Framtida skolutvecklingsbehov för att möta alla elever

Rektorn i den första intervjun ser flera olika behov. Ytterst handlar det om att skapa resurser men också att utbilda personalen i att kunna hantera de barn vi idag sätter diagnoser på. Rektorn anser också att det finns utvecklingsarbete att göra i den pedagogiska miljön. Lärarna måste våga vara hjälpsökande och inte så ”duktiga”. Det handlar om att skapa ett klimat där det är tillåtet att misslyckas och därigenom lära tillsammans med sina kollegor. Rektorn skulle vilja att skolan under kommande år studerade frågor kring arv och miljö och var öppen för att låta studerande undersöka och utveckla skolan. Ett annat utvecklingsområde var samverkan med föräldrarna. När rektor fick ”drömma” önskade hon en specialpedagog som hade jour. Att det fanns någon som kunde ta hand om barn som kommer och inte alls mår bra. Om detta skulle förverkligas såg rektor att barnen skulle må bättre. Rektor menar att eleverna uttrycker att det inte händer något. Det finns ingen konsekvens för elever som är kraftigt utagerande eller på andra sätt signalerar att de inte mår bra. Det skulle bli en gladare och lugnare skola.

En annan av rektorerna ser att man måste börja tänka om. Det är grundläggande diskussioner om vad vi ska lära barnen som är utmaningen framöver. Rektorn lyfter fram att lärarna har fastnat i många ”måsten” och är läromedelstyrda. Detta gör att rektor anser att de tappar många elever på vägen. Genom att fokusera på dessa ”måsten” arbetar de inte med de mål som eleverna skulle kunna nå. Rektorn på den här skolan menar att lärarna måste kasta sig ut i ett hav där det gungar ganska rejält och fundera kring de kvalitativa målen i läroplaner och kursplaner istället. Skolutveckling på den här enheten handlar om förskjutet fokus från uppnående mål till strävans mål. Rektorn lyfter fram förväntningarnas makt. ”Vi förväntar oss svårigheter hos vissa elever och så blir det.” Rektorn anser att lärarna idag letar förklaringar hela tiden och att både föräldrar och personal kan många diagnoser. Behovet av skolutveckling ligger här i att gå från föreläsningar om alla problem och diagnoser och börja arbeta med sig själv och det arbeta som görs i skolan. Rektorn lyfter fram behovet av handledning.

När rektorn får ”drömma” önskar han en specialpedagog som jobbade med att ta vid där klassläraren känner att den inte kommer längre. Specialpedagogen skulle observera lärandemiljö, lärare och elever och få fram i vilka frågor lärarna behöver kompetensutveckling i. ”Det skulle bli en otrolig skjuts på verksamheten. När läraren har slut på idéer, är mätt, ska det finnas mer att ge.” Rektorn ansåg att det skulle bli en lättare börda för klasslärarna samtidigt som det skulle bli en effektiv kompetensutveckling för lärarna.

Den tredje rektorn ser att skolutvecklingen handlar om att genomföra den förändring som Lpo 94 medförde. Skolutveckling behöver handla om att kunna upptäcka barn i behov av stöd tidigare än idag men också om att kompetensutveckla lärarna. Han ser stora vinster med att ytterligare förbättra överlämningar kring elever. Denna rektor tror på en kombination speciallärare och specialpedagog. För honom är det viktigt att denne har hög social kompetens, god ämneskompetens och klarar handledarrollen. Om dessa ”drömmar” blev verklighet tror rektor att eleverna får det som de är berättigade till.

Rektorn i fjärde intervjun anser att behov av skolutveckling när det gäller att möta alla elever är gigantiskt. Framförallt önskar rektorn att skolan hade en betydligt bättre beredskap att framför allt hjälpa bokstavsbarnen och redskap för att arbeta med de lässvaga eleverna. Rektorn anser inte att det pågår något utvecklingsarbete på skolan i de här frågorna. Om rektor fick ”drömma” är det pedagoger som handleder pedagoger. Att få varje barn att lyckas och bygga upp deras självförtroende utan att ha pekat ut dem hade varit bra. Det finns behov av att både bli bättre på undervisning inom klassens ram men också genom olika grupperingar där eleven är omgiven av andra som presterar på samma nivå. Rektorn uttrycker också en önskan om ett samarbete mellan klasslärare och specialpedagog i en levande diskussion i arbetslagen. När ett ärende går vidare till team är det också viktigt med återkoppling. Önskan är att få lärare att acceptera och komma bort från inställningen att nu är eleven lämnad till specialundervisning och inte ”min” längre. Rektorn vill få lärare att reflektera kring hur de kan motivera och inspirera dessa ungdomar att komma till sina lektioner.

En av rektorerna lyfter fram att skolutveckling på denna enhet skulle handla om en annan syn på tiden. Barnen är väldigt bundna av årskurser och terminer. Det saknas flexibilitet och det finns barn som skulle behöva stanna lite längre ibland. Rektorn skulle vilja arbeta vidare med kunskaper kring språkutveckling och de utåt agerande barnen. Rektorn säger dock att det inte pågår något arbete kring detta just nu.

Om denna rektor fick ”drömma” skulle hon vilja ha eget specialpedagogsikt team för barn i åldrarna 1-12 år. Specialpedagogen skulle dels arbeta direkt med eleverna i klass dels arbeta med kompetensutveckling av kollegor. Detta skulle enligt rektorn leda till att de skulle kunna möta eleverna på ett bättre sätt efter deras behov och förutsättningar och med nöjdare specialpedagoger. Specialpedagogerna skulle få ett tydligare ansvar och genom sin kompetens kunna fördela viss form av resurser till olika klasser. Rektor tror dock inte att det skulle bli speciellt uppskattat om man gör på det här viset. Denne ser att det är viktigt att se till så alla elever får det stöd de har rätt till och att det inte är lärarna som kan styra detta utan det är faktiskt eleverna som är i första rummet.