Funktionshinder och handikapp

I detta avsnitt diskuteras hur begreppen skada, funktionshinder och handi- kapp kan relateras till varandra och till den omgivande miljön. Begreppen utgår från WHO:s indelning (1980). Granlund (1993) betonar vikten av

skilja mellan skada, funktionshinder och handikapp. Jag har valt att beskri- va begreppen utifrån de definitioner som finns, eftersom begreppen åter- finns i lagstiftning och diskuteras inom handikappforskning och handi- kapporganisationer.

Wood (WHO, 1979), som var den som ansvarade för WHO:s klassi- fikation utgick från tre nivåer, skada på organnivå, funktionshinder på per- sonnivå och handikapp på situationsnivå.

En skada (eng. impairment) kan då innebära avsaknad av en kropps- del eller en funktion, en defekt på en kroppsdel eller något organ eller en störning i kroppsliga eller mentala system och funktioner och som objektivt kan mätas på olika sätt. I detta sammanhang innebär det att en person med utvecklingsstörning kan ha en hjärnskada eller en kromosomrubbning, en person med hörselnedsättning kan ha en skada i innerörat, vilken då kan lokaliseras och mätas med olika mätinstrument som t.ex. magnetröntgen, hjärnstamsaudiometri. Denna typ av information ger en beskrivning av en skada i form av en medicinsk diagnos, men säger inget om vilket funk- tionshinder detta medför eller vilka handikappande konsekvenser funk- tionshindret får för den enskilde individen i det dagliga livet.

Ett funktionshinder (eng. disability) innebär ett hinder, en presta- tions- eller aktivitetsbegränsning till följd av en skada och medför svårighe- ter för en individ att utföra en prestation eller aktivitet inom de gränser som anses normalt (SOU 1991:46). Funktionellt kan en hjärnskada för en indi- vid innebära, att minnet är begränsat och att kunna generalisera erfarenheter och kunskaper från en situation till en annan innebär svårigheter, dvs. det handlar om en begränsning i begåvningen. En skada i innerörat kan för en individ funktionellt betyda att vissa språkljud är svåra att uppfatta och sär- skilja, dvs. det handlar i detta fall om en auditiv begränsning. Ett funk- tionshinder hos en individ innebär i sig inget handikapp, men kan så bli om miljön är bristfällig, svår- eller otillgänglig för individen.

Många insatser som görs för personer med funktionshinder handlar om att kompensera funktionshindret snarare än att fokusera på vilka konse- kvenser funktionshindret kan få i miljön. Det kan t.ex. finnas en övertro på att en hörapparat och annan teknisk utrustning blir ”ett sesam öppna dig”, som löser alla eventuella svårigheter med en hörselnedsättning.

Handikapp (eng. handicap) uppstår i mötet mellan en individ med funktionshinder och den omgivande miljön. Det betraktas som ett relativt begrepp och relaterar till de konsekvenser som funktionshindret medför i individens interaktion med den omgivande miljön (Gardeström, 1981). Det innebär att fokus läggs på vilka svårigheter, hinder och förväntningar som kan uppstå i vardagslivet, i individens dagliga livssituation till följd av funktionshindret, dvs. situationer som vanligtvis inte medför några problem för personer utan funktionshinder. För en individ med utvecklingsstörning

kan det betyda att färdigheter som kan klaras av i den vana hemmiljön inte kan genomföras i en annan miljö, där det ställs andra krav på intellektuella prestationer. Om miljön anpassas kan alltså handikappet minskas. En per- son som är döv är t.ex. inte handikappad med avseende på kommunikation i en miljö där teckenspråket används.

Nordenfelt (1983) ifrågasätter den kausala kedjan skada - funktions- hinder - handikapp och menar att begreppen är diffusa och svåra att särskil- ja och att WHO:s utgångspunkt är sjukdomsbegreppet. Utgångspunkten borde snarare vara funktionshindret, som mer har att göra med aktivitet och beteende på individnivå.

Söder (1982) pekar på att ett handikappbegrepp kan behövas av tre skäl: • att identifiera behov

• att fördela resurser

• att gör den process begriplig vilken skapar behoven

De två första skälen anknyter till att förbättra informationsunderlaget inom sjukvården medan det tredje skälet speglar det som varit drivande för ut- vecklingen av det handikappbegrepp, som är rådande i Sverige.

Riksföreningen för Utvecklingsstörda Barn, ungdomar och vuxna (RFUB, 1986) beskriver relationen mellan funktionshinder och handikapp på följande sätt:

...som störningar i samspelet mellan personen och miljön, be- roende på varaktig funktionsnedsättning hos personen. Funk- tionsnedsättningen är den faktiska avvikelsen från det norma- la. När det gäller utvecklingsstörda, är det den avvikande be- gåvningsutvecklingen. Själva handikappet uppstår dock först i samspelet med miljön. (RFUB, 1986, s. 19).

Begreppet handikapp används om många olika företeelser. Diskussioner kan lätt bli förvirrade när de som använder ordet menar olika saker. Be- grepp som flerhandikapp, tilläggshandikapp, flerfunktionshinder, flerfunk- tionsnedsättning, begåvningshandikapp används ibland synonymt och ovar- samt. Jag har i detta sammanhang valt att använda beteckningen flera funk- tionshinder och avser då kombinationer av funktionshinder, där utveck- lingsstörning ingår. Kombinationer av funktionshinder kan i många fall vara omfattande och komplexa och medföra svårigheter i kontakten med miljön och får till följd att stora insatser av stöd och service behövs, för att utveckling hos den enskilde individen ska ske. För de individer som här avses är det väsentligt, att för varje enskild individ kartlägga en individs

samlade förmåga och hur den omgivande miljön ser ut, för att se vilka han- dikappande konsekvenser, som kan uppkomma i olika situationer. Denna kartläggning samt de behov som föreligger får sedan ligga till grund för viktiga förändringar, åtgärder och insatser för den enskilde individen.

Handikappbegreppet betraktas idag som relativt och kopplat till den miljö som omger individen snarare än absolut, dvs. enbart relaterat till in- dividen. Handikappet blir därmed beroende av den kultur och sociala miljö vari individen befinner sig. "Det sätt på vilket ett land tar hand om sina handikappade medborgare avslöjar mer än något annat dess kulturella nivå" (Bakk & Grunewald, 1986, s. 15).

Det finns en uppenbar risk att problem betonas snarare än möjlighe- ter, när insatser för personer med funktionshinder diskuteras. Betoning av ett problem innebär i sig att något inte är som det ska och därför måste för- ändras. Vad som kan betraktas som ”normalt” eller ”inte normalt” handlar om värderingar och attityder. Generella lösningar som förbättrar för alla kan därför vara bättre än särlösningar för enstaka individer (Söder, 1982).

Söder (1982) varnar också för, att det finns en risk att förringa funk- tionshindrets betydelse i det dagliga livet, särskilt i situationer där verkliga resurser behövs p.g.a. en övertro på åtgärder för att anpassa miljön, efter- som handikappet ses som kopplat till miljön snarare än person. En döv per- son kan inte höra och en person med Downs syndrom har begåvningsmäs- siga begränsningar varför samhällets resurser självfallet måste komma in- divider med funktionshinder till godo.

Det är en viktig och riktig iakttagelse att handikapp uppstår i relation mellan individen och miljön. Men det får inte leda till att vi bortser från att vissa funktionsnedsättningar är av den karaktären att de i praktiskt taget varje tänkbar situation eller miljö kommer att framstå som handikapp. Det är dessa grup- pers behov som riskerar att osynliggöras i ett alltför onyanse- rat applicerande av miljörelativa synsättet (Söder, 1982, s. 40) .

Tideman (1997) menar att definitionen av vem som är utvecklingsstörd va- rierat under olika tidsepoker. Det som kan ses är att definitionen flyttats från ett medicinskt, psykologiskt och socialt perspektiv till ett mer ekono- miskt relaterat perspektiv. Vem som tillhör gruppen utvecklingsstörda be- stäms i allt större omfattning av ekonomiska faktorer. Om resurser finns i den omgivande miljön behöver få definieras som utvecklingsstörda. Mins- kar resurserna kan följden bli att fler definieras som utvecklingsstörda. Handikappets relativa natur har blivit tydligt i och med att skolans ekono- miska resurser har begränsats. En förklaring till just elevökningen i särsko- lan av elever som tidigare gått i grundskolan är just att dessa elever inte kan

erbjudas det stöd som behövs till följd av ekonomiska nedskärningar (Skolverket, 1998). En annan förklaring av mer positiv art är att särskolan som skolform har blivit mer accepterad och därför väljs av föräldrar i större omfattning.