Eva – ”Bemötandet är ju kärnan”
Det började som sommarjobb på 70-talet, på Arbetsterapin på ett nybyggt vårdhem. Det var ett roligt arbete.
”Det var nog… det här med människorna. Du visste aldrig hur da´n skulle bli.”
Planerna på att läsa vidare till lärare kom på skam, och Eva gick vidareutbildningar inom ”arbetsterapi”, som det hette på den tiden. På arbetsterapin vävde kvinnorna, och Eva fick gå kvällskurser på fritiden för att lära sig det. Hon lärde också av en arbetsterapeut som hon arbetade tillsammans med. Arbetet var hårt strukturerat, med en personal och 20 brukare som arbetade vid sina platser. De äldre arbetskamraterna fostrade in de yngre.
”Ja, de talade om för en om det var någonting som man inte gjorde rätt. …en del fostrade in en i det här med nycklar, absolut alltid nycklarna i fickan, och passa tider… det var så noga. Och sedan hade man chefen uppifrån som fostrade in en på sitt sätt genom att… ja, de kom in, och var det någonting som var fel så fick man höra det direkt”.
Eva började sedan arbeta på natten, och då var det små barn som skulle skötas om, varav en del hade omfattande omvårdnadsbehov. Hon hade ingen vårdutbildning, och fick lära sig mycket av sina kolleger, speciellt en, som blev både förebild och läromästare.
”...det fick aldrig bli halvdant, utan allting skulle göras ordentligt, och hon satte dem, de här små barnen i första hand.
…det påverkar ju en, att du följer…in i mönstret och du tillåter dig inte då att… alltså, du kräver det här, att du ska alltid ha ett gott bemötande när du går till jobbet.
…de (andra kollegerna) hade inte riktigt samma syn på de här små barnen, de försvann lite i mängden när de jobbade… Men hon hade fokus hela tiden.”
Eva menar att hon hade en humanistisk människosyn med sig i sin bakgrund och uppfostran, som gjorde att hon såg de här skillnaderna. Men hon reflekterar ändå över den stora påverkan som den rådande kulturen på arbetsplatsen kan ha, speciellt på den som inte har utbildning. Hon mötte också tonåringar, och upplevde svårigheter att möta dem och deras behov, med allt vad det kan innebära att ha en utvecklingsstörning och vara mitt i tonåren.
”…hade jag haft lite mer kunskap första gången jag kom in i detta, om människor… i olika åldrar, beteenden, så hade jag kanske sparat mig en del…
alltså det var en hel del man utsatte sig för… ja, man förstod inte.”
Så småningom fick Eva gå utbildningar om utvecklingsstörning. Hon upplevde också att hon fick erfarenheter som gagnade arbetet, när hon själv fick barn.
Efter drygt 20 års arbete på ”vårdavdelning”, ”gruppbostad” och ”serviceboende”, började Eva arbeta på Daglig Verksamhet. Under ca 15 år på samma enhet har hon upplevt olika förändringar. Det beror dels på att det är andra brukare som kommer till DV nu jämfört med innan.
”..det var enklare när jag kom hit… om vi nu pratar aktiviteter, så var de ju styrda. Du hade ett schema som… du hade mer struktur på dagen… och nu, alltså det fordrar mer.
Dels har vi fått brukare med mer omvårdnadsbehov. Vi har fler och är färre personal… Det gör att vi hela tiden får anpassa… vissa behöver så mycket så då får andra nästan ingenting. ”
Dels har förutsättningarna i organisationen förändrats. Daglig Verksamhet i kommunen där Eva arbetar är utlokaliserad till mindre enheter. Hon har idag två kolleger, och 12 brukare har sin sysselsättning där. När Eva började arbeta på DV gick en del av brukarna på behandling hos LSS-verksamhetens egna sjukgymnaster, och det fanns en logoped anställd. Hon ser tillgången till dessa ”experter” som en resurs som säkrar kvaliteten för brukarna, och upplever att ansvaret har förskjutits till personalen ute i verksamheten, utan att detta uttalats eller diskuterats.
vi jobbar mycket med kommunikation och där fick vi hjälp, och han lyssnade. Och sedan sammanfattade han, han hade ju den förmågan att få ner det på pränt, och så blev det tydligt för oss.”
Eva tycker sig också se att ansvarsfördelningen har blivit mer oklar, och att
arbetsförhållandena därför ändrats. Ibland lämnas ansvaret över till personalen på ett sätt som hindrar syftet med Daglig Verksamhet, att skapa förutsättningar för att var och en ska få en meningsfull sysselsättning. Men Eva har också dåliga erfarenheter av att andra
yrkeskategorier drar igång projekt utan, som hon tycker, att ta utgångspunkt i verksamheten, brukarnas behov och personalens delaktighet:
”…vi har haft folk här inne i huset… och då har de startat processer, och sedan lämnat oss och sedan har vi stått här, och så visar det sig att processerna inte har fungerat,
och så händer ingenting, och så får vi börja om från början igen.”
Då har personalen fått ”ro allting i land” själva. Samarbetet med resurspersoner behöver alltså enligt Eva präglas av lyhördhet och ömsesidighet. Att tolka och anpassa sig efter brukarnas behov och skiftande dagsform kräver flexibilitet hos personalen, avgörande är att arbetslaget kan samarbeta. Om någon mår dåligt en dag…
”…då kanske det inte blir 100% för alla, men det gäller hela tiden att försöka, inte bara se denna person utan du får se de andra också, så får du ändra allting i huset och så gäller det att alla är med på det i huset, och gud ske lov så fungerar det ju så här i vårt hus att vi är bra på att lägga om schema, vi är bra på att förändra…”
För att fungera bra behöver arbetslaget tid, annars finns det risk för att man hamnar i ”stiltje”: ..man tänker: Ah, det här är bra, det har fungerat, nu går det, nu så fungerar det.
Men
… för att vi ska orka med jobbet så måste vi också våga förändra och utveckla. Det finns mycket kompetens i arbetslaget, men förutsättningarna kanske inte alltid är optimala, och planeringstid saknas ibland:
”Det är bara det att vi får ju inte tiden. Utan vi stjäler tid liksom, när vi kommer på en idé. Men hade vi fått den här dagen… så tror jag att vi hade blivit mer tillfredsställda med jobbet, och känt liksom… man ska ju känna när man går hem att idag har jag gjort en bra dag, idag har liksom alla blivit synliga.”
Den viktigaste förutsättningen för ett gott samarbete tycker Eva ändå finns där. Det är den gemensamma värdegrunden. Kärnan i yrket menar Eva är bemötandet:
Liksom andra har varit en förebild för henne när hon började arbeta som ung, kan hon idag också se sin egen roll som förebild för yngre kolleger. Hon betonar vikten av att förmedla och vara öppen för samtal om frågor om människosyn och värdegrund. Samtidigt ser hon
mångfald i arbetslaget som en tillgång, och har stor respekt för de yngre kollegernas kunnande och syn på arbetet.
”Sedan tror jag man måste ha respekt också… jag kan ju inte allt, och då får man ta hjälp av dem, även de yngre, att de kan se det på ett annat sätt och vinkla det på andra sätt.”
Och
”Det är ju fortfarande roligt att komma in genom dörren. Du vet ju aldrig vad som ska hända!”
Sammanfattning:
För Eva är bemötandet det centrala i arbetet. Ett respektfullt bemötande innebär att se och tillgodose stödbehovet. Det innebär ett stort ansvar från alla som arbetar inom verksamheten, och en samordning mellan olika yrkesgrupper. För att nå dit krävs både arbete och tid.
Lars – ”…man fokuserar på att de ska må bra, utvecklas.”
Lars är mellan 50 och 60, och har arbetat med omsorg om människor med utvecklingsstörning i hela sitt yrkesliv. Redan som ung visste han att han ville arbeta med människor eller djur. Det började med sommarjobb på sommarläger för ungdomar med utvecklingsstörning, sedan på ett dagcenter. Sedan fick Lars ett vikariat på ett boende, det skulle vara några veckor, men som blev till en lång yrkesbana:
”Jag tycker det är himla roligt. Det är det nog inte många som tycker efter 35 år!” Mycket har förändrats sedan Lars började arbeta:
” Alltså i början, då handlade det rätt så mycket om att ta hand om och tillrättavisa och så, kan jag se. Det skulle städas och vara fint och de skulle vara fint klädda, det var det viktigaste. Idag är det mer att man fokuserar på att de ska må bra, utvecklas. Och det tycker jag känns jättebra.” Att välja att arbeta i omsorgen, och dessutom vara man, sågs som anmärkningsvärt. Var det ett arbete, egentligen? Det kanske hade varit bättre att välja ett riktigt yrke, som chaufför, undrade mormor försiktigt. Lars menar också att yrkesrollen var vag, och att bilden den bilden i viss mån lever kvar fortfarande. Samtidigt tar han upp komplexiteten i yrkesrollen, med krav från olika håll: lagstiftning, de egna ambitionerna, föräldrar, chefer och arbetskolleger. I denna brännpunkt ska så brukaren få inflytande över sina insatser… Det är detta som Lars ser
som utmaningen i sitt arbete, som gör att han vill utvecklas och lära mer. Lars har gått de utbildningar som Landstinget tillhandahöll för personal inom omsorgen: GPU (Grundkurs i Psykisk Utvecklingsstörning) och PPU (påbyggnadskurs). Han saknar att det inte finns fler utbildnings- och karriärvägar.
”Det är synd att det inte finns några väger, något inom detta som man kunde utbilda sig i, man kunde specialisera sig, men det finns det ju faktiskt inte.”
Utbildning är viktigt, för att klara arbetet, och också för att höja statusen på yrket.
En gång under sitt yrkesliv kom Lars till en punkt då han allvarligt funderade på att byta yrke. Det berodde delvis på konflikter i arbetslaget. Det krävdes hjälp utifrån och ”det var rätt tufft, men lärorikt”. Han har flera gånger varit med om att arbetsgruppen fungerat dåligt:
”…ibland har det varit två eller tre grupper som dragit åt var sitt håll, och som försökt hitta fel hos den andra gruppen hela tiden.
Och det har varken varit bra för gruppen eller, definitivt, inte för brukarna heller. För de känner ju många gånger av sådant, och mår dåligt av det.”
Sedan dess har Lars funderat över vad som krävs för att ett arbetslag ska fungera tillsammans.
”Har jättestor betydelse att man kan diskutera öppet hur man ska göra med en speciell person eller ett speciellt problem. Hur man ska lösa det. Det är ju jätteviktigt att man kan prata om det.”
Ett sätt som Lars arbetat för, för att skapa en gemensam syn på arbetet och sätta igång samtal, är att gruppen ska gå på gemensamma utbildningar.
”…ibland har det ju varit så att en går på en föreläsning eller en kurs, och det blir inte samma, för även om man sedan ska berätta det, så blir det ju de procent som man själv kommer ihåg och det man tyckte var viktigast. Det är kanske inte viktigast för den andre personen. Så det är jättebra om alla går samtidigt, ju. Och att man sedan kanske kan resonera om det i gruppen.”
En viktig kompetens som Lars lyfter fram är att kunna se till varje individ:
”…att kunna se den personen, vad den behöver för att utvecklas, och det kan vara väldigt olika, ju. Sedan är nivån här väldigt varierande också. Vissa behöver rätt så mycket hjälp och stöd,
och vissa behöver inte så mycket. Att man kan se den skillnaden också, och låta dem få prova på själv.” Under en period har det regelbundet avsatts tid för ett möte mellan en brukare och en
personal, för att brukaren ska få tillfälle att uttrycka önskemål som rör dem själva och personalstödet. Lars tycker att det har satt igång en process, både hos brukarna och
personalen. När någon har sett att det som tagits upp i samtalen faktiskt lett till förändringar och förbättringar, har det lett till att brukarna oftare säger sin mening.
Detta upplever Lars som en stark drivkraft till att få känslan av att göra ett bra jobb. En annan sak som ger mest tillfredsställelse i jobbet är:
”…nog just när man känner att de lyckas med något som man kanske har tränat, eller har hjälpt dem med vissa saker och plötsligt så kan de det själv. Och de själva känner att de är jättenöjda med det,
att de fixar det. Det är nog de bitarna som känns allra bäst.”
På arbetsplatsen har personalen utarbetat en ganska stram struktur för vad de ska göra och vilka brukare de ska gå till för att ge de olika formerna av stöd och insatser. Lars tycker det ger en god grund, men samtidigt kan det ge upphov till stress när någon behöver mer än vad som står på schemat. Ofta är det att prata som brukarna efterfrågar. Om det har hänt något eller brukaren inte mår bra, är behovet stort i stunden. Det Lars upplever att ha skulle behöva mer kunskap i, är just att samtala :
”…att man lär sig mer hur man ska samtala … med personer som ställer till det för sig, hur man ska föra ett samtal med en sådan person utan att den känner skuld och skam…”
Sammanfattning:
Lars talar om yrket som komplext och samtidigt otydligt, på gränsen till osynligt. Han är medveten om personalens stora betydelse och makt över brukarnas liv, och ser också de möjligheter som finns att stödja brukarnas utveckling och ökade självbestämmande.
Lisa – ”Det ska vara livskvalitet och det ska vara egenmakt.”
Lisa är strax över 30 och arbetar på ett serviceboende. Hon har nyligen bytt arbetsställe från ett liknande boende, och fått en delvis annan roll på det nya stället, en nyckelroll i fråga om att driva kvalitetsarbete. Samtidigt ingår hon i arbetslaget. När Lisa gick ut grundskolan, valde de flesta tjejerna i klassen Omvårdnadsprogrammet. Det var många i Lisas omgivning som tyckte att det skulle passa henne att arbeta i vården. En av dem var hennes mor, som arbetar inom LSS-verksamhet sedan många år. Men det tyckte inte Lisa:
”…nej, det gör det inte, jag är ingen omhändertagande, vårdande människa.”
Lisa arbetade i andra branscher, efter några år blev hon mamma. När mammaledigheten var slut, hade hon inget arbete att gå tillbaka till. Hon upplevde också att hon förändrats efter att ha fått barn:
”…redan där med att bli mamma förändrades man ju drastiskt Man blev en annan person… …efter barnen fick man ett annat synsätt just på den omvårdande biten, liksom.
Lisa sökte och fick arbete inom äldreomsorgen, och tyckte det var ett givande arbete, om än stressigt och tungt ibland. Hon hade ingen utbildning och ibland kände hon sig osäker.
”..jag kände mig inte trygg för jag litade inte på att jag skulle kunna hantera,
om det skulle inträffade situationer och så. Därför valde jag att så fort det bara gick, utbilda mig. Få tillräckligt med kött på benen för att kunna jobba utan att var rädd hela tiden.”
Hon började en Kvalificerad Yrkesutbildning inom omvårdnad, och det var under
utbildningstiden som hon bestämde sig för att lämna äldreomsorgen för LSS-verksamheten. Hon valde att fördjupa sig inom funktionshinder och utvecklingsstörning.
”…jag fick ännu mer den här synen att det är så mycket mer än vad man tror att det är innan man har provat på det. Har man inte varit i det, och inte har insynen eller intresset, så tror man att det bara är att ta upp och ge dem mat och se till så att de är hela och rena. Men det är ju så mycket mer.”
Lisa arbetade samtidigt som hon utbildade sig och det var delvis en tuff tid. Hon fick stöd av sin lärare, som sporrade henne att fortsätta. En del av innehållet i utbildningen blev till en djupare insikt först ute i det praktiska arbetet.
”Vi pratade mycket under utbildningen om det här med rutiner, fasta tider och fast vilotid och att hela tiden följa ett mönster i dagen för att ge trygghet. ..det är säkert viktigt, tyckte man”
På Lisas första arbetsplats efter utbildningen fanns det bara delvis en sådan struktur. Sedan påbörjades arbetet:
”Men där var ingen exakt struktur uppskriven, att såhär jobbar du inne hos denna brukaren, att man tittar som att du tar alltid på pyjamasen först o borstar tänderna sen för att… eller tvärtom beroende på vilken brukare det är, för att brukaren ska vara
med i händelseförloppet och hela tiden veta vad som ska komma härnäst.”
När vi hårddrog det och skrev ner en exakt struktur hos dem som varken har tal eller, ja… Då blev där ju en otrolig skillnad. Inte hos alla, för det är självklart individuellt,
men hos vissa av brukarna såg man en otrolig skillnad.
Det blev mycket lugnare och mer harmoniskt, mindre skrik och slag och bitande och så.”
En förutsättning för att ett sådant förändringsarbete ska kunna genomföras tror Lisa är att någon har en nyckelroll, är ”spindeln i nätet”. En annan sak som Lisa betonar är att arbetslaget behöver ha en samsyn:
”…det är viktigt att alla är med och att alla har ett gemensamt ”tänk”. Att man jobbar i samma riktning, annars kan det bli så rörigt för brukarna.”
”Sedan det svåra när man kommer utifrån är ju att få med de andra, och (få dem att) se det man själv ser. Det kan ju vara rätt så svårt ibland,
och det är ju därför man måste ta små steg, att man testar och att man sen utvärderar, ser vi någon förändring, ser vi någon förbättring?
Och är det en bra förändring man har gjort, ett bra beslut man har tagit, då ska man ju se det. Då ska det ju synas, och då kan man ju våga göra ytterligare ett steg.
Men jag tror att det är jätteviktigt samtidigt att de får vara med och göra förändringarna, och planera dem. Hur ska vi göra dem, hur ska vi sätta dem i verket?
Att man hela tiden har en diskussion i gruppen, att alla få ha sina åsikter. Sedan kan aldrig alla tycka till 100% samma. Alla kan inte älska ett förslag, hur man än vänder och vrider på det.”
En drivkraft för Lisa är att hela tiden förbättra verksamheten. Lisa ser de unga timvikarierna och de nyutbildade, nya kollegerna som en resurs:
”Visst, man får hjälpa och stötta dem mycket, men det är samtidigt värt det för ofta kommer de med galna idéer, kan man tycka, som kan betas ner och tänkas om och bli något jättebra. Så det är ju en
inspirationskälla varje gång det kommer en ny elev, eller en ny timvikarie. Att suga åt sig alla deras frågor och funderingar…. tänka efter om det är någonting man kan göra något av…”
…Och likadant när de kommer nya från skolan, så samtidigt som de kan ha mycket idéer och tankar som man tycker är helt uppåt väggarna – ja, det fungerar i boken, men det fungerar inte i verkligheten – så har de oftast lika många galna idéer som de vill testa, och många av dem – kanske inte just så som de föreslår de – går ändå att använda en del utav, och testa. Och det är spännande, att prova nya saker hela tiden.” Lisa har arbetat och arbetar med brukare med skiftande behov och förmågor. Flera av
brukarna saknar tal och är befinner sig på A-nivå, eller tidig utvecklingsnivå. Lisa lyfter fram