För att kunna uppnå ett bra bemötande mellan socialarbetare och ungdom har resultatet i föreliggande studie visat på en rad faktorer som ligger till grund för att socialarbetare på bästa sätt ska kunna uppnå detta. Som tidigare nämnt har deltagarna haft gemensamma upplevelser angående betydande faktorer för bemötandet i arbetet. Resultatet i denna studie visar att många av socialarbetare som deltog i denna studie anser att några av de viktigaste faktorerna som ligger till grund för ett bra bemötande är att de skall vara säkra i sig själva och ha medvetenhet om den maktpositionen dem sitter på. Detta visar sig när deltagarna exempelvis berättar om hur dem är medvetna om att de sitter på en maktposition som både kan gynna och skada beroende på hur makten används, samt att det även är viktigt att de förbereder sig innan ett möte så att de inte kommer in till ett möte stressade. Även Rollins (2019) beskriver att det är viktigt att ha kunskap om sin maktposition samt hur ett maktmissbruk kan utspela sig. Maktmissbruk är något som socialarbetarna i denna studie är medvetna om, då de påpekade hur viktigt det är att ha ett bra kroppsspråk, det vill säga hur man uttrycker sig med kroppsrörelser, samt som myndighetsperson. Enligt Rollins (2019) kan ett maktmissbruk få en del negativa konsekvenser som exempelvis kan leda till skada, konflikt, maktlöshet, skam och underminera utvecklingen för ungdomen som har behov av hjälp för sin psykiska ohälsa.
Vidare framkom det i föreliggande studie att det är viktigt att de skapar en trygg miljö och respekterar ungdomens egna behov och åsikter. Det vill säga att om ungdomen inte är bekväm med att åka till socialtjänstens kontor, kan socialarbetare anpassa mötet efter ungdomen och på så sätt träffa denna i en annan miljö som ungdomen känner sig bekväm i. Socialarbetarna erbjuder ungdomen samtal på en valfri plats och använder sig av olika egenskaper för att skapa ett bra bemötande såsom lugn, respekt, ödmjukhet och lyhördhet. Detta har vi även kunnat relatera till Rollins (2019) forskning som nämner liknande faktorer som viktiga i bemötandet
38
såsom empati, erfarenhet och respekt. De Boer och Coady (2006) nämner även aspekter såsom samarbete, ömsesidig respekt, acceptans, tillit och förståelse som viktiga aspekter av bemötande, vilket alltså även det är i linje med resultatet i föreliggande studie.
Trots att socialarbetarna i föreliggande studie upplever att de bemöter ungdomarna på ett adekvat sätt kan ungdomen fortfarande känna ett motstånd inför att söka hjälp. Rollins (2019) lyfter även att under svårare situationer måste socialarbetarna, för att kunna behålla klientens engagemang, ha med vissa aspekter i ett bemötande. Ett bemötande måste exempelvis präglas av emotionella, rationella och praktiska kunskaper, men även inkludera en välutvecklad användning av personligheten i praktiken, det vill säga bland annat kritisk reflektion, tålamod och uthållighet. Rollins menar vidare på att en sammansmältning av det ovannämnda är det sannolikt att utfallet blir ett gott bemötande, vilket medför en relation mellan socialarbetare och klient som är god och utvecklande.
De Boer och Coady (2006) påpekar även att ett gott bemötande kan leda till att klientens attityder och uppfattningar av myndighetsutövare kan förändras till det positiva. Resultatet i föreliggande studie visar på att socialtjänsten har ett negativt rykte i allmänheten i stort varför ungdomar kan ha en negativ uppfattning om socialtjänsten när de kommer på möten. Utifrån De Boer och Coady (2006) kan det då tänkas att ett gott bemötande kan ha en positiv inverkan på ungdomarnas syn på socialtjänsten.
7.2.
Utmaningar i bemötande
Å andra sidan finns det även svårigheter för socialarbetare att skapa ett gott bemötande med ungdomar som är i behov av hjälp för sin psykiska ohälsa. Detta i och med att det finns vissa ungdomar som inte är kontaktbara eller samarbetsvilliga, vilket kan skapa en oro hos socialarbetarna. Detta menar socialarbetare är en utmaning och hävdar att det kan bero på många olika anledningar, till exempel kan det bero på tidigare dåliga erfarenheter av myndigheter eller de negativa rykten om socialtjänsten och därmed är rädd för verksamheten. Deltagarna i föreliggande studie nämner att de möter dessa svårigheter genom att visa ungdomarna att de bryr sig och försöker få ungdomarna att inte känna sig ensamma i situationen, utan att hjälpen är möjlig att få. Munford och Sanders (2016) tar också upp denna utmaning hos socialarbetare i sin forskning när det handlar om att erbjuda hjälpinsatser som
39
ska tillgodose ungdomarnas behov. Det är inte alltid det resulterar i positiva förändringar för ungdomar när de är omotiverade till att ta emot den hjälp som erbjuds.
Dock det deltagarna ansåg vara en väsentlig faktor till varför så många ungdomar med psykisk ohälsa känner ett motstånd till att söka hjälp var på grund av fördomarna som finns gällande psykisk ohälsa. Det i sin tur innebär att ungdomarna med psykisk ohälsa inte söker hjälp för att inte bli tillskrivna stigma och därmed stämplas som avvikande. Vid sådana utmaningar menar deltagarna att det är viktigt att normalisera psykiska ohälsan och förmedla för ungdomen att denne inte är ensam om sin problematik eller sin situation. Deltagarna menar på att genom att våga fråga och prata om psykisk ohälsa kan dem även nå ut till dessa ungdomar som känner motstånd. Det finns ett behov av att arbeta förebyggande med detta, dels på grund av ökningen, dels för att det anses vara normalt i vissa fall, då fler vågar prata om det. Därför påpekade deltagarna i studien att man behöver minska stigmatiseringen genom olika sätt, för att öka möjligheten för ungdomar som har psykisk ohälsa att söka hjälp.
Goffmans (2014) teori om stigma är att samhället skapar kategorier av människor och tilldelar dessa kategorier vissa beteenden och egenskaper som kännetecknar individerna inom gruppen. Det som har en avgörande roll när det gäller kategorisering av människor är den sociala miljön som individen befinner sig i. Det betyder att omgivningen vet, genom den sociala miljön, vilken typ av människa som man kan förvänta sig mötas i specifika situationer. Han menar på att människor redan vid ett första möte fastställer vilken kategori av människor en person tillhör, samt vilka egenskaper denna person har, det vill säga att man bestämmer personens sociala identitet. Det första intrycket följs sedan av normativa förväntningar och krav, som dessutom uppstår omedvetet. De blir verkliga när vi börjar ifrågasätta om kraven blir uppfyllda eller inte, vilket är då vi blir medvetna om att vi människor hela tiden har vissa förväntningar och krav på hur en individ ska vara. Deltagarna i föreliggande studie beskriver hur en individ kan anses vara “galen” av sin omgivning, endast för att individen har en psykisk sjukdom, vilket kan göra att individen har ett annat beteende gentemot andra, till skillnad från vilka förväntningar och krav man har på hur en människa bör bete sig. Några av deltagarna jämför synen människor har på personer med psykisk ohälsa med ett synligt fysiskt problem, som till exempel att bryta benet. De menar på att en person med brutet ben, lätt kan söka sig till läkaren och få det fixat, vilket inte anses som något avvikande. De tror även att de människor som stigmatiserar inte besitter tillräckligt med kunskap om olika sjukdomar och diagnoser och ser därför ett behov av
40
det, samt förståelse av problematiken. Det i sin tur kan leda till att stigmat kring psykisk ohälsa minskar.
Vidare anser deltagarna i studien att stigmat gör att ungdomar med psykisk ohälsa känner skam och rädsla över deras mående. Goffman (2014) menar att en individ som besitter en mindre önskvärd egenskapgör att individen blir olik från de andra personer som tillhör den kategorin som individen är inplacerad i. Det i sin tur gör att omgivningen ser individen, i detta fall en ungdom med psykisk ohälsa, som en person som inte uppfyller förutsättningarna och kraven som människorna har. Därav blir personen stämplad som en avvikande individ, vilket innebär ett stigma. Denna typ av stigma förklarar Goffman (2014) som egenskaper hos individen som kan uppfattas som exempelvis viljesvaghet, bristande hederlig och onaturliga lidelser, vilket kan vara egenskaper som ses hos en individ med psykiska svårigheter. Detta kan vara en förklaring till den skam som deltagarna i studien anser att ungdomar med psykisk ohälsa har.
Trots det motstånd som socialarbetare möter från ungdomar med psykisk ohälsa i bemötandet, försöker de ändå att arbeta motiverande för att ungdomarna ska ha tillgång till den hjälp de är i behov av. Deltagarna menar på att genom detta tillvägagångssätt ska ungdomarna få chansen till att må bättre och så småningom själva vara villiga att ta emot hjälpen från olika instanser. Socialarbetarna framförde att de motiverar till stöd med hjälp av att lyfta fram vilka fördelar olika insatser kan medföra för ungdomen och att ungdomen också behövs i processen. Payne (2015) beskriver hur den lösningsfokuserade teorin syftar till att inneha ett framåtriktat synsätt. Därmed innebär det att söka efter styrkor som individen har i sin nuvarande situation, vilket bidrar till att skapa en mer positiv bild av situationen och framtiden som individen sedan kan utgå ifrån.
Fortsättningsvis, framkommer av resultatet i föreliggande studie att för att kunna uppnå ett bra bemötande socialarbetare och klienter emellan behöver professionella vara medvetna om sina förutfattade meningar, för att kunna ha kontroll över de och möjligtvis utveckla de till erfarenheter. Enligt Goffman (2014) är det inte ovanligt att opersonliga kontakter mellan främlingar är präglade av stereotypiska reaktioner. Han menar vidare på att när människor kommer i närmare kontakt med varandra minskas de kategoriska attityder och ersätts av förståelse, sympati och realistiska bedömningar av personliga egenskaper. Vidare framkommer det i resultatet att omedvetna förutfattade meningar kan påverka bemötandet på ett negativt
41
sätt, genom att socialarbetare riskerar att bli färgade av sina fördomar. Därmed riskerar man även att placera in inte bara ungdomar, men även barn och föräldrar i ett fack där de inte hör hemma och att man riskerar att bemöta dessa personer på ett annorlunda sätt.
Enligt deltagarna i föreliggande studie kan dock förutfattade meningar förändras när man till exempel arbetar inom socialt arbete, då man ständigt möter nya människor med olika typer av svårigheter. De menar att det förändras till erfarenheter istället och medför då positiva resultat, eftersom man som professionell då kan göra ett bättre arbete genom att hantera situationen med ungdomar bättre. Goffman menar då att det betyder att vissa personer menar på att personer i deras omgivning som de har kontakt med vardagligt, brukar med tiden beröras mindre av den personliga egenskapen hos de individer som kan uppfattas som avvikande. Det innebär att det sker en normalisering vid närmare kontakt med de stigmatiserade individerna. Ett bemötande anses dock bli svårare enligt deltagarna i studien, om man inte har någon tidigare erfarenhet kring problematiken man arbetar med. Deltagarnas gemensamma uppfattningar handlade om att bemötandet kan skilja sig om socialarbetare saknar kunskap och erfarenhet av hur personer med diagnoser fungerar, samt hur vissa diagnoser i sig fungerar. Det framkom i resultatet i föreliggande studie att socialarbetare inom socialtjänsten har goda förutsättningar och erfarenheter av att möta ungdomar med psykisk ohälsa. I och med ökningen av ungdomar med psykisk ohälsa har det lett till att de ofta träffar unga med just den sortens problematik, vilket innebär en vardaglig kontakt. Detta har då utvecklats till goda erfarenheter för socialarbetare som gör att de har förutsättningarna att utreda en ungdom med psykisk ohälsa.
Ett av de mest omtalade argumenten för lösningsfokuserat arbetssätt nämner Payne (2015) är att genom att på ett icke fördömande sätt arbeta med det positiva i människors liv och fokusera på vad de har uppnått. Det kan till exempel i föreliggande studie handla om att socialarbetare möjligtvis lägger stor vikt på att ungdomen faktiskt har tagit sig till mötet, fastän ungdomen visat motstånd inför det. Dessutom kan socialarbetare anpassa sina möten till ungdomen genom att inte ha mötet på kontoret, utan istället exempelvis gå på promenad, gå och fika, om någon har en hund att de väljer att gå ut och gå med hunden eller ta en biltur. Detta arbetssätt används för att socialarbetarna vill försöka göra mötet så avspänt som möjligt och avdramatisera mötet. På så sätt visar de att det inte är något konstigt eller farligt, samt att man som myndighetsperson kommer ner i rollen och visar på att man endast är två människor som möts. Genom ett sådant bemötande har socialarbetare lättare att få fram vad ungdomen själv tycker, tänker, vill och
42
önskar, vilket är det viktiga. När socialarbetare jobbar utifrån ett lösningsfokuserat arbetssätt menar Payne (2015) att teorin hjälper till att lyfta fram individens positiva delar i beteende och relationer, istället för bristerna. Därav formuleras nya alternativa synsätt som har möjlighet att stärka individen.
Socialarbetarna försöker normalisera den psykiska ohälsan genom att berätta för ungdomar att de möter alla olika sorters bekymmer och oro, därav ökar de chansen att minska på ungdomars rädsla för ensamhet och känsla av skam. Goffman (2014) beskriver hur personer för att undvika att hantera det tillskrivna stigmat frivilligt väljer att isolera sig. Dessa personer gör detta genom att undvika eller avböja intimitet och nära kontakt med någon och därav försvinner behovet av att berätta något personligt. Det vill säga genom ett undvikande och en fysisk distans kan personer som är stigmatiserade minska tendensen till att andra individer bygger upp en personlig identifikation om en. Vidare menar Goffman (2014) att de attityder som normala uppvisar mot en stigmatiserad individ, samt vilka åtgärder de normala vidtar har en betydande roll för bemötandet. Detta är något som deltagarna i studien även tagit upp, att trots att de upplever att de försöker normalisera, finns det fortfarande ungdomar som inte vill vara delaktiga, detta kan dels bero på stigmat de känner av samhället. Payne (2015) beskriver hur lösningsfokuserad teori ser till hur samspelet mellan individer ser ut i de grupper de ingår i och hur dessa relationer inom och mellan grupperna skapar och vidmakthåller individens sociala identitet. Den består av idéer om hur individen ska förhålla sig till andra och därmed även påverka andra. Identiteten innefattar dock även konsekvenser på beteendet i grupper som exempelvis stigma, stereotyper och ideologi.
Sammanfattningsvis är det viktigt för socialarbetare att våga fråga om psykisk ohälsa, även fast vissa personer kan uppleva det som ett känsligt ämne. Det är däremot inte ovanligt att socialarbetare pratar om psykisk ohälsa inom verksamheten. Men ju mer psykisk ohälsa blir normaliserat och ju mer människor vågar fråga om varandras psykiska ohälsa, desto fler människor kommer börja våga prata om sin psykiska ohälsa. Vilket kan resultera i att allt fler människor vågar söka hjälp för sitt mående.