Fysikaliska förklaringar

Samtliga definitioner av tid inleds med en fysikalisk beskrivning. Koppling till naturen har så långt vi känner varit människans referens för att mäta tid och rum. Människan har valt solens och månens kretslopp som det bästa för att mäta tid, detta eftersom man kan se solen och månen från överallt på jorden, skriver Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) och fortsätter: ”tid är sakernas utsträckning mätt via solens rörelser”. Trévoux (1752) och (1771) har samma formulering. Hos Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721), de tidigaste uppslagsverken, definieras tid vara ”en mängd bestående av enheter vilka följer efter varandra”. Även l’Encyclopédie méthodique (1822) mäter tid i förhållande till solen.¹⁰⁰ Uppfattningen är att tid utgör en kvantitet och har en utsträckning. Som sådan kan den mätas.

Rörelsens betydelse

En utsträckning är utan slut och fylld av gudomlig kraft, skriver Furetière (1690) och Basnage de Beauval (1701), men detta ändras under perioden att i uppslagsverken betyda en bestämd utsträckning från en punkt till en annan. Definitionerna hängde samman med den dåtida diskussionen om tomrummets existens. Platsen är en utsträckning i vilken en kropp är placerad i rummet. Trévoux (1721) instämmer men lyfter frågan huruvida platsen är tom när kroppen lämnat den eller om tomrummet då fylls med något annat. Även i l’Encyclopédie hävdas att det finns dels en extern plats och dels en intern, den senare innesluten i en fysisk kropp. I definitionen sägs att den interna platsen enligt vissa experter är uppfylld av en ickemateriell varelse, Guds kraft, medan andra experter ifrågasätter detta. Vi menar, skriver Formey, att tomrummet som kroppen tar upp inte i sig har någon substans, lika lite som en

100

Furetière, Dictionnaire universel (1690) band 2, TEMPS, s 615, identisk ordalydelse som hos Basnage de Beauval (1701), Dictionnaire universel, band 3, TEMPS, s 866 och Trévoux, Dictionnaire universel (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016; L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 93; L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 4, TEMPS, s 672.

utsträckning har en materialitet. Han fortsätter: ”Gud finns inte i rummet eller i tiden men han existens är orsaken till tid och rum”.¹⁰¹ Frågan i l’Encyclopédie är om tiden kan ses som en självständig evig kraft och diskussionen om tomrum är kopplad till detta.

Hos Trévoux (1721) åberopas rörelse som förklarande beskrivning av tid. Kroppen befinner sig momentant i olika lägen, rörelsen är en följd av övergående närvaro på olika platser. Den är motsatsen till vila. Definitionen hänvisar till mekanik, men Trévoux säger samtidigt att rörelsekraften är något som Gud planterat in i våra kroppar. Denna förklaring återkommer hos Trévoux ännu (1771).¹⁰²

Texten om rörelse i l’Encyclopédie är åtta sidor lång. Rörelse betyder ”förflyttning av en kropp från ett ställe till ett annat, byte av plats”. Rörelsens bakomliggande orsaker diskuteras i termer av jordens rotation, rörelsekraft och mekanisk kraft. L’Encyclopédie méthodique (1822) konstaterar att ingen rörelse saknar riktning, den är alltid på väg någonstans. ¹⁰³

Det är inte rörelsen i sig som ger definitionen av tid: ”Så länge det kommer att finnas varelser vars existenser följer på varandra kommer det med nödvändighet att finnas en tid, oavsett om varelserna rör på sig eller om de befinner sig i vila.”, skriver Formey i l’Encyclopédie (1765): ”Det är inte nödvändig att mäta tid genom rörelse; samma slags mätning kan ske genom saker som återkommer hela tiden periodiskt och med intervaller av jämna mellanrum, exempelvis vårens blommor”.¹⁰⁴ 1600-talets upptäckt av pendelkraftens funktion återspeglas: till skillnad från solen kan en pendel ge en tidsrymd som är helt jämn och utmärkt att mäta tid med.

I l’Encyclopédie méthodiques fysik-band (1822) behandlas tidens förhållande till rummet och den varaktighet som en kropp använder för att röra sig runt en punkt. Vid högre hastighet får kroppen starkare centrifugalkraft. Texten hänvisar både till Kepler och Newton. Tid har alltid en utsträckning. Även händelser som verkar ögonblickliga består av tid om än liten och avgränsad.

Det finns olika slags tid. En absolut tid ”har ingen koppling till kroppar eller dessas rörelser; denna tid rör sig likformigt och aldrig snabbare eller långsammare”, framhåller Formey i l’Encyclopédie (1765). Det vi registrerar via våra sinnen är rörelser, inte ett konstant flöde,

101

L’Encylopédie, band 5, ESPACE, s 950. Ung. 1750-tal.

102

Trévoux (1721), band 3, MOUVEMENT, s 530; (1771), band 6, MOUVEMENT, s 89-90.

103 L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 4, MOUVEMENT, s 132. Lika i l’Encyclopédie, band 10, MOUVEMENT, s 833-834. Här diskuteras också, på ett något tvetydigt sätt, relationen mellan Gud och ursprunglig rörelse. Ung. 1760-tal.

104

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94, 96: “Tant qu’il y aura des êtres dont l’existence se succédera, il y aura nécessairement un tems, soit que les êtres se meuvent ou qu’ils soient en repos ».

säger han. För sinnena ”krävs med nödvändighet tillgång till någon rörelse genom vilken vi kan bestämma kvantiteten tid genom att jämföra denna med den utsträckning som kroppen ifråga tillryggalägger”. Denna relativa, eller synliga tid, är vad vi mäter via någon form av varaktighet hos rörelsen, avslutar Formey.¹⁰⁵

Rörelsebegreppet är utgångspunkt även 1835 då Akademins ordbok definierar tid.¹⁰⁶

Av texterna framgår att mekaniken som förklaringsfaktor fick betydelse under perioden. Christophe Schmit har i en studie 2014 och 2015 analyserat definitionerna av orden mekanik, statik och dynamik i d’Alemberts definitioner i l’Encyclopédie. Schmit menar att d’Alemberts text är ett genomslag för de nya idéer som framför allt Newton formulerat.¹⁰⁷ Newtons teorier var de rön mot vilka upplysningstiden tog avstamp i sin tidsuppfattning. Mekanik och rörelse blev centrala begrepp. En mekanisk världsbild kunde logiskt förklara tillvaron och ett kvantifierat och empiriskt tänkande utgjorde bas för de nya vetenskaperna. ¹⁰⁸

Jakten på tidsutjämningen

Solen hade nackdelen att inte ha en jämn och konstant rörelse. Det fanns diskrepanser i tid som uppstod p.g.a. planeternas ojämna banor. Om samhället önskade en jämnt flytande tid som överensstämde med solens kretslopp – revolution – behövde korrigeringar göras för att utjämna tiden. Detta hade varit ett akut ämne under medeltid och renässans. Med den nya gregorianska kalendern bör utmaningen rimligen först ha tyckts mer teoretiskt utmanande än praktiskt pockande.

Definitionerna i uppslagsverken återger hur en medeltid beräknas, d.v.s. en genomsnittlig varaktighet som gör dagarna lika långa. Skillnaden mellan verklig tid och medeltid uttrycks i begreppet tidsutjämning.

105

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94.

106

Dictionnaire de l’Académie Française (1835) – i det följande nämnd som Akademins ordbok (1835) - band 2, TEMPS, s 815.

107

Christophe Schmit, Méchanique, statique, dynamique, Cairn, Recherches sur Diderot et sur l’Encyclopédie, 50 (2015), s 274, 279-286.

108

Whitrow (1988), s 128, 137-151 (särskilt s 150), menar att det är Newtons antagande om absolut tid som ligger bakom de många definitionerna av tid som ”order of succession” och i form av ”duration”. Men liknande formuleringar fanns i uppslagsverken redan innan den artikel i l’Encyclopédie som Schmit talar om, t.ex. hos Furetière, Basnage de Beauval och Trévoux (1721). Även Groult, s 133-135. Även Thord Silverbark, De moderna naturvetenskapernas idéhistoria (Stockholm, 2013), s 3-16, 49-60. Newton i bl.a. Principia (1687) uttolkade nya fysikaliska och mekaniska lagar vilka i sin tur byggde på Galileo Galileis teser. För Newton var tid likformig och konstant – men alltså inte möjlig att erfara.Dessförinnan hade en aristotelisk uppfattning rått. Enligt en sådan är kroppars naturliga tillstånd vila, innebärande en ändamålsenlighet som styrde rörelsen mot fullbordan (telos). Diskussionen om utsträckning ger ordet tid, enligt definitionerna, en rumslig dimension.

Tidsutjämning mellan sol och klockor var viktigt att beräkna. Källa: Gallica.

De praktiska beräkningsresonemangen finns inte med under ordet tid i de äldre uppslagsverken, Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721). Däremot nämns under tidsutjämning ord som almanacka och kalender, d.v.s. olika tidsreformer som genomförts, t.ex. den gregorianska kalendern.¹⁰⁹ Ordet tidsutjämning behandlas avsevärt mycket utförligare i mitten av perioden. L’Encyclopédie redovisas under ordet utjämning utförliga tabeller och matematiska formler. Definitionen av utjämning omfattar där 17 sidor, att jämföras med de tidigaste uppslagsverken. Liksom dessa gör l’Encyclopédie méthodique (1822) en kortfattad definition av tidsutjämning; i Trévoux (1752) är definitionen praktiskt orienterad och kortfattad, i en senare upplaga (1771) är den något mer utförlig.¹¹⁰

Bland periodens definitioner av tid märks således problemet med tidsutjämning framför allt från århundradets mitt och framåt. Med den nya astronomin och naturkunskapen kunde solens och månens rörelser mätas på ett alltmer förfinat sätt. Debatten om den verkliga jämfört med den uppmätta tiden hade tilltagit. Tid beskrevs inte bara som absolut eller relativ, den var

109

Misstämning mellan astronomisk och uppmätt tid hade i oktober 1582 resulterat i tio dagars förskjutning då påven Gregorius XIII införde en ny kalenderräkning varvid den ackumulerade snedvridningen ”rättades” till. De tre definitionerna skrevs före den republikanska kalender som gällde i Frankrike 1793-1805. En av de reaktioner som till slut omöjliggjorde den senare kalendern var motståndet hos landsbygdsbefolkningen. För den franska kalender och införandet av decimaltid se Rydberg, kandidatuppsats, Decimal tideräkning. Analys av ett rationellt förslag (2014).

110

Furetière, band 1, ÉQUATION, s 540. Basnage de Beauval, band 2, ÉQUATION, s 100. Trévoux (1721), band 2, ÉQUATION, s 1282; (1752), band 3, ÉQUATION, s 955-956; (1771), band 3, ÉQUATION, s 809. L’Encyclopédie, band 5, ÉQUATION DU TEMS, s 855-871 (ung. 1750-tal). L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 3, ÉQUATION DU TEMPS, s 115. Den här typen av tabeller kom senare att ingå i Vetenskapsakademiernas årliga kalendrar.

också antingen verklig eller uppmätt. Det praktiska målet blev nu att med bättre beräkningsmetoder skapa en världslig kalender som stämde med de astronomiska mätpunkterna och att skapa urverk som kunde fungera i samhället. Astronomer och lantmätare mätte jordens omkrets, stjärnornas positioner och solens bana.¹¹¹

Några faser i solens rörelser hade särskild betydelse. Vår- och höstdagjämningen, de dagar då natt och dag är lika långa över hela jordklotet var viktiga, likaså sommar- och vintersolståndet, de dagar då solen står allra längst bort från ekvatorn. Faserna definieras i samtliga uppslagsverk och texterna är nästan identiska. Dagjämning och solstånd var viktiga för att mäta den astronomiska tiden och för att kunna utjämna den verkliga och den uppmätta/civila tiden, den vi mäter via klockorna i dagligt bruk.

Tankekonstruktion

Ordet tid definieras i l’Encyclopédie (1765) under fem huvudrubriker. Nyckelord för dessa hade definierats i relation till de kunskapsområden l’Encyclopédie räknade med. Tid finns definierad under områdena mytologi, grammatik, metafysik, religionskritik och övrigt.¹¹² Huvuddefinitionen finns under rubriken metafysik och är den längsta definitionen som studerats inom ramen för denna undersökning. Tid finns inte inuti saker, framhålls i definitionen. Tid är bara ordningen av successiva existenser och denna ordning skapar inte en särskild, egen företeelse. Istället begåvas tid med egenskaper som vår fantasi tillskriver den. Formey sammanfattar:

Exempelvis säger man att en kropp utnyttjar tid för att röra sig en sträcka eftersom man särskiljer kroppens existens i en punkt från dess existens i varje annan punkt. Existenserna följer direkt efter varandra och man förstår att kroppen inte kan existera i andra punkten utan att ha lämnat den första. Om man på det sättet samlar in olika existenser och betraktar dem som en, kan man säga att den fasta kroppen använt tid för att förflytta sig längst en linje. Således är tid inte någon egenskap inuti bestående objekt utan helt enkelt objektets externa förhållande som helt beror av vår tankeverksamhet […].113

Den långa definitionen i l’Encyclopédie (1765) inleds med en hel sidas återkoppling till antika filosofers tidsuppfattning, grundad på text från brittiska Cyclopædia av Ephraim Chambers (1728). Ambitionen för skribenterna verkar ha varit att positionera sig själva i förhållande till äldre idéer. Formey kritiserar Aristoteles definition av tid. Denna grundas på delar av en rörelse, där delarna följer på ”varandra i ett oändligt flöde och där relationen mellan delarna är

111 Alfred W. Crosby, The measure of reality (Cambridge, 1997), s 228-231, beskriver kvantifieringssträvandena såsom utmärkande för Västeuropas utveckling.

112

Mythologie, grammaire, métaphysique, critique sacrée. Definitionerna om tid anknyter även till områdena astronomi och mekanik.

att en existerar före den andra”, vilket enligt Formey skulle betyda att tid och rörelse är samma sak, vilket det inte är eftersom även kroppar som befinner sig i vila existerar i tiden. Detta insåg epikuréerna som definierade tid som ett flöde skilt från rörelse som sådan, något som andra filosofer förkastade eftersom det skulle förutsätta en självständig, evig kraft annan än Gud, skriver Formey som konstaterar att en livlig diskussion existerade redan under antiken kring tomrum, oändlighet, tid och rörelse. Den mer sentida filosofen John Locke lyfts däremot fram i positiva ordalag. Denne hävdade att ”tid måste ses som en tankekonstruktion, en uppfattning av en del av ett oändligt helt, uppdelat i perioder, ofta uppmätt via kroppar som rör sig och där delarna är likformigt avlägsna från varandra”.114

Uppfattningen att tid är en konstruktion av vår tanke hade upplysningsfilosoferna således tagit till sig från tidigare tänkare. Då liksom nu finns en paradox i att tid inte finns men ändå kan mätas.

Om tid är något som kan mätas, betraktas evighet som dess motsats, något icke mätbart. Hos Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och i de tre utgåvorna av Trévoux (1721, 1752, 1771) finns ordet evighet definierad som motsats till tid.¹¹⁵ I l’Encyclopédie (1765) nämns ordet evighet bara kortfattat i det inledande filosofiska avsnittet av definitionen av tid, medan ordet inte tas upp alls hos den praktiskt inriktade l’Encyclopédie méthodique (1822). I Akademins ordbok (1835) finns dikotomin tid–evighet inte nämnd i definitionen av ordet tid.¹¹⁶

Den fysikaliska beskrivningen av evigheten stod i motsats till den religiösa innebörden av ordet och det är den senare som är mest framträdande i texterna (se rubrik Tid och otid).

Förklaringarna

Sammanfattningsvis kan man notera att de fysikaliska förklaringarna dominerar definitionerna i det studerade materialet. Även om beskrivningarna successivt blir både längre och mer detaljerade ändras inte fokus och det handlar om samma grundfrågor om vad tid är som idag berörs av astronomer som Stephen Hawking eller Bengt Gustafsson då dessa talar om svarta hål, mörk materia, slumptillstånd, maskhål, kvantmekanik och tid såsom materiellt atomsönderfall eller då Einstein definierade rum-tiden.¹¹⁷ Bakom de fysikaliska

114

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94, 93.

115 Furetière, band 1, ÉTERNITÉ, s 583, Basnage de Beauval, band 2, ÉTERNITÉ, s 185, Trévoux (1721), band 2, ÉTERNITÉ, s 1503 : (1752), band 3, ÉTERNITÉ, s 1108; (1771), band 3, ÉTERNITÉ, s 896. Motsatsen uttrycks genom att tid anges vara endast en avgränsad del av evigheten.

116 Temainriktningen i l’Encyclopédie méthodique och den lingvistiska karaktären hos Akademins ordbok kan utgöra en begränsning i jämförelserna.

117

Hawking var brittisk fysiker och skrev bl.a. Kosmos. En kort historik (1988) och senast Korta svar på stora frågor (2018). Gustafsson är ledamot av Kongl. Vetenskapsakademien, astronom och författare av bl.a. Svarta hål: teorierna, upptäckterna, människorna (2015).

beskrivningarna finns dock orsaksuppfattningar som skiljer sig mellan 1700-tal och vår egen tid. Då fanns en religiös tro, som hävdade att Gud skapat världen, parallellt med nya upplysningstankar men båda synsätten kunde resultera i samma beskrivning av ”världsmaskineriet”. Någon eller något – en extern kraft – hade åtminstone satt igång maskineriet. I början av perioden var himlakropparna befästa med mytologiska krafter, en företeelse som mot slutet av perioden avvisades som ”mytologi”. De fysikaliska förklaringarna bestod, men de avmytologiserades successivt.¹¹⁸ Även om sakinnehållet i det idékluster som förklarar tidsuppfattning enligt fysikaliska termer kan ses som förändrat är det inte arten av idéer i uppfattningen som ändrats.