Generations och härkomstfrågan

Processkartläggaren sade att det i uppstarten av Blankettfritt 2020 pratades en del om hur det alltid måste finnas analoga rutiner för äldre personer som inte har tillgång till digital teknik i sina hem. VSO-projektledaren var inne på ett liknande spår och sade att äldre personer nyttjar internet i mindre utsträckning än vad yngre personer gör, samt att tillgången till hårdvara kan skilja sig åt mellan dessa grupper.

Webbtillgänglighetsspecialisten förklarade att äldre ofta drabbas av funktionsvariationer, såsom sämre syn, hörsel, minne, samt motorik, och att detta är sådant en tillgänglig webbplats ska ta hänsyn till. Han ifrågasatte därför varför äldre människors digitala klyfta ofta definieras utifrån att de har mindre datorvana eller mindre digital mognad än yngre, när orsakerna i själva verket kan vara fler. Huvudprojektledaren resonerade kring att just nu går digitaliseringen överlag så himla fort, att det är möjligt att digitaliseringsinitiativ såsom Blankettfritt 2020 på kort sikt kan öka de digitala klyftorna. Dock trodde Huvudprojektledaren att digitala klyftor i mångt och mycket är en generationsfråga och att på sikt kommer klyftorna att jämnas ut. Hon sade:

“Men jag tror också att när vi är några generationer som kommer ifatt, och när någon generation faller ifrån, så kommer det att bli en mer naturlig grej. Så säkert ett tag till kommer det att vara en jobbig klyfta som vi behöver jobba med, helt klart. Men på sikt är det det här som kommer att bli det normala, tänker jag.”

Samtliga av de intervjuade personerna från Linköpings kommun refererade till Kontakt Linköping som en stor hjälp för personer i digitalt utanförskap, framförallt nämndes detta i samband med digitala klyftor till följd av ålder. HR-projektledaren hade dock gjort något som hon själv tyckte var en intressant observation; det finns sådant som tyder på att det inte nödvändigtvis är äldre personer som hamnar i digitalt utanförskap, utan det kan handla om yngre generationer också. Hon sade:

“Det är en uppfattning vi har fått - att de yngre har svårare att ta till sig… att de saknar BankID till exempel, sådana grejer som jag trodde var självklart har vi upptäckt inte var så självklart”.

HR-projektledaren förklarade att de ännu inte haft möjlighet att gräva djupare i detta, men sade att de inom hennes förvaltning har snappat upp att vissa av de ungdomar - från 18 år och uppåt - som de kan rekrytera som vikarier och liknande, saknar BankID. Hon sade att det var förvånande, att det verkar finnas digitala klyftor i de yngre åldrarna, medan de äldre faktiskt verkar ha anpassat sig. _{​“Min mamma har liksom till och med skaffat Skype och BankID”, ​}sade HR-projektledaren. Processkartläggaren talade därtill om att yngre generationer verkar tendera att använda sin digitala teknik på annat sätt än äldre generationer. Exempelvis nämnde hon att ungdomar inte alls i samma utsträckning verkar läsa sin mejl, vilket skapar problem när kommunen behöver nå ut till dessa personer. Samtidigt menade hon på att det finns en gräns för hur långt en kommun ska gå för att få tag på dem. Hon sade:

“[Mejl] är inte deras primära informationskälla. [...] det finns grupper där de har BankID, de har mobiler, de har allt, men du når dem via exempelvis TikTok. Nu föreslår jag inte att kommunen ska skaffa en TikTok [...] men hur långt ska vi gå? [...]. Vilka kontaktpunkter är vettiga för en kommun att ha?”

Kommunikatören resonerade också kring svårigheterna med att minska de digitala klyftorna som kan uppstå beroende på olika generationers användande av digital teknik. Han sade att kommunen utan tvekan bör tänka utifrån målgruppens perspektiv i allt de gör. Dock menade han att det finns en gräns för hur mycket kommunen ska anpassa sig:_{​“Vi kan inte skapa en kundtjänst på Snapchat} för att ta emot ärenden från ungdomar exempelvis, utan vi har lite annat att förhålla oss till”.

Huvudprojektledaren menade däremot att det troligtvis inte behövs göras någon skillnad på om användarna av e-tjänsterna är ungdomar eller äldre. Hon sade: _{​“[...] jag tror inte att vi anpassar} utformningen efter någon målgrupp, utan det ska vara så enkelt som möjligt för alla”.

Digitaliseringsdirektören pratade om medborgarnas tillgång till digital teknik och konstaterade att de flesta av kommunens medborgare har smarta mobiler, även de som befinner sig i ekonomiska utanförskap, eller utsatt läge. Han sade att: _{​“[...] jag tror att ibland förutsätter vi att folk inte har} tillgång till digital teknik, men det har de i stor utsträckning”. _​Samtidigt nämnde han att ekonomisk utsatthet ändock är att betrakta som en utmaning när det kommer till digitala klyftor, han menade att just ansökningar om ekonomiskt bistånd kan vara extra problematiskt. Linköpings kommun tar emot runt tre tusen ansökningar om ekonomiskt bistånd varje månad,​“så det är en rätt stor mängd papper som flödar, så det är en rätt jobbig process att göra”_​, sade Digitaliseringsdirektören. Därför var det från ett internt perspektiv nödvändigt att digitalisera ansökningsprocessen för ekonomiskt bistånd, men Digitaliseringsdirektören lyfte det som utmanande just för att de som behöver ansöka om ekonomiskt bistånd också kan befinna sig i en

digital klyfta skapad av just deras socioekonomiska förutsättningar. HR-projektledaren lyfte att det finns en etisk problematik i framtagandet av e-tjänster, och att de måste tas i beaktning.