Hur gick jag teknologiskt tillväga?

Jag har skrivit in mitt stycke i notationsprogrammet Sibelius 4.1. För att få pianostämman mer musikalisk har jag delvis justerat dynamik på vissa toner, samt använt mig av programmets förmåga att ge uttryck för exempelvis ritardando och accelerando. Jag har sedan exporterat dokumentet som en audiofil och därefter importerat det i programmet GarageBand. Där har jag sedan själv spelat in trumpetstämman på ett nytt spår. Detta har resulterat i den bifogade CD-inspelningen av stycket. Arbetet har utförts på en MacBook Pro.

31

RESULTAT

Resultatpresentation

Genom att studera litteratur och genom analys av min egen verksamhet tycker jag mig ha fått en bild av hur skapandeprocesser inom komponerandet kan te sig.

Jag är själv aktiv både som utövare och skapare av musik. I denna studie ville jag undersöka kompositionsprocessen, efter att ha upplevt att tekniken har tagit en allt större plats i min egen skapandeprocess vilket inte alltid har känts konstnärligt förankrat.

Genom att studera kompositionsprocesser från förr och jämföra med min egen har jag blivit övertygad om hur viktigt det är att vi är medvetna vad som är essensen, andemeningen i en komposition eller i ett framförande. Att kunna hitta inspirationen i verket eller framförandet är det centrala vid skapandet. Står detta i motsatsförhållande till användandet av ny teknologi? Det behöver inte vara så, dock ser jag en medvetenhet i processen om eventuella genvägar och dess konsekvenser som nödvändig. Jag menar därigenom att den som skapar bör leta efter verktyg att hitta in till de subtila delarna av processen, där vi får stå själva utan behov av några teknologiska hjälpmedel.

Jag har studerat hur Bach, Mozart, Beethoven, Brahms och Stravinskij arbetade, hur de fick inspiration och hur de hantverksmässigt gick tillväga. Jag har även jämfört några av deras olika processer i förhållande till varandra och till samtida processer. Sättet att skapa ser olika ut hos alla kreatörer, det är och kommer alltid att vara individuellt. Gemensamt för dessa äldre tonsättare var att de inte hade vår moderna teknologi att tillgå i processens olika delar.

I denna resultatpresentation kommer jag att redogöra för min egen process under komponerandet av ONOMA, ett specialkomponerat verk för denna studie. I denna process har jag särskilt tittat på mitt eget förhållande till ny teknologi i processens olika delar. Därefter kommer att jag att återge hur mina tre tonsättarkollegor kommenterade mina tolkningar i kompositionsprocessen, om de kände igen sig eller inte.

Hur såg kompositionsprocessen ut vid skapandet av mitt verk?

Jag valde alltså att skriva ny musik parallellt med arbetet med denna uppsats för att på så sätt reflektera och konkret tänka igenom hur jag själv går till väga när jag skapar. Varje stycke har ju sin egen ingång så man kan inte använda sig av en generell formel, även om jag märker att vissa mönster är genomgående i mitt sätt att skriva musik.

32

Utgångspunkten och idén i ONOMA består av en ordlek med mitt namn. Titeln ONOMA är det grekiska ordet för namn. Följaktligen blev det dessa toner:

Dessa fem toner (sjätte är en fri ton), blev ett material för att ”trigga” igång fantasin och sätta igång processen. Jag fann en intressant aspekt då sista tonen inte finns i mitt namn utan den kan här få en ”fri” roll och inta olika positioner i den bestämda metaforen: Eb, T (ti ur solfége) E, F, A, ad.lib. Idén med denna komposition var från början att uruppföra det själv. Det har påverkat processen på så sätt att jag hela tiden var medveten om att trumpetstämman behöver hålla sig inom en nivå av virtuositet som jag har kapacitet att utföra med rimlig förberedelse. Detta måste alltid en tonsättare ha i åtanke för den han skriver för, dock kan den graden av kapacitet tänjas ut beroende på vem som har till uppgift att framföra kompositionen.

Processen har för mig sedan varit att närma mig materialet med mitt instrument i handen och prova mig fram med fraser och motiv. Idéer har jag sedan testat i datorn och däri utvecklat eller förkastat dem. Vissa melodiska teman är baserade på intuitiva uppslag, som jag sedan har förankrat till min ”urcell”, alltså tonföljden som jag tidigare beskrivit. Jag upplever att det vi ofta kallar intuition är ett slags lagrad erfarenhet av musikaliskt material man hört och upplevt tidigare. Med andra ord skriver man musik med utgångspunkt ifrån sin musikaliska erfarenhet. Detta är något jag upplever tydligt i samband med kompositionsundervisning. Det blir tydligt när en elev sätter sig vid ett ”dukat bord” i form av dator och synt. Han/hon behöver musikalisk erfarenhet för att inte ”gå vilse” och tappa struktur redan på ett inledande stadium i sitt skapande. Här finns en av de utmanande rollerna för pedagogen som jag ser det.

Nästa steg i min process var att jag förde in noterna i notskriftsprogrammet, i detta fall Sibelius. Oftast via step-time metoden, som betyder att man med förvalda notvärden spelar på en midi-ansluten klaviatur, som sedan registrerar notbilden i datorn. Det sättet går snabbast och enklast för mig personligen. Det finns ett antal notskriftsprogram av professionell kvalité idag, varav Sibelius och Finale är de mest förekommande. Datorn spelar alltså i detta fall upp en samplad trumpetstämma och pianostämma. Tempot ligger i huvudsak fast vilket känns lite stelt och mekaniskt att förhålla sig till. Det enda jag har kunnat påverka i dessa partier är accelerando, crescendo/diminuendo, samt att ändra dynamiken på en del av pianostämmans toner. Detta för att få det att likna fraseringen hos en levande pianist. Jag upplever dock att detta är en väg som leder till en viss nivå, men som sedan blir svår att utveckla längre om man håller sig till att jobba i notskriftsprogram som Sibelius och Finale. Här är jag sålunda överens med Steven Travis (2007) i Computer Music Journal som menar att verktygen

33

fortfarande är otillräckliga för vissa delar inom komponerandet. Vad gäller sättet att få det att likna levande musik finns tillkortakommanden som exempelvis att den inspelade pianostämman blir identisk vid varje framförande. Jag hade önskat att tekniken gjort det möjligt att ännu mer likna samspelet med en levande människa, så att jag i realtid kunde påverka resultatet med hjälp av dragningar av tempo och en intuitiv styrning av dynamik med mera. Jag har tidigare uteslutande komponerat med avsikt att den skall spelas upp av människor alltså inte ljudkompositioner. I detta verk använder jag dock lite mer av ny teknologi när jag integrerar ett akustiskt instrument i processen. Som jag tidigare nämnde bestämde jag mig tidigt för att själv spela in trumpetstämman till den inskrivna pianostämman. Detta blev ett sätt att förhålla mig fysiskt till musiken som känns i linje med vad jag har upplevt i studien och bidrog till den förankringen jag ville medvetandegöra. Vid inspelnings- och instuderingstillfällen upptäckte jag ibland fraser och linjer som inte kändes helt organiska till följd av att jag satt med instrumentet och utforskade. Denna dialog har ju ofta tonsättaren med den eller de han skriver för. Här blev det lite direktare och på ett delvis annat sätt när denna dialog fanns innesluten i processen hela tiden. Jag behövde inte skriva klart ett parti och sedan ta kontakt med utövaren utan kunde justera hela tiden. Detta har jag sett som en spännande och berikande erfarenhet. Att spela till dator är möjligen något jag vill utveckla i framtiden. Här behöver jag dock mer kunskap om vilka program och programmeringsmöjligheter det finns att tillgå i syfte att få resultatet så levande som möjligt.

Jag satt ofta kortare pass och jobbade. När jag kände att det inte flöt lika lätt, var jag noga med att ta paus eller lämna arbetet för dagen. Så har jag ofta jobbat tidigare. Jag har försökt att vara lyhörd för denna inneboende känsla och tycker att det har fungerat på ett bra sätt. Detta gör att jag kan behöva planera in mitt arbete utslaget på en längre tidsperiod. Men det är ett sätt som har passat mig eftersom jag inte har möjlighet att avsätta långa sammanhängande perioder utan avbrott för att komponera.

Att spela in trumpetstämman själv var som tidigare nämnts en berikande del i processen. Jag använder mig visserligen ofta av möjligheten att spela till datorn, men nu kunde jag känna in passager på ett bra sätt i och med att jag spelade in dem. Detta fick mig att vid några tillfällen göra korrigeringar av trumpetstämman så sent som vid själva inspelningstillfället. Just möjligheten att spela in sig och utvärdera är ju en möjlighet som inte tonsättarna förr i tiden hade tillgång till. Jag undrar vad det fått för betydelse för deras skapandeprocess om de hade haft den möjligheten?

37

Figur 6. Partituret till Stefan Johnssons stycke ONOMA så som det blev när processen var klar.

Hur förhöll jag mig till ny teknologi i min kompositionsprocess?

Min kärna eller ”urcell” i ONOMA är alltså tonföljden Eb D E F A samt ad.lib.- tonen. Sex toner, varav den sjätte har en fri identitet och varieras utifrån sammanhanget. Denna urcell behöver ingen ny teknologi för att få näring. Här eftersträvar jag istället den direkta och naturliga kopplingen till intuitionen för att sedan med kompositionstekniker vidareutveckla materialet. Då vill jag vara försiktig med teknologianvändandet, jag vill inte skapa några onödiga mellanled. Alltså sitter jag och tänker mig/spelar mig vidare med dessa toner. Detta har jag ofta upplevt som en genomgående metod i den inledande processen vad gäller mitt sätt att komponera. En skapandeprocess blir på så sätt uppdelad i olika moment och teknologianvändningen har sin roll inom vissa delar men inte inom andra, anser jag.

Detta stycke blir ju lite speciellt då jag både skriver musiken och framför den och sedan redovisar den som en inspelad version, eftersom det är teknologianvändningen i skapandeprocessen jag vill undersöka. Här blir framförandet så att säga inbakat i processen. Vid tidigare komponerande har

38

musiken framförts av en instrumentalistkollega, nu har sålunda datorn övertagit kollegans roll.

Jag upplever att man måste medvetandegöra sitt konstnärliga förhållande under delar av kompositionsprocessen när man har lagt till datorn i kompositionsprocessen.

Hur märker jag om det inte är tillräckligt integrerat i mig själv? Vanligtvis är det den enkla förklaringen att jag upplever att jag inte kan mitt stycke tillräckligt djupt. Jag kan det utifrån det snyggt utskrivna partituret, men det finns inte helt integrerat kroppsligen. Jag har upplevt detta några gånger i samband med uruppföranden. Man tycker att man har förberett sig och har hela verket inom sig. Men ändå händer det att man får känslan av det inte ”sitter helt förkroppsligat”. Jag tänker ibland på en TV-program om en av våra stora violinister för ett antal år sedan. Han delade lägenhet med Rachmaninov och en av dåtidens stora cellister. Rachmaninov låg och sov och violinisten och cellisten spelade hans berömda komposition ”Vocalise”, men pianostämman saknades följaktligen. Efter en stund klev Rachmaninov ut i rummet tillsynes i sömnen, fyllde i med sin pianostämma utan att säga ett ord. När stycket var spelat gick han, fortfarande utan ett ord och lade sig. Musiken fanns ”förkroppsligad” hos honom.

Hur stämmer mina iakttagelser med andra tonsättares uppfattningar? En sådan här uppsats blir ju resultatmässigt ganska subjektiv vad gäller beskrivningen av min egen process. Där kan jag bara försöka vara så sann mot mig själv och min egen skapandeprocess som möjligt. Därför har det känts angeläget att fråga några tonsättarkollegor om synpunkter på vad jag tycker mig ha kommit fram till. Att höra om de har upplevt liknande tankegångar i sina processer, eller om de inte känner igen sig i min beskrivning.

Jag ställde följaktligen några frågor till tre tonsättarkollegor. En är från Sverige, en från Portugal och en från USA. Att två av dem kom från annat land tycker jag var berikande för syftet. Frågorna berörde vad jag anser mig ha kommit fram till under arbetet med denna studie, om de kände igen sig i detta eller delar av detta i sin egen process. Dessa frågor skickade jag till: En portugisisk tonsättarstudent från Lissabon. Verksam som tonsättare och körledare och som jag samarbetat med i samband med ett uruppförande jag hade i Portugal för några år sedan. En amerikansk tonsättare som jag bott hos i samband med ett uruppförande jag hade vid en tonsättarfestival i Cincinnati. En ung svensk tonsättare som jag lärt känna för några år sedan då vi bodde i samma stad och regelbundet utbytte tankegångar om komposition.

Jag informerade dem om villkoren som gällde för deras deltagande i undersökningen. Jag har använt mig av de fyra huvudkraven i Vetenskapsrådets

39

forskningsetiska principer som är: Informationskravet, Samtyckeskravet, Konfidentialitetskravet och Nyttjandekravet. Nedan följer min översättning av den portugisiske och den amerikanske tonsättarens kommentarer. Den svenske tonsättaren är ordagrant citerad.

Upplever du likadant som jag att datorn har en tendens att ta en allt större del av kompositionsprocessen i anspråk?

Den portugisiske tonsättaren svarade att han upplevde att det är lättare att jobba med dator. Där har man allt på en gång. Så visst, datorn tar en allt större del av processen i anspråk, tyckte han.

Amerikanen svarade att när han började använda datorn som ett kompositionsverktyg var han rädd att det skulle medföra att han ändrade sättet att skriva musik, beroende på förmågan att notera det på datorn. Men nu oroar han sig inte för det längre. Han redogör mer detaljerat för sin kompositionsprocess under nästa fråga.

Den svenske tonsättaren svarar: ”Absolut. Jag har använt Finale sedan mitten av 90-talet. Då skrev jag all musik för hand, ofta vid pianot, och renskrev sedan noterna i datorn. Uppspelning med hjälp av externa syntar via midi använde jag främst för att kontrollera att inga felaktiga toner hade skrivits in. Undan för undan har jag upptäckt områden där datorn kan erbjuda mig ovärderlig hjälp i kompositionsprocessen. Exempelvis komplexa, polyfona avsnitt som är praktiskt omöjliga att spela på ett piano. Även gradvis föränderliga "klangmattor" är mycket svåra att simulera vid ett piano. Men det område som jag kanske tycker datorn erbjuder mest hjälp vid är att få rätt "timing" i ett verk, att utifrån datorns uppspelning av verket känna "i magen" hur långa/korta avsnitt bör vara. Det senaste året har jag börjat använda mig av mjukvarusyntar med orkestersamplingar direkt i datorn och detta har också inneburit en stor förändring. Orkestermusik som tidigare har varit näst intill omöjligt att simulera med externa syntar på ett trovärdigt sätt, låter nu helt acceptabelt. Funktionen "Human Playback" i Finale som automatiskt tolkar notbilden och återger nästan allt som är noterat är ett stort steg framåt. Även här finns det begränsningar som man bör vara medveten om, men på det hela taget är detta en stor förbättring av Finales uppspelningsfunktion”.

Portugisen och svensken tycker alltså som jag här att man upplever att datorn tagit över mer och mer av kompositionsprocessen, svensken upplever också att datorn hjälper honom att simulera klanger och klangmattor och att playbacken har utvecklats så att det nu är möjligt att få orkestermusik att låta trovärdigt. Han är dock medveten att det finns begränsningar.

Amerikanen svarar på denna och nästföljande fråga som en enhet, han säger att han använder datorn i huvudsak som ett grafiskt instrument. Han komponerar med hjälp av ett keyboard som inte är kopplat till datorn och noterar skisserna i ett reducerat antal stämmor, därefter orkestrerar han. Allt detta gör han i en liten

40

skrivarstuga. Nästa steg blir att skriva ut hela partituret på ett vanligt partiturpapper. Han använder datorn för att ta fram partiturmallen med rätt antal stämmor och instrument. För tillfället exempelvis jobbar han med stora partitur och att inte behöva skriva ut dessa mallar för varje sida underlättar enormt, tycker han. Det kan bli åtskilliga versioner av skisserna. Allt det här görs alltså utan dator, det blir dock justeringar när dessa förs över till programmet Finale och datorn. Ibland vid komplicerade delar jobbar han fram flera versioner av hela orkestreringssidan. Han tycker om att komponera sektion för sektion, justera dem och sedan orkestrera dem. Sedan fortsätter han med nästa sektion. Till sist återvänder han hem från sin skrivarstuga och skriver in sina orkestrerade delar i datorn och gör återigen justeringar och ändringar. Det slutliga partituret är självklart utformat med hjälp av datorns teknologi, speciellt vid utformningen av stämmorna. Så för den amerikanske tonsättaren kommer datorn in i slutet av processen som ersättning för penna och bläck. Han bedriver sällan något direkt komponerande vid datorn.

Jag upplever att metoden att komponera med hjälp av dator och notskriftsprogram medfört att jag tror mig skriva annorlunda än jag hade gjort med enbart penna och papper. Hur upplever du detta?

Den portugisiske tonsättaren anser att han skriver på samma sätt, skillnaden är hastigheten. I datorn upplever han att hanteringen av hela formen går snabbare. Svensken säger: ”Jag tror att alla arbetssätt färgar av sig i den musik man skriver. Jag försöker snarare att använda mig av så många olika arbetssätt som möjligt under komponerandet av ett nytt verk. Jag komponerar vid datorn, vid pianot (ibland med gitarren), enbart med papper och i studio, på ett kafé, på resa exempelvis. Jag använder mig av improvisation, seriella tekniker, slumpserier, med mera. Att bryta mina egna vanor är lika viktigt som att förfina mina redan etablerade arbetssätt. Att komponera vid datorn har absolut sina "risker" eller snarare sina nackdelar, med det har det att jobba med sitt instrument också. Det är lätt att romantisera kompositionsprocessen, där penna och papper leder till mera "sann" eller "musikalisk" musik, än musik skriven med hjälp av dator. Jag tror snarare att man skriver den musik som är mest "idiomatisk" för varje arbetssätt”.

Här svarar alltså portugisen att hastigheten är det som skiljer, men att han skriver på samma sätt och den svenska tonsättaren tror mer att man skriver musiken på det sätt passar bäst till det man avser skapa. Amerikanen har svarat på detta under den föregående frågan. Jag får följaktligen inte så mycket gehör för mina iakttaganden här, med tanke på att amerikanen har ett förhållningssätt till datorkomponerande som mer liknar en kopierare och därigenom inte påverkas på samma sätt.

41

Upplever du en liknande känsla som jag, nämligen att teknologin kan fresta dig att ta genvägar som gör att du inte upplever att musiken blir lika djupt förankrad i kroppen? Hur förhåller du dig i så fall till detta?

Portugisen tror man blir lite bekväm. Om jag till exempel gör musik i en slags mosaikform varför skall jag då skriva om den igen, säger han? Det är bara att kopiera och klistra och sedan är det klart. Om jag använde penna och papper hade jag varit tvungen att skriva samma passage igen fast jag vill ha den lika dan, menar han.

Svensken menar: ”Detta är ett välkänt fenomen hos alla kompositörer som har arbetat med datorer. Man komponerar musik som klingar bra "i datorn" men undviker sådant som klingar dåligt. Generellt sett brukar snabb, rytmisk musik