• No results found

för att göra i ordning er tavla och till vilken dag som detta ska vara gjort

In document ÖRÄNDRINGSARBETE  I  SKOLAN F (Page 66-74)

•  Vem är ansvarig för att upprätta

tavlan?

B

ILAGA  

5.  

U

TDRAG  FRÅN  TRANSKRIBERING

 

 A.  

Lärare 1: ”… Det tar ju mötestider, det tar då förflyttningar och, alltså. Hastiga möten som, jag menar inte

det här, det här har vi ju vetat. Möten, man kan ju ha två, tre möten per vecka ibland, elevmöten och rektorsmöten och möten med föräldrarna och.”

Lärare 2: ”… sen kommer det, precis som Lärare 1 säger, dom här mötena som kommer, pang, så får man

ovanifrån ett bokat ett möte och man tänkte: jaha, oj då, det var så jag skulle göra där. Då är det, då är det liksom, det som tar, dom här mötena man bara blir kallad till och som man känner att: hör det kanske riktigt till…”

 B.  

Lärare 2: ”… Det är svårt att säga exakt vad som tar mer, det är så många, många småsaker som fylls sen

blir det huxflux, blir det jättemycket, tar jättemycket av ens tid…”  

Lärare 3: ”Det som är oförutsett, mycket.”

 C.  

Lärare 2: ”Två gånger i månaden, nej men liksom det är en sån här grej, det tar också jättemycket tid och

ibland har det blivit så: åh, vad ska jag skriva? Är det något bara för skrivandets skull eller nåt sånt där? Men det är också en sån där grej som också informationssamhället. Det, föräldrarna kräver att det ska komma ett brev även om det inte finns något krav. Men det är jag själv som kanske har bäddat för dom att: ni får det här varje vecka. Det är klart att när det togs bort så kanske: va, skriv nåt då! Varför har hon inte skrivit nu?… ”

Lärare 3: ”Vi skrev till och med i höst, faktiskt.” Lärare 3: ”En timme sparar man i veckan, 45 minuter.”

Lärare 1: ”Och så är det. Det, ibland har man upplevt att det är just det där brevet som tagit mest tid: åh,

klockan är oj.”

Lärare 3: ”Och så har man jobbar sig ihjäl på det och sen, sen ligger samma brev i tre veckor i

säcken till barnen och jag tänkte: åh, nej. Vad jobbar jag, alltså förstår du, då skiter vi i det.”

D.  

Lärare 2: ”… Idag så kom ett sökande med, då har vi fått olika information, att vi ska på teater

imorgon. Men det har vi ju vetat och vi har tagit för givet att det är på parken. Men se det är det ju inte, för där är alltid teatern. Men så kommer en annan kollega och säger: vi ska ju klockan, klockan 10 ska fyr-sexan på

den här. Men jag sa: är det fyr-sexan? Ja, det är fyr-sexan som ska. Så tar jag planschen och det står ju ett-trean, liksom jaha. Men då måste man börja ringa till kulturskola och det tar ju bara, det gick ju alltså på en halvtimma. Alltså då tog det alltså en halvtimma och så.”

Lärare 4 (avbryter): ”Och jag kom inte ihåg vem som hade ringt.”

Lärare 2: ”Nä, jag var tvungen att söka i hela kommunen vem som hade ringt. Sånna där saker, alltså det

är ju.”

Lärare 1 (avbryter): ”Visst ska vi på brandstation?” Lärare 2: ”Va?”

Lärare 1: ”Visst ska vi på brandstation?” Lärare 2: ”Det är på brandstation.” Lärare 1: ”Ja! Det är det jag har vetat men.” Lärare 3: ”Va!?”

Lärare 2: ”Jo, det är sant. Så var det med det. Alltså sådana där saker, det är sånt som man vill ha mindre

utav. Det ska vara enkelt liksom, pang bom klockan det ska ni dit. Det var en liten grej som kom och sen kom det en annan och sen kommer det smågrejer med elever. Det kan vara ett telefonsamtal men fort har det gått en timma. Åh, ja men, då hann jag inte det. Men det är litegrann sådär, verkligheten. Men det går ju fort dagarna iallafall. Inte så att det.”

 E.

Lärare 3: ”Nej, men jag tycker det verkar vara så att man har översikt över liksom, alltså som enkelt. Än

att gå runt och fråga varandra. Ja, har ni hört? Har Lärare 1 sagt något? Har Lärare 2? Har ni hör något på Lärare 5 eller har du, ja men, det som ändå är det viktigaste den här veckan i alla fall. Det verkar ok.”

Lärare 5: ”… Nå, nå, alltså man får ju en överblick…”

F.  

Lärare 3: ”… Men jag tror det är bra, för att även om vi inte får mer effektiv tid så just det där att det blir

lite mer strukturerat, för vår egen, att man vet vad som händer tror jag är bra. Så att man inte går och frågar och funderar: hm, hur var det där då. Ja, det finns papper och schema, det tror jag är bra…”

 

G.  

Lärare 2: ”… Men det som är kanske vinningen är kanske att vi vet vad ni har för planer där nere och ni

vet vad vi har för planer. Alltså bara mellan oss i skolan, F-tvåan och tre-sexan. Alltså just den, om jag tänker så, förstår ni vad jag menar? För då kanske det skrivs: jaha, nu ska tre-sexan på biblo. Annars kanske ni (Lärare 1 och Lärare 3) inte har riktigt koll på det utan bara får hör att dom ska. Medan jag vet

ju att ni är på väg till biblo, så är det. Jag vet ju det som händer här uppe och Lärare 5 vet vad som händer och ni (Lärare 1 och Lärare 3) vet vad som händer där nere. Men sen, just mellan enheterna F-två så tror jag det blir mer.”

Flera instämmer med ett jo och ja.

H.  

Lärare 2: ”Det är som Rektor säger, hen behöver det här för hen är ju ute och hen har ju så många enheter.

Hen säger att det här blir tydligt för hen…”

 

I.  

Lärare 3: ”Alltså ja. Jo, men alltså få en röd tråd på något sätt. En röd tråd!”

Uppståndelse, alla vill ha pennan.

Lärare 2: ”Vi kan ta varsin penna!” Lärare 2: ”För den röda trådens skull.” Lärare 3: ”Ja, för röd tråds skull. Jo, ja.”

J.  

Lärare 2: ”Vinningen skulle ju ha varit egentligen, men nu ska ju rektorn vara här. Vinningen hade väl

varit om det hade varit en tavla som är två meter lång så man har hela backen även förskolan. Alltså hela backen är tillsammans för då vet ju ’Vomp’, alltså så. Förstår ni hur jag menar?”

Folk instämmer.

Lärare 2: ”För det är väl egentligen det som också är en poäng. För nu känner ju vi direkt att det förenar två

enheter. Men skulle det ha varit en tavla där alla, alla vad heter det nu, kategorier finns med. Från förskolan, f-två.”

Lärare 5: ”Fritids”

Lärare 2: ”Fritids, precis fritids också då hade det varit, då hade det varit, det då, då hade det varit: just ja,

nu ser jag helheten. För det här är ju litegrann min hemmamark…”

Lärare 5: ”Ja, ja, jag, jag håller med dig totalt alltså…”

K.  

 L.  

Lärare 3: ”Egentligen ser jag for mig på nått sätt man skapa hela, alla. För vi försöker få ett enhet på alla

sameskolor så man har samma ämne till jul och till påsk. Jag säger forma en för hela sameskolan, förstår du? Men hur? Det är ju det som är problemet. Vi sitter på varsin enhet och planerar: jaha, vad ska vi göra till jul. Vilka ämnen och läroplan bla bla. Det som vi har pratat om. Men nu står vi här. Alla jobbar på var sitt håll. Och så finns det kanske 12 samiskalärare och två sydsamiska, knappast. Ja, exakt. Den, på något sätt.”

Lärare 1: ”Det där är ju jättebra det Lärare 3 säger men nu börjar vi med det här. Kanske nästa år. Jag tror

inte vi ska fara för långt iväg. Idén är bra men just att börja med det här för att få en, hur ska det gå till och få en rutin i den här. Då blir det säkert. Vi får arbeta litegrann. Och sen kanske, kanske om två år vi har den där till sameskolorna tillsammans.”

 M.  

Lärare 5:  ”… Sen, men jag tror ju man skulle ha en, jag tror vi måste lägga till en lång rad där alltså kanske hela, i alla fall en månad, minst. Ha alltså bara vecka för vecka tror jag. Eller kanske hela, alltså att man har en månad och så, så att man ser en månad i förväg alltså det är, då vi har friluftsdag tillexempel eller någonting sånt där. Och då blir det ju ännu mer överskådligt.”

N.  

Lärare 2: ”… Jag tror det är bra för oss men sen är det ju för Lärare 1 och Lärare 3 som är i nedre

byggnaden och då är tavlan här uppe. Då är frågan om hur effektivt det är…”

Lärare 5: ”Det är ju sagt att det ska bli väldigt effektivt, man ska vinna tid, man ska, det ska bara ta 10

minuter och så ska det risch rasch. Nej, jag är inte så säker på att, att det är så himla trevligt. Jag tycker det är mycket av samvaro när vi träffas är ju att vi pratar och pratar om allt möjligt och ut, vi hamnar lite här och där. Det är ju ett sätt också att umgås, att lära känna varandra, att inte vara så strikta så bam, bam, bam, bam sen, färdig…”

Lärare 3: ”… Sen det här pratet, sociala, det, det ska vi ju också ha tid till.”

Lärare 2: ”… för jag är lite inne på Lärare 5s den här också. Jag tycker det är jättetrevligt och nu har vi

slutat fyra och kvart över fyra och vi sitter här och har roligt och skrattar till halv fem. Det är ju också en sån här och under denna tiden så kanske vi avhandlar…”

O.  

Lärare 2: ”… Jag tror vi alla jobbar på, på våra egna (suck) öar. Eftersom det byts personal så, så ja, jag är

ju ingen vidareutbildare som kan utbilda den kollegan som kommer, det här med projektet, eftersom projektet är under flera år. Men litegrann kanske man berättar eller hinner, eller det är kanske tidsbrist, men jag tror vi alla jobbar på våra, på vårat sätt med vårt samiska perspektiv. Men, men så man behöver ha en organisation eller någonting som utbildar, kanske dom nya som börjar, eller, kommer du inte ihåg att vi pratade om det (till Lärare 1) att kanske alla nya som börjar, att dom får en introduktion. Det här har vi gjort, det här har vi gjort på den här skolan eller på dom här skolorna eller tillsammans med universitetet i Norge och Sverige för då

får man en liten förförståelse till: jaha, är det därför vi gör så. Mm, men det är väl utveckling, det är väl en förändring vi har gjort och håller på. Ibland känns det som att man inte kommer någonstans men nog tror jag väl. Men, men någonstans så tror jag ju att det kommer.”  

P.  

Lärare 1: ”… till det här projektet vi arbeta å vidareutveckla hela projektet. Men det blev så på Sameskola

att personalen byttes ut, rektorerna byttes ut och Lärare 2 sa; vi vet inte om vi har kommit igång här eller… men vi kom väl igång som jag såg litegrann. Men där tog det slut…”

 

Q.  

Lärare 6: ”Men, jag tänkte på det här med förändringar också det är ett litet, eh, vad ska jag säga, hinder.

Tror jag. Det är som att vi har kommit en liten bit på väg med en rektor, ett tu tre så är den borta. Då kommer nästa och då vet man, den kanske stannar 6 månader, provtjänstgöringen. Och sen en del har ju gjort det, sen har de försvunnit…”

Lärare 1: ”Det är väl så det jag också har känt att ibland att, som du säger (Lärare 6), att oj, nu har vi

kommit två steg framåt, oj nu kommer någon ny, och det vi har då gjort då vidareutvecklat, det blir som ingenting då. Då får man börja på nytt igen…”

Lärare 3: ”Men på ett annat sätt så har det gjort att vi har, vi har, vi tar tag i det själva. Inte sätter vi oss ner

och säger hosch vi har ingenting, vi kör ju bara på.”

Lärare 1: ”Jo.”

Lärare 3: ”Och sen kommer vi med nya idéer, ok, vi jobbar på själv. Nog klarar vi det här. Det är, det är

väl lite så också, vi kör på.”

Lärare 6: ”Och dom nya idéerna kan vara sånt som vi har jobbat ett år på.” Lärare 3: ”Ja, ja, det kan ju va, men man är ju van till att klara oss.”

Lärare 1: ”Jo, men det är ju så jag menar men liksom, men alltså, den röda tråden följer inte med hela tiden.

Nu är det ju bara så att vi (Lärare 1 och Lärare 3) har pratat och jag. (skratt)”

Lärare 3: ”Nej, men det är klar, alltså ifrån 0-20 så vi, vi kunde ju ha varit på 18 istället för kanske 9.” Lärare 2: ”Jo, det är nog så. Det är så, jag håller med Lärare 1 och Lärare 6 också, det här med, med, med,

eh, för man kommer igång med någonting och så jobbar man och så byts det också liksom, precis som Lärare 1 sa, försvinner och så kommer det något helt pang och så slängs det på något nytt igen och man ska hoppa in i det igen. Men alltså ska vi inte fortsätta med det här vi höll på med? Det, det, det tycker jag är jättejobbigt. Jag vill ha en skolutveckling men jag vill, precis som Lärare 1 säger, en röd tråd i det hela så man går vidare så att man inte kastar sig från en sida till en annan hela tiden.”

Lärare 3: ”Och det är inte bara rektorsbyte, det är ju skolchefsbyte också eller skolstyrelse, sameskolstyrelsen,

då backar i alla fall.”

R.  

Lärare 6: ”Ibland känns det ju som att förändringarna kommer på något sätt när man inte vill ha dom

(skratt) och där man vill ha förändring där händer det ingenting (skratt) det är kanske därför det är så jobbigt.”

 S.  

Lärare 2: ”… det är väl kanske lite det man känner man vill, man vill, man vill men,  men. Men sen är det ju inte bara det. Sen är vi ju fem sameskolor, det va två sameskolor som var med i projektet just i med det här samiska att utveckla det här, tänka ur ett samiskt perspektiv. Å, å, å kanske vi här förstår när vi jobbar på skolan men sen, sen ska man ju ha försöka få med sig. Vi har ju ledningar, och vi har ju allting. Det är ju inte bara jag på golvet utan…”

T.  

Lärare 2: ”… Jag vet inte, eh, jag hade först den här tanken: vi är ju så liten enhet. Vi hinner ju, vi vet ju, vi

har ju en bok där vi skriver alltihop. Och så tänkte jag sådär: jaja, med det där är liksom ett moment till som man ska, ska göra. Men, men jag tror, får man ge den en chans så tror jag ju att man, om man arbetar in den. Det är bara det att, jag tror inte vi har fått kanske, jag vet inte om man. Om den kanske bara känns att det var på-slängt: ni ska göra det här. Det som inte, det var inte egentligen. Jag vet inte ens om det har varit diskuterat, men det var ungefär såhär: det här är ett tavelmöte och det här ska ni göra. Och då kände man: nej, inte en sak till…”

Lärare 1: ”Ja det, det var ju första anblicken när det kom då tänkte jag: nej för guds skull. Nej, nej, nej…” Lärare 1: ”… För oftast när man får något nytt på sig så blir det som alla, jag i alla fall, hosch, inte det där

va? Men det är väl för att man inte kan och man inte vet, vad det innehåller och vad det handlar om. Det är väl därför man blir som hosch. Men sen igår, tänkte jo, det kanske blir något bra av det här. Och sen just det där på-slängd. Ja, vi fick väl veta, det var väl det som var största. Tavelmöte, vad i fridens namn var det? Alltså det var helt, det var ingen som hade sagt någonting att tankarna på tavelmötet, var liksom en tavla utan det kom bara…”

Lärare 5: ”… Och det är ju, alltså det kändes ju för: jaha, vi ska göra det bara för görandets skull, för att

det ska vara så. Jag vet inte varifrån det kommer från början, var det skolchefen som sa att vi skulle ha tavelmöten? Alltså, kom, jag tror att det kommer därifrån. Han vill att alla enheter ska göra det här och tänkte jag: jaha, då ska vi göra det för att göra det…”

U.  

Lärare 2: ”Nej, men jag tror. Nej, men jag tror det fortfarande inputen. Det va bara: det här ska göras, ni

ska göra. Det är som Lärare 5 sa: vaddå, ska det bara göras för görandets skull? Nu har man bockat av: ja, nu finns det en tavla. Litegrann så kanske.”

Lärare 1: ”Du sa det jag skulle säga så jag behöver inte ha pennan.” Sara: ”Hade ni alla samma tankar som Lärare 2, eller?”

Lärare 3: ”Nej, inte riktigt alltså. Jag tänker, se vad det är för någonting först, tänkte jag. Det är ju kul när

alla är med på det alltså nu, lite mer med så alla kan engagera sig. Igår höll vi ju på med det här (tavlan). Som är det där, det är samma fast han har inte hunnit och göra det klart ser jag*. Så att, alla var lika engagerade tyckte jag. Som var här i alla fall.”

*Lärarna hade ritat upp strukturen på en tavla och rektorn hade sedan överfört den till en annan tavla där linjerna var markerade med maskeringstejp istället för med white board-penna.

V.  

Lärare 2: ”Nej, men jag tror faktiskt att, hade det varit inputen först. Att man hade, att, att det finns

någonting, att man hade vetat någonting om det här. Jag tror man hade haft en annan, litegrann, instämmer med vad alla säger. Man hade haft en annan ingångs, man hade vetat vad det är för någonting, tavelmöten. Att nu ska vi ha tavelmöte och när jag såg tavlan, personligen, första gången själv, det stod procentuellt frånvaro. Jag tänkte: men gud. Jag blev bara anti, det var så mycket och, inte dagens plump men det var något negativt. Jag tänkte: men nej. Det där med att skriva upp något som är negativt, alltså det blev liksom så fel tror jag, ingångspunkt. Och sen är det väl bara att testa sig fram, hur det funkar. Vi kanske utvecklar eller invecklar den, vad vet vi. Jo.”

W.  

Lärare 1: ”Det är väl det som jag just bara tänkte, just nu som någon sa. Att vi skulle ha en stor tavla där

alla, alla, förskolan också kunde skriva. Att man kanske en månad vet då kan, då kan vi säga tillexempel tre-sexan: ja, ni ska ha teater vecka 20. Jaha, men är det något för oss? Och förskolan ni ska ha ut, vi ska fara iväg vecka 15 och var ska ni fara då kanske”

Lärare 3 (fyller i): ”Vi kan hänga med.”

Lärare 1: ”Jo, man måste ha en månad då. Det kanske kan hålla, så får vi ge det en chans.”

In document ÖRÄNDRINGSARBETE  I  SKOLAN F (Page 66-74)

Related documents