Det generiska pronomenet MAN

Grammatiska enheter uppkommer generellt efter en grammatikaliseringsprocess där de börjar som lexikala enheter för att över tid tappa delar eller hela sin lexikala betydelse för att istället börja användas som grammatiska enheter. Denna process gäller även för pronomen.

Man kommer ursprungligen från substantivet människa, och har över tid förkortats och fått en mer grammatisk innebörd som generiskt pronomen. Där det från början syftade till mänskligheten, har det kommit att betyda ”en människa, vilken som helst”, för att numera helt enkelt betyda ”vem som helst”

(Skärlund, 2017, s. 60). I dagens svenska finns både substantivet man och pronomenet man. I grammatikaliseringsprocessen till pronomen sker ett antal förändringar, vilket gör att pronomenet exempelvis inte längre bör kunna betonas, böjas efter numerus och species, och inte kunna ta bestämningar utöver själv. Dahl (2013) menar att man snarare är ett medeltida lån från lågtyskan.

6

Pronomenet man fungerar som huvudord i en singular nominalfras. Man kan bara ta en egen bestämning, vilken är pronomenet själv. På samma sätt kombineras genititivformen ens med egen.

De reflexiva pronomina sig eller sin kan syfta på man. Däremot kan inte ett tredje personens personligt pronomen syfta tillbaka på ett man, se exempel 3.

3. Tillhör man adeln kan {man/*han} bygga sig en slottsvagn. (REF.12)

Skärlund (2017, ss. 91-92) menar att en viktig skillnad mellan pronomenet och substantivet är att pronomenet man bör upprepas som anafor istället för att använda det personliga pronomenet han, som är den anaforiska pronomenformen till substantivet man, jämför

4. …där har vi en man som levererar precis vad han tycker. (REF.26)

5. När man tycker om att resa tycker man om att uppleva. (REF.27)

Pronomenet kan användas i plural, med en mer generell eller abstrakt betydelse som är mer avhängig kontexten än sin substantiviska motsvarighet. Skärlund (d.o.) menar också att mans referens kan förväntas skifta från generisk till definit (se vidare 3.1.2). Grammatikaliseringsprocessen innebär även en ökning i frekvens, eftersom grammatiska enheter normalt är mer högfrekventa än lexikala enheter.

Ackusativformen av det generiska pronomenet, en, verkar vara en nyare uppfinning då den inte uppträder i materialet i Skärlunds (2017, ss. 136-137) studie förrän på 1800-talet. En är från början ett räkneord som sedermera utvecklas till en maskulin indefinit artikel, för att sedan också få funktionen som generiskt pronomen. Enligt Dahl (2013) finns det språkhistoriker som menar att en är ett lån från tyska, eftersom fornsvenskan gjorde som finskan fortfarande gör och utelämnade subjektet helt i meningen istället för att använda pronomen. Säkert är i alla fall att ytformen en idag har tre olika funktioner. Nedan följer en genomgång av dessa tre funktioner för att särskilja dem.

I) Den indefinita artikeln en: Användes från början för substantiv i maskulint genus, men när sedan de maskulina och feminina genusen sammanföll så fortsatte den maskulina artikeln användas för det genus vi idag kallar utrum, se exempel 6. Den används som en bestämning i en indefinit nominalfras.

6. Jag ska köpa [en riktig gran] i år. (REF.09)

7

II) Räkneordet en används för att ange hur många referenter en utsaga gäller. Grundtalen, som en, har två funktioner. Dels kan de användas i attributiv funktion, som kvantitetsattribut i nominalfraser med räknebara substantiv som huvudord, som i exempel 7. Vidare kan de användas i nominal funktion, utan substantiviskt huvudord som i exempel 8 (Skärlund, 2017).

7. Min syster fick bara [en kaka], men jag fick två. (REF.10)

8. Alla hästar var ute i hagen, vi fick ta in dem [en] och [en]. (REF.11)

III) Den sista funktionen för ytformen en är som generiskt pronomen: I standardsvenska används det som ackusativform till det generiska pronomenet MAN,som i exempel 9.

9. Det är lummigt och luktar gott, och färgerna gör [en] på gott humör. (REF.12)

I vissa dialekter används en istället för man i nominativ, se exempel 10. Detta är vanligt framförallt i Bohuslän, Värmland, Västerdalarna, Västergötland, Halland och Skåne. I norrländska, finlandssvenska och estlandssvenska dialekter används istället du för generisk referens (Skärlund, 2017, s. 31).

10. En får va' gla' att en ä som en ä när en inte ble' som en ska! (REF.19)

Definitionerna och rekommendationen av det generiska pronomenet MAN skiljer sig åt mellan olika preskriptiva källor. Enligt Svenska Akademiens grammatik (förkortas SAG, Teleman, Hellberg, &

Andersson, 1999, s. 2: 368) är man, med ackusativformen en, i grundbetydelsen en referens till en godtyckligt vald individ eller grupp. Det är i betydelsen besläktat med den obestämda artikeln som också kan ha en generisk innebörd. I Svenska skrivregler (Språkrådet, 2008) finns inga rekommendationer om användningen av generiska pronomen. I Språkriktighetsboken (Svenska Språknämnden, 2005, s. 240) omnämns MAN endast gällande dess användning i plural.

Ackusativformen en omnämns inte alls. Svenska Akademiens språklära (Hultman, 2003, s. 93) ställer upp det fullständiga pronomenparadigmet med man i nominativ, en i ackusativ och ens i genitiv. Man beskrivs som animat och att det ofta har en pluralbetydelse. Dessutom ska formerna för ackusativ (en) och genitiv (ens) bara kunna användas om talaren är inkluderad i referensgruppen. Enligt Språkläran bör man användas med försiktighet, eftersom det riskerar att göra informationen oprecis.

Det används ofta anaforiskt och då syftar det tillbaka på en oidentifierad grupp (Hultman, 2003, ss.

121-123). Svenska Akademiens grammatik, å andra sidan, tar upp flera former för generisk referens, bland annat generiskt vi (Teleman, Hellberg, & Andersson, 1999, s. 2: 264). I Funktionell svensk

8

grammatik (Bolander, 2012, s. 132) omnämns samma två poänger som i Språkläran, varav den första är en uppmaning att vara försiktig med användningen av man i skrift, även om uppmaningen inte är lika strikt som i Språkläran. Dessutom diskuteras pluralanvändningen av man.

I boken Jämställt språk (Milles, 2012) påpekas att användningen av man är problematiskt på grund av att det till formen liknar substantivet man, historiskt sett kommer från substantivet och att det manliga därför får representera det allmänna eller normala. Alternativet är att använda en i nominativ, som ju redan görs i ett antal dialekter. Rekommendationerna blir ändå försiktiga, den som har nominativt en i sitt vardagsspråk kan också skriva det, åtminstone i informella texter.