer det använda kärnbränslet att mellanlagras i CLAB under ca 40 år. Under den tiden sjunker radioaktiviteten och därmed också värmen i bränslet, vilket gör att det blir lättare att hantera och slutför- vara.

Cirka 10x10 m, d v s 100 m²i vattenbassäng. Beräkningarna grundar sig på att reaktorn drivs i 30 år. Bassängen behöver vara åtminstone 12 m djup för att ge strålskärmning uppåt och nedåt.

Frågor om hantering av det använda kärnbränslet idag

(21)

Det kärnbränsle som använts i Sverige kommer att förvaras inom landet.

Platsen är ännu inte bestämd, lokaliseringsprocessen pågår. Det är SKB som ansvarar för att hitta en lämplig slutförvarsplats.

Det finns ännu inget slutgiltigt beslut om vilken metod som ska användas för slutförvaringen.

Den metod som är huvudalternativ kallas KBS-3. Den innebär att det använda kärnbränslet kommer att slutförvaras i den svenska berggrunden på

Frågor om planer för slutförvaringen

30

Var ska det använda kärnbränslet slutförvaras?

31

Hur ska använt kärn- bränsle slutförvaras?

Enligt KBS-3 metoden kommer det använda kärnbränslet att förvaras i kapslar av koppar och järn ca 500 m ned i berggrunden. Kapslarna kommer att bäddas in lera.

(22)

33

Vilken typ av inkapslings- material ska användas?

ca 500 meters djup. Bränslet kommer att vara inkapslat i motståndskraftiga kapslar för att förhindra kontakt med grundvattnet. Kapslarna ska bäddas in i lera för att skyddas mot eventuella rörelser i det omgivande berget. Hur bergrummen i detalj ska utformas i denna typ av förvar är ännu inte beslutat.

Det är Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, ett av kärnkraftsindustrin ägt bolag som ansvarar för att en lämplig slutförvarsmetod utvecklas.

Slutförvaret måste till slut godkännas av regeringen.

Slutförvaret kommer att byggas så stort att det rymmer allt använt kärn- bränsle från de svenska kärnkraftverken. SKB planerar att bygga ut

slutförvaret i etapper, varav den första etappen innebär en ”demonstrationsfas” för 5-10% av den totala mängden använt kärnbränsle. Den totala mängden använt kärnbränsle från det svenska kärnkraftsprogrammet beräk- nas bli ca 8 000 ton.

Det är inte bestämt ännu, men SKBs arbete inriktas på material som är motståndskraftiga mot bl a kemisk påverkan från grundvattnet. Avsikten med detta är att det ska ta mycket lång tid, 100 000-tals år, innan grundvattnet når in till bränslet. Det inkapslingsmaterial som studeras i Sverige är främst koppar eftersom det bedöms vara mycket motståndskraftigt mot påverkan från grundvattnet. Kapslarna kommer troligen att ha ett inre hölje av järn för att öka den mekaniska styrkan.

SKB planerar att bygga en särskild inkapslingsanläggning. I denna, planerade, anläggning placeras bränslet i förtillverkade kapslar, ett lock svetsas på och sedan kontrolleras att kapseln och svetsen är felfria. Arbetet kommer att utföras fjärrstyrt eftersom strålningen kommer att vara mycket stark. För att

34

Hur går det praktiskt till att placera det använda kärnbränslet i kapslar?

32

Hur stor kapacitet får ett slutförvar?

Frågor om planer för slutförvaringen

(23)

35

Var ska inkapslings- anläggningen ligga?

36

Vilken typ av berggrund ska slutförvaret byggas i?

Det är inte bestämt, med SKB har föreslagit att inkapslingsanläggningen ska ligga i direkt anslutning till det centrala mellanlagret CLAB, som ligger i anslutning till kärnkraftverket i Oskarshamn. SKB måste dock redovisa alternativa lokalise- ringar. Ett regeringsbeslut behövs innan anläggningen kan byggas.

Enligt planerna ska slutförvaret byggas i det svenska urberget. Mindre lämpliga är bl a områden med brytvärda mineralförekomster och områden med stora sprickzoner. Även fjällkedjan och de sedimentära bergarterna i södra Sverige anses som mindre lämpliga.

För det använda kärnbränslet kommer endast ett slutförvar att byggas. Det slutförvar som nu planeras dimensioneras för att ta hand om allt använt kärn- bränsle från ca 30 års drift av de tolv svenska kärnkraftsaggregaten, ca 8 000 ton.

För närvarande bedriver SKB arbete med att finna en lämplig plats för slutförvaret. Om vi i Sverige skulle bestämma oss för att fortsätta med kärnkraften längre än vad som tidigare planerats så behöver slutförvaret byggas ut eller så kan ännu ett slutförvar byggas.

Det innebär inte några principiellt nya eller annorlunda problem att bygga ut ett slutförvar eller att bygga ännu ett. Det finns inte heller ett enda ”bästa”

berg för slutförvaringen som är det enda som kan godkännas. Den plats som väljs för ett slutförvar kommer sannolikt att vara en av flera praktiskt taget likvärdiga platser.

Enligt SKBs planer kommer slutförvaringen att inledas under 2010-talet då den första etappen av slutförvaret ska vara klar för en inledande ”demonstrationsfas” för 5-10% av den totala mängden använt kärnbränsle. Efter utvär- dering av demonstrationsfasen kan man eventuellt fortsätta deponeringen av den resterande mängden bränsle. Det kommer att ta flera årtionden innan deponeringen av allt använt kärnbränsle kunnat genomföras.

37

Hur många och hur stora slutförvar behövs för att ta hand om kärnavfallet?

38

När startar slutför- varingen av använt kärnbränsle?

(24)

Nej, naturligtvis inte, och detta är inte heller syftet med den s k demonstrationsfasen. Under den första etappen får man dock erfarenhet av hur man t ex bör utforma tunnlar och deponeringshål och hur man deponerar kapslar i berget.

Demonstrationsfasen ger dessutom ytterligare betänketid innan de slutliga besluten behöver tas. De investeringar i teknik och anläggningar som behöver göras redan för att genomföra den första etappen blir dock betydande.

Under den mest intensiva byggnadsperioden beräknas ca 400-600 personer vara sysselsatta med anläggnings- och byggnadsarbeten. Därefter kommer ca 150 personer att vara sysselsatta vid slutförvaret under det inledande driftskedet då ca 5-10% av det använda bränslet kommer att deponeras. I det senare driftskedet när resterande mängd bränsle plus övrigt långlivat avfall ska deponeras, med start omkring år 2020, ökar personalstyrkan till ca 220 personer. Av dessa kommer ca 40 att arbeta med bergarbeten för nya depo- neringstunnlar. Detta driftskede avslutas med förslutning av förvaret omkring år 2050. När förvaret är tillslutet räknar man med att det ska sköta sig själv, d v s att det inte ska behöva övervakas av någon personal på platsen.

Ja. Det använda kärnbränslet går att ta upp om det är placerat i utrymmen som inte ligger djupare än någon kilometer ned i berggrunden. När slutförvaret byggs kommer man, enligt planerna, att borra eller spränga sig ned till ca 500 meters djup. Det arbetet går att upprepa, även om det kan bli komplicerat och dyrt.

I syfte att utveckla metoder för att kunna återta deponerade bränslekapslar kommer SKB att genomföra tester i Äspölaboratoriet.

40

Hur många personer behövs för att sköta slutförvaret?

41

Kan man i efterhand ta upp det använda kärn- bränslet från slutförvaret för upparbetning eller återanvändning?

42 39

Kan slutförvarets lång- siktiga säkerhet demon- streras genom att man bygger ett litet förvar?

(25)

från Sverige. Det svenska bränslet hade skeppats från kärnkraftverken Ringhals och Barsebäck till upparbetningsanläggningen La Hague i Frank- rike. Sverige skulle enligt kontrakt ha varit skyldigt att ta emot avfallet från denna upparbetning.

I samband med att Sverige avvecklade sina övriga upparbetningskontrakt med det franska företag som äger och driver anläggningen i La Hague, uppstod frågan om lämplig slutförvaring av upparbetningsavfallet från dessa 55 ton. SKB skulle ha blivit tvunget att bygga särskilda utrymmen i slut- förvaret för att ta hand om detta avfall. Använt kärnbränsle från tyska reaktorer upparbetas i stor utsträckning i Frankrike, men avfallet ska slutför- varas i Tyskland. För tyskarna var det inga tekniska svårigheter att förvara avfallet från ytterligare 55 ton använt kärnbränsle. Däremot skulle de ha behövt bygga ett särskilt slutförvar för det använda MOX-bränslet.

SKB ansåg å sin sida att det inte fanns några tekniska svårigheter att slutförvara 24 ton använt kärnbränsle från Tyskland tillsammans med ca 8 000 ton använt bränsle från de svenska kärnkraftverken.

Utbytet var därför till stor teknisk och ekonomisk fördel för båda parter. Den svenska regeringen bedömde läget på samma sätt och gav tillstånd till bytet.

Nej. SKB planerar inte sina anläggningar för någon överskottskapacitet. Den svenska regeringen har förklarat att Sverige inte kommer att ta emot ut- ländskt kärnbränsle för slutförvaring i Sverige. En utbytesaffär har gjorts med Tyskland, men i det fallet tog Sverige emot en mindre mängd tyskt använt kärnbränsle än den mängd svenskt använt bränsle vi överlät på dem att ta om hand.

Det hävdas ibland att Sverige genom sitt medlemskap i EU kan komma att tvingas att ta emot utländskt kärnavfall för slutförvaring i Sverige. I kärn- tekniklagen anges dock att tillstånd inte får ges till slutförvaring av använt kärnbränsle från något annat land än Sverige. Även i andra länder finns motsvarande bestämmelser, t ex i Frankrike och Storbritannien.

Det finns också en internationell avfallskonvention som säger att varje land har rätt att förbjuda förvaring av andra länders avfall. Sverige

ratificerade konventionen sommaren 1999. Konventionen träder i kraft efter det att 25 länder har godkänt den.

43

Om extra kapacitet finns i slutförvaret, skulle vi då ta emot använt kärn- bränsle från utlandet?

(26)

44

Vad är det för skillnad på djupförvar och slutförvar?

Båda dessa termer syftar på samma sak, nämligen på att förvara använt kärnbränsle i urberget.

SKB använder sig oftast av beteckningen djupförvar för att markera att det inte rör sig om ett oåterkalleligt slutförvarande.

SKB vill betona att återtagning är möjlig. SKI använder sig av beteckningen slutförvar. Genom språkbruket vill SKI markera att slutförvaret ska utformas för att vara en slutgiltig förvaringsplats. Återtagning ska inte behövas. Förvaret ska vara tillräckligt säkert för att inte bara utgöra en temporär lösning. Dessutom kräver svensk lagstiftning uttryckligen att man planerar för en säker slutförvaring.

Oavsett vilken beteckning som används ska förvaret byggas för att fungera tills avfallet inte längre utgör någon risk för människor och miljö. Samtidigt måste återtagbarhet var möjligt för att ge kommande generationer en val- möjlighet.

(27)

Från hamnar vid kärnkraftverken transporteras det använda bränslet till CLAB på det specialbyggda fartyget M/S Sigyn. Under transporterna är bränslet inneslutet i behållare som har 30 cm tjocka stålväggar. Inga transporter av använt kärnbränsle från de svenska kärnkraftverken går på järnvägar eller på allmänna svenska vägar idag.

Använt kärnbränsle transporteras från kärnkraftverken till mellanlagret CLAB, invid Oskarshamns kärnkraftverk, ombord på det specialbyggda fartyget M/S Sigyn. Under transporten är bränslet inneslutet i transportbehållare.

Behållarna har 30 cm tjocka väggar av stål för att skydda personalen och

Frågor om transporter

45

Hur transporteras använt kärnbränsle idag?

46

Hur säkra är transporter av använt kärnbränsle?

Använt kärnbränsle transporteras i specialbyggda transportbehållare. För att visa att säkerhetskraven på behållarna är uppfyllda genomgår dessa ett antal kvalificerade tester.

(28)

omgivningen från skadlig strålning och bränslet för transportskador. Behål- larna är konstruerade så att de ska förbli intakta och behålla sin skyddsfunktion även om de utsätts för mycket hårda påfrestningar, t ex om fartyget råkar ut för en så svår olycka att det sjunker.

Tusentals transporter av använt kärnbränsle har gjorts på tåg, båt eller bil i Europa, USA och från Japan till upparbetningsanläggningar i Europa. Under dessa transporter har aldrig någon olycka inträffat som lett till utsläpp av radioaktiva ämnen.

För att visa att säkerhetskraven på transportbehållarna är uppfyllda genomgår dessa ett antal kvalificerade tester. Såväl teoretiska beräkningar som praktiska prov utförs. De praktiska proven omfattar bl a fallprov, brandprov och nedsänkning i djupt vatten.

Myndigheterna kommer bara att acceptera säkra transporter. Redan idag sker omfattande transporter av använt kärnbränsle. Det använda bränslet förvaras i ca ett år i speciella bassänger vid kärnkraftverken. Därefter transporteras bränslet med fartyget M/S Sigyn i särskilda transportbehållare till mellan- lagret CLAB, invid Oskarshamns kärnkraftverk. Det ställs mycket höga krav på transportbehållarna och hela transportsystemet bedöms vara mycket säkert.

När man ska välja plats för slutförvaret kommer frågan om säkra transporter från CLAB till slutförvaret att tas med i bedömningen av vilken plats som är lämplig, men eftersom det sannolikt går att ordna säkra transporter till de flesta platser i Sverige kommer även andra faktorer att få stor betydelse för valet av plats.

Se även svaren på frågorna 45, 46 och 64.

47

Om det inte finns säkra transporter till ett slut- förvar, kan man då inte lagra så nära kärnkraft- verket som möjligt?

Frågor om transporter

(29)

Nej, allt berg innehåller sprickor, men sprickorna har sinsemellan mycket olika egenskaper. Vissa sprickor leder mycket vatten medan andra är nästan täta. Vissa sprickor är långa och genomgående och kan därför försämra bergets hållfasthet. Vid stora belastningar kan berget förskjutas längs långa sprickplan. Andra sprickor är korta och ger liten försämring av bergets hållfasthet.

Genom att placera slutförvaret i ett relativt sprickfattigt bergblock som är omgivet av större sprickzoner kan man skydda det mot påverkan från nya sprickbildningar. Man räknar med att eventuella nya rörelser i berggrunden kommer att ske i anslutning till de redan befintliga sprickorna, s k svaghets- zoner. Bergblocket där förvaret ligger insprängt kommer däremot, enligt dessa teorier, att bevaras i stort sett intakt.

Det finns dock geologer som har en annan uppfattning och som menar att nya och större sprickor kan uppstå även i de relativt sprickfria bergblocken i samband med en ny istid.

Under de kommande 100 000 åren räknar man med tre nedisningar. Den första anses nå sin största utbredning om ca 5 000 år och då täcka de inre delarna av Norrland. Den andra, om ca 20 000 år, väntas täcka hela Norden norr om linjen Stockholm-Helsingfors. Den tredje och största beräknas nå ned över de norra delarna av Polen och Tyskland om ca 60 000 år.

Under en istid kommer berget att pressas ned över ett mycket stort område. Skillnaden i nedpressning mellan bergblocket med slutförvaret och dess omgivning blir därför liten. Berget kan dock komma att röra sig någon decimeter längs långa sprickzoner. Berget mellan sprickzonerna rör sig mycket lite. Kapslarna med bränslet bör därför inte placeras i stora sprickzoner.

Frågor om berget

48

Finns det sprickfritt berg?

49

Kan man gardera sig mot nya sprickbildningar i berget?

50

Vad händer med slutförvaret vid en ny istid?

(30)

Trycket i slutförvaret beror på hur tjockt istäcket är. Om istäcket är 1,5 km tjockt blir trycket ungefär dubbelt så stort som det är utan istäcke och om istäcket är 3 km tjockt blir trycket ungefär tre gånger så stort. Kapslarna kring bränslet kommer därför att göras så kraftiga att de tål det beräknade övertrycket under en istid.

De jordbävningar som finns registrerade i Sverige har haft magnituder på mindre än 5 på Richterskalan. Det är alltså ganska svaga jordbävningar. De större av dessa jordbävningar har skett på större djup än 8 kilometer. Det är därför troligt att sådana djupa, relativt små jordbävningar inte kommer att påverka slutförvaret eller leda till utsläpp av radioaktiva ämnen.

På Äspö utanför Oskarshamn bedriver SKB forskning och fältförsök i ett berglaboratorium som började byggas 1990. Syftet med laboratoriet är att utveckla KBS-3 metoden. Man har borrat och sprängt en 3 600 meter lång tunnel som sträcker sig ned till 450 meters djup. Området består av olika typer av berg som genomkorsas av flera sprickzoner för att man ska kunna undersöka en plats där berggrunden har olika egenskaper. Laboratoriet kommer inte att användas som slutförvarsplats.

51

Hur påverkar eventuella jordbävningar bergets stabilitet kring förvaret?

52

Vad gör man i Äspölaboratoriet?

Frågor om berget

(31)

Kapselns livslängd är beroende av bl a:

• vilket material den är tillverkad av,

• hur den är tillverkad, d v s tillverkningsprocessen,

• den kemiska sammansättningen hos det grundvatten som omger den och

• eventuella rörelser i berget.

Livslängden beror alltså bl a på vilket material som används. För kapslar av koppar eller av koppar med en inre kapsel av järn är livslängden sannolikt mycket lång. En anledning till att just koppar anses vara ett lämpligt material är att det är mycket motståndskraftigt mot kemisk påverkan från grundvattnet, korrosion. Baserat på dagens kunskap verkar det som om kapslarna skulle

Frågor om kapseln och tätningsmaterialet

53

Hur lång är kapslarnas livslängd?

(32)

kunna stå emot troliga korrosionsangrepp i hundratusentals eller miljontals år. Det kan dock inte uteslutas att mindre kända processer skulle kunna innebära kortare livslängder. En svårighet i sammanhanget är att det inte finns några praktiska erfarenheter för så långa tider utan att det bara är möjligt att göra teoretiska beräkningar av livslängden.

Kvalitetskontrollen i samband med tillverkningen av kapslar kommer att spela en viktig roll för deras livslängd. Eftersom man aldrig kan garantera helt perfekta kapslar leder detta till att slutförvaret – utan att detta ska innebära oacceptabla konsekvenser – ska kunna innehålla ett litet antal kapslar med kort livslängd, ca 1 000 år.

Dessutom kan det inte helt uteslutas att ett begränsat antal kapslar skadas av bergrörelser, t ex i samband med en nedisning, vilket beräknas kunna inträffa en eller ett par gånger under de närmaste hundratusen åren. När och hur ofta detta kan ske beror på var i Sverige förvaret är beläget.

Nej. Materialen påverkas inte direkt av det använda kärnbränslet. Men strålningen från bränslet kan ge upphov till ämnen som fräter på kapseln, t ex genom strålningsönderdelning, radiolys, av vatten. Därför är det viktigt att kapseln är torr invändigt. Utanför kapseln är strålningen för svag för att kunna göra någon skada.

Enligt nuvarande kunskap kan koppar i en kopparkapsel reagera endast med ämnen, svavelföreningar, som finns i mycket låg halt i grundvattnet. Eftersom dessutom vattenflödet runt kapseln beräknas bli mycket litet räknar man med att den inte ska korrodera, ”rosta”, igenom förrän efter hundratusentals år.

Man kan också tänka sig att grundvattnet särskilt angriper de delar av kapselns yta som är utsatta för något slag av belastning, spänningskorrosion. Exempel på detta slag av belastning kan vara att bentoniten sväller eller att vattentrycket ökar

55

Hur påverkas kapslarna av grundvattnet i slutförvaret?

54

Fräter det använda kärnbränslet på kapseln?

Frågor om kapseln och tätningsmaterialet

(33)

56

Kommer kapseln att ligga direkt mot berget?

57

Vilket material kan man täta borrhål och gångar med för att hindra läckage?

Nej, kapseln kommer att omges av hårt pressad bentonitlera. Bentonit är en lera som har den egenskapen att den sväller när den kommer i kontakt med vatten. Det innebär att tätningen blir effektivare när grundvattennivån stiger, vilket den kommer att göra när förvaret väl har förslutits.

Det material som man för närvarande anser är lämpligt att använda för att täta och försegla ett förvar av KBS-3 typ är en blandning av sand och bentonit.

Förmodligen kommer också betong att användas. För närvarande pågår en hel del forskning om hur olika material reagerar och förändras i närvaro av betong. Betong innehåller ju en del ”frätande” alkaliska ämnen.

Ingen kan vara säker på att det inkapslingsmaterial som väljs är det absolut bästa. Nya och bättre material kan komma att tillverkas i framtiden. Men man behöver inte vänta på det ”absolut bästa” materialet. Detta är också i princip

58

Hur kan experter vara säkra på att valt inkapslingsmaterial är det absolut bästa?

Frågor om kapseln och tätningsmaterialet

(34)

(35)

Grundvattnet har betydelse för spridningen av radioaktivitet på tre sätt.

Grundvattnet kan kemiskt angripa kapseln så att vatten tränger in till bränslet.

Vatten kan också lösa ut radioaktiva ämnen ur bränslet, och slutligen kan grundvattnet föra med sig dessa radioaktiva ämnen upp till markytan.

Om det uppstår ett läckage i en kapsel kommer grundvattnet åt att lösa upp radioaktiva ämnen. Grundvattnet har dock dålig förmåga att lösa upp de farliga transuranerna, t ex plutonium och americium, eftersom dessa är mycket svårlösliga i det grundvatten som finns på stora djup. Många av klyvnings- produkterna är också svårlösliga i grundvattnet. Av de mer långlivade radioak- tiva ämnena räknar man dock med att jod-129, cesium-135 och kol-14 är lättlösliga i grundvattnet.

Att grundvattnet bestrålas i slutförvaret innebär i sig inte att det bär med sig strålningen upp till ytan. Strålning ”smittar” inte. Däremot är det angeläget att grundvattnet inte ”tar åt sig” eller löser upp de radioaktiva ämnena. För att förhindra att grundvattnet kommer i kontakt med och tar åt sig de radioaktiva ämnena i det använda bränslet planerar man att placera bränslet i vattentäta kapslar och att bädda in kapslarna i lera.

Ja. När slutförvaret tillsluts kommer grundvattnet att stiga till sin ursprung- liga nivå.

Frågor om grundvattnet

59

Vilken betydelse har grundvattnet i slut- förvaret för spridning av radioaktivitet?

60

Vad händer med grund- vattnet om det uppstår läckage i en kapsel?

61

Hur ska grundvattnet skyddas mot eventuell strålning?

62

Är slutförvaret i berget omgivet av vatten?

(36)

Om en kapsel läcker radioaktivitet kommer utsläppet inte ut i omgivningen på bergets yta med en gång, utan först efter mycket lång tid.

En förutsättning för att radioaktivitet ska kunna komma ut på detta sätt är alltså att någon av de kapslar som omger bränslet har blivit skadad. Detta leder till att grundvattnet kan komma i kontakt med bränslet.

Läckaget begränsas av att själva bränslet är svårlösligt i vatten, av att den lera som omger kapseln inte släpper igenom rinnande vatten och av att huvuddelen av de radioaktiva ämnena fastnar i berget på vägen ut.

En liten del av aktiviteten kan dock via grundvattnet nå biosfären, d v s mark, vattendrag och luft. De krav som ställs på slutförvarets konstruktion och olika barriärer innebär bl a att utsläpp till biosfären inte väsentligt får höja den lokala naturligt förekommande mängden av radioaktiva ämnen.

63

Vad händer med omgiv- ningen kring slutförvaret om kapslarna börjar läcka?

Frågor om grundvattnet

(37)

Ett bra berg ska vara stabilt så att kapslarna inte skadas, ha ett grundvatten som inte ändras och som inte angriper kapslarna samt kunna stoppa utsläpp från skadade kapslar. Det finns de som anser att det finns stora delar av det svenska urberget som har dessa egenskaper, men för att veta om en viss plats är bra är det nödvändigt att göra omfattande undersökningar, bl a med borrhål. När man ska besluta om vilken plats som ska väljas måste man också ta hänsyn till många andra faktorer som transportmöjligheter, naturskydds- intressen, kulturhistoriska intressen etc.

Inställningen i riksdag och regering är att det använda kärnbränslet från de svenska kärnkraftverken ska slutförvaras i Sverige. Ännu finns det inga beslut om hur och var det använda bränslet ska slutförvaras. Både konstruktions- metoden och platsen för slutförvaret ska väljas med hänsyn till säkerhet och till miljöskydd.

Nej, i princip finns det inga avgörande hinder, men det är mindre lämpligt.

Riskerna med ett slutförvar är mindre än riskerna med ett kärnkraftverk.

Någon härdsmälta kan inte ske och överhuvudtaget ska slutförvaret bli så säkert att det ger en mycket liten miljöpåverkan.

Det finns emellertid olägenheter med ett slutförvar som kan motivera att det förläggs på avstånd från tätbebyggelse. Att bygga ett slutförvar är t ex förenat med många, tunga transporter av såväl sprängsten som kärnbränsle.

Efter förslutningen ska området ovanför förvaret, ca en halv till en kvadrat- kilometer stort, avlysas från sådana verksamheter som medför ingrepp i berggrunden, exempelvis brunnsborrning.

Frågor om slutförvarsplatsen

64

Hur mycket vet man om var det är bäst, med tanke på framtiden att förvara det använda kärnbränslet?

65

Kommer svenskt använt kärnbränsle att slutför- varas inom landet?

66

Om det är geologiskt möjligt, skulle det då finnas hinder eller risker med att förlägga slutförvaret nära ett tätbebyggt samhälle?

(38)

67

Varför är det inte

intressant att förlägga ett slutförvar i fjällkedjan?

Fjällkedjan har en starkt sönderbruten berggrund eftersom den bildats genom att bergblock västerifrån för ca 400 miljoner år sedan sköts in över Skandinavien. De ligger nu visserligen tungt förankrade, men ändå staplade, på det urberg som bildar berggrund i större delen av Sverige i övrigt. Det är därför bättre att lägga slutförvaret i den berggrund som består av enbart urberg.

Det är inte heller lämpligt att förlägga slutförvaret inom ett område där höjdskillnaderna är stora, eftersom dessa höjdskillnader ger drivkraft åt grundvattnets rörelser i berggrunden.

Läs också svaret på fråga 60.

Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) utgör ett viktigt underlag för alla de prövningar som ska ske innan ett slutförvar byggs. Innan MKB färdigställs ska det ske samråd med alla som kan komma att beröras av lokaliseringen, t ex lokalbefolkning, organisationer och statliga myndigheter. Det viktigaste syftet med en MKB är att, innan beslut fattas, identifiera vilka effekter slutförvaret kan få på människors hälsa och på miljön. Ett annat syfte med MKB är att de som kan beröras av ett slutförvar tidigt ska kunna få insyn i och påverka de frågor som ska ingå i miljökonsekvensbeskrivningen. Allt som framkommit i MKB-arbetet ska ingå som beslutsunderlag när frågan om tillstånd prövas.

Såväl alternativa platser som metoder ska ingå i en MKB, liksom ett s k nollalternativ. Nollalternativet ska ge information om vilka effekterna blir av att inte göra det som planerats. Detta ska bidra till att avgöra om anlägg- ningen är motiverad ur miljö- och säkerhetssynpunkt eller inte.

När SKB lämnar in en ansökan om att få bygga ett slutförvar ska myndig- heterna bedöma om själva MKB-dokumentet är tillfredsställande. Det kan t ex gälla om tillräckliga samråd har genomförts med dem som kan komma att beröras av lokaliseringen. Dessutom ska myndigheterna bedöma om alternativredovisningen är tillräcklig. Om MKBn inte uppfyller alla krav

68

Vad är MKB?

Frågor om slutförvarsplatsen

(39)

Ja, många länder samverkar i forskningsprojekt. Ett exempel är SKBs så kallade Äspöprojekt, ett forskningslaboratorium beläget i berget.

Äspölaboratoriet ligger invid Oskarshamns kärnkraftverk. Där bedrivs forsk- ning som är av betydelse för slutförvaring av kärnbränsle.

Många länder samverkar också med att utveckla modeller som används för att beräkna hur ett slutförvar kommer att fungera. Likaså samverkar många län- der med att utarbeta riktlinjer och normer för slutförvaring av radioaktivt avfall. Sådan samverkan knyts i allmänhet i någon form till ett av de internatio- nella samarbetsorganen IAEA och OECD/NEA. Också inom EU förekommer forskningssamarbete.

Det är regeringarna i de länder som är berörda som beslutar om ett eventuellt samgående om slutförvaring. För närvarande planerar alla länder med kärnkraft att kunna förvara sitt använda kärnbränsle i det egna landet. Ett undantag är att dåvarande Sovjetunionen tidigare tog emot använt bränsle från de länder som har sovjettillverkade reaktorer.

För länder med små kärnkraftsprogram skulle det i och för sig innebära ekonomiska fördelar att gå ihop med andra länder i samma situation om gemensam slutförvaring av det använda kärnbränslet. Men förhärskande policy är att varje land ska slutförvara det egna kärnavfallet.

De svenska säkerhetsföreskrifterna påverkas inte av medlemskapet i EU.

Dessutom finns det i svensk lagstiftning en bestämmelse om förbud mot slutförvaring i Sverige av utländskt kärnavfall. I samband med Sveriges anslutning till EU har det klarlagts att de svenska lagreglerna är förenliga med EUs regelsystem. En internationell avfallskonvention som undertecknades av Sverige hösten 1997, anger entydigt varje stats rätt att själv besluta om import av utländskt använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Frågor om internationell samordning

69

Finns det samverkan länder emellan för att förbereda slutförvaring?

70

Kan två eller flera länder ordna gemensamt slutför- var, exempelvis om ett land har sämre förutsätt- ningar för att bygga ett slutförvar?

71

Hur påverkas våra säkerhetsföreskrifter för slutförvaring genom EU- medlemskapet?

(40)

Internationella lagar brukar ha formen av avtal, konventioner eller fördrag som är bindande för de länder som anslutit sig till dessa. I fråga om all kärnteknisk verksamhet har Sverige anslutit sig till det s k ickespridningsavtalet.

I avtalet har Sverige förbundit sig att inte utveckla kärnvapen och att inte heller hjälpa andra länder att utveckla kärnvapen. Detta gäller även i samband med hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle.

Det finns också en internationell konvention, avfallskonventionen, om säkerhet vid hantering och slutförvaring av kärnavfall och använt kärn- bränsle. Konventionen innehåller ett antal generella principer som ska beaktas vid hantering och slutförvaring. T ex anger konventionen att inget land kan tvingas ta emot avfall från andra länder. I konventionen står också att slutförvaring bör ske i den stat där avfallet producerats.

72

Finns det internationella lagar om slutförvaring?

Frågor om internationell samordning

(41)

Slutförvaring av använt kärnbränsle eller högaktivt avfall från upparbetning har ännu inte genomförts någonstans. Därför finns det ännu inte alternativa metoder. Flera olika metoder har emellertid undersökts.

En är den svenska så kallade KBS-3 metoden, där kopparkapslar med använt kärnbränsle placeras stående i hål med bentonitlera i tunnlar på 500 m djup.

SKB har även arbetat med varianter av denna och snarlika metoder, t ex att kapslarna placeras liggande efter varandra i långa tunnlar.

I andra länder planerar man att slutförvara det använda kärnbränslet djupt nere i saltlager eller i lerlager.

Det finns ytterligare metoder som har undersökts eller diskuterats, men som ställts åt sidan av olika skäl. Nedan följer några exempel:

• Slutförvaring i WP-Cave, d v s tätförvaring av kapslar och isolering av hela förvaret med bentonitlera och genom en form av dränering.

• Slutförvaring i djupa borrhål (mellan 2 och 4 km djup).

• Förvaring av avfallet i de tjocka lerlager som täcker världshavens bottnar (se fråga 74).

• Uppskjutning i rymden.

En ytterligare metod som ägnats ökad uppmärksamhet under senare år är transmutation. Metoden är dock förenad med stora tekniska och ekonomiska osäkerheter och är därför inte ett alternativ i dagsläget.

Det är en metod som går ut på att kapslar med använt kärnbränsle placeras långt ned, 30-50 m, i djuphavssediment. Fördelar med metoden skulle vara att sedimenten växer till och att eventuella läckage får en mycket högre ut- spädning än landbaserade förvar. Även om metoden att slutförvara i djuphavssediment tekniskt och säkerhetsmässigt skulle visa sig vara överlägsen andra metoder är den dock svår att acceptera. Opinionen i många länder skulle t ex kunna påstå att deras fiske kom att påverkas av en sådan verksamhet.

Frågor om alternativa slutförvarsmetoder

73

Vilka alternativa metoder för slutförvaring finns det?

74

Vad innebär slutförvaring i djuphavssediment?

(42)

De eventuella faktiska riskerna med hanteringen och slutförvaringen skulle ju också spridas till andra nationer på ett sätt som kan upplevas som omoraliskt. Det blir också svårt att kontrollera vad som sker på en sådan slutförvarsplats. Av dessa orsaker är det svårare att acceptera förvaring på havsbotten än på land. Sådana politiska och opinionsmässiga skäl har lett till att förslag om slutförvaring genom havsdumpning eller i sediment på havsbotten har avvisats från svensk sida.

Slutförvaring i Östersjön kan inte vara ett alternativ för långlivat avfall eller använt bränsle, bl a för att sedimenten i innanhav av detta slag inte är stabila på sikt.

Transmutation är ett annat ord för en process där ett grundämne omvandlas till ett annat. Genom neutronbestrålning kan man omvandla långlivade radioaktiva ämnen till kortlivade eller icke-radioaktiva ämnen.

Innan använt kärnbränsle kan transmuteras måste det upparbetas. Dagens upparbetningsteknik är inte tillräckligt effektiv utan måste vidareutvecklas.

Forskning om transmutation bedrivs på ett flertal platser runt om i världen, bl a i USA, Japan och i Ryssland. Vissa forskare menar att kärnavfall genom transmutation skulle kunna omvandlas så att radioaktiviteten av- klingar lika mycket efter några hundra år som den annars skulle gjort efter några hundratusentals år. Genom denna process skulle man kunna minska mängden radioaktivt avfall avsevärt. Ett slutförvar skulle ändå behövas för de starkt radioaktiva ämnen som ändå finns kvar som restprodukter.

Transmutation kan inte ses som något alternativ i dagsläget eftersom metoden fortfarande är förknippad med stora tekniska och ekonomiska osäkerheter. Forskare har olika uppfattning om transmutationens möjligheter och det är mycket långt kvar tills man vet om tekniken är användbar fullt ut.

75

Vad innebär transmutation?

76

Frågor om alternativa slutförvarsmetoder

(43)

aldrig kommer att kunna tas och att slutförvaringen aldrig blir av. Och det finns framför allt två argument mot ett sådant förhållningssätt:

För det första har allmänt antagits principen att det är den generation som tillgodogör sig kärnenergin som också måste ta ansvar för att det använda kärnbränslet tas omhand. Och därmed menas också att ta det praktiska ansvaret, inte bara det ekonomiska. För det andra innebär ett uppskjutande av slutförvaringen på obestämd tid också en osäkerhet om den överhuvud- taget kommer att kunna ske med tillgodoseende av dagens krav på säkerhet och strålskydd.

Det finns ju inga garantier att framtidens samhälle skulle ha ekonomiska resurser eller ens den politiska viljan som krävs för att detta ska vara möjligt.

Men det finns också andra omständigheter att ta hänsyn till. När kärnkraf- ten avvecklas kommer den personal som har arbetat med kärnkraft och som har omfattande kunskaper om kärnbränslet och dess egenskaper att efter hand övergå till andra verksamheter. För att kompetensen att ta hand om det använda kärnbränslet ska bevaras tills arbetet är slutfört bör vi inte vänta alltför länge med att påbörja slutförvaringen.

Om vi skulle förvara det använda kärnbränslet synligt, t ex i ett förvar ovan mark, under hela den tid som det avger farlig strålning, skulle vi ålägga våra efterkommande i många generationer uppgiften att bevaka avfallet. Detta strider mot principen att vi ska bespara våra efterkommande besvär, kostnader och ansvar för det avfall som uppkommit vid den elproduktion som vi haft nytta av.

Ett markförvar kräver fortlöpande underhåll och övervakning under mycket långa tider. Vilka samhällsförändringar som kan inträffa i framtiden vet ingen, och därmed kan inga garantier ställas för en säker övervakning.

Även framtida förändringar i miljön motiverar att avfallet inte bör förvaras nära eller på markytan.

Att förvara avfallet synligt löser kanske en viss sorts problem på kort sikt, men skjuter andra problem på framtiden.

77

Varför inte förvara det använda kärnbränslet synligt, så att eventuella problem omedelbart kan lösas?

(44)

Jo, men vi får ta ställning till om vi tror att våra efterkommande önskar sig handlingsfrihet med det använda kärnbränslet eller inte. Det bör sägas att i princip går bränslet att ”ta upp” oavsett vilken metod som används för slutförvaring. Det blir alltså inte ett val mellan ingen handlingsfrihet alls eller full handlingsfrihet. Den lösning vi kommer fram till kan innebära mer eller mindre handlingsfrihet till större eller mindre kostnad. Detta kommer att bli en av de faktorer som måste värderas inför beslutet om vilken metod vi i Sverige ska välja för slutförvaring.

78

Blir inte kommande generationer låsta i sin handlingsfrihet om vi som lever nu placerar det använda kärnbränslet djupt nere i berget så att det inte går att ta upp?

(45)

Ja, men hanteringen och riskerna är av samma karaktär som i vissa anlägg- ningar som redan är i drift, t ex CLAB och utländska anläggningar för upparbetning av använt kärnbränsle. Erfarenheter av liknande hantering finns alltså.

Dessutom måste man vid inkapslingen tänka på den långsiktiga säker- heten. Kapslarna ska ju hålla i mycket lång tid och det är viktigt att ha en mycket noggrann kontroll av att kapslarna blir täta.

Enligt nuvarande planer kommer slutförvaret att ligga på cirka 500 meters djup. Det är därför inte troligt att kapseln och bentonitfyllningen runt denna kommer att påverkas av temperaturhöjningar på jorden.

Liksom många andra mänskliga aktiviteter är inte heller kärnbränslehantering en riskfri verksamhet. Det använda bränslet är mycket farligt och det kan innebära stora risker att hantera det på ett felaktigt sätt.

De som arbetar med det använda bränslet och de som utvecklar system, metoder eller rutiner för att hantera bränslet måste ha ett starkt säkerhets- medvetande för att minimera riskerna för skador på människor och på miljön, både nu och i framtiden. En förutsättning för säkerhet är att ha kunskap om hur de olika tekniska systemen verkligen fungerar och hur de skulle fungera i extrema fall.

Det använda kärnbränslet har i förhållande till en hel del annat miljöfarligt avfall en relativt liten volym. Om det placeras i säkra slutförvar bör det i princip gå bra att slutförvara lika mycket använt bränsle som motsvaras av de idag kända urantillgångarna.

Frågor om olika slag av risker

79

Finns det risker vid inkapslingen?

80

Hur påverkas kapseln om temperaturen på jorden höjs?

81

Är all kärnbränsle- hantering helt riskfri?

82

Hur mycket använt kärnbränsle kan slutför- varas på jorden utan risk för skador?

(46)

De svenska myndigheterna SKI och SSI utvecklar regler för slutförvaring av använt kärnbränsle. Reglerna syftar till att människor och miljö ska skyddas både på kort och lång sikt. Likartade regler har också tagits fram i ett flertal andra länder som har behov av att slutförvara använt kärnbränsle.

De säkerhetsanalyser av slutförvar som man hittills har gjort tyder på att det i verkligheten också ska gå att bygga slutförvar som uppfyller kraven.

Om alla idag kända urantillgångar användes för att tillverka reaktorbränsle och om det använda bränslet sedan placerades i slutförvar som är så bra att de uppfyller kraven skulle den sammanlagda strålningen från dessa slutförvar endast obetydligt höja nivån på den nuvarande naturliga bakgrundsstrålningen.

Meningen är att ett slutförvar alltid ska vara säkert. De radioaktiva ämnena ska inte läcka ut från kapseln. Skulle det ändå uppstå ett läckage ska detta begränsas tills avfallet inte längre är farligt för människor och miljön.

Långt in i framtiden blir det naturligtvis svårare att garantera att kapslarna håller, att berget inte förändras drastiskt eller att inga utsläpp kommer att ske.

Vår kunskap om kemiska och fysikaliska fenomen baseras på observationer som gjorts under ett fåtal hundra år. Även om vi idag på goda grunder tror att vi förstår tillräckligt finns det alltid osäkerhet och brister i vår kunskap som man måste ta hänsyn till när man bedömer säkerheten hos ett slutförvar.

Geologiska processer är mycket långsamma vilket gör det möjligt att förutsäga hur det svenska urbergets egenskaper förändras långt in i framtiden. Till sin hjälp har man geologiska data som ger en bild av hur berget påverkats alltsedan det bildades för många hundra miljoner år sedan. För kopparkapslarna och bentonitlerans finns inte samma historiska information även om t ex mycket gamla fynd av kopparföremål kan visa hur materialet förändras i ett tidsper- spektiv av många hundra år.

På sikt ändras även klimatet (istider) och på ännu längre sikt ändras hela jordskorpan (erosion, kontinentalförskjutningen m m). Även om det finns oklara frågor räknar man med att förvaret ska klara en istid. När de verkligt stora förändringarna inträffar, d v s efter miljontals år, har det mesta av

83

Hur lång tid kan ett slutförvar vara säkert?

Frågor om olika slag av risker