Organisatoriska funktioner

Oavsett vad tid består av, eller om den har en mening, har vi uppfattningar om hur den fungerar. Den organiserar vår tillvaro rent praktiskt och detta styr i sin tur vår uppfattning av tillvaron, är del av civilisationen i antropologisk bemärkelse. Olika samhällen, geografiskt eller tidsligt, uppfattar tid på olika sätt. Språket ger uttryck för mentala föreställningar om

150

Hölscher, s 44, ”[...] der ‘Zukunft’ im letzten Viertel des 18. Jahrhunderts von einem religiösen Hoffnungsbegriff zu einem geschlichtlichen Wissensbegriff verschob [...].” Min översättning.

151

Hölscher, s 34-39. Genom förändringen började en ny framtidshorisont att visa sig på 1700-talet, skriver Hölscher som hänvisar till att förskjutningen i tidsuppfattning ursprungligen kan härledas till kyrkofadern Augustinus på sent 300-tal. Hölscher anknyter till Kosellecks teori om erfarenhetsrum och förväntanshorisont.

temporaliteter och tidsuppfattningen strukturerar vårt sätt att se. ¹⁵³ De organisatoriska inslagen i tidsuppfattningarna medför både maktrelation och praktiska förhållningssätt. Sådana organisatoriska funktioner finns i mängd i de studerade definitionerna.

Dagar och år

Den mest basala funktionen är tidsenheter som dagar, månader och år. Det är begrepp som ingår i definitionerna hos samtliga uppslagsverk. De har även en självklar fysikalisk dimension eftersom referenspunkt för tid oftast är solen och månen. Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) håller öppet för vilken planet som rör sig kring vilken: dagens 24 timmar sägs vara den tid under vilken solen rör sig kring jorden eller jorden rör sig kring solen.¹⁵⁴

Tid är också en term för att indikera en speciell dag, t.ex. för att betala en skuld, eller för att ange att just den dagen är lämplig för något, som att älska eller dö. I samtliga uppslagsverk struktureras tid på cirkulärt sätt genom högtider som påsk, årstider som våren eller perioder för vinskörd, fasta och karneval – en uppfattning som då överlappar med den religiösa.

Alla dessa praktiska definitioner har rönt ytterst små förändringar över perioden. Kanske har detta helt enkelt legat så nära det vardagliga livet att ändringar varit svåra eller ointressanta att göra.

Ålder anges betyda det antal år en människa levt men också ha överförd betydelse, som ungefärligt mått på att vara ungdom eller gamling och ordet användes även i religiösa och juridiska sammanhang. Definitionerna av ålder är i stort sett likadana i de tre tidigaste uppslagsverken Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721). I l’Encyclopédie (1751) åberopas ålder som olika indelningar i perioder, dessa kan vara sakrala eller sekulära och betyder en ”vilostation i historien” där människan kan blicka framåt och bakåt.¹⁵⁵ Tid i form av övergångsriter mellan åldrar finns inte beskrivna i definitionerna – även om detta förstås fanns i praktiken i form av exempelvis konfirmationer och bröllop.

153

Christiane Andersen, Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman (red.) Tid och tidsförhållanden i olika språk, Göteborg, 2011, s 7-12. Verbets böjningar i olika tempus motsvarar uppfattningar av temporala tillstånd hos de händelser som beskrivs och indikerar därmed nutid, dåtid och framtid – en struktur som är gemensam för de flesta språk.

154

Furetière, band 1, JOUR, s 807. Basnage de Beauval, band 2, JOUR, s 655. Trévoux (1721), band 3, JOUR, s 1088. Trévoux (1752), band 4, JOUR, s 1545, skriver istället att solen rör sig kring jorden eller jorden rör sig kring sin egen axel. L’Encyclopédie, band 8, JOUR, s 889 och band 15, SOLEIL, s 313-314, slår fast att det är jorden som rör sig kring solen i långt avsnitt där ordet sol definieras och där teorier från Newton och Kepler åberopas.

Handfast planering

Orden kalender och almanacka förekommer i samtliga uppslagsverk och har liknande betydelse.¹⁵⁶ Båda håller reda på dagar, veckor, månader, högtider och månens gång. De strukturerar den praktiska tiden. Basnage de Beauval (1701) beskriver kalendern som ett politiskt planeringsverktyg. I l’Encyclopédie (1751) slås fast: ”På 1500-talet skulle almanackor innehålla astrologiska förutsägelser, men vårt århundrade är mer upplyst än så och almanackor idag innehåller inte förutsägelser”.157

L’Encyclopédie méthodiques definition innehåller 28 sidor utförliga tabeller över datum och händelser beräknat utifrån solen, dessutom en lång förklaring över de olika historiska kalendrar som funnits, t.ex. den julianska och gregorianska.¹⁵⁸ Under antiken var kalendrar och almanackor nödvändiga för att hålla reda på kronologin efter Jesu födelse, numera tjänar de mest praktiska syften i vardagslivet, framhålls i l’Encyclopédie méthodique.

Då l’Encyclopédie méthodique beskriver almanackans funktion bygger den på återkommande händelser under året.¹⁵⁹ Frankrike var fortfarande ett föga industrialiserat samhälle och bondekulturens tidsuppfattning var rådande. Även den republikanska kalender som infördes under revolutionen hade tydliga inslag av bondesamhällets cirkulära vardagsliv där sånings- och skördesäsonger markerade tidens gång.¹⁶⁰ Den förändring av praktiskt organiserande av tid som man kan se rör sättet att uttrycka sig kring almanackor och kalendrar, där den praktiska funktionen framhålls mer i slutet av perioden.

Tid som disciplin

Den vardagliga tidemätningen beskrivs i de tre äldsta uppslagsverken kunna ha funktion av externt styrd verksamhet. Tid anger t.ex. munkarnas bönetider i klostren, en definition som finns ordagrant återgiven i samtliga tre tidiga uppslagsverk.¹⁶¹ Det organiserande sättet att förhålla sig till tid hade såväl en kollektiv som en individuell sida. Som Foucault beskriver är tidsdisciplin ett sätt för både samhälle och grupper att utöva styrning och denna makt uppifrån finns med i definitionerna under 1700-talets första hälft genom exemplet med bönetider. Formuleringen finns inte med i l’Encyclopédie, dock återfinns den fortfarande i de senare utgåvorna av Trévoux (1752 och 1771). I Akademins ordbok (1835) finns en liknande

156 Ordet almanacka har arabiskt ursprung, kalender romerskt.

157

L’Encyclopédie, band 1, ALMANACH, s 290.

158

L’Encyclopédie méthodique, Antiken, CALENDRIER, s 564-616. Ung. 1790-tal.

159 L’Encyclopédie, méthodique, Fysik, band 1, s 35.

160

Rydberg, t.ex. s 20.

161

Furetière, band 2,TEMPS, s 616: “Les religieux ont leur temps, leurs heures reglées. » Likalydande i Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866 och Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 96; (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1017.

ordalydelse, då om att respektera fastetiden. Disciplinen fanns alltså kvar i början av 1800-talet. Som Foucault påpekat är disciplinering en maktfunktion, men för att få syn på maktförhållandet krävs ett medvetet och kritiskt förhållningssätt från den som utsätts för det.¹⁶² I början av 1700-talet utsattes inte samhället för så öppen kritik som idag. Definitionerna av munkarnas bönetider innehåller inga konnotationer eller kommentarer med avsikt att lyfta fram tidsstruktureringens styrande funktion.

Kronologi och temporalitet

Alla uppslagsverk definierar tid som ett objekt i den kronologiska vetenskapen och i historien om gångna sekler. Kronologin är en ordning, en struktur för tiden, hävdas i de tre äldsta uppslagsverken. Furetière (1690) hänvisar till den kristna religiösa historien. Ordet krönika används nästan bara för att beskriva gamla historier, säger Furetière. Ordet historia betyder något som hänt eller något som kunde ha hänt, det är en berättelse, menar han, medan Basnage de Beauval (1701) tillägger att historia är en berättelse utförd med viss konstnärlig finess. Trévoux (1721) förebrår de historiker som inte respekterar kronologins ordning och pekar på att tiden under antiken delades upp i tre perioder, från människans skapelse fram till syndafloden, därifrån till den första olympiaden och sedan vidare.¹⁶³ I l’Encyclopédie beskrivs kronologi som historia om tiden, det handlar om att mäta gångna sekler, att fastställa epoker.¹⁶⁴

L’Encyclopédies sex sidor lång definition av historia slår fast att berättelser kan uppdelas i sakrala och profana. Den profana kan uppdelas i äldre och modern, d.v.s. från Jesu födelse. En berättelse utger sig för att vara sann till skillnad från fabeln som utger sig för osann. Kronologi definieras i l’Encyclopédie på ett sätt som starkt liknar de tidigare uppslagsverken och även definitionerna i l’Encyclopédie méthodique liknar de äldre även i verkets historieband (1806). Historierna ansågs ge mening, dåtiden fungerade som riktgivare för nutiden.¹⁶⁵

Först i Akademins ordbok (1835) syns förändring i definitionerna av historia och kronologi. Historia anges då ha en sidobetydelse där historia i allmänhet och kunskaper i detta har en självständig betydelse. Man kan studera historia, det finns kurser i historia och professorer i

162

Foucault skriver i Sexualitetens historia om samhällelig disciplinering i form av biopolitik. I början av 1900-talet var tidsstudiemätningar i arbetslivet ett liknande exempel.

163

Furetière, band 1, CHRONIQUE, s 293. Hunt, s 117-119, diskuterar sådana periodindelningar inkl. den indelning som idag ofta görs i antiken, medeltid, modern tid.

164

L’Encyclopédie, band 3, CHRONOLOGIE, s 390. Ung. 1750-tal.

ämnet. För kronologi finns en delbetydelse med anknytning till just kunskap om de epoker man tidigare talat om.¹⁶⁶

Inom kronologin anges ett antal ord för avgränsade tidsrymder: epok och era är några av dessa. Orden betyder i stort sett samma sak, men har använts olika frekvent under olika tider, framhålls i Furetière (1690). Ordet era hänger samman med les modernes, d.v.s. den grupp kulturella utövare som ansåg antiken snarare som inspiration än som ouppnåeligt ideal, betonar Furetière. Hos dem är ordet era det som förut kallades epok. Samma konstaterande görs hos Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721, 1752 och 1771). Här fanns uppenbarligen en konnotation hos ordet, en förändring mellan de två begreppen som skedde i slutet av 1600-talet, kopplat till den uppblossande kulturstriden och innebärande att olika syn på dåtidens förhållande till framtiden färgade valet dem emellan.¹⁶⁷ Betydelsen av denna kulturstrid har understrukits av forskare som François Hartog, Dan Edelstein och Stéphane Pujol.¹⁶⁸ För det liknande ordet period nämns inga sådana bimeningar. I l’Encyclopédie nämns ingen skillnad mellan orden, istället konstateras era avse en bestämd period och betyda samma sak som epok och samma behandling av orden finns hos l’Encyclopédie méthodique (1822) och Akademins ordbok (1835). ¹⁶⁹

Som objekt i den kronologiska vetenskapen hade tid rollen att delas in i perioder, ofta med religiös bas. Parallellt med denna religiösa uppfattning fanns, som Lynn Hunt påpekat, en begynnande sekulär tidsmedvetenhet, t.ex. kring det som började kallas medeltiden.¹⁷⁰ 1700-talet var en period som präglades av stor nyfikenhet vad gäller att studera naturen. Det fanns ett livligt internationellt forskarsamarbete, ofta inom de nya vetenskapsakademiernas ram. Det som idag kallas geologi avslöjade kronologiska perspektiv som krockade med kulturella föreställningar. Den mer naturinriktade förklaringsmodellen är något som idéhistorikern Staffan Bergwik studerat och han ser en pluralism i tidsuppfattningen hos dem som var

166

Akademins ordbok (1835), band 1, HISTOIRE, s 893. Genom att definiera historia som en vetenskap om tiden relativiserades det förgångna till fördel för det som skulle komma.

167

För uppkomst och utveckling av ordet ”modern” se bl.a. Hunt, s 47-49.

168

Hartog, s 172-175, Edelstein, 2-4, 24-69 Pujol, bl.a. s 3-69 beskriver dialoger, som den mellan gamla och moderna, som en tidstypisk intellektuell form.

169

L’Encyclopédie, band 5, ÉPOQUE, s 833-836, band 5, ÈRE, s 900-902. L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 3, ÉPOQUE, s 110-111, band 3, ÈRE, s 119. Akademins ordbok (1835), band 1, ÉPOQUE, ÈRE. Koselleck, s 14-15, diskuterar allmänt huruvida en period, så snart den uppfattas som avslutad och därmed sluten, kan ges ett särskilt tidsbegrepp. Kanske betecknade era i större utsträckning att antiken var avslutad? För detta skulle en nutida ordförklaring kunna tyda. Le Petit Robert (Paris, 2015), s 910-911, 918 anger liksom de äldre uppslagsverken att epok och era är utbytbara. Men era har i dagens uppslagsverk bibetydelsen att vara ”en epok som inleder en ny [världs]ordning”. Ordet era användes också i politiska anföranden då den franska revolutionskalendern infördes och tiden startade med år noll. Rydberg, bl.a. s 10, 17, om Romme-rapporten och den nya tiden.

engagerade i mätandet av jordens avlagringar eller fixpunkter.¹⁷¹ Det tidsliga perspektivet blev allt viktigare att tänka kring. Delar av detta syns i definitionerna. Både l’Encyclopédie och l’Encyclopédie méthodique klassar här skapelsehistorien som religiös historia.

Just begreppet nyfikenhet har analyserats begreppshistoriskt av idéhistorikern professor Neil Kenny. Han konstaterar att nyfikenhet fram till 1500-talet hade en uteslutande negativ innebörd. Under 1600-talet, delvis genom de nya fristående vetenskapsinstitutionernas inverkan, ändrades ordet nyfikenhet att också kunna betyda ett positivt kunskapssökande, en betydelse som idag överväger.¹⁷² Bakom nyfikenheten skulle man kunna tolka in en mer allmän förändring av människans relation till sin omvärld. Om vår ”moderna” tidsuppfattning innebär en mer självständig och aktiv hållning är det ett annat sätt att beskriva att vi tillåter oss att vara nyfikna – även på framtiden.

Reinhart Koselleck menar att ordet historia vid slutet av 1700-talet ändrades och blev – i form av ett kollektivsingular – uttryck för en samlad kunskap om dåtiden snarare än kännedom om enskilda berättelser. De gamla historierna var personorienterade, dramatiska och kopplade till enskilda händelser. Denna förskjutning kan anas i uppslagsverkens definitioner under den undersökta perioden. Det finns smärre skillnader mellan de tre äldsta verkens formuleringar och de från mitten eller slutet av århundradet. I det undersökta materialet syns dock först i Akademins ordbok (1835) en definition av historia som kunskapsområde och vetenskaplighet.¹⁷³ Att se historia i detta ljus förutsätter ett annat förhållande till dåtiden och till den kronologiska dimensionen överhuvudtaget. Jämfört med den bild av förändring som senare forskning gett finns det i definitionerna en markant kontinuitet kring ett äldre historiebegrepp fram till 1800-talets början.

Nutid, dåtid, framtid

”Folk ägnar sig åt att klaga över sin nuvarande tid, längta efter den svunna tiden och önska sig till framtiden”, konstaterar Furetière (1690).¹⁷⁴ Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721, 1752 och 1771) inkluderar en liknande, sinsemellan identisk formulering:

171

Opublicerat arbetsmaterial (2019), Times of nature, times of history (prel.). Bergwik har bl.a. studerat den svenske 1800-talsgeologen Gerard de Geer. Liksom de franska lantmätarna på 1700-talet studerade de Geer jorden på ett praktiskt, empiriskt sätt. Jämför Lévi-Strauss, Pomian och Koselleck som alla talar om pluralistiska tidsuppfattningar.

172

Neil Kenny, The Uses of Curiousity in early modern France and Germany (Oxford, 2003), s 1-20. Holmberg, s 241.

173

Akademins ordbok (1835), band 1, HISTOIRE, pkt 11.

174

Furetière, band 2, TEMPS, s 615: ”L’humeur du peuple est de se plaindre du temps present, de regretter le passé, de souhaitter l’advenir”. Det verb som används, regretter, har idag två betydelser, dels att längta intensivt efter (tråna, sakna), dels att ångra. Här har den första betydelsen valts.

Vi ägnar oss åt att längta efter den tid vi redan förlorat. [---] Framtiden ligger inte i slumpens eller lyckans händer, den ligger i Guds händer; men han har gett oss nuet som en möjlighet och han kommer att utkräva räkning av oss kring hur vi utnyttjat nuet.¹⁷⁵

Framtiden existerar och nutiden ställs i bjärt kontrast till dåtid och framtid. Krzysztof Pomian och Lucian Hölscher är två av de forskare som hävdar att framtiden ”upptäcktes” under 1700-talet.¹⁷⁶ Läser man definitionerna i de utvalda uppslagsverken är detta inte en slutsats som är uppenbar att kunna dra utifrån texterna. Men framtidens förhållande till nuet har en existentiell laddning i de tre äldsta uppslagsverken. Det finns en dold konflikt mellan definitionerna om vem som äger makten över framtiden. Enligt dessa uppslagsverk ligger framtiden i Guds händer.¹⁷⁷ Framtiden är utstakad och ändlig, den är inte något som styrs av slumpen och inte heller av människorna själva. Domens dag och Kristi återkomst närmar sig. Uppfattningen om framtiden var del av samhällets diskurs, en allmänt gällande norm man inte ifrågasatte. Den innebar att en extern makt – Gud - skulle bedöma våra kommande handlingar.¹⁷⁸ Inom diskursen var tidsuppfattningen individuell men saknade frihet. Uppenbarligen ger denna tidsuppfattning ett mycket begränsat handlingsutrymme åt människan. Några formuleringar av det slaget som hos Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) finns inte med i l’Encyclopédie eller i l’Encyclopédie Méthodique. Hos Diderot och d’Alembert tillskrivs människan förnuft och rationalitet. Det borde enligt våra nutida föreställningar betyda att hon kan ta ansvar själv för sina handlingar, men någon sådan idé om en egenvald framtid uttrycks inte. L’Encyclopédie är ingen gudsförnekande kunskapssammanställning, det finns i vissa delar en tro på högre väsen av närmast agnostisk karaktär – Gud snarare än kyrka. Alternativt är definitionen delvis uttryck för en mekanisk världssyn – där är valmöjligheterna små och den sätter människans handlingskraft ur spel fast på annat sätt.

Framtiden i definitionerna visar sig således vara inte en organisatorisk fråga utan – snarast och fortfarande – ett religiöst begrepp. Detta är ett ord som i texterna är religiöst meningsgivande till skillnad från en nutida uppfattning att framtiden är något som ”organiseras”. Begreppen nutid, dåtid och framtid existerade från periodens början, men innehållet var inte det samma som det vi idag kallar en ”modern” uppfattning. Relationen

175

Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016.

176

Pomian, s 115-120 (särskilt s 118). Hölscher, s 36, citat i uppsatsen inledning.

177

Identiskt som i not 172.

178

Identiskt som i not 172. Formuleringen finns inte med hos Furetière (band 2, TEMPS, s 615-616), kanske var detta för självklart för att uttrycka.

mellan människa och tid var en annan. Definitionerna under 1700-talets senare del nämner inte längre domens dag, underordningen inför religiösa makter åberopades inte längre som enda möjliga uppfattning om framtiden. Detta innebar, som nämnts, inte att definitionerna uttryckligen säger att människor är fria att välja och att ansvara för sig själva. Ändå kan det faktum att vissa delar av de tidigare definitionernas text försvann sannolikt ses ett stort steg framåt mot en förändring och det vi kallar en ”modern” uppfattning.

Det ”moderna” har dock fler komponenter. Vad som antas gälla en ”modern” tidsuppfattning är att den, till skillnad från den gamla, innehåller både frihet och framtidstro – att människor inte bara kan utan också vill välja sin egen framtid.¹⁷⁹ En sådan tidsuppfattning är avgjort inte vad som karaktäriserar de studerade definitionerna av tid. Att människor i en mer sekulär diskurs började se sig äga större eget handlingsutrymme, d.v.s. frihet, var kanske inte tillfyllest för att ha en framtidstro. Forskaren Colm Kiernan har betonat att upplysningstidens ifrågasättande av arvssynden banade väg för tankar om utveckling och framsteg.¹⁸⁰ Enligt forskare som Koselleck, Fritzsche och Hölscher kom förverkligandet av en god framtid som ett tänkbart och möjligt mål framför allt med de politiska och sociala händelser som dominerade århundradets slut. Framtiden hade fram till dess gällt att slippa skärselden, d.v.s. en negativ framtid. Något skifte i aspekten att önska sig en framtid syns dock inte ens i de uppslagsverk som utkom efter revolutionsåren – l’Encyclopédie méthodiques tekniskt orienterade uppslagsbok (1822) och Akademins ordbok (1835).

Det finns andra sätt på vilka definitionerna pekar på inslag av individuell relation till tid. En psykologiskt upplevd tid lyfts fram i några fall. Hos Basnage de Beauval (1701) finns en sidobetydelse av ordet varaktighet av intresse eftersom den syns vara den första formuleringen kring en psykologiskt upplevd tid hos de studerade uppslagsverken. Hur lång tid något tar beror av en persons sinnesstämning; om man är uttråkad verkar tiden längre, slår Basnage de Beauval fast. ¹⁸¹ I l’Encyclopédie (1765) formulerar Formey:

Det finns ingen exakt mätning av tid, det är en personlig upplevelse, man kan uppleva den långsam eller snabb. [---] mätningen är godtycklig och kan skilja mellan olika folk, det enda som är gemensamt för oss är uppfattningen av ögonblicket, nuet.¹⁸²

179

Bl.a. Hunt, s 70-72.

180 Kiernan, s 101. Kiernan säger att upplysningstidens intellektuella « are important less because they initiated a debate on progress than because they developed one which they inherited ».

181

Basnage de Beauval, band 1, DURÉE, s 1038.

182

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 96. Ordet peuple (folk) används, inte gens, personnes eller hommes, betydelsen här närmast grupper av folk/folkgrupp.

I Akademins ordbok (1835) nämns vardagliga uttryck av liknande karaktär: att slå ihjäl tiden kan sägas vara att försöka få tiden att gå fortare eftersom man har långtråkigt, alltså en psykologiskt upplevd tid.¹⁸³

Organisatörerna

Sammanfattningsvis kan man se att tid har viktiga organisatoriska funktioner enligt definitionerna som studerats. Synen på handfast planering liksom periodens uppfattning om kronologi ger svar på frågor kring hur det som kallas tid uppfattades i förhållande till den enskilda människan. Uppfattningen var i grunden praktisk och kollektiv. Individen hade frihet att antingen bryta mot eller rätta sig efter Guds bud. Framtiden fanns men hade religiösa snarare än organisatoriska konnotationer. Inte ens i slutet av perioden talas i definitionerna om frihet att skapa, och ansvara för, en egen framtid. Vissa formuleringar försvinner, men detta är inte nog för att hävda att definitionerna skulle vittna om en ny, ”modern” tidsuppfattning kring nutid och framtid.