Efter snittet uppstår ett nytt objekt, men till skillnad från det isolerade objektet med
människolika egenskaper, korven, är detta sprunget ur den sönderdelade människans styckade kropp. Delarna reagerar olika på att frigöras från kroppen, varför vi här delar upp oss i två.
Ansiktet som omöjligt objekt
Metinidies bild av den förolyckade skådespelerskan visade oss att den mänskliga kroppen är svår att betrakta som ting trots kunskap om dess död. Det är ansiktet som vållar oss dessa problem. Likt min egen spegelbild är det så nedfläckat av medvetandet att det aldrig kan sluta agera som dess företrädare. Det blir den eviga symbolen för tanken som en gång dolde sig där bakom ansiktet. Den köttsliga erfarenheten, som jag omöjligen kan få av min egen spegelbild, kan jag heller aldrig få av ett ansikte. I David with the head of Goliat (Bild 12), återigen av Caravaggio, är det konstnären själv som dinglar i händerna ynglingen. Bilden av Goliat är den av en död man, men domineras av hans plågade min och skamfyllda blick. Goliat har blicken av en slagen man, en man som motvilligt låtit sig besegrats. Samtidigt går blicken ej att tillskriva något annat än tyngdlagen och samma gäller för munnen, men jag kan jag aldrig uppleva det så. Inte ens när jag ser på Jack Burmans bilder av huvuden i glasburkar (Bild 13) förmår jag se bortom de själar dessa huvuden en gång förvarat. Samma gäller ansiktet uppspänt med trådar (Bild 14). Jag ser människor som sover, plågas eller befinner sig i ett kontemplativt tillstånd, men jag ser aldrig köttet, aldrig objektet.
Kroppen som objekt
Resten av kroppen har helt andra förutsättningar. Samtliga delar kan med lätthet förtingligas framför mina ögon. Jag finns i mitt huvud och följaktligen finns jag då varken i händerna, huden eller köttet. Därav äger alla mina lemmar förmågan att förvandla sig till föremål. Till
och med kroppen själv har möjlighet att klara det, bara man avlägsnar huvudet. I den ungerska regissören György Pálfis film Taxidermia (Bild 15 & 16) ser vi exempel på detta.
Filmen är en mycket fysisk skildring av världen som Pálfi förstärkt med ett flitigt användande av makrofotografi.18 Handlingen utspelar sig under tre generationer varav den sista i ledet är konservatorn Balatony Lajoska. Det är Lajoska som slutligen visar oss betydelsen av huvudets avlägsnande. Lajoska har konstruerat en mycket snillrik maskin som han i slutet av filmen placerar sig inuti. Därefter startar en orgie i möten mellan mjukt kött och hård metall. Det börjar med att sprutor förs in i den sega huden som sen skärs upp av den vassa skalpellen medan klart formalin sprutas in i det röda blodets utrymmen. Utrustad med gummihandskar och tång av rostfritt stål plockar Lajoska runt bland sina egna inälvor innan han startar den motor som långsamt rullar upp hans tarmar på ett gnisslande hjul. Efter att ha plockat ut sitt eget hjärta syr han med en spegels hjälp ihop sig själv med en grov tråd vars stygn skaver när den tränger igenom där den inte hör hemma. Scenen är en kavalkad av möten mellan
material och som vanligt är det kroppens mjuka kött som ger vika för de mer bestämda materialen. Det är alltid kroppen som förlorar, det är den vars gränser börjar sargas och slutligen rivs ner. Men materialen är inte enbart i motsats till kroppen i denna scen, de påpekar samtidigt det onaturliga i den normala kroppen. En gummihandske skyddar handen som plockar bland sina egna inälvor, som ett extra skinn, och den grova tråden tränger lika onaturligt in i huden som håret tränger ut ur den.
Scenen avslutas med en knapptryckning som drar igång den slutgiltiga processen. Det är det sista, men absolut nödvändiga, steget i denna objektsskapande process. En fjäder spänns långsamt upp, men plötsligt viner en klinga genom luften och avlägsnar blixtsnabbt hans huvud från kroppen. I något lugnare takt sågas även Lajoskas högerarm av, men sen är det slut. Processen är slutförd och vi har ett objekt vars upphovsman ligger på golvet.
Genom huvudets avlägsnande skapade Lajoska ett objekt som inte refererade till hans egen person, istället påminner hans konserverade kropp om en grekisk staty där han står, rakryggad och huvudlös, till allmän beskådan i ett galleri.
18 Filmen är väldigt tätt knuten till Ungersk historia och behandlar kroppens relation till de tre olika politiska system som Ungern haft under de senaste 60 åren. För den med sämre inblick i Ungersk historia är det dock enklare att se filmen för sin specifikt fysiska relation till världen och det är så jag har valt att se på den.
Strausz, Laszlo (2011), Archaeology of flesh: history and body- memory in Taxidermia, s. 1.
Den styckade kroppen
Den styckade kroppen utgör ett besvärligt område och skildrad fotografiskt blir den mer sensationell än den uppmuntrar till identifikation. Kroppen är som vi konstaterat omöjlig att uppleva fysiskt när vi skildrar den som entitet. Därför kräver en köttslig skildring av kroppen alltid att den styckas, om än bara fotografiskt genom att delar väljs ut och egenskaper
förstärks medan kroppen fortsätter utanför bild. Kroppen är då inte längre kropp, den har förvandlats till kött eller hud, och är nu endast ett material eller en fysisk egenskap.
Bilder av styckade kroppsdelar skiljer sig dock och förefaller mig alltid mer distanserade än både metonymiska skildringar och fotografiska styckningar. De besitter en slags onaturlighet för mig med deras obligatoriska väggar av innanmäte som de aldrig kan vara utan. Trots deras brist på intelligens har jag svårt att tänka bort kroppsdelarnas ursprungliga plats och drabbas av en ofrivillig lust att sätta fast dem igen där de hör hemma. Kroppsdelarnas inneboende brist gör det omöjligt för mig att tillskriva den styckade kroppen samma taktila känsla och affektiva egenskaper som jag tillskriver de isolerade människolika objektet. Istället betraktar jag kroppsdelarna som avfall, som någonting som hamnat på fel plats. Dessa lemmar har tappat sin funktion och ligger hjälplösa framför mig, nästan skrattretande. Komplexa men oanvändbara. I Corpus medius (Bild 17) av Joel-Peter Witkin, en av hans måttfullare bilder, ligger en man med benen i kors. Mannen saknar helt överkropp och låter oss se rakt in i hans midja. Benens enkla gest skänker bilden en komisk känsla av ro, som om benen bara vilade, helt obekymrade om överkroppens frånvaro. Gesten är inte i närheten av den komplexitet jag läser in i ansikten, snarare är det en isolerad version av benen i kors, men det räcker för att jag aldrig skall kunna uppleva dess köttslighet. Den styckade kroppen är nästan människa, nästan objekt, nästan avfall och nästan isolerad.
Witkin själv brukar inte förmildra dessa kvalitéer, tvärt om brukar han genom kitschiga arrangemang och repning av negativen förvandlat sina styckade kroppsdelar till aktörer i överdådiga uppläggningar, vars svulstighet försvårar en köttslig läsning av dem. Men det finns annat att lära av hans specifika intresse, inte minst historien om hur det började. Han berättar ofta i intervjuer hur han angrepps av den fysiska världens hänsynslösa verklighet då han som sexåring tvingades bli vittne till en bilolycka. En av de omkomna, en ung flicka, blev
dekapiterad i olyckan och hennes huvud hamnade i närheten av honom. 19 Ingen är förberedd
19 Horvat, Frank (2011), ”Entre Vues: Frank Horvat – Joel peter Witkin”, i Horvatland, 111017.
på en sådan händelse, men allra minst en liten pojke. Denna konfrontation med det köttsliga varat måste gett honom en helt ny syn på tillvaron. Det kan anas inte minst i hans kärlek till mänskliga kadaver och fascination för andras abnorma kroppar. Kanske enda möjliga
inställningen till världen efter en sådan händelse.
Bild 12. David med Goliats huvud av Caravaggio.
Bild 13. Untitled #6 ur The Dead av Jack Burman.
Bild 14. USA #5 ur The Dead av Jack Burman.
Bild 15. Stillbild ur filmen Taxidermia av György Pálfi.
Bild 16. Stillbild ur filmen Taxidermia av György Pálfi.
Bild 17. Corpus medius av Joel Peter Witkin.