Vid sidan av förruttnelsen finns två kategorier som inte löser upp men suddar ut den annars så skarpa gräns mot världen som huden utgör. Den första kategorin är den abnorma kroppen vars för oss okända gränser ger oss perspektiv på vår egen konstitution. Den andra är det kladdiga som kopplar ihop mig med världen och tingen och därigenom gör min egen gräns otydlig.
Den vanskapta kroppen
Den vanskapta kroppen är en kropp i upplösning. Den ifrågasätter min konstitution och låter mig se min kropp som den absurda och osäkra massa den egentligen är, redo att när som helst lösas upp. Den skapar hos mig en osäkerhet kring hur jag hålls ihop och vad det är som hindrar mig från att plötsligt börja lösas upp. Min kropp är ständigt hotad, om inte av det yttre, så av det inre. Celler kan löpa amok och växa hejdlöst eller äta mig inifrån. Den onormala kroppen åskådliggör det absurda i alla köttsliga konstitutioner och genom den kan jag se mina korvar till fingrar, våndas över hålen i ansiktet och varsebli den varma munnen, saliven i halsen, strupen, och så vidare.
I boken Utrechte krop (Bild 18) ställs vanskapta kroppar sida vid sida med Paul Kooikers närgångna skildringar av den vanliga människans fysiska egenskaper. Till större delen består boken av bilder tagna i medicinskt syfte från slutet av 1800-talet och föreställer de skador som uppstått hos människor i Utrecht som en konsekvens av stadens smittade dricksvatten.20 Boken vore bara en i mängden av samlingar med medicinska bilder från fotografins barndom om det inte vore för Kooikers bidrag. I mitten av boken, efter ett trettiotal bilder på abnorma kroppar, dyker Kooikers närgångna och obehagliga bilder upp (Bild 19). Bilderna är exempel på en fotografisk styckning som där de frilägger enskildheter och fokuserar på den skrovliga huden, den utstående leverfläcken och kroppar som pressats in i sina kläder. Det är extra tydligt där en man ser ut att kvävas av sin slips och en kvinna av sina strumpbyxor. Som om
20 Bint Photobooks on internet, ” Utrecht Goitre Paul Kooiker Mirelle Thijsen's Choice of Photobooks on Care environments and Matters of Life and Death Photography”, 111019.
det bara var kläderna som hindrade kroppen från att svälla utanför sig själv och förvandlas till en formlös massa, på väg någon annanstans, utan vare sig mål eller mening.
Vad som händer kan skådas i Thormanns Formfigur (Bild 20) där ett par strumpbyxor, till synes fyllda med deg, skapar en surrealistisk kropp som långsamt krälar sig ur fåtöljens kontrollerande famn. Det är en kropp utan vare sig stomme eller ryggrad, endast
sammanhållen av det mjuka sköra nylonet, som kuvar den formlösa massan och skyddar oss från kladdigheten.
Det kladdiga
Det kladdiga har många former. Allt ifrån tuggummit på skon till vattnet i det varma badet kan definieras som kladdigt och har potentialen att drabba oss. Det kladdiga bryter vår isolering från omvärlden och ifrågasätter det självklara i våra gränser, som därmed grumlas och bleknar bort. Det kan hända mig i bastubadet eller när jag grävs ner i sanden en varm sommardag, och det händer när min glass smälter ihop och sakta rinner ner över min hand, som i Parrs bild (Bild 21). Det kladdiga kopplar ihop mig med tingen, suddar ut mig och gör min gräns otydlig. När jag inte längre ser gränsen utan bara förnimmer den har gränsen förflyttats och därmed gett mig en ny relation till min omvärld. En relation där jag är närmare objekten, nästan ett med dem. Plötsligt är mitt oberoende av världen inte lika
självklart som innan. Allt jag gör påverkar min närmaste omgivning, och det påverkar i sin tur sin omgivning. Därför är det kladdiga alltid att betrakta som smutsigt då det bryter illusionen om min självständighet gentemot omvärlden. Dess förmåga att riva ner kategorier bringar kaos och oordning i världen och därför måste det bort. Genom att göra mig av med det kladdiga kan jag återigen konstituera mig själv som en fri varelse isolerad från min omvärld.
Men samtidigt njuter jag av det kladdiga i bastun, badet eller i andra kontrollerade former.
Känslan inför det kladdiga är alltid dubbel och parallellt med äcklet finns begäret att undslippa den ensamhet min frihet innebär och bli ett med världen igen. Men jag svävar emellan dem båda.21
21 Denna dubbelhet, att vilja sväljas av det fysiska och därigenom slippa (men också förlora) autonomin återfinns hos både Julia Kristeva och Jean Paul Sartre. Sartre delar upp varat i kategorierna I-Sig och För-sig, varav den första är djurens direkta oreflekterade vara och den senare människans reflekterade vara. För-sig kräver val och ger människan ångest, vilket får henne att hitta saker som hon kan lura sig vara menad att göra, som
I en bild (Bild 22) ser jag ett vitt kött sjunka ner bland jord och sten. En av de två köttbitarna är fastspänt med ett läderspänne som tynger och drar ner den i jorden. Bilden visar mig objekt i upplösning, objekt på väg att förlora sin självständighet. Här pågår kampen fortfarande, men det råder ingen tvekan om åt vilket håll det barkar. Hälften av köttet är redan täck av jorden. Identiteterna är på väg att upplösas och snart omfamnar jorden alla dessa objekt och gör dem till ett. Det är slutet för isoleringen vi ser, gränser som suddas ut av det kladdiga. Det syns inte minst i titeln, som till skillnad från Vit fisk eller Old spice inte döpts efter ett dominant objekt, istället heter den bara Landskap.
att engagera sig i föreningar, politiska partier eller liknande. I ett avsnitt i Varat och intet kopplar Sartre ihop barnets vilja att gräva ner handen i sanden eller gömma sig i små utrymmen till denna vilja att vara I-sig.
Kristeva, som är psykoanalytiker och kopplar samma begär till den moderliga symbiosen, anser att spädbarnet får hjälp med att frigöra sig från modern genom äckelkänslor, vilket i vuxen ålder går att spåra via den äckellust vi kan känna inför ting som varken är subjekt eller objekt, som till exempel avklippta naglar eller korvar. En känsla hon kallar abjektion.
Såväl Fasans makt som Varat och intet rymmer många bra beskrivningar av de känslor den fysiska existensen väcker.
Sartre, Jean-Paul (1983), Varat och intet, s. 80-85.
Kristeva, Julia (1990), Stabat mater - Julia Kristeva i urval av Ebba-Witt Brattström, s. 20.
Bild 18. Ur Utreche krop.
Bild 19. Ur Utrechte krop av Paul Kooiker.
Bild 20. Formfigur av Otmar Thormann.
Bild 21. Ur Common sense av Martin Parr.
Bild 22. Landskap av Otmar Thormann.
Förruttnelsen
- Nedbrytningsprocessen
Döden kommer ini från
Det sköra köttet och dess förgänglighet är ingenting som bara syns i korvar eller styckade kroppsdelar. Det är närmare än så, ständigt närvarande i mig. Likt en cancer sipprar den sakta upp från djupet, först osynlig men snart tar den allt mer av min kropp i anspråk. Strax syns den i huden, förändrar håret och förvrider hållningen. Det är en process omöjlig att värja sig mot, den når mig alltid, oavsett mina åtgärder. Det är en långsam förruttnelseprocess som vi ständigt bär inom oss och varje dag i våra liv är en kamp för att hålla den stången. Man kan gömma den genom att städa, tvätta och hålla undan. Men döden, som är dess egentliga namn, går inte att hålla undan. Slutar man städa visar den sig snabbt i dammet som samlar sig, i klädernas fläckar och inte minst i alla matrester som äcklar mig så snabbt jag ätit klart.
Det är alltid mig själv jag städar bort. Inte bara spåren av mig själv, utan bokstavligen mig själv. Hud och hår faller från min kropp och samlar sig i hörnen.22 Ett förfall jag raderar alla spår ifrån, åtminstone för ett tag, men ett förfall som aldrig slutar.
Bland Kooikers bilder i Utrecthe krop återfinns en bild på en dam med vita byxor och
matchande klackskor (Bild 23). Kvinnan har inga strumpor och det enda som syns av hennes hud är de runda hälarna, perfekt inramade mellan vita byxor och skor.23 Hon har torra och spruckna hälar, krackelerade och fyllda med torr död hud. Vit hud. Sprickorna sprider sig enligt de mönster jag känner igen och fötterna spricker i ultrarapid. Jag kan avlägsna den torra huden, kasta bort den och sedan smörja in den med en fet kräm. Men jag kommer trots all kräm fortsätta tappa min hud, det är en ostoppbar process. Golvet är också, precis som
22 Damm i hushåll består mestadels av döda och utstötta hudrester från människor eller djur, men beroende på vilka aktiviteter som försiggår även av bland annat pappers och tygfibrer.
Illustrerad vetenskap, ”Vad består damm egentligen av?”, Nr 12, 2008.
23 Jämför gärna med Parrs mjukglassar (Bild 19).
fötterna, härjat av repor, men från damens klackar. Vi ser kroppar som kolliderar och startar processer. Hälar och golv nöts ner på samma premisser, i princip är de likadana. Men skorna som skyddar fötterna mot det hårda golvet lever länger än kroppen, golvet likaså. När
kroppen rämnar kan inga skor i världen skydda den från sig själv.
Vanitas
Historiskt sett har förgängligheten varit tydlig inte minst i de vanitas som under 1600-talet skildrade människans ständiga tillkortakommande gentemot tiden. Det var bilder
fullspäckade med symboler för död, tid och lust. Ofta representerades den förgängliga människan av ett kranium och tiden av ett urverk eller timglas. Detta, trots deras fokus på döden, diskvalificerar också samtliga vanitas från att vara med i denna text, jag kan helt enkelt inte föreställa mig en dödskalle i mitt eget huvud. Klockan är mig en form av visserligen enkel mekanik, men tillräckligt komplicerad för att jag inte riktigt kan förstå hur den fungerar, allra minst är det något jag kan relatera till min uppfattning om tid.24 Tid är för mig att världen rämna framför mina ögon i samma stund som den byggs och går vidare. Ständigt föränderlig är den aldrig i stånd att sätta fast mark under mina fötter, aldrig stanna en sekund. Den enda rekvisitan jag kan se mig själv i är den dåliga maten. Rutten frukt är lätt att identifiera sig med, dess skrynkliga skinn påminner om huden, men med övrig rekvisita är det omöjligt.
Därför är också Sam Taylor-Woods moderniserade vanitas synnerligen bra iakttagelser av förgänglighetens konsekvenser. Still life (Bild 24 & 25) och A little death (Bild 26 & 27) är gjorda som filmer och näst intill banala i sin enkelhet. Hennes filmer visar endast hur nedbrytningsprocessen går till, utan onödig rekvisita. Båda filmerna är uppbyggda efter samma modell och visar någonting som bryts ned av tiden i snabbt tempo. I båda filmerna finns en tidslig referens med, som inte låter sig förtäras av den snabba tiden. I Still life, ett stilleben med det klassiska motivet fruktskål, ligger det en plastig engångspenna av märket Bic på sidan om, oberörd av den förintelse som drabbar frukten bredvid. Det börjar med att de blandade frukterna sjunker ihop lite och ändrar färg, för att sen snabbt blomma ut i ett
24 Ursprunget till att identifikationen är svår ligger i att dessa bilder gärna påpekar det löjliga i att begära den materiella världen, eftersom den inte varar för evigt. Denna inställning är raka motsatsen till min egen, som tror på ett betydligt länge liv för kroppen än för själen.
Southgate, Therese M, ”Vanitas still life”, i The Journal of the American Medical Association, Nr. 13, 2000.
stort moln av mögel innan de försvinner och lämnar ett tunt lager av mörk gegga efter sig.
Det är lätt att tro att det är jag som är pennan här, det är jag som har skapat denna penna och det är jag som använder den. Men den är inte jag, istället öppnar pennan den avgrund som tiden är för mig och den tydliggör hur den till skillnad från mig kommer leva i evigheter. Den är inte bara mer hållbar än mig, den är dessutom ointresserad av sin egen konstitution, vad som helst duger, och den kan därför aldrig dö. Det kan bara tanken göra.
A little death är än mer konkret än sin föregångare. Här har Taylor-Wood använt sig av en hare som i klassiskt stillebenmanér hänger upp och ner på en vägg. Även detta verk är mycket sparsmakat, med endast en tidslig referens utöver huvudmotivet, däremot är det betydligt köttigare. Om jag i Still life kunde skönja en långsam förtvining likt den min hud upplever under min livstid, så får jag bevittna den värld jag aldrig kan få tillgång till, perioden efter min död.
Det tar då bara sekunder innan larverna väller ut ur magen på haren och det tar inte lång tid innan de helt har befriat den från sin köttsliga existens. Men inte bara haren påverkas, hela väggen mörkas av fukt och bordet fylls av myllrande kryp på väg till eller från kadavret som samtidigt kastas fram och tillbaka på bordet, en rörelse som vore omöjlig att se utan filmens snabba tempo. I slutet finns ingenting kvar än den skyddande pälsen, som alltid utgör en kontrast mot köttet, även för människan. Mitt i myllret av kryp, päls och fuktiga tapeter står bildens tidsliga referens helt oberörd av skådespelet. Men nu är det ingen tålig plastpenna som överlevt förruttnelseprocessen, det är en persika.
Bild 23. Ur Utrechte krop av Paul Kooiker.
Bild 24. Stillbild ur Still life av Sam Taylor-Wood.
Bild 25. Stillbild ur Still life av Sam Taylor-Wood.
Bild 27. Stillbild ur filmen A little death av Sam Taylor-Wood.
Bild 26. Stillbild ur filmen A little death av Sam Taylor-Wood.