När vi använder oss av ny teknologi för att komponera musik upplevs verktygen för de subtila delarna i processen ofta som otillräckliga. Förlitar vi oss för mycket på dessa verktyg?
Jag har i min undersökning kommit fram till att det finns en uppenbar risk om vi inte medvetandegör för oss själva att processen innehåller delar vi bör fördjupa oss i utan hjälp av tidsbesparande teknologi.
Finns inspirationen och idéerna lika djupt förankrade i kroppen innan omflyttningen av tonerna tar vid i datorn? Lika djupt förankrade som den gjorde hos dåtidens tonsättare som skrev på det traditionella sättet?
Min studie har visat att det finns en risk att den inte alltid gör det. Vissa delar av skapandeprocessen behöver få ta tid och ”kännas in” fysiskt. Detta kan dock ske på olika sätt och behöver inte innebära att man sitter vid ett piano. Någon typ av sång, instrument, eller att dirigera sig igenom motiv och passager fyller en liknande funktion.
Riskerar vi annars att förlora det som är essensen, andemeningen i konsten, att känna inspirationen i verket? Förlorar vi förmågan att förmedla intentionerna som finns mellan raderna om vi förlitar oss för mycket på dessa teknologiska verktyg?
Jag har sett i min undersökning att risken finns ifall vi låter teknologin styra alla delar av den kreativa processen. Här menar jag att kreatören behöver hitta verktyg för att nå in till de delar av processen som är ämnat för människan själv.
53
DISKUSSION
Jag har i denna studie fördjupat mig i musik och dess väsen för att kunna belysa tonsättares skapandeprocesser förr och nu. Jag har reflekterat över och ifrågasatt hur vi förhåller oss till ny teknologi och om vi hanterar denna på ett konstnärligt sätt.
I dessa litteraturstudier och i analysen av min egen skapandeprocess, samt med hjälp av kommentarerna från mina tre kollegor har jag blivit stärkt i uppfattningen att: Fördjupning och förankring till sitt inre hörande, eller någon annan del som vi inte teknologiskt är beroende av, är av stor betydelse i kompositionsprocessen. Vi bör därför förhålla oss till ny teknologi på ett sådant sätt att vi inte förloras i dess möjligheter och frestas att ta genvägar. Min egen metod för detta är att regelbundet ”återkoppla” mig till det gamla sättet att skapa musik genom att sitta med ett instrument och prova mig fram. På så sätt upplever jag att jag förankrar det mer fysiskt då jag spelar mig fram och provar motiv och idéer. Jag tror att det finns unika personliga metoder för varje tonsättare och att om medvetenheten finns, kommer man att söka sig till passande sätt att förhålla sig till detta.
Svaren från de tre tonsättarkollegorna skilde sig till viss del från mina ”resultat”. En av mina kollegor betonade vikten av att variera sitt arbetssätt. Det kan jag hålla med om. Musik måste vi närma oss och tränga in i utifrån diverse olika vinklar. Reflektionen över hur snabb och långsam musik passar eller inte passar i datoranvändningen var intressant. Jag fick inte heller medhåll vad gäller ”musikalisk musik utan dator”, som den svenske tonsättaren nämnde. Jag vill i detta sammanhanget betona förhållningssättet till de olika delarna i processen. Att avgöra något slags konstnärligt resultat med eller utan teknologi i vissa delar av processen är självfallet svårt. För mig är det ändå det personliga och utlämnande som skapandeprocessen innebär och det som kommer fram ur den, som utgör grunden till mitt konstnärliga förhållningssätt i det jag skapar. Jag upplever att ju mer jag håller på och försöker tränga in till kärnan i det jag skapar, ju oftare leds jag in till det som jag beskrivit i min studie, alltså förhållningssättet i skapandeprocessen. Jag vill med andra förhålla mig så konstnärligt som möjligt till det jag skapar, vilket jag självklart tror gäller alla kreatörer. Vi behöver därför medvetandegöra vårt personliga förhållningssätt, vilket jag har försökt göra med denna studie.
En reflektion som kan vara intressant är att ålder kan ha påverkat kommentarerna från mina tonsättarkollegor och mig själv i detta hänseende. Den portugisiske och den svenske tonsättaren befinner sig 30-årsåldern och har datorn som en naturlig del av sin utbildning. Den amerikanske tonsättaren befinner sig i 65-årsåldern och har närmat sig teknologin vid cirka 50. Han har
54
som kommentarerna visar inte integrerat datorn på samma sätt som de två övriga, utan använder den mer som ett verktyg att föra över redan inskrivet material, även om han tillåter sig att göra korrigeringar när det finns på plats i datorn. Jag själv befinner mig med mina 47 år någonstans mitt i mellan och har integrerat datorn i min process efter att ha först skrivit på det ”gamla” sättet med enbart penna och papper. Kanske är det så att en så stor inverkan på ett konstnärligt område som ny teknologi med exempelvis dator har, tar tid att integrera och att det kan hos många av oss vara en generationsfråga?
En egen reflektion som jag vill kommentera om jämförelsen med äldre tiders processer är denna: Studier av processer från förr innehåller skisser och manuskript av de stora välkända tonsättarna genom århundraden. Det hade självfallet känts mer relevant att studera och jämföra processer med en alldaglig okänd tonsättare från exempelvis förra seklets början. Tyvärr har en sådan tidigare forskning inte varit möjlig att finna, vilket är anledningen att processjämförelsen blir på detta sätt.
Vad kan denna studie ha för betydelse?
Min studie vänder sig till alla som vill och känner behov av att fördjupa sig i musik och dess skapande processer. Den kan vara relevant för olika kreatörer, allt i från kompositionsstudenten till den erfarne tonsättaren. Den kan kanske också ha betydelse för alla som på något sätt har ett förhållande till den nya teknologin i sin skapandeprocess inom diverse verksamhetsfält.