Orena fläckar
På ett lakan, mattan eller golvet. Alla människor slutar en dag som en fläck. Ibland nästan osynligt, andra gånger i total upplösning. Allt beror på var du ligger och hur länge du blev liggande där. Hemma bildas fläckarna direkt. I jorden bildas de aldrig. Fläcken är det sista vi lämnar efter oss i världen. Vi har då förvandlats till smuts och vår kropp börjar förstöra allt vi byggt upp omkring oss, och där finns inte längre något medvetande som kan förhindra det.
Ingen håller undan det slutgiltiga förfallet. Istället smetar jag sakta ner min omvärld på min färd mot världsalltet innan jag återigen blir ett med min omgivning. Styckad, fördelad och upplöst blir jag sen uppförd i nya konstellationer. Den alternativa bilden av detta skeende föreställer en transparent kropp som svävande lämnar sin fysiska dito och för att bege sig in bland molnen. En direkt negation till den verkliga kroppen vars ögon sjunker in medan den långsamt börjar svälla och avge en otäck lukt. Kadavret passar inte in i möblerade rum, det måste bort ur värmen och bort ur min åsyn. Direkt förvandlas liket till smuts, även det långt innan dess närvaro blir riktigt otrevlig och i vår kultur lyser det bländande starkt med sin frånvaro.
I Tina Enghoffs bok Eventuella anhöriga skildras de människor som saknat anhöriga vid tiden för sin död. Människor som inte haft någon som saknat dem och därför blivit liggande ett tag. Istället har man annonserat i tidningen efter eventuella anhöriga till de bortgångna i hopp om att någon ska höra av sig. Boken visar hur döden ser ut när den inte städas undan med omedelbar verkan. Det är en död som helt absorberats av sängkläderna eller blivit omöjlig att skilja från heltäckningsmattan. Enghoffs bok skildrar lika mycket interiörer som hon visar oss spåren efter dessa människors kroppar. Många av dem har uppenbarligen haft ett svårt liv och flera bilder visar spår av missbruk eller oförmågan att ta hand om sig själv.
Andra hem är skrämmande normala, mycket välstädade och helt i fas med min bild av hur
det ser ut hos en välmående pensionär. Men ensamhet kan drabba vem som helst, och ensamheten lämnar fläckar.
Enghoff påpekar detta inte minst med hjälp av fläckens frånvaro. I bilder som Man född 1957, avliden i bostaden, påträffad den 16 juni 2002 (Bild 28) ser vi vanliga interiörbilder, helt utan spår av den avlidne kropp, om det inte vore för det stora hålet i heltäckningsmattan som är precis lagom stort för att rymma en madrass. Det är en skrämmande frånvaro, vi förstår ju utan tvekan vad som funnits där, men samtidigt precis den frånvaro som den fysiska döden alltid lyser med. Den får ingen plats och den får inte lämna några spår. Hela mattan ska bort.
Puts väck. Men den sitter för hårt ibland. Det finns trots allt vissa spår, rester av mattan som inte varit möjliga att avlägsna. Golvet är missfärgat. Jag vet inte varför, men förstår att situationen inte varit den vackraste.
I en annan av Enghoffs bilder, Man född 1944, avliden i bostaden, påträffad den 18 november 2002 (Bild 29), befinner vi oss i ett rum som saknar heltäckningsmatta. All min
uppmärksamhet riktas mot en stor mörk fläck som finns på golvet. Men blodpölen i sig kan jag bara uppleva för en kort stund, sen träffas jag av det hår som likt en pil skjuts ut ur scenen.
Håret finns i blodpölens vänstra hörn och sticker upp som en gloria i en krans av blod, som om dess bärare smält bort och försvunnit genom golvet. Bilden starka intryck på mig grundar sig inte i vad den faktiskt visar, bilden är i sig inte speciellt köttslig, utan vad den innebär.
Den tvingar mig nämligen att tänka på kroppen som har försvunnit från platsen, den som likt ett plåster envist klistrat sig fast mot detta golv och vägrat att skilja sig ifrån det. Högst motvilligt har de separerats från varandra och då fanns inte längre några självklarheter om vad som hörde hemma var. Det är det vita håret som plågar mig. Detta vita hår som ytterst långsamt rycktes ur sina fästen i samma moment som man började lyfta på kroppen.
Rena fläckar
Den amerikanske fotografen Sara Sudhoff har närmast sig fläcken ur ett annat perspektiv.
Om Enghoffs bilder var en konsekvens av att människor dött ensamma, vilket lämnade henne ett utrymme att fotografera i, så är Sudhoffs arbete resultatet av det faktum att dessa platser normalt sett inte tillåts existera särskilt länge. Allt började när hon som sextonåring förlorade en nära vän som hade tagit livet av sig. Dagen efter när de närmsta sörjande skulle samlas i föräldrarnas lägenhet, där han varit bosatt, såg hon hur det fanns en städfirma på plats som påbörjat arbetet med att utradera alla spår efter hans frånfälle. När Sudhoff sedan
gick in i sin kompis rum slogs hon av den totala avsaknaden av spår efter honom, trots att han dött i rummet mindre än ett dygn tidigare. Ett blodigt rum hade varit en plågsam syn, men bristen på spår var ett abstraherande av vännens död som blev ett hinder i processen att förstå vad som hade hänt.25 Hon saknade den fysiska referens till döden som en kropp eller ett kroppsligt spår utgör, och sorgeprocessen blev lidande av detta. Att förstå döden är svårt och insikten om att döden är en fysisk process är utan tvekan ett bra hjälpmedel. Att känna till processen räcker inte, det krävs en konkret relation till dödens materiella villkor. Det var denna avsaknad av spår som sedan drev Sudhoff till att påbörja arbetet A the hour of our death, som går ut på att hon begett sig till lokalen dit spåren och fläckarna samlas för destruktion.
Det är städföretagen som huserar där och ur deras säckar han hon dragit ut mattbitar, likt de som varit frånvarande i Enghoffs arbete. Resultatet är mycket abstrakta bilder där Sudhoff försökt förvandla det vämjeliga och det ohyggliga till någonting vackert. I bilder som Suicide with Shotgun, Male, 60 years old (I) (Bild 30) använder hon estetiserandet som en
förevändning för att kunna titta på detta, uppleva det och begrunda noggrant. Blodet jag ser är strikt komponerat och estetiseringen ger mig en välbehövlig vila. Abstraktionen låter mig upptäcka motiven från början och långsamt kan jag bit för bit ta till mig vad jag ser. Blodets som med sina nyanser börjar beblanda sig med bomullen, tränger in mellan trådarna och slutligen upplöses i det blommiga mönstret. Avskalningen, frigörandet från omgivningen och därav frigörandet från mig själv får mig att begrunda dessa fläckar med ny blick, som rena fläckar, isolerade. Fläckarna, som är smuts, upplever jag inte som smuts. Fläckarna utgör istället centrum för en komposition som bygger hela bilden, vilket är långt ifrån fläckarnas funktion i Enghoffs arbete där de endast är en del av en interiörbild. I Sudhoffs meterstora bilder spelar fläckarna istället huvudrollen.
Det finns två sorters fläckar i hennes bilder. Den första är den våldsamma fläcken, stark och brutal, med stänkande kvalitéer. De är fläckar som låter, som kastar sig på en utifrån. Det gör dem till hotande fläckar, men trots det hanterbara. Ett kaos bringat utifrån går alltid att skydda sig mot. Det är kontrollerbart. Så är det inte med en andra sortens bild, den med långsamma fläckar. Istället för klarröda stänk visar dessa bilder många nyanser av brunt. Det är mörka och hotande fläckar som närmar sig inifrån och får huset att ruttna från grunden.
Dessa fläckar syns i bilder som Heart Attack, Male, 50 years old (I) (Bild 31), bilder som inte
25 Pollard, Kate (2011), ”Sarah Sudhoff: At the hour of our death”, i Trough the lens, 110123.
visar ett spår efter våldsamma självmord utan spår efter dödfall vållade av interna orsaker.
Men vad lämnar en hjärtattack för fläckar?
Jag förtjusas av det banala i dessa bilder och betraktar dem med ljum fascination. För här saknas det fascinerande som återfinns i Caravaggios dubbelhet, Burmans huvuden och Taylor-Woods snabbspolningar, men samtidigt är det också dess styrka. Att banalisera dödsögonblicket genom att reducera den till kroppsvätskornas upplösning i de närmsta materialen är en fungerande metod eftersom döden är banal. Den må ha huvudrollen, men är samtidigt på väg mot total abstraktion, i vilken innehållet inte är mer än ett material för en komposition. Steget är kort till Malevich rektanglar (Bild 32).
Åter till verkligheten
I abstraktionen slutar det. Den abstrakta fläcken är den sista fläcken. Det är en fläck som kryper ut ur ramen och gör, inte bara sig själv, utan även duken, väggen, ramen och hela världen till objekt framför mig. Ett försök att ta sig utanför representationssystemen och så nära det verkliga som möjligt. Likt en hand djupt nedgrävd i sanden. Thormanns Xiang (Bild 33) är det sista steget innan bilden förvandlas till världen själv. Abstrakta bilder skapade med mörkrummets kemi och papper men utan linsernas inblandning. Resultat som rör sig utanför våra representationssystem har genom sin direkta kontakt med den fysiska verkligheten format ogripbara mönster i samverkan med fotografisk kemi och ljuskänsligt papper. Det är direkta spår av en fysisk verklighet, men kommer aldrig närmare verkligheten än den oförmedlade upplevelsen av livet självt.
Avslut
Allt började med en korv, och genom korven lyckades jag se den konkreta världen. Material som hud, hår och metall kom tillbaka och möttes, stöttes och blöttes framför mig. Klöv, penetrerade och deformerades. Löstes upp och gjorde mig uppmärksam på hur också jag kommer lösas upp. Med metonymin ledde allt tillbaka mot mig och min egen kropp, alla begrepp försvann. Korven var en konfrontation med det köttsliga, precis som Thormann och Witkin konfronterades med den och kanske även Caravaggio. Sudhoff saknade den först, men fann den lika stark ändå, och den blev minst lika viktig för henne som för de andra.
Metinides verkar däremot ha fått sitt morbida intresse från spelfilmen.26 Enghoff talar inte heller i köttsliga termer, utan om ensamhet.27 Parr, vars bilder är påtagligt köttsliga, talar inte heller i dessa termer, men han hänvisar ofta till den stora allmänna bildproduktionen som propaganda och ser sina egna bilder som en motreaktion till detta.28 Den kompletta listan är för lång för att gå igenom här, och någon fullständig inblick samtliga konstnärskap är omöjlig att få. Men en sak har de alla gemensamt och det är att de har låtit sig fascineras av vår fysiska tillvaro. För trots att denna text kom att handla väldigt mycket om ångest inför döden, ska vi komma ihåg att det inte började där, även om resan tog oss dit. Det började i en nyfiken blick på världen, en blick som såg någonting annat än det som berättades. En köttslig blick som förundrades av kroppen och kände igen den överallt och i allting runt omkring sig. En sådan blick kan inte helt lättvindigt förklaras med våra olustkänslor inför döden, svaret är nog både svårare och enklare än så. Kanske är det bara en fascination. För vad mer finns det att
fascineras av?
26 Hernandez, Daniel (2006), ”Interview with Enrique Metinides”, i ASX,
27 Sandström, Patrik (2006), ”Död men inte saknad”, i Accent, Nr. 1, 2006.
28 Bland annat kan man läsa i en introduktion på hans hemsida att han anser den stora andelen publicerade bilder vara ”propaganda” och att han vill bemöta detta med förförande, roliga men samtidigt kritiska bilder.
Se http://www.martinparr.com/MartinParrCV.pdf , Hämtad: 2011-11-13 eller Dings, Martens & Naudts, Joachim, ”Interview: Martin Parr”, i Re:, 071025.
Bild 28. Man född 1957, avliden i bostaden, påträffad den 16 juni 2002 ur Eventuella anhöriga av Tinga Enghoff.
Bild 29. Man född 1944, avliden i bostaden, påträffad den 18 november 2002 ur Eventuella anhöriga av Tina Enghoff.
Bild 30. Suicide with Shotgun, Male, 60 years old (I) ur At the hour of our death av Sara Sudhoff.
Bild 31. Heart Attack, Male, 50 years old (I) ur At the hour of our death av Sara Sudhoff.
Bild 32. Eight red rectangles av Kazimir Malevich.
Bild 33. Xiang av Otmar Thormann.
Sammanfattning
Med utgångspunkt i uppfattningen att vi kan se världen på två skilda sätt, det begreppsliga och det köttsliga, har jag sökt påvisa hur den senare kan ta sig form i fotografiet. Jag har drivit tesen att en köttslig värld ligger närmare den riktiga världen, så som vi uppfattar den, medan den begreppsliga bilden av världen främst ämnar göra tillvaron förståelig, samtidigt som den för oss bort från den. Av textens över trettio bilder har alla vittnat om en världssyn som tar avstånd från den vanliga
berättelsen om världen, den som Parr kallar för propaganda. Istället har de lyft fram någonting som vi inte vanligtvis ser, och detta har varit vårt fysiska jag.
Allt började med enskilda objekt vi kunde känna igen oss i. Insikten om dess likheter med mig själv avslöjade världen som fysisk, vilket snabbt ledde till att relationen till världen började präglas av dödsångest, för nu blev kroppen själv ett hot mot min existens. Kroppen likställdes med världen och hoten mot denna värld kom redan i snittet som punkterade kroppens gräns, men fortsatte sedan i avsnittet om abnorma kroppar och kladdighet. Sedermera kom vi till det slutgiltiga hotet mot vår konstitution som vi aldrig kan skydda oss ifrån, det vill säga förruttnelsen. Sista kapitlet tog upp vilka spår vi lämnar här på jorden och anmärkte på dess lysande frånvaro i världen.
Mest tongivande av alla konstnärer i texten har varit Otmar Thormann som inte bara står för den första bilden, utan även den sista och en rad exempel där emellan. Thormann avslutar också texten tillsammans med Malevich i ett resonemang om det abstraktas relation till den fysiska världen.
Slutsatsen är att den fysiska världen kan upptäckas och studeras genom fotografiet, därtill bättre genom fotografiet än något annat medium. Däremot kommer det aldrig närmare världen än abstraktionen, som är den enda fullständigt begreppslösa bilden. Efter abstraktionen är nästa steg världen själv.
Det påpekas också att dödsångest inte nödvändigtvis måste prägla alla relationer till den fysiska världen, även om den nu blev så i denna text. Det sista jag frågar mig är om inte allt detta kan förklaras som fascination, eftersom det inte finns något annat att fascineras av.
Texten har konsekvent undvikit teoretiska utläggningar där sådana varit på sin plats. På ett fåtal platser, i avsnitten om metonymin och kladdighet, har de förekommit i fotnoter. På samma sätt har, trots rådande praxis inom konstnärlig uppsatsskrivning, min egen praktik uteslutits. Men jag hoppas alla eventuella förluster det orsakat vägs upp av vinsten som möjligheten att driva ett ohämmat resonemang har medfört.
Källor
Bildhänvisningar
Bild 1: Thormann, Otmar (1987), Malmö Konsthall 26 dec 87 7 feb 88, s. 27.
Bild 2: Williams, Val (2004), Martin Parr, s. 303.
Bild 3: Parr, Martin (1999), Common sense, s. 108.
Bild 4: Thormann, Otmar (1990), Low moral. Dreaming dog. S. 33.
Bild 5: Thormann, Otmar (1987), Malmö Konsthall 26 dec 87 7 feb 88, s. 25.
Bild 6: http://www.davidzwirner.com/artists/115/lg_work_4584.htm
Bild 12: Lambert, Gilles (2007), Caravaggio, s. 78.
Bild 13: Burman, Jack (2010), The dead, s. 51.
Bild 14: Burman, Jack (2010), The dead, s. 55.
Bild 15: Pálfi, György (2006), Taxidermia, (1h 16m 12s – 1h 21m 00s).
Bild 16: Pálfi, György (2006), Taxidermia, (1h 16m 12s – 1h 21m 00s).
Bild 17: http://www.brucesilverstein.com/galleries.php?gid=283&i=7&page=next Bild 18: Kooiker, Paul (1999), Utrechtse krop, s. 101.
Bild 19: Kooiker, Paul (1999), Utrechtse krop, s. 62-63.
Bild 20: http://www.otmarthormann.com Bild 21: Parr, Martin (1999), Common sense, s. 15.
Bild 22: Thormann, Otmar (1987), Malmö Konsthall 26 dec 87 7 feb 88, s. 24.
Bild 23: Kooiker, Paul (1999), Utrecthse krop, s. 66.
Bild 24: http://www.ubu.com/film/tw_still.html Bild 25: http://www.ubu.com/film/tw_still.html Bild 26: http://www.ubu.com/film/tw_death.html Bild 27: http://www.ubu.com/film/tw_death.html Bild 28: Enghoff, Tina (2004), Eventuella anhöriga, s. 69.
Bild 29: Enghoff, Tina (2004), Eventuella anhöriga, s. 46-47.
Bild 30: http://www.sarahsudhoff.com/portfolios/37981-iat-the-hour-of-our-deathi Bild 31: http://www.sarahsudhoff.com/portfolios/37981-iat-the-hour-of-our-deathi Bild 32: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Malevich-Suprematism. Jpg
Bild 33: http://www.luminous-lint.com/app/image/068562978062414270178331574/
Litteratur
Burman, Jack (2010), The Dead, Toronto: The Magenta Foundation.
Enghoff, Tina (2004), Eventuella anhöriga, Stockholm: Journal.
Kooiker, Paul (1999), Utrechtse krop, Amsterdam: Uitgevereij basalt.
Kristeva, Julia (1990), Stabat mater, Falköping: Bokförlaget Natur & Kultur.
Langdon, Helen (2002), Caravaggio: Ett liv, Stockholm: Nordstedts förlag.
Lambert, Gilles (2006), Caravaggio, Los Angeles: Taschen.
Hall, Jennifer E(1999), Metonymy’s subversion of metaphor: (Dis)figuring the body in Flaubert, Celine, Sartre and Ponge, The Ohio State University.
Parr, Martin (1999), Common sense, Stockport: Dewi Lewis Publishing.
Sartre, Jean-Paul (1983), Varat och intet, Göteborg: Bokförlaget Korpen.
Thormann, Otmar (1987), Malmö Konsthall 26 dec 87 – 7 feb 88, Malmö: Malmö Konsthall.
Thormann, Otmar (1990), Low moral. Dreaming dogs, Salzburg: Otto Müller Verlag.
Williams, Val (2004), Martin Parr, London: Phaidon Press Ltd.
Varriano, John (2006), Caravaggio: The art of realism, Pennsylvania: Pennsylvania State University Press.
Elektroniska källor
Bernárdzon, Agneta, ”Kistkrossningen känd inom kyrkan – sedan drygt åtta år”, på Svt.se, 090408.
Elektronisk källa: http:///svt.se/2.58360/1.1511436/utskriftsvanligt_format&printerfriendly=true, Hämtad 2011-10-17.
Bint Photobooks on internet (2011), ” Utrecht Goitre Paul Kooiker Mirelle Thijsen's Choice of Photobooks on Care environments and Matters of Life and Death Photography”.
Electronics källa: http://bintphotobooks.blogspot.com/2011/05/utrecht-goitre-paul-kooiker-mirelle.html, Hämtad, 2011-10-19
Caravaggio, Michelangelo Merisi de (1599-1600), Judith’s beheading of Holofernes.
Elektronisk källa: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Judith_Beheading_Holofernes-Caravaggio_(c.1598-9).jpg, Hämtad 2011-11-04.
Design is history (2011), “El Lissitzky”.
Elektronisk källa: http://www.designishistory.com/1920/el-lissitzky/, Hämtad 2011-11-14.
Dings, Martens & Naudts, Joachim, ”Interview: Martin Parr”, i Re:, 071025.
Elektronisk källa: http://www.re-collective.be/wp-content/uploads/2009/10/EXTRA_1_PARR.pdf, Hämtad 2011-11-10.
Gamla testamentet: De apokryfiska böckerna (1921). Stockholm: Nordstedts och söner förlag.
Elektronisk källa: http://runeberg.org/apokryf/, Hämtad 2011-11-04.
Hernandez, Daniel (2006), ”Interview with Enrique Metinides”, i ASX,
Elektronisk källa: www.americansuburbx.com/2011/07/interview-interview-with-enrique.html, Hämtad 2011-11-13.
Horvat, Frank, Entre Vues: Frank Horvat – Joel peter Witkin, Horvatland.
Elektronisk källa: http://www.horvatland.com/pages/entrevues/12-witkin-en_fr.htm, Hämtad 2011-10-17.
Kimmelman, Michael, ”Pulp nonfiction, Ripped from the tabloids”, New York Times, 21 december 2006.
Elektronisk källa: http:// www.economist.com/node/16791730, Hämtad 2011-11-03.
Lorca di Corcia, Philip, Untitled, David Zwirner Gallery.
Elektronisk källa: http://www.davidzwirner.com/artists/115/lg_work_4584.htm, Hämtad 2011-11-04.
Malevich, Kazimir (1915), Eight red rectangles.
Elektronisk källa: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Malevich-Suprematism. Jpg, Hämtad 2011-11-04.
Metinides, Enrique, Untitled (Primer plano de mujer rubia arrollada e impactada contra un poste, en avenida Chapultepec, Ciudad de Mexico), 1979, Anton Kern Gallery. Elektronisk källa: http://antonkerngallery.com/artist.php?aid=33, Hämtad 2011-11-04.
Nationalencyklopedin (2011), uppslagsord “Metonymi”.
Elektronisk källa: http://www .ne.se/lang/metonymi, Hämtad 2011-09-09.
Pollard, Kate (2011), ”Sarah Sudhoff: At the hour of our death”, i Trough the lens.
Elektronisk källa: http://katepollard.blogspot.com/2011/01/sarah-sudhoff-at-hour-of-our-death.html Hämtad 2011-09-21.
Sandström, Patrik (2006), ”Död men inte saknad”, i Accent, Nr. 1, 2006.
Elektronisk källa: http://www.accentmagasin.se/wp-content/uploads/2009/01/accent0106.pdf , Hämtad 2011-11-01.
Serrano, Andres (1992), The Morgue (Rat poison suicide II).
Elektronisk källa: http://www.artnet.com/usernet/awc/awc_workdetail.asp?aid=424202827&gid=424202827&cid
=118026&wid=425109649&page=1, Hämtad 2011-10-15.
Stokoe, Claire (2010), ”100 years of propaganda: The good, the bad and the ugly”, i Smashing Magazine, 13 juni 2010.
Elektronisk källa:
Elektronisk källa: