Religiösa meningsgivare

Vissa uppfattningar av tid har särskilt tydlig koppling till existentiella frågor; religion eller annat som ger mening åt den avmätta tid människan har på jorden. Mytologi är ett viktigt inslag i de tidigaste uppslagsverken. Uttrycken förändras under perioden, det går i definitionerna att se hur de mytologiserande och personifierade gestaltningarna av naturfenomen ersätts av en mer allmän gudstro och även av en uppfattning byggd på rationell och vetenskaplig grund.

Planeten äter sina barn

Furetière (1690) och Basnage de Beauval (1701) personifierar tiden som om den ägde överjordiska förmågor även om de hänvisar till gångna uppfattningar: ”Hedningarna ritar Saturnus med en lie och säger att planeten äter sina egna barn, detta för att beskriva att tiden äter upp allt”.¹¹⁹ Trévoux (1721) tecknar även en ny allegori, där benämnd mytologisk. I antiken var tiden i Gud, påminner Trévoux: ”Man tecknade tiden i form av Saturnus med en lie. Idag liknas tiden vid en gamling som har bockfötter och vingar, en lie i handen och ett timglas på huvudet för att visa att han förstör allt”.¹²⁰ I Trévoux (1752) har formuleringen utökats med en orm som slingrar sig runt armen och biter sig själv i svansen. L’Encyclopédie (1765) anknyter till formuleringarna och berättar i ironiska ordalag att under Antiken personifierades varje del av tiden. Bilder av tidsenheter som sekel, årstid, dag och timmar ”bars runt vid religiösa ceremonier”. Hos Trévoux (1771) finns de gamla formuleringarna kvar. I slutet av 1700-talet syns mytologiska liknelsen under sakområdet antiken hos L’Encyclopédie méthodique, där definitionen refererar till den roll solen spelat under antiken

118

Eller avförtrollades om man ska använda sociologen Max Webers begrepp från 1917, presenterad i föredraget Vetenskap som yrke.

119

Furetière, band 2, TEMPS, s 616. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866.

och inom teologin. Texten liknar skrivningen under mytologi i l’Encyclopédie. Även i Akademins ordbok (1835) finns mytologiska inslag refererade under ordet temps. ¹²¹

De olika uppslagsverken behandlade således de mytologiska inslagen på olika sätt. Det fanns egentligen ingen uttalad konflikt, snarare en överlägsenhet hos sentida skribenter gentemot vad som sågs som en ignorant dåtid, exempelvis hos l’Encyclopédie som förpassade berättelserna om äldre tider till ett eget sakområde i form av mytologi och i l’Encyclopédie méthodique där de sorterades som antik historia.

Det finns en anknytning till den pågående kulturstriden mellan les anciens och les modernes. I Trévoux (1721) påpekas att ordet evighet används som namn på guden Jupiters dotter av les anciens, kanske indikerar Trévoux (1721) därmed viss distans till mytologin.¹²²

Guds bok

Det finns ett alldeles specifikt syfte för den kvantitet av tidsenheter som följer efter varandra enligt de fysikaliska förklaringar som inleder de äldre uppslagsverkens definitioner av tid. Syftet är att tid ”tjänar till att mäta de levande varelsernas varaktighet”, säger både Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721).¹²³ Det finns en framtid men vi är redovisningsskyldiga inför Gud för hur denna framtid används. Vi alla måste räkna med domens dag. Att söka kunskap i naturen är att öka förståelsen av Gud. Det finns något bortom tiden, bortom all tid, skriver Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) och tidsuppfattningen präglades av detta. Den meningsbärande funktionen hos tid innebar under periodens början en koppling mellan vår tid på jorden och livet därefter. Samma slags formulering syns vid århundradets mitt hos Trévoux (1752 och 1771).¹²⁴

Kyrkans roll speglas bl.a. i definitionerna av ordet temporel, som kan betyda både tidslig och världslig och som omnämns i samtliga verk. Ordet innebär i främsta rummet något som är övergående, tidsligt, men står också som motsats till andligt, d.v.s. sekulärt. Som substantiv kan ordet beteckna världsliga ägodelar och ordet användes som sådant för att beskriva intäkterna till kyrkan. L’Encyclopédie (1765) markerar en ny betydelse av temporel som understryker den världsliga kungamaktens autonomi. L’Encyclopédie är mycket tydlig i

121

Furetière, band 2, TEMPS, s 616. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866, nästan samma ordalydelse. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 97; (1752), band 6, TEMPS, s 2098; (1771), band 7, TEMPS, s 1018. L’Encyclopédie, band 16, TEMS (Mytologi), s 117. L’Encyclopédie méthodique, Antiken, (1794). band 5, TEMPS, s 568. Jämför den personifierade kulten av förnuftet under perioden då just denna definition skrevs. Akademins ordbok (1835), band 2, TEMPS.

122

Trévoux (1721), band 3, ÉTERNITÉ, s 1503-1504.

123

Furetière, band 2, TEMPS, s 615. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095. Ordalydelsen identisk.

frågan, den enda betydelse av ordet som berörs är temporel des rois, d.v.s. att kungarna har yttersta makt över världsliga frågor medan påven och prästerna styr över de andliga.¹²⁵ Ett liknande konstaterande finns i Akademins ordbok (1835), medan Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) hade understrukit kyrkans rätt till sina skatteintäkter, det är pengar som inte ska användas i sekulära syften utan som är reserverade för kyrkan och Gud. Trévoux (1752 och 1771) intar samma ståndpunkt. Innebörden hos ordet temporel är del i en förändring vad gäller skillnaden mellan tid och evighet.

Det fanns ingen självklar motsättning mellan upplysningstänkarnas uppfattning om tid och en religiös övertygelse, de vände sig snarare mot kyrkan som institution än mot tron. Även om en del av dem som vi kallar upplysningsfilosofer var ateister, var det inte ovanligt att kombinera tro på förnuftet och ett rationellt tänkande med en gudstro, i många fall panteistisk. Motsättningen mellan vetenskap och empirism å ena sidan och en andlig föreställningsvärld å den andra var dock tydlig och resulterade i ökande sekulära tankegångar hos tidens intellektuella. Världen som en maskin var svår att kombinera med en aktivt närvarande Gud. Med detta följde en begynnande ny ansvarsfördelning som kan ses påbörjad under den studerade perioden. Framtiden ligger inte helt i Guds händer men inte heller uttalat i människans.

Om upplysningstiden ofta beskrivs som sekulär och med ett definitivt avståndstagande från en religiös tro, visar bl.a. Lough, Léca-Tsiomis och Holmberg att verkligheten var mer mångfacetterad.¹²⁶ En expanderande naturkunskap reste intellektuella hinder gentemot Bibelns tideräkningar. Men motsättningarna ska inte överdrivas, menar Holmberg och Leca-Tsiomis. Kunskapssökandet var gemensamt för alla intellektuella. Frågan är om och hur definitionerna av tid är påverkade av skribenternas syn på religion?

Tid och otid

Evighet är ett ord som förekommer ofta i definitionerna. Det är en varaktighet som varken har början eller slut.¹²⁷ Varaktighet utmärks annars enligt definitionerna av att något finns till under en avgränsad tidsutsträckning. Just genom att evigheten inte kan mätas ställs den i motsats till tid. Definierad på sådant sätt uppfattas i flertalet uppslagsverk evighet som en

125

Konflikten om yttersta makt markeras därmed som avslutad: påven ansvarar för själarna och kungen för vardagslivet. Både Basnage de Beauval och Trévoux påminner om ursprunget till konflikten, nämligen dragkampen mellan franske kungen Philippe le Bel och påven Bonifacius VIII i början av 1200-talet.

126

Flera forskare beskriver förhållandet mellan religion, kyrka och uppslagsverkens skribenter. Bl.a. Lough, s 196-270, Holmberg, s 246-249, 259. Även om en aktivt närvarande Gud var svår att förena med mekanik kunde en ”demiurg” ha satt igång maskineriet.

beteckning som är hänförlig endast till Gud - detta snarare än som ett begrepp med fysikaliska förklaringar (se rubrik Tankekonstruktion).

Hos de äldre uppslagsverken syns en tydlig dikotomi mellan tid och evighet. Vi är ansvariga inför Gud för hur vi utnyttjar tiden. Tid är därmed en annan sak än Guds evighet.¹²⁸ Allt som finns i tiden är skapat av Gud. Vår värld har en början och ett slut. Man kan säga före tiden, före all tid, när man menar före jordens skapelse. Vid domedagen har Kristus återvänt och tiden tar slut, skriver Basnage de Beauval (1701) och samtliga studerade utgåvor av Trévoux (1721, 1752, 1771).¹²⁹ Hos l’Encyclopédie beskrivs evigheten som en linje. Det finns en religiös dimension: inget levande väsen kan ha skapats av sig självt för det skulle betyda att vi kunde handla innan vi blev till, sägs i l’Encyclopédie.

Ordet existens hänger samman med frågan om mätbar tid men har existentiell konnotation. Det definieras som något som faktiskt finns. Hos Furetière (1690) sägs att de skapade varelsernas existens bara är tillfällig och av övergående natur, däremot existerar Gud i sig själv och är evig. Hos Trévoux (1721 och 1752) uttryckts existens kopplad till att någon aktivt skapat den: ”det som gör så att något existerar”.130

I den senare utgåvan (1771) är formuleringen borta, men under ordet existera, finnas till, förs ett resonemang av likartad karaktär.¹³¹

I l’Encyclopédies långa definition förs ett resonemang där ordet existens problematiseras. Allt som är runt omkring oss byts ut hela tiden, men det som är ”jag” består, samtidigt som jag bara är ett av alla ”jag” som finns samtidigt. Vatten förångas och blommor blir till mull. Om man talar om dåtid, nutid och framtid kan man bara uttala sig om en existens just nu. Man kan gissa att den fanns tidigare och vad gäller framtiden har vi bara sannolikhet att uttala oss om, hävdar skribenten Turgot.¹³²

I teologi-bandet hos l’Encyclopédie méthodique finns definitioner av tid i enlighet med olika Bibel-texter.¹³³ I Akademins ordbok (1835) finns motsättningen mellan tid och evighet varken

128 Furetière, band 2, TEMPS, s 615.

129

Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1016. Samma lydelse hos alla. « Le temps futur n’est pas dans les mains de la Fortune, elle est dans celles de Dieu; mais il nous a donné le temps present comme un talent dont il nous demandera compte. »

130

Trévoux (1721), band 2, EXISTENCE, s 1575; (1752), band 3, EXISTENCE, s 1249: “Ce qui fait qu’une chose existe ».

131

Trévoux (1771), band 3, EXISTER, s 974, anmärker under ordet existence att detta är en term man inte bör definiera för det går inte att säga något rimligt.

132

L’Encyclopédie, band 6, EXISTENCE, bl.a. s 262, 264. Ung. 1750-tal.

som del av definitionen av tid eller existens utan ingår endast under definitionen av temporel (tidslig, världslig) – dikotomin har uppenbart fått minskad betydelse.¹³⁴

Tidens förhållande till evighet var ett konfliktområde under perioden. En annan motsats till tid skulle enligt folktron kunna betecknas som o-tid, ett ord som har stark konnotation av elände och okristlighet och som inte förekommer i uppslagsverken. Däremot finns ordet intet i alla verk. Begreppet intet är mindre existentiellt laddat än evighet, även om det står i motsats till både tid och existens. Furetière (1690) ger intet en religiös tolkning. Intet är det som inte är, det som saknar existens. Gud har fört fram allt ut ur intet. Detta intet är en plats utanför tiden: All materia skiftar bara skepnad, ingenting försvinner tillbaka till intet. Alla människor som ska födas finns ännu i intet, skriver Furetière.¹³⁵ Ordet definieras även i l’Encyclopédie. Intet kan inte benämnas annat än via en negation; man kan inte tänka sig intet för när man tänker blir det något reellt, står det där.

Hos Basnage de Beauval (1701) relateras tid till evighet på så sätt att tid sägs vara en avgränsad del av denna, alltså ha en matematiskt eller mätbar dimension, vilket kan verka stå i motsats mot Basnages utsago att tid inte kan mätas, men samma formulering finns i alla utgåvor av Trévoux.¹³⁶

I l’Encyclopédie (1765) är tiden en mekaniskt beräknad utsträckning kopplad till fysiska kroppars rörelse: ”Om man på det sättet samlar in olika existenser och betraktar dem som en, kan man säga att den fasta kroppen använt tid för att förflytta sig längst en linje.”137

Här ställs frågan om evigheten är successiv, d.v.s. om den består av små på varandra följande enheter, eller om den helt enkelt är en evig varaktighet som varken har dåtid eller framtid. I l’Encyclopédie ställer evighet inte bara mot en avgränsad tid utan delas också upp kronologiskt. Definitionen leder där till resonemang om nutid i förhållande till dåtid och framtid:

När vi tänker på den oändliga tiden ser vi oss i nutid som i mitten av en linje delad i två lika delar: [---] Den skolastiska filosofin delar evigheten i två delar, den som är förgången och den som ligger framför oss, men ingenting i den skolans vetenskapliga termer lär oss något i denna fråga. [---] allt det som varit nutid

134

Akademins ordbok (1835), band 2, TEMPS, s 824 och TEMPOREL, s 815. Motsatsställningen hade funnits med under ordet tid i första ordboken från 1694, men flyttades från upplagan 1762 in under ordet temporel.

135

Furetière, band 2, NÉANT, s 176.

136

Basnage de Beauval, band 2, ÉTERNITÉ, s 185. Trévoux (1721), band 2, ÉTERNITÉ, s 1503; (1752), band 3, ÉTERNITÉ, s 1109; (1771), band 3, ÉTERNITÉ, s 896.

för oss finns nu på visst avstånd och allt som är på visst avstånd från oss, hur långt borta det än är, kan inte vara detsamma som evighet.¹³⁸

Evighetens stora betydelse för tidsuppfattningen har varit föremål för många nutida studier. Forskningen koncentreras på medeltida föreställningar och den roll evigheten spelar i de tidiga uppslagsverken kan sägas vara kvardröjande tankar från en äldre tid.¹³⁹

Antoine Furetière (1690). Förstaupplagan fick många efterföljare. Källa: Gallica.

138

L’Encyclopédie, band 6, ETERNITÉ, s 47.

139

Se särskilt Goris Harm “Interpreting Eternity in Thomas Aquinas” i Jaritz och Moreno-Riaño (red.), s 193-202. Harm menar att evigheten bör ses som en beskrivning av Guds existens, nämligen som något icke-tidsligt, s 202. Även Whitrow (1988), s 110, som pekar på den medeltida handeln och pengarnas begynnande betydelse för en ny mänsklig belöningsstruktur. Whitrow citerar: “Eternity gradually ceased to serve as the measurement and focus of human actions.” Koselleck, s 38, konstaterar att evigheten och den yttersta tiden blev en fråga för astronomer och matematiker snarare än för religionen.

Människans val

I de tre tidigaste uppslagsverken är förhållandet mellan tid och människa mycket tydligt och människan står i underordnad ställning. Trévoux (1721) skriver att tiden ges oss av Gud och att ansvar ska utkrävas för hur vi använder den. Vi är inte fria att själva göra våra val eller bedömningar. Från mitten av århundradet mjukas uppfattningen upp. Formuleringarna hos de senare utgåvorna av Trévoux (1752 och 1771) är visserligen desamma, men i l’Encyclopédie (1765) är normen om ett ansvarsutkrävande starkt nedtonat.¹⁴⁰ Förhållandet mellan människa och tid kan vara olika, oavsett hur tid definieras. När tidsuppfattningen är en del av en gudstro eller annan extern makt intar människan en beroendeställning.

Chris Lorenz har analyserar samspelet mellan en samhällelig struktur och en handlande individ. Det är när identitet och kontinuitet kopplas samman och när individen fjärmar sig från helhetssystem och projicerar en egen framtid som hon blir ett subjekt, säger Lorenz.¹⁴¹

En sådan handlande, aktiv individ syns inte i definitionerna. I den korta, allmänna definitionen av framtid sägs i l’Encyclopédie att ordet inte bör användas annat än som beteckning på livet efter detta.¹⁴² Men i definitionen av framtid klassad som metafysik skriver d’Alembert om den villkorliga eller nödvändiga framtiden:

Ateisterna som erkänner evigheten och den materiella världens nödvändighet, erkänner inte den villkorliga framtiden eftersom världen enligt dem inte kan vara på annat sätt än den är eftersom händelser är följd av kroppars rörelse, men enligt alla andra filosofer, och enligt förnuftet, finns den villkorliga framtiden i den meningen att Gud som har skapat världen skulle kunna ordna den annorlunda […].143

En öppen, villkorlig framtid som är avhängig av människans fria vilja är en chimär, skriver d’Alembert, eftersom även den är beroende av Guds vilja. D’Alembert tar både rationalitet och logik till intäkt både mot en fri vilja och en mekanisk världsbild.¹⁴⁴ Resonemanget innebär dock ett erkännande av att det finns olika uppfattningar i frågan, fast l’Encyclopédie här inte ställer sig bakom tanken på en egenvald framtid.

140

Trévoux (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, s TEMPS, s 1016. L’Encyclopédie, band 16, TEMS, bl.a. s 95.

141 Chris Lorenz, Konstruktion der Vergangenheit (Köln, 1997), s 402-403. Lorenz anknyter i sin analys till Lucian Hölscher.

142

L’Encyclopédie, band 7, FUTUR (oklassificerat), s 402. Ung. 1750-tal.

143 L’Encyclopédie, band 7, FUTUR CONTINGENT (metafysik), s 404-405.

144

Åtminstone en ateistiskt mekanisk världsbild. En mekanisk värld kunde äga en Gud som satt igång maskineriet och övervakade dess gång, men någon fri vilja behövdes inte i ett mekaniskt universum. Exempelvis Kiernan, s 86-90, 112-113: D’Alembert var troende men kritisk mot kyrkan samtidigt som han – till skillnad från Diderot – hävdade mekaniska förklaringar.

I Akademins ordbok (1835) är definitionen av framtid främst grammatisk och i övrigt principiellt avog mot att använda ordet utom i juridiska sammanhang.¹⁴⁵

Även om ansvaret enligt definitionerna utmäts individuellt handlar det om en kollektiv tidsuppfattning, en tydlig normgivning. Detta kan jämföras med den tidsuppfattning som beskrivs som modern och där människor själva anses kunna både välja och själva utvärdera vad man uppnått.

Ett stängt tidsrum

Definitionerna under hela perioden beskriver på likartat sätt de olika högtider som markerar hållpunkter i tiden. Högtiderna fungerade som ett slags riter, dock mindre än övergångsriter av äldre slag då ett barn övergår till vuxenvärlden eller då någon transcendenterar till munk eller shaman.¹⁴⁶ Den betydelse högtiderna har ger intryck av en tidsuppfattning av framför allt cirkulär karaktär. Meningsfullhet uppnås i relation till samtid men också i förhållande till andra generationer. Det fanns en dubbelhet i tidsuppfattning med återkommande händelser parallellt med en kristen tid som tagit sin nollpunkt i Kristi födelse och sin slutpunkt vid hans återuppståndelse.¹⁴⁷ Ett av de vanligaste tankebrotten vi idag tillskriver 1700-talet gäller frågan om tid som en cirkel eller linje. Som bl.a. Hunt och Hölscher påpekar medförde redan kristendomen en linjär tidsuppfattning, ett s.k. eskatologiska perspektiv där tiden har en början och ett slut. ¹⁴⁸ I de flesta uppslagsverken finns denna syn representerad i form av en skapelse och en domedag och den uppmätta tiden sätts mot evigheten. I ett av uppslagsverken syns människan tydligare – l’Encyclopédie beskriver evigheten som en linje där människan står vid mitten och med alltid lika mycket framtid som dåtid.¹⁴⁹

Lucian Hölscher har analyserat begreppet framtid utifrån de föreställningsramar och de händelser som präglade 1700-talet. Utgångspunkten är just den underordnade ställning som definitionerna ger människan. Religionen, säger Hölscher, definierade framtiden som något som skulle komma, men det var ett stängt tidsrum och skilde sig i detta inte från dåtiden. Båda stod utanför människans kontroll. ”Framtid” var det som då i kyrkliga sammanhang benämndes advent och var något som rumsligt skulle anlända, nämligen Kristus. Med det senmedeltida, latinska ordet ”futurum” började ”framtid” få ett annat innehåll, menar Hölscher, som säger att begreppet just under andra hälften av 1700-talet förändrades att bli

145 Akademins ordbok, band 1, FUTUR.

146

Johansen, s 68-74.

147

Whitrow (1988), s 134, menar att tidsuppfattningen under renässansen återtog inslag av cykliska synsätt.

148

Hunt, s 30-32. Hölscher, bl.a. s 21-24.

mer likt det vi idag känner till. Framtid försköts enligt Hölscher under 1700-talets slut ”från ett religiöst begrepp om hopp till ett historiskt vetandebegrepp”, skriver han.¹⁵⁰ Det blev ett tidsligt begrepp och det började handla om människans, snarare än om Guds, ankomst.¹⁵¹ Hölscher ser brytpunkten bestå i att tid och evighet slutade ställas mot varandra. Definitionerna vittnar om en tidsuppfattning där underordningen i början av århundradet är tydlig, men där texterna under slutet av perioden verkar ha börjat spegla en annan uppfattning. Så försvinner i definitionerna, som Hölscher talat om, formuleringarna kring en dikotomi tid– evighet.

Meningsgivarna

Sammanfattningsvis kan man se att de som sammanställde uppslagsverkens definitioner ofta återkom till frågan varför, länkad till olika existentiella problem som evighet och intet. Det skedde förändringar under perioden. Vid dess början var uppfattningarna mer färgade av personifierade abstraktioner, som Saturnus med sin lie. Inslagen av meningsgivande formuleringar var tydliga och allmänt förekommande. Definitionerna hade därmed en moraliskt normativ roll. Dessa inslag minskade mot periodens slut och bytte karaktär. De förpassades till vad skribenterna själva kallade mytologi. Istället syntes två olika utvecklingslinjer. Hos Trévoux förekom i de undersökta upplagorna en tydlig religiöst färgad uppfattning. I l’Encyclopédie uteslöts vissa idéer och skribenterna gav genom detta inte längre stöd åt religionens eller riternas meningsfullhet, istället fylldes definitionerna med matematiska försök att definiera tid och dess motsatser. Begreppet tid föds ur våra tankar som följer av varandra och inte av yttre kroppars rörelser, sägs i l’Encyclopédie.¹⁵² För orden