Många uppteckningar som handlar om Kloka Anna är diffusa när det gäller både
orthänvisning, årtal och sagesperson. En del nämner orter som inte stöds någon annanstans, men då dessa hänger samman med vittnesmål av diffus natur även i övrigt, har jag inte tolkat dem som vittnesmål om verkliga historiska individer, utan snarare som mer renodlade delar av den muntliga sägentraditionen om Kloka Anna. I denna grupp är uppteckningarna vanligtvis antingen väldigt kortfattade eller typiskt sägenartade. De följer återkommande sägentyper och formelaktiga beskrivningar.134
I en av de ovan nämnda uppteckningarna förekommer till exempel en berättelse om hur Kloka Anna i vredesmod dödar en torpare genom trolldom. Denna berättelse återkommer inte i andra uppteckningar och berättas som en fantastisk sägen snarare än som en verklig
händelse.135 I en annan uppteckning, där berättelserna är både kortfattade och formelaktiga, finns, utöver de som handlar om Kloka Anna, även Bellmanhistorier.136 En uppteckning handlar egentligen om en annan trollkunnig som framställs i ganska negativ dager. Denna trollkunniga har en svartkonstbok och vill mäta sig med Kloka Anna. Kloka Anna får alltså en kontrastfunktion i denna berättelse, hon är den som anses erkänt trollkunnig medan historiens huvudperson måste bevisa sin förmåga.137
I dessa och flera andra narrativ har Kloka Anna alltså transformerats från en verklig fysisk, om än mytomspunnen, kvinna till en fullfjädrad sägengestalt. Här kan Kloka Anna sättas i förhållande till det närbesläktade narrativet kring Kapten Elin. I grund och botten fanns det en verklig Elin som stod inför rätta och straffades, men sambandet mellan den kvinnan och den sägengestalt som kom att leva vidare i ett par århundraden efteråt varierade mycket. Historien om Kapten Elin är en del i en folkloristisk sägentradition på samma sätt som den om Kloka Anna. Kapten Elin var vanligt förekommande i 1800-talets berättelser om häxor och trolldom. Hennes namn förknippades med en mängd olika sägentyper. Ett av skälen till den stora
spridningen var, enligt Ebbe Schön, att det spreds en folklig skrift som handlade om henne
134 Detta gäller bland annat för följande uppteckningar; M 211, M 1820; M 1914; M 2463; M 2513; M 2731; M 4749; M 4786; M 6867; M 19561; ULMA 18629.
135 M 1914. 136 M 2731. 137 M 4786.
och att denna skrift i kombination med det muntliga sägenberättandet ökade populariteten och spridningen.138 För Kloka Anna fanns ingen skriftlig spridning på detta sätt, hennes namn och levnad samt påstådda koppling till diverse sägenmotiv blev ändå populärt spridda, enbart genom muntlig tradering.
En folkminnesuppteckning som är särskilt intressant består av en transkribering av en intervju med två kusiner. Denna uppteckning är omfattande och innehåller diverse olika
återkommande sägenmotiv och folkminnen. Delarna som handlar om Kloka Anna består av klassiska sägenmotiv där övriga personer som figurerar visserligen namnges, men det är inte frågan om egenupplevda memorat. Det som är mest intressant här är dock det meningsbyte som sker när den ena berättaren slutat prata om Kloka Anna specifikt och istället övergår till en berättelse om en anonym klok från Småland. Efter den berättelsen, som också den är sägenartad, slängs förslaget fram om att det kanske var Kloka Anna det gällde i den
berättelsen med, eftersom det var ungefär samma trakt och tid. “Ja, det skulle det kunna vara”, menar de båda samtalande kusinerna.139 Detta korta exempel illustrerar tydligt hur muntlig tradering går till och hur en och samma trollkunnig kan appliceras på en mängd motiv. Det visar också hur klassiska sägenmotiv som återkommer i trakten, men även i större geografiska områden, kan appliceras på namngivna historiska personer, trots att det knappast kan ha skett dessa specifika och anmärkningsvärda händelser kring var och en som tillskrivs dem.
Det är lätt att tänka att en berättelse är mer “sann” ju närmare förstahandskällan den befinner sig. I flera folkminnesuppteckningar menar sagespersonerna att de fått sina uppgifter från närstående anhöriga eller att de själva är vittnen. Detta gäller även för flera uppteckningar med väldigt tydliga sägenmotiv och även de som inte går att koppla till kyrkböckernas Annor.
140 Här syftar jag på sådana uppteckningar där orten inte nämns alls, där vissa detaljer är oförenliga med övriga källor eller där orten som nämns i den specifika källan inte nämns någon annanstans och heller inte går att placera in i de bekräftade hemorterna. Det måste inte alltid innebära att sagespersonen själv var osäker på hemorten utan kanske snarare att hen upplevde det som självklart var Kloka Anna bodde och därför inte nämner det. Det kan också vara så att den till synes oförenliga förvirringen kring Kloka Annas person, trots att
sagespersonen själv ska ha träffat henne eller är närstående till någon som gjort det, kan vara
138 Schön, 1997. 139 M 20676.
140 Andersson, 1949, s.40-41; M 466; M 467; M 638; M 1369; M 2446; M 4744; M 4786; M 6342; M 7820; M 8056; M 8131; M 12572; M 19561; Nilsson, 1947, s.77-78; Nilsson, 1979, s.12; Nilsson, 1991, s.80-88; ULMA 2411:4; ULMA 2411:8; ULMA 2559:8; ULMA 3248;2; ULMA 4710; ULMA 4712; ULMA 15238; ULMA 18535.
ett tecken på något som bland annat Ebbe Schön och Bengt af Klintberg noterat i förhållande till muntlig tradition och sägentradering. Nämligen att personer tenderar att förlägga sig själva och sin egen historia närmare den ursprungliga händelsen som berättelsen handlar om.141 Exempelvis ingick Hejnumkärringen på Gotland i en botardynasti bestående av flera generationer kloka, men berättelsen om hur hon blev klok genom att tas under jorden
vandrade mellan dessa generationer. Alltså kom en historia som från början handlat om Brita Biörns på 1700-talet att även gälla för hennes sondotters dotterdotter.142
Ytterligare en förklaring till hur människors uppfattning om egenupplevda händelser kan variera, förändras och utvecklas, förklaras i både folkminnesforskning och i muntlig historietradition med hur människor tenderar att ta till sig omgivningens uppfattningar, värderingar och berättelser och se dem som sina egna. Folktron spelar en viktig roll här. Denna mekanism är en del av förklaringen till varför exempelvis människor kunde vara helt säkra på att de själva besökt Blåkulla eller mött ett folktroväsen.143 Alltså är det inte givet att de som menar sig vara förstahandsvittnen till Kloka Anna och hennes verksamhet faktiskt var det. De kan ha anammat berättelserna som sina egna, mer eller mindre medvetet. De kan också verkligen ha besökt henne, men att minnena de fick med sig därifrån färgats av deras förväntningar inför mötet, eller justerats efter hand som omgivningen bekräftar eller avvisar det som berättas. Detta är en aspekt av muntlig historia som man inte kan komma ifrån, utan måste beakta. Det är också en intressant och viktig del i hur mänskligt berättande och mänskligt minne tenderar att fungera.
En annan koppling som finns mellan Hejnumkärringen och Kloka Anna är narrativet att det handlar om flera generationer av kloka kvinnor och hur dessa kvinnor hänger ihop. När det gäller Hejnumkärringen har både Bengt af Klintberg och Jan-Inge Wall diskuterat henne och hennes släkt. Båda diskuterar hur dessa olika personer går att koppla samman, både
genealogiskt och folkloristiskt.144 I folkminneskällorna om Kloka Anna förekommer det uppgifter om att det fanns två Annor, en äldre och en yngre.145 Min undersökning av
kyrkböckerna i kombination med folkminnesuppteckningarna har visat att detta stämmer väl överens med verkligheten. Anna Johansdotter var aktiv före Johanna Jönsdotter, de levde båda i södra Kronoberg och de kallades båda för Kloka Anna. Det går alltså att tala om en
141 Schön, 2008, s.16-27.
142 Klintberg, I: Klintberg(red.), 1980, s. 11, 31-34; Wall, 1989, s.126-181.
143 Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980, s. 46-47; Schön, 1991, s.73-82, 91; Schön, 1997. 144 Klintberg, I: Klintberg(red.), 1980; Wall, 1989.
äldre och en yngre Kloka Anna. Till skillnad från deras ovan nämnda gotländska gelikar är de dock inte släkt med varandra. Det är lätt att anta att det handlar om mor och dotter när man hör talas om en äldre och en yngre med samma namn och med liknande berättelser om sig. Särskilt lätt då dessa Annor levde inte särskilt många mil ifrån varandra och de båda kom från ungefär samma samhällsklass och samma kulturella och socioekonomiska bakgrund.
Dessutom var det vanligt att klokskap traderades mellan generationerna, antingen genom arv eller av att det lärdes ut på olika sätt.146
Med enbart hjälp av folkminnesuppteckningar och hembygdslitteratur är den här bilden svår att reda ut. Flera menar nämligen att de båda Annorna, likt de kloka kvinnorna på Gotland, var just mor och dotter.147 Utifrån den uppgiften har jag kontrollerat kyrkböckerna för båda Annornas döttrar och mödrar och inte kunnat hitta en direkt koppling varken till äldre eller yngre generationer för någon av dem.148 Jag menar alltså att det är Anna Johansdotter som avses när källorna pratar om en äldre Kloka Anna och Johanna Jönsdotter som avses med den yngre.
Flera källor har diskuterat hur den yngre Kloka Anna egentligen hette Johanna men kallades för kloka Anna av “gammal vana” eftersom det redan tidigare funnits en beryktad klok kvinna vid det namnet i ungefär samma trakt.149 Det är inte otänkbart att detta rykte var något som Johanna Jönsdotter inte hade något emot, det gav rimligtvis henne ytterligare trovärdighet. Flera forskare har diskuterat hur de kloka troligen var väldigt skickliga på att anspela på folks förväntningar och använda psykologiska knep för att framstå som trollkunniga.150 Att i en sådan situation använda eller åtminstone inte motarbeta rykten som bidrog till omgivningens respekt och tilltro hade varit rimligt. Genom att kallas för Kloka Anna och kopplas till den beryktade och välanlitade Kloka Anna i Pjätteryd fick Johanna Jönsdotter säkert en knuff i rätt riktning mot att bli beryktad som trollkunnig själv.
146 Hyltén-Cavallius, 1864-1868, s. 388-427; Klintberg, I: Klintberg(red.), 1980, s. 10-11, 46-49. 147 M 4740; M 4795; M 6566; M 7820; ULMA 2411:4; ULMA 2634:7.
148 Ingen av mödrarna har liknande namn eller har noteringar i kyrkböcker som tyder på klokskap, dessutom passar inte tidsperioderna ihop med dem. Deras döttrar flyttar alla utomlands, faktiskt båda Annornas döttrar. Emigrationen sker till Tyskland och Nordamerika under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Det går därför inte att följa någon dotter till en plats eller livscykel som hade passat in i folkminnesuppteckningarna om en yngre kloka Anna. Båda har förvisso svärdöttrar som hade kunnat stämma in i den muntliga traditionens tanke om en yngre Anna. Anna Johansdotter hade en sonhustru som hette Johanna Johansdotter och Johanna Jönsdotter hade en som hette Anna Teresia Johansdotter. Den förstnämnde bor kvar ett tag i samma hus som Anna i Osnaköp och hade kunnat tänkas fortsätta praktiken där, men hon flyttar därifrån innan Annas död. Den andra sonhustrun, Anna Teresia, bodde kvar i samma torp som Johanna Jönsdotter levt i, det var nämligen hennes make som var den son som tog över boendet efter Johannas död. Dock stämmer inte heller hennes liv, så som det ter sig i kyrkböckerna, in i berättelserna om en yngre Anna.
149 M 4795; M 6566.