I intervjuerna framkom det att inom socialtjänstens barn och ungdomsteam har socialsekreterarna goda förutsättningar och erfarenhet av att möta ungdomar med psykisk ohälsa. I och med att psykisk ohälsa är ett sådant brett begrepp och att det ökar i nuläget bland unga så har det lett till att socialsekreterarna ofta träffar unga med en sådan problematik. Detta har i sin tur gjort så att socialsekreterarna har vardaglig kontakt med psykisk ohälsa och på så sätt har goda erfarenheter när de gäller hur man utreder en ungdom med psykisk ohälsa. I följande citat ges exempel på hur ett bemötande av ungdomar som har ett motstånd inför att söka hjälp kan se ut:
Jag berättar ofta för dessa ungdomar om att vi möter alla olika sorters bekymmer, oro för barn, ungdomar och familjer. Jag tror att många kanske är rädda för att de är ensamma om det och att det är skambelagd. Vi brukar ofta säga åt många ungdomar och barn att ”ja, men jag träffar väldigt många ungdomar som känner såhär och de kan tänka såhär”, och på så sätt normalisera det [psykiska ohälsan]. Därmed kan de få höra att de inte är ensam, för det är de inte. Även om de kanske känner sig som det. (Deltagare 5).
35
Något som var vanligt bland deltagarna var att normalisera psykisk ohälsa bland dessa ungdomar. Vilket de menar är en följd av hur vanligt det är att de stöter på det i deras arbete, samt att socialsekreterarna kan öppet prata om psykisk ohälsa på arbetsplatsen. Detta beskrivs nedan:
Jag gör det mycket i min arbetsgrupp och det gör ju också att andra vågar öppna upp. För jag är så bekväm i det idag, jag har ju gått så mycket terapi, så det är liksom inget farligt. (Deltagare 6).
Trots att det kan upplevas som att psykisk ohälsa är normaliserat på arbetsplatsen och även fast socialsekreterarna alltid försöker förmedla för ungdomarna att de inte är ensamma i det de känner, så kan finns de ungdomar som fortfarande inte vill vara delaktiga i sitt eget ärende.
Vi kan inte tvinga barnen och ungdomarna prata om de inte vill [...] Ibland brukar inte ungdomarna prata så mycket och då får jag ha mycket kontakt med föräldrarna [...] Alla är olika. Vissa barn kan ha lite önskemål men vissa barn vill inte prata så mycket med socialtjänsten. Av olika anledningar. Det kan vara jobbigt och komma hit. Man kanske är rädd för socialen, man vet inte riktigt vad som kommer och hända. (Deltagare 4).
Däremot så framkommer det att vid sådana tillfällen så kan socialsekreteraren anpassa mötesplatsen efter ungdomen, vilket är en förutsättning som inte många verksamheter och organisationer har. Det vill säga att socialsekreterarna inte måste träffa ungdomen på socialtjänstens kontor, utan det kan se ut som nedan:
Jag vill att det ska kännas trevligt, den yttre miljön också, för det gör ju någonting med hur mötet upplevs [...] Man kanske kan gå och fika eller gå på en promenad eller om någon har en hund, gå ut och gå med hunden, för då är det lättare att prata, eller ta en biltur. [...] Det vill säga att man försöka göra det lite avspänt, avdramatisera [mötet]. Att det är inget farligt eller konstigt, utan att man förmedlar att nu är vi två människor här som möts. Så får vi se om jag kan hjälpa till med någonting för dig, så det blir bra för dig. Det är det som är det viktiga. Det vill säga att få fram vad ungdomen själv tänker, tycker, vill och önskar. (Deltagare 6).
Vidare har organisationen goda förutsättningar att samtala om ärenden och möten som kan upplevas känslofyllda och svåra. De olika arbetsgrupper hade handledning en gång om månaden samt att socialsekreterarna även kan en gång i veckan ta upp dessa ärenden i gruppträffar. Dessutom har organisationen skapat en sådan miljö där socialsekreterarna har möjligheten att direkt efter ett möte kunna prata med en kollega över de känslor och
36
information som framkom. Detta har bidragit till en tryggare miljö för socialsekreterare att hantera sådana ärenden som annars kan upplevas vara av den tyngre varianten.
Det är ju vanliga människor, det är inte konstigare än att möta någon annan. Utan våga fråga och prata om psykiska ohälsan. [...] Det är inget farligt, tänker jag. [...] jag behöver inte bete mig på något försiktigt sätt med rädsla för att jag nu ska möta någon med psykisk ohälsa. (Deltagare 6).
Avslutningsvis, menar deltagarna på att organisation har utvecklats och det är inte alls ovanligt att socialarbetarna inom verksamheten pratar om psykisk ohälsa. Det vill säga att det är viktigt att socialarbetarna vågar fråga om psykisk ohälsa fast att vissa personer kan uppleva det som ett känsligt ämne. Detta i och med att ju mer psykisk ohälsa blir normaliserat och ju fler personer vågar fråga om varandras psykiska ohälsa desto fler som kommer börja våga prata om sin psykiska ohälsa. Detta kan i sin tur innebära att allt fler vågar söka hjälp menar deltagarna.
37
7. Diskussion
Syftet med denna studie var att undersöka socialarbetares bemötande av ungdomar i behov av hjälp med deras psykiska ohälsa. Det huvudsakliga fokuset var inriktat på vilka faktorer som socialarbetaren anser ligger till grund för ett bra bemötande och vilka utmaningar dessa socialarbetare kan uppleva i ett möte med en ungdom som har psykisk ohälsa. I detta avsnitt kommer studiens resultat att diskuteras utifrån tidigare forskning och vår teoretiska tolkningsram vilken består av lösningsfokuserad teori och Goffmans teori om stigma