Här sammanfattar jag vilka kompetenser intervjupersonerna värderar som viktigast att ha i sitt dagliga arbete.
Från kollektiv till individ
Två av intervjupersonerna, som arbetat sedan 70-talet, framhåller att synen på brukarna har förskjutits från en i gruppen, till individen. I ljuset av detta har kravet på personalens förmåga att se varje enskild människas behov ökat. Lars och Lena, som arbetar med brukare som kan uttrycka sig i tal, berättar båda om de problem som ändå kan uppstå i kommunikationen. Lena berör maktstrukturen i kommunikationen när hon menar att sättet att ställa frågor på styr de svar hon får. ”Är allt bra?” leder oftast till ett ”ja”. Trots ett ökat individfokus kan det vara svårt att tillgodose rättigheter när vanor och praxis tar över (Widerlund 2007). När Lena
istället frågar vad som kan bli bättre, har hon märkt att hon får hon helt andra svar. Då öppnar hon för en dialog med brukaren (Bachtin 1988) Hon pekar också på en intervension i form av ett delaktighetsprojekt, som gav henne upplevelsen av betydelsen av hur hon själv
kommunicerar. I projektet var det uttalade målet att hävda brukarnas rätt att uttrycka sina behov, och samtalet vägleddes av två utifrån kommande personer. Det skapade ett tydligt forum för dialog mellan brukar- och personalgrupp. Lars pekar på de konflikter som kan uppstå mellan olika behov. Ibland sammanfaller inte brukarens önskningar med God mans eller kollegernas åsikter. Då hamnar den enskilde personalen i ett spänningsfält där svaret inte alltid är självklart. I lagtexten står att brukarens önskemål ska tillgodoses, men de situationer som kan uppstå har sällan enkla lösningar.
En del av de brukare som har stort stödbehov av omvårdnadskaraktär, har stora
kommunikationssvårigheter. Att tolka behov blir en stor del av arbetet för personalen. Lisa betonar i sin berättelse förmågan att tolka ett ”nej” hos den som inte kan uttala det symboliskt, med ord, tecken bild eller kroppsspråk. Hon ser personkännedomen som en viktig del i
tolkningen, vilket kan tolkas som behovet att ha en relationskompetens. Då förmår vi upprätta en personlig relation, som inte blir privat utan förmår omfatta den andres behov (Rökenes & Hansen 2007). Eva pekar på förmågan att som personal vara flexibel och snabbt anpassa och planera om aktiviteter utifrån hur brukarna mår. Hon använder sin personliga kompetens,
fronesis, för att känna igen och anpassa sitt handlande efter brukarnas behov.
Bemötande och delaktighet
När individen ska vara i centrum, är bemötandet avgörande. De fyra intervjupersonerna tar alla upp vikten av ett gott bemötande. Eva sammanfattar det såhär:
”…du måste kunna möta människor utan att hela tiden tänka på att förändra dem.” Det visar på en medvetenhet om att det är den egna rollen som ska synas och anpassas,
Lars tar å sin sida upp risken med att få en brukare att ”känna skuld och skam”. Bemötandet ses som en förutsättning för kommunikation, som i sin tur är en förutsättning för delaktighet. Någon nämner att förmågan att ha ett gott bemötande grundläggs tidigt i livet, med uppfostran som man har hemifrån. Eva ser också sin roll som förebild, i bemötandet av brukarna.
Utökat ansvar
Eva ser både goda och sämre sidor av den förändring som skett, med utlokalisering och neddragning av ”expert”-resurser.
”…chefen som hade en apparat i rummet där vi satt, sedan hade han en på kontoret så han kunde avlyssna oss, sedan om vi stängde av den så kom han med sina knirrande knän, och så… Det finns ju inte längre.”
Samtidigt upplevde Eva en trygghet för brukarna och en resurs för det egna arbetet i att det fanns logoped, sjukgymnast och annan legitimerad personal till hands. Det framkommer att det har betydelse hur stödet från dessa ges. Intervjupersonerna ser specialisterna som en självklar resurs att tillvarata när så behövs. Det kan vara att stödja personalen, som i Evas exempel med logopeden som hjälpte till att sätta ord på arbetet, eller ge stöd till en brukare direkt. Men det finns också negativa erfarenheter av när ”experter” går in i verksamheten utan att samarbeta med personalen. …man har ingen högskoleutbildning, och det är väldigt lätt då
att experter kommer in, och så går de en raid i huset… Då blir personalens förmåga att
formulera sig och sätta ord på sitt arbete viktig. Annars uppstår en obalans. Erfarenheten kan inte stå upp mot de etablerade metoderna hos legitimerad personal. Episteme och ett tekniskt, etablerat yrkesspråk möter fronesis, med den personliga erfarenhet som inte alltid enkelt låter sig formuleras (Burman 2009). Problemet här är inte beprövade metoder, utan att anpassa dem på rätt sätt, alltså att se och tolka situation och behov.
Omvårdnad
Både Eva och Lisa, som möter brukare med stora behov av kroppslig omsorg, hjälp med toalettbesök, förflyttning, att få i sig näring och mat, men också förebyggande av trycksår. De benämner båda denna typen av omsorg som omvårdnad, och poängterar vikten av den.
Samtidigt med de positiva effekterna av att synen på människor med utvecklingsstörning har förskjutits från medicinsk synsätt till ett socialt, ser de risker i att behoven negligeras. På vårdhemmet där tre av intervjupersonerna arbetat fanns läkare, sjuksköterskor,
sjukgymnast och ”förstavårdarinnor”. Idag har alla brukare en läkare på en vårdcentral. Det finns dock en särskild LSS-sjuksköterska i kommunen. Personalen har ansvar för att se och kontakta sjukvården när de anar problem. Det ställer stora krav på personalen, och Lisa tog upp betydelsen av att ha erfarenhet av att till exempel upptäcka en urinvägsinfektion. Eva upplever brister som beror på en otydlig ansvarsfördelning. Hon lyfter fram den stora betydelsen av att ha kontroll på vikt, magfunktion och annat som påverkar måendet hos de brukare som har stort omvårdnadsbehov. Hon menar att det är en förutsättning för och måste gå hand i hand med det pedagogiska arbetet.
En annan förutsättning för att lära på arbetsplatsen är att se och definiera problem (Ellström 2005). Eva ser svårigheter i att hennes arbetslag och boendeenhetens inte ser samma behov hos brukarna. Man pratar på olika sätt om brukaren, och risken är då att det blir en viljornas
kamp mellan två arbetslag istället för det tolkande arbetet med brukaren i centrum, som kräver närvaro, mindfullness, (Ellström aa). Det kan leda till att omvårdnadsbehov negligeras, med negativa hälsokonsekvenser för brukarna. Här samverkar alltså förmågan att se och tolka behovet med behovet av fasta rutiner.
Flexibilitet
Det är lätt att slå sig till ro - …man tycker man kommit på det som fungerar – men det är viktigt att …man hela tiden kan ändra sig. För så är det ju med brukarna, och hela livet. Även om det kan vara svårt, gäller det också att kunna bryta scheman och strukturer om någon brukare behöver extra stöd någon dag. Att sätta sig ner och lyssna, även om man vet att
all planering raseras. Att kunna tänka om snabbt, och i samförstånd med arbetslaget ändra
planerna för olika aktiviteter. Det kräver en dialogicitet i arbetslaget (Bachtin 1988). När personalen arbetar ensam måste beslut fattas om vad som ska prioriteras.
Sammanfattning
När intervjupersonerna pratar om vilka kompetenser de värderar högst, växer en bild fram av en komplex yrkesroll. Det som alla fyra talar om som allra viktigast, är att vara lyhörd och öppen mot brukarna. Det finns ett stort engagemang för att göra brukarna delaktiga, och en medvetenhet om svårigheterna. Alla ser också förmågan att kommunicera med brukarna som avgörande. Däremot finns en medvetenhet om hur en äldre roll som ’den som vet bäst’, kan hindra brukarna från att uttrycka sin vilja. Alla intervjupersonerna har gått in i arbetslivet utan utbildning, och upplevt osäkerheten i att inte ha något att falla tillbaka på. Men de ser också bristande erfarenhet som en stor orsak till osäkerheten.