Examensarbete
Jakten på Kloka Anna
Om en klok kvinna i 1800-talets småländska
bondesamhälle
Författare: Maria Svartberg
Examinator: Erik Wångmar Handledare: Hans Hägerdal Termin: HT 2020
391 82 Kalmar / 351 95 Växjö Tel 0772-28 80 00
Abstract
The search for Kloka Anna – about a wise woman in the 19th century peasant society in Småland
Kloka Anna was a folkloristic figure with multiple reocurring tales connected to her. But at the core of these stories were two distinct historical women, both living in the south of Småland, both from poor backgrounds, both living during the 19th century and both well-known wise women who were believed to have immense knowledge in magic, healing and the supernatural. My essay is about these women, what was said about them and what we can actually know about them. At the same time it is about the collective legendary figure Kloka Anna. I will discuss these aspects by using terms and theories from oral history theory and from folkloristic research.
Innehållsförteckning
Abstract ... 2
Inledning ... 4
Syfte - Vem var Kloka Anna? ... 4
Bakgrund ... 4
Forskningsläge... 6
Kloka, trolldom och folklig läkekonst i 1800-talets bondesamhälle ... 6
Kloka, trolldom och folklig läkekonst före 1800-talet ... 6
Vad är skrivet om Kloka Anna? ... 7
Frågeställningar ... 9
Metod och material ... 10
Teori ... 12
Muntlig historia ... 12
Folkminnen och sägenkategorier ... 14
Empirisk undersökning och analys ... 16
Kloka Annas liv och leverne – Anna Johansdotter 1797-1860 ... 16
Kloka Annas liv och leverne – Johanna Jönsdotter 1838-1899 ... 18
Kloka Anna som sägengestalt ... 20
I gränslandet mellan historia och sägen ... 32
Inledning
I höstas besökte jag folkminnesarkivet i Uppsala för att fördjupa mig i
folkminnesuppteckningar och folktro. Till en början skedde sökandet ganska planlöst, jag läste arkivkorten och beställde fram det som kändes intressant att läsa mer om. Efter ett tag började ett namn dyka upp allt oftare; Kloka Anna. Vem var hon? Jag kände inte igen henne från förr, trots att jag väl känner till trakten där hon sades ha levat och verkat. Jag beställde därför fram allt material jag hittade som rörde henne i synnerhet och kloka från samma område i allmänhet. En alltmer komplex bild blev synlig ju mer jag läste.
Syfte - Vem var Kloka Anna?
Kloka Anna var en kvinna som “kunde lite mer än andra” som man ofta uttryckte det i det gamla bondesamhället. En människa med rykte om sig att vara klok kunde anlitas av varierande skäl, vanligt var det att de kloka hade förmåga att bota, att hitta sådant som var försvunnet och att ta fast missdådare. Kloka Anna var en av dessa kloka. Men, Kloka Anna var inte bara en person, vilket snabbt blev tydligt när jag gick igenom uppteckningarna. Namnet dyker nämligen upp lite här och var och det syftar inte alltid på samma person. Det fanns alltså flera fysiska personer med samma tillnamn.
Den mytbildning som rör Kloka Anna är omfattande och vitt spridd. Det är därför inte alltid säkert att de som sprider den vidare visste vilken fysisk person som fanns i kärnan av
berättelsen. Därför tittar jag på “Kloka Anna” snarare som en diskursiv helhet än som enstaka individer med en enda “sann” historia knuten till sig. Kloka Anna är ett helhetskoncept, men samtidigt finns det många olika trådar att dra i och perspektiv att vrida och vända på. Vilket jag avser att göra i den här uppsatsen.
Bakgrund
mödosamt och dyrt att ta sig till. Alternativet blev för de allra flesta huskurer och botemedel som traderades mellan generationerna. Var sjukdomen allvarlig och boten svår kunde man vända sig till en av de kloka gummorna eller gubbarna. De var närmare tillhands och mycket billigare och de var ofta lika kunniga och mer betrodda än läkarna.1
De kloka ansågs inte bara kunna bota sjukdom. De sågs som ett slags gränspersoner, de var människor, men de hade en gränsöverskridande förmåga att nå det som vanliga människor inte kunde.2 De kunde få kontakt med det övernaturliga, de kunde både bota och förgöra och de hade ibland till och med kontakt med den onde själv. De kloka ville man inte ha till ovänner. De var bra att ha, och ansågs ofta nödvändiga i nödsituationer, men de hade många gånger rykte om sig att vara farliga och de hade en auktoritet med sig, trots att de ofta tillhörde de socioekonomiska marginalerna i bondesamhället. Folk i allmänhet hyste därför både respekt och avsky gentemot de kloka och hade ofta en ambivalent inställning till dem.3
Därför är det inte särskilt förvånande att just de kloka blev föremål för en omfattande ryktesspridning och mytbildning.
Att trolldom fanns och kunde begagnas om man hade rätt kunskap eller förmåga var en allmänt accepterad uppfattning långt in på 1800-talet och hos en del ända in på 1900-talet. Detta trots att samhället, åtminstone i de mer bildade kretsarna, nu ansågs ha övergivit sådana vidskepliga världsuppfattningar. Trolldom, som tidigare kunnat leda till hårda straff,
avkriminaliserades i svensk lag år 1779. Men hos folket levde folktrons väsen och trolldomsuppfattningar kvar i århundraden efter att de i juridiken blivit förlegade. Den förtrollade världsbilden var länge dominerande.4
1 Johansson, Lennart (red.), 1999; Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980; Schlecker, 2002, s. 6; Schön, 2008, s. 168; Tillhagen, 1977, s.1-4, 20-21, 46-95; Wall, 1989, s. 54.
2 Hyltén-Cavallius, 1863, s. 388.
3 Hyltén-Cavallius, 1863; Klintberg, 1965; Klintberg (red.) 1980; Schön, 1991, s. 139-146, 152-164; Schön, 2008, s. 168; Tillhagen, 1977, s. 1-4, 46-95; Wall, 1989.
Forskningsläge
Kloka, trolldom och folklig läkekonst i 1800-talets bondesamhälle
En av de mest omfattande böckerna om folklig läkekonst är folkloristen och etnologen Carl-Herman Tillhagens bok Folklig läkekonst. Tillhagen skriver om olika sjukdomar, tidens uppfattning om sjukdomsorsak, hur de botades, vem som kunde bota, och så vidare. Den är förhållandevis heltäckande för vad just folklig läkekonst i Sveriges bondesamhälle handlade om. Tillhagen tar också upp vissa särskilda kloka och myter om dessa, dock finns inte Kloka Anna med här.5
Folkloristen och etnologen Bengt af Klintberg har skrivit flera texter som berör området, av särskild vikt för denna uppsats är kapitlet Hejnumkärringen i antologin Botare: en bok om
etnomedicin i Norden. Hejnumkärringen var en klok gumma på Gotland som levde på
1800-talet. Hon tillhörde en tradition av flera besläktade kloka kvinnor bakåt i tiden.6
Beröringspunkterna med berättelserna om Kloka Anna är många. De är båda mytomspunna, de tillhörde samma fattiga samhällsklass, inställningen till dem är varierande beroende på sagesperson, de har liknande kurer och diagnosmetoder, för att nämna några.
Kloka, trolldom och folklig läkekonst före 1800-talet
Etnologen och folkloristen Jan-Inge Walls bok Hon var en gång tagen under jorden-:
visionsdikt och sjukdomsbot i gotländska trolldomsprocesser handlar om kloka på 1700 talets
Gotland och baseras till stor del på underlag hämtat från förhörs- och domstolsprotokoll när dessa kloka blivit anklagade för trolldom. Walls bok visar hur folkets inställning till de
trollkunniga kunde se ut samt hur klokheten ansågs traderas. En klok kvinna berättar för rätten att hon en gång tagits under jorden till de underjordiska som levde där, därefter blev hon kunnig. Wall tar dock upp diskussionen om hur tradering sannolikt gick till i verkligheten. Intressant här är också hur folktron vävs in i hur de anklagade beskriver sin praktik och sina upplevelser. 7
Folklivsforskaren och litteraturvetaren Ebbe Schöns artikel Kapten Elins trolltyg, handlar om en kvinna som på 1700-talet anklagades och dömdes för trolldom samt vad som sades om henne i hennes samtid och i den muntliga traditionen efter hennes tid. Schön diskuterar vad vi
5 Tillhagen, 1977.
idag kan veta om henne och hur muntlig tradering fungerar i förhållande till den här sortens händelser och människoöden.8 Artikeln åskådliggör dåtida folkliga föreställningar om trolldom och trollkunniga samt mytbildningen kring dessa. Schön har också skrivit boken
Häxor och trolldom, som även den ger en bild av hur de som ansågs trollkunniga
uppfattades.9
Etnologen Per-Anders Östling har i sin avhandling Blåkulla, magi och trolldomsprocesser: en
folkloristisk studie av folkliga trosföreställningar och av trolldomsprocesserna inom Svea hovrätts jurisdiktion 1597-1720, diskuterat hur de folkliga trosföreställningarna såg ut kring
trolldom och de trollkunniga. Han diskuterar bland annat hur den förmoderna synen på en förtrollad värld inte ändrades stort trots att lagstiftning och myndigheters syn på de
trollkunniga ändrades samt hur synen på trolldom som både skadligt och nyttigt var vanlig i folktron.10
Vad är skrivet om Kloka Anna?
Det finns ingenting akademiskt skrivet om Kloka Anna. Den mest omfattande av de
publicerade texterna står Jan Gustafson för med sin artikel Kloka Anna, Anna Johansdotter:
traditioner om en småländsk sjukdomsboterska. Gustafson skriver om Annas liv och de
berättelser som omgärdat henne, dock tar han bara upp en av de som kallades för Kloka Anna. Berättelserna rör henne har han hämtat ur folkminnesarkiven, men de biografiska uppgifterna har han i sin tur hämtat från hembygdsförfattarna Eric H Anderek och Thore Brogårdh.11 Gustafson målar en bild av Anna, men den bilden är både förenklad och till viss del felaktig då uppgifter som Gustafson i sin tur hämtat hur sekundärlitteratur visat sig oförenlig med vad som finns i kyrkböckerna.
I boken Midsommarkvast, malört och dödingben: folklig läkekonst i 1800-talets Kronoberg skriver Susanne Schlecker om folklig läkekonst på 1800-talet utifrån material hämtat från Kronobergs län. Här förekommer fyra olika Kloka Anna. Dock baseras deras olikhet på att det nämnts olika orter i vittnesmål och uppteckningar inskickade till en tävling i Smålandsposten på 1930-talet. Varje gång en ny ort nämns antas det vara en enskild Kloka Anna som det
8 Schön, 1997. 9 Schön, 1991. 10 Östling, 2002.
handlar om.12 Här ställer jag mig tveksam då jag menar att de skiftande ortsangivelserna snarare handlar om lokala berättartraditioner och om hur muntligt berättande fungerar i praktiken.
Hembygdsforskaren Eric H Anderek har skrivit flera böcker om områden i södra Kronoberg varav han i två nämner Kloka Anna.13 Anderek beskriver detaljer ur Annas levnad, så som födelseort, bostadsort och familjeförhållanden. Dock anges bara “kyrkoarkiv som rör Pjätteryd” som källa till dessa uppgifter, vilket gör det svårt att följa upp. Övriga delar som handlar om Anna är baserade på författarens egna folkminnesuppteckningar.14 Detta gör boken svår att placera i ett forskningsläge. Troligen är delar baserade på arkivstudier och andra delar är hämtade ur intervjuer och liknande, som skulle kunna ingå i en muntlig historietradition. Den oklara kopplingen till dessa källor gör dem dock svåra att källkritiskt bedöma och texten hamnar därmed till viss del hos de tryckta källor jag använder mig av.
Thore Brogårdh har en stor produktion av hembygdslitteratur bakom sig. Han är dock, liksom Anderek, inte alltid tydlig med sina källor, hans texter räknar jag därför främst som källor till muntlig tradition kring Kloka Anna snarare än delar av litteraturen. Dock har han ett stycke i sin Folktro, kloka gummar och gubbar där han går in på domstolsprotokoll som rör Kloka Anna och det straff hon ska ha fått för utövande av kärleksmagi.15 Dessa uppgifter finns inte tidigare dokumenterade på annat håll. Till synes är Brogårdhs källor trovärdiga och bygger på arkivforskning. Han har fotokopior på delar av protokollet och citerar och diskuterar dem. Dock har han inte fullständiga datumuppgifter eller ärendenummer för ärendet i sin helhet.16 Brogårdhs text är därför intressant i förhållande till helhetsbilden av kloka Anna, men den går dessvärre inte fullt ut att belägga.
Kloka Anna är också omnämnd synnerligen kortfattat i andra texter, exempelvis hos Bengt af Klintberg.17
12 Schlecker, 2002.
13 Det är en av dessa som Gustafson använt sig av till sin artikel. 14 Anderek, 1954; Anderek, 1958.
15 Brogårdh, 1985, s. 86-88.
16 Jag har varit i kontakt med riksarkivet för att få ta del av rättegångsdokumenten. I mailsvar menar man att det inte går att hitta då det saknas tydligare hänvisning till vilket mål det rör sig om. På grund av rådande Corona-restriktioner är det dessvärre inte möjligt för mig att på plats besöka arkivet i Vadstena.
Frågeställningar
• Vem/vilka var den verkliga Kloka Anna och vad kan vi veta om henne/dem?
• Vilka sägentyper går att koppla till Kloka Anna och hur kan dessa förstås i förhållande till övrig folkminnesforskning och folkloristik?
Metod och material
Folkminnesuppteckningar
I Sverige finns många muntligt traderade folktraditioner och folkminnen i våra
folkminnesarkiv. Särskilt under tidigt 1900-tal med en höjdpunkt på 1920- och 30-talen skapades omfattande samlingar av dessa folkminnesuppteckningar för att bevara det gamla utdöende bondesamhällets immateriella kulturarv. De arkiv jag främst hämtat mitt material från är Lunds respektive Uppsalas folkminnesarkiv.18 Sammanlagt gäller det 59
folkminnesuppteckningar som jag använt mig av, dessa varierar väldigt i både omfattning och kvalitet men de handlar alla om Kloka Anna på ett eller annat sätt.
Hembygdslitteratur
Innehållet i hembygdslitteraturen är skiftande, både till innehåll och kvalitet. De är dock en användbar källa till lokalhistoria, särskilt till de små människornas historia. Ett vanligt inslag är inventeringar av torp i socknen, skildringar av lokala sägner och levnadsbeskrivningar av speciella personer i trakten.
Jag har valt att titta på hembygdsböcker som getts ut i Kronobergs län då båda verklighetens Kloka Anna levde och verkade i södra Kronoberg.19 Detta har, utöver en värdefull helhetsbild av dåtidens Kronoberg, resulterat i 18 böcker och artiklar som på ett eller annat sätt handlar om Kloka Anna.
Hembygdslitteraturen handlar dock inte om historieskrivning med akademiska mått mätt utan kan snarare användas som källor i sig, vilket jag gjort här. Ett exempel är den tidigare nämnde Thore Brogårdhs Folktro, kloka gummor och gubbar, där uppgifterna till största delen är hämtade ur samtal eller intervjuer.20 Det är alltså en form av muntlig historieskrivning, men samtidigt, i och med formen det skrivs i och hur källorna anges, stämmer de överens med hur de arkiverade folkminnesuppteckningarna ser ut och fungerar. Jag behandlar därför den här sortens tryckta källor utifrån samma premisser som de otryckta folkminnesuppteckningarna.
18 Nordiska museets arkiv har också en mängd folkminnesuppteckningar från hela landet, men med anledning av coronapandemins restriktioner har jag själv inte kunnat gå igenom vad som finns på plats. Däremot har jag, via andra texters referenslistor och med hjälp av forskningsarkivarier på plats, kunnat få tag i en enskild omfattande uppteckning som handlar om Kloka Anna.
19 Det är troligt att artiklar som rör Kloka Anna kan hittas även i angränsande områden men av tidsskäl har denna ytterligare hembygdsboksgenomsökning inte kunnat genomföras.
Kyrkböcker
Under 1800-talet förde kyrkan noggranna anteckningar om socknens invånare. Dessa kyrkböcker innehåller födelsedatum, dödsdatum, inflyttningar, utflyttningar, giftermål och husförhörsresultat. Har man tur finns det även diverse anteckningar om dödsorsaker,
sockenbornas förehavanden och rykten om desamma i marginalerna. Kyrkböcker har således varit en viktig källa för mig för att kunna reda ut hur kloka Anna utanför sägen och
folkminnesuppteckningarna faktiskt levde, var hon levde och hur hennes familjeförhållanden såg ut. Även kyrkböcker har givetvis källkritiska problem, sockenpräster var sällan särskilt objektiva och även de kunde förstås ha fel i hur saker och ting låg till, även med de bästa intentioner. Men kyrkböckerna erbjuder information som inte går att få på annat håll och oftast är det en någorlunda korrekt sådan.
Metod
Jag har gjort en kvalitativ innehållsanalys av folkminnesuppteckningar och
hembygdslitteratur. Genom denna metod har jag analyserat texterna, vad de innehåller samt hur de formuleras.21 Samtliga uppteckningar har jag fört in i index för att på ett strukturerat
sätt kunnat se och analysera olika mönster och narrativ. Dessa har jag sedan jämfört, både sinsemellan och gentemot kyrkböckernas uppgifter, samt satt dem i relation till de
nedanstående teoretiska perspektiven och den tidigare forskningen.
Teori
Muntlig historia
Historieämnet har traditionellt främst behandlat skriftliga källor, men synen på källor har breddats avsevärt. Muntliga källor är inte i sig sämre eller mindre trovärdiga än skriftliga, men det finns utmaningar. Exempelvis krävs källkritik anpassad till hur muntligt berättande fungerar. En muntlig berättelse skiftar över tid på ett annat sätt än en skriftlig. När den muntliga berättelsen förmedlas och återberättas av olika traditionsbärare över tid sker oundvikligen skiftningar och förändringar.22
Även ett egenupplevt minne kan förändras och färgas över tid. Det mänskliga minnet påverkas avsevärt av om de händelser man varit med om bekräftas av omgivningen eller ej. Det kan till exempel handla om ifall händelsen stämmer överens med samhällets normer och kollektiva världsbild, om den stämmer med personliga förväntningar eller om andra
människor runt om bekräftar eller återberättar händelsen. Ett minne som inte bekräftas kan blekna bort efter hand medan ett som bekräftas stärks och utvecklas med tiden.23
Historikern och antropologen Jan Vansina tar i boken Oral Tradition as History upp
skillnaden mellan muntlig tradition och muntlig historia. Enligt honom består muntlig historia av återberättade självupplevda minnen. Muntlig tradition är berättelser, traditioner, narrativ och myter som muntligt traderats mellan minst ett par generationer. Det har då blivit just en tradition och berättelserna tar därför vissa nya former och följer särskilda mönster.24 Det material jag arbetar med är både muntlig historia och muntlig tradition, vissa sagespersoner för vidare berättelser som de hört av diffusa vittnen eller äldre släktingar, det vill säga de är delar i en muntlig tradition. Vissa uppteckningar innehåller dock sagespersoners
självupplevda vittnesmål och hör till Vansinas kategori muntlig historia.
Materialet jag använder är nedskrivet, även om det är hämtat från en muntlig tradition och från muntliga berättelser. Vissa uppteckningar är transkriberade så nära den muntliga
berättelsen som möjligt, med dialektord och språkmelodi intakt. De flesta är dock nedskrivna från minnet av intervjuer eller utifrån renskrivna anteckningar. Det är inte heller alltid tydligt vem som är upptecknare och vem som är sagesperson. Jag får alltså räkna med att större delen
22 Abrams, 2016; Schön, 2008, s. 8-9, 16-17.
23 Abrams, 2016, s. 23, 79-90, 95-99; Dunaway & Baum (red.), 1996; Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980; Schön, 1997; Schön, 2008, s. 16-27; Vansina, 1985, s. 5-6.
av materialet fått gå genom flera filter av tolkning innan budskapet kan behandlas av mig. Det här problemet tar historikern Lynn Abrams upp i sin bok Oral history theory. Det sker alltid en förändring när en berättelse skrivs ner, även om orden är exakt återgivna så är det omöjligt att behålla samtliga betoningar, kroppsspråk, kontext och så vidare. Detta går inte att komma ifrån helt, hur uppteckningar eller intervjuer än görs. Förståelsen för detta är också en del i muntlig historieskrivning, till skillnad från rent skriftliga källor är man medveten om berättelsers skiftande och föränderliga tendens över tid och rum. Inget budskap eller berättande är exakt detsamma varje gång det berättas.25
Den kulturella miljö som mina forskningsobjekt rörde sig i var i stort sett en muntlig kultur.26 De flesta var hjälpligt läs och skrivkunniga, men trots det var det muntligt de flesta levde sina liv. Och det är muntligt som berättelserna om mina forskningsobjekt traderats. Genom att använda de teoretiska perspektiv som finns inom den muntliga historieskrivningens område kan jag som historiker därför närma mig de berättelser som återges i folkminnesmaterialet på ett sätt som gör dem så stor rättvisa som möjligt.
Vissa muntliga kulturer har kunnat bevara muntlig historia genom långa tidsperioder, vilket historikern Hans Hägerdal har diskuterat. Han visar hur dessa historieåtergivelser kan vara jämförbara i kvalitet och innehåll med de skriftliga källor som finns kvar från samma tid. Dock är det ofta nödvändigt att använda flera av dessa muntliga källor för att få en
helhetsbild. Om det dessutom finns skriftliga källor att jämföra med kan bilden bli än mer användbar.27 Den muntliga tradition jag tittar på är inte del i ett medvetet muntligt bevarande av historiska skeenden. Däremot kan de gemensamt åskådliggöra mönster och sannolika skeenden om de läses tillsammans som en diskursiv helhet snarare än enskilda i sig mer eller mindre sannolika berättelser. Då jag dessutom har kyrkböcker att sätta i förhållande till dessa muntliga källor blir bilden än mer tydlig. Växelverkan mellan kyrkornas noteringar och folkets muntliga berättartradition skapar en helhetsbild som kan visa en mer rättvis bild av dåtiden än vad vare sig det ena eller det andra skulle göra i sig.
En upplevd verklighet och ett gemensamt kollektivt minne kan dessutom ha en minst lika viktig funktion som den “sanna“ verkligheten. Eller för att parafrasera historikern och folkloristen Richard Dorson; den historiskt falska händelsen kan vara psykologiskt sann. De
25 Abrams, 2016, s. 9-13. 26 Schön, 2008, s. 13.
muntliga berättelserna skapar en variation av sanningar, det är i mångfalden av dessa sanningar som man kan nå helheten.28
Folkminnen och sägenkategorier
Hur folkminnestradering i allmänhet och sägentradering i synnerhet går till har flera forskare skrivit om. Det finns många olika folkloristiska genrer som återfinns i
folkminnesuppteckningarna, de mest relevanta här är; sägen och memorat.
Ebbe Schön beskriver sägner som relativt korta historier - ofta består de bara av en enda
episod - som man berättar med anspråk på att bli trodd. Trots de märkliga händelser som gärna skildras är tonen oftast realistisk.29 Sägner handlar vanligtvis om för publiken välkända
personer och miljön som skildras är ofta den i hemtrakten. Dessa berättelser liknar gärna i sättet de berättas på en skildring av något som verkligen skett och det är inte alltid lätt att skilja en sägen från mer pålitlig information.30
Memorat är en redogörelse för en övernaturlig upplevelse som berättaren själv eller en nära bekant har eller påstår sig ha upplevt. De är sällan särskilt berättartekniskt uppbyggda som sägnerna, de ska helt enkelt återge egenupplevda händelser. Dock kan man se att även memoraten innehåller sägenstoff och vandringsmotiv, då berättaren mer eller mindre
omedvetet fyller på med sådant hen hört i berättartraditionen. Ofta är det svårt att dra en gräns mellan sägen och memorat i praktiken. Dessutom kan memorat utvecklas till att bli en sägen och komma att ingå i en muntlig tradition, om innehållet förs vidare av andra traditionsbärare, som inte själva upplevt det som berättas.31 Dessa genrer går således ofta in i varandra och är inte alltid lätta att känna igen. Det är heller inte den viktigaste poängen här att reda ut vilken genre olika uppteckningar hamnar inom. De hänger dock samman med den muntliga
historietraditionens teorier om minne och muntlig tradering av historia och är användbara för att förstå hur den muntliga traderingen om och kring Kloka Anna gick till.
28 Danielson, I: Dunaway & Baum (red.), 1996, s. 195; Dorson, I:Dunaway & Baum (red.), 1996, s. 190-191; Montell, I: Dunaway & Baum (red.), 1996, s. 183.
29 Schön, 2008, s. 7.
30 Schön, 2008, s.7; Carl-Vilhelm von Sydow har argumenterat för varför denna genre som vanligtvis kallas just sägen bör ges benämningen fabulat, detta för att ytterligare snäva in och smalna av de folkloristiska begreppen. För denna uppsats syfte och för att undvika begreppsförvirring kommer jag dock även fortsättningsvis använda termen sägen. (von Sydow, I: Rooth (red.), 1978, s. 67-68).
Sägner har ofta en fast grundstomme av återkommande sägenmotiv, men detaljer, namn och omständigheter kring denna stomme kan variera mycket.32 Bengt af Klintberg har i boken The
Types of the Swedish Folk Legend kartlagt en mängd olika sägentyper som förekommer i den
muntliga folktraditionen i Sverige.33 Flera av dessa sägentyper återkommer om Kloka Anna, som stöd för att tydligare kunna diskutera sägenmotiv som förekommer kommer jag använda mig av Klintbergs sägenkategorisering. Även folkminnesforskaren Waldemar Liungman har med flera, men inte alla, av de återkommande sägentyperna i sin omfattande bokserie Sveriges
sägner.34
32 Schön, 2008, s.7-9, 16-17; Schön, 1997. 33 Klintberg, 2010.
Empirisk undersökning och analys
I folkminnesuppteckningarna kopplas flera olika platser till Kloka Anna. Dessa går att dela in i två huvudkategorier, utifrån vilka jag kunnat närma mig de verkliga historiska kvinnor som gömmer sig bakom de muntligt traderade berättelserna, sägnerna och memoraten.
Kloka Annas liv och leverne – Anna Johansdotter 1797-1860
De platser som i folkminnesuppteckningarna kopplas till denna Kloka Anna är Stenbrohult, Virestad, Göteryd, Pjätteryd, Kölaboda och Osnaköp.35 Av de uppteckningar där tidsperioden förekommer framgår det att hon är född sent 1700-tal och dör 1860 eller däromkring.36 Några nämner hennes verksamma period som klok, vilket genomgående i dessa uppteckningar innebär perioden 1820-1860.37
Enligt kyrkböckerna föds Anna Johansdotter 1797 i Stenbrohult. Som 18-åring flyttar hon till Virestad för att ta tjänst som piga. När Anna gifter sig och får barn under tidigt 1820-tal bor hon med sin familj en period i Hallaryd. Därefter flyttar familjen till Göteryd och bor där på flera olika adresser. 1839 flyttar hon till Kölaboda Östregård, där hon står skriven resten av livet. Samtidigt står hon som ägare till ett torp i Osnaköp, Pjätteryd, från 1840-talet och framåt. Där bor även hennes äldste son, hans fru och barn samt dottern Anna Stina och hennes familj i olika omgångar genom åren. Anna själv är aldrig skriven i torpet i Osnaköp, men utöver att stå som ägare till det så är det även där hon sedan dör, 1860.38 De många och skiftande geografiska uppgifterna i folkminnesuppteckningarna stämmer alltså väl in i det som går att se i kyrkböckerna. Det är ingen tvekan om att det är just denna Anna Johansdotter
35 Anderek, 1954, s.300-301; Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; EU 2703; Johansson, 2005,s.115-117; M 1829; M 3864; M 3865; M 4445; M 4446; M 4724; M 4734; M 4739; M 4786; M 4794; M 4795; M 5717; M 9769; M 12572; M 14605; M 16406; M 20676; Neander, 1966, s.88-89; Nilsson, 1947, s.77-78; Nilsson, 1949, s.36; Ogemark, 2004, s.82; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; ULMA 6137; ULMA 15238; ULMA 18533.
36 Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; EU 2703; M 4739; M 4795; M 12572; M 20676; Nilsson, 1949, s.36; Nilsson, 1991, s.35-40; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109.
37 M 4786; M 4795; M 5717; Neander, 1966, s.88-89; Nilsson, 1991, s.35-40; ULMA 18533.
38 Stenbrohults kyrkoarkiv, SE/VaLA/00346/C/2a (1751-1827), s.238; SE/VaLA/00346/A I/5 (1796-1804), s.70; SE/VaLA/00346/A I/6 (1805-1809), s.96; SE/VaLA/00346/A I/7 (1810-1817), s.21, 436; SE/VaLA/00346/A I/8 (1817-1821), s.88; Virestads kyrkoarkiv, SE/VALA/00422/A I/6 (1815-1820), s.4, 32; Hallaryds kyrkoarkiv, SE/VALA/00121/A I/9 (1820-1824), s.93; SE/VALA/00121/A I/10 (1825-1828), s.137; Göteryds kyrkoarkiv, SE/VALA/00116/C/3 (1830-1853), s.241, 291, 355; SE/VALA/00116/A I/8 (1826-1830), s.295;
SE/VALA/00116/A I/10 (1831-1836), s.105, 149, 156; SE/VALA/00116/A I/9 (1831-1836), sida 50;
SE/VALA/00116/A I/11 (1836-1843), s.68; SE/VALA/00116/A I/12 (1836-1843), s.145; SE/VALA/00116/A I/14 (1843-1852), s.136; SE/VALA/00116/A I/16 (1852-1862), s.151; Pjätteryds kyrkoarkiv,
som är den omtalade Kloka Anna i denna trakt, hon benämns dessutom som ”Klok-Anna” i en notering i husförhörslängden.39
Kloka Anna verkar ha haft ett gott rykte.40 Hon sägs på ett par ställen vara “av bondesläkt och föreföll god frisk och intelligent”.41 Andra menar att hennes föräldrar var fattiga torpare.42 Anna sägs ha varit gift två gånger, i vissa källor anges också att hon fick många barn men att få av dem nådde vuxen ålder. Så många som 11 barn skulle hon ha fått i sitt första äktenskap, och en son i det andra.43
Många kunder och hjälpsökande besökte kloka Anna, vilket flera folkminnesuppteckningar nämner. Om det även innebar stora eller ens några inkomster är det dock inte alla som
nämner.44 Vissa antyder till och med att hon hade sin verksamhet utifrån sin goda vilja snarare än att för att tjäna pengar och att hon nekar betalning eller begär väldigt lite.45 Detta behöver dock inte betyda att hon tjänar väldigt dåligt, de många besöken gör det till stora summor sammanlagt ändå.46 Hon var enligt uppgift även väldigt hjälpsam mot behövande och delade
med sig av sina pengar och tillgångar.47 Innan hon började praktisera som klok var hon dock
fattig.48
Den bild av Anna som kyrkböckerna visar är inte samstämmig med folkminnet. Hon kan mycket väl ha varit väl ansedd, det säger kyrkböckerna inget om. Men hon ser inte ut att ha tillhört någon bondesläkt eller komma från en av samtiden respektabel bakgrund. Anna Johansdotter var nämligen oäkta dotter till den fattiga pigan Elin Nilsdotter. Ingen fader nämns alls. Anna lever ihop med sin mor de första 18 åren av sitt liv och får då bo på de ställen där mamman arbetar som mjölkpiga.49 När Anna flyttat hemifrån arbetar hon själv som piga tills hon gifter sig med torparen Magnus Andersson. De flyttar många gånger under sitt äktenskap, det är oklart varför, men det måste ha varit ett förhållandevis instabilt leverne då
39 Göteryd kyrkoarkiv, SE/VALA/00116/A I/16 (1852-1862), s.151. 40 Anderek, 1958, s.269-278; EU 2703; M 4786.
41 M 4786, EU 2703. 42 Anderek, 1958, s.269-278.
43 Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 16406; Stenbrohults historia, 1956.
44 Anderek, 1958, s.269-278; M 3865; M 4786; M 4794; M 4795; M 5717; M 12572; M 14605; M 16406; M 20676; ULMA 15238.
45 Anderek, 1954, s.300-301; Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 4739; M 5717; M 16406; Nilsson, 1991, s.35-40; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; ULMA 18533.
46 Anderek, 1958, s.269-278; EU 2703; M 4786.
47 Anderek, 1954, s.300-301; Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 4786; M 14605; M 16406. 48 M 9769.
de ofta flyttar årligen. De får tillsammans fem barn varav tre dör under barndomen. Anna blir änka år 1837, hon är då 40 år och har två barn att ta hand om, den äldste 19 och den yngsta 10 år.50
1839 gifter Anna om sig, den här gången med en 19 år yngre man. De flyttar in i hans föräldrahem där hon sedan står skriven resten av livet. De får tillsammans en son år 1840. Anna är då 43 år, maken är 24 år och sonen föds 6 månader efter vigseln. Enligt flera källor i folkminnesuppteckningarna verkar hon inte ha bott samman med sin unge make någon längre tid. I kyrkböckerna syns dock inte detta då hon står skriven i makens gård hela tiden. Det som däremot vittnar om att övriga vittnesmål kan vara korrekta är att hon inte dör i Göteryd utan i det ovan nämnda torpet i Pjätteryd. Anna Johansdotter dör 1860, 63 år gammal.51
Kloka Annas liv och leverne – Johanna Jönsdotter 1838-1899
I folkminnet finns en Kloka Anna som hör hemma i Skatelövs socken. Framförallt gäller det området runt Ströby och Olofstorp, eller som ett särskilt detaljerat vittnesmål uttrycker det:
"Bortom Grimslöfs myrar och vid kanten av Oxhagarna, den halvmila skog, som var allmänning för byns betande boskap, der bodde “Kloka Anna”, traktens orakel och ofta anlitade spåkvinna.”.52 De platsbenämningar som jag tolkar som tillhörande samma Anna är
Ströby, Olofstorp, "Nära Gottåsa", Skatelöv, Vislandatrakten, Huseby, Västra Torsås och Grimslöv.53
Inom detta område förekommer olika varianter av hennes namn. Ibland framgår det att hon hette Johanna men kallades kloka Anna på grund av en äldre klok kvinna som kallades just Kloka Anna. Namnet hängde därför kvar och fastnar även på denna yngre Kloka Anna, av gammal vana mer eller mindre. Ibland diskuteras den yngre och den äldre i samma
50Virestads kyrkoarkiv, SE/VALA/00422/A I/6 (1815-1820), s.4, 32; Hallaryds kyrkoarkiv, SE/VALA/00121/A
I/9 (1820-1824), s, 93; SE/VALA/00121/A I/10 (1825-1828), s.137; Göteryds kyrkoarkiv, SE/VALA/00116/C/3 (1830-1853), s.241, 291; SE/VALA/00116/A I/8 (1826-1830), s.295; SE/VALA/00116/A I/10 (1831-1836), s.105, 149, 156; SE/VALA/00116/A I/9 (1831-1836), s.50; SE/VALA/00116/A I/11 (1836-1843), s.68. 51 Göteryds kyrkoarkiv, SE/VALA/00116/C/3 (1830-1853), s.355; SE/VALA/00116/A I/8 (1826-1830), s.295; SE/VALA/00116/A I/10 (1831-1836), s. 105, 149, 156; SE/VALA/00116/A I/9 (1831-1836), s. 50;
SE/VALA/00116/A I/11 (1836-1843), s. 68; SE/VALA/00116/A I/12 (1836-1843), s. 145; SE/VALA/00116/A I/14 (1843-1852), s. 136; SE/VALA/00116/A I/16 (1852-1862), sida 151; Pjätteryds kyrkoarkiv,
SE/VALA/00297/A I/9 (1841-1846), s. 218, 228; SE/VALA/00297/A I/10 (1846-1851), s. 229,240; SE/VALA/00297/A I/11 (1851-1855), s.277; SE/VALA/00297/A I/13 (1855-1861), s. 307, 308, 452; SE/VALA/00297/A I/15 (1862-1868), s. 315,316; SE/VALA/00297/A I/17 (1868-1878), s.328,329. 52 M 7820.
uppteckning. Ibland nämns bara Kloka Johanna. Ibland bara Kloka Anna. Detta gäller även bland de uppteckningar där vittnesmålet kommer från sagespersonen själv, vilket tyder på att det var ett vedertaget tillnamn och inte enbart hämtat från de mer sägenartade berättelserna.54 Kloka Anna i denna trakt hette egentligen Johanna Jönsdotter, född 1838 i Västra Torsås. Hon bodde från 1863 fram till sin död i Skatelöv tillsammans med sin familj. Torpet de bodde i, Eneholma, låg ungefär mellan Olofstorp och Ströby, i närheten av Grimslövs by. I
husförhörslängden står "spåqvinna" noterat bredvid hennes namn.55 Även andra detaljer stämmer med vad som sägs i folkminnesuppteckningarna, som att hennes ena dotter född 1876 hette Martina. En muntlig sagesperson, född 1875, gick i samma klass som Martina och minns Johanna därfrån.56 Det mesta tyder alltså på att det är just denna Johanna Jönsdotter som är en av folkminnesuppteckningarnas Kloka Anna.
De flesta uppgifter hämtade från folkminnet nämner en verksamhetsperiod under sent 1800-tal. Några är förhållandevis tydliga kring hennes levnad och hävdar att hon föddes 1840 och dog 1900.57 I en uppteckning står att hon dog först 1920.58 Flera uppteckningar menar att det
fanns både en äldre och en yngre Kloka Anna. En uppteckning menar att Kloka Anna den äldre skulle varit aktiv på 1830-talet och att den yngre dog 1890.59
Johanna Jönsdotter föddes enligt kyrkböckerna år 1838 och dog 1899.60 Att hon var verksam under sent 1800-tal är troligt. Hon kan inte ha varit verksam på 1830-talet. Då var däremot Anna Johansdotter aktiv som klok. Här kan finns en trolig koppling de två emellan, vilket jag återkommer till längre fram.
Johanna kom, enligt folkminnesuppteckningarna, inte från några välbärgade förhållanden. Hon beskrevs vara klädd som “andra fattiga allmogekvinnor” och torpet hon bodde i med sin
54 Andersson, 1949, s.40-41; Blomfeldt, 1956, s. s.147-178; Lagerqvist, 1997, s.54-55; M 2880; M 4721; M 4726; M 4730; M 4740; M 4744; M 4795; M 6566; M 6765; M 7820; M 8131; M 10783; M 19561; Nilsson, 1947, s.77-78; Nilsson, 1979, s.12; ULMA 2411:4; ULMA 2634:7; ULMA 3248:2; ULMA 4710; ULMA 4712; ULMA 15536; ULMA 18535.
55 Skatelövs kyrkoarkiv, SE/VALA/00329/F/1 (1895-1914), s.19; SE/VALA/00329/A I/11 (1861-1865), s.169; SE/VALA/00329/A I/13 (1866-1871), s.149; SE/VALA/00329/A I/15 (1871-1880), s.134; SE/VALA/00329/A I/17 (1880-1885), s.132; SE/VALA/00329/A I/19 (1886-1891), s.150; SE/VALA/00329/A I/21 (1891-1895), s.150; SE/VALA/00329/A II a/1 (1896-1904), s.150; Västra Torsås kyrkoarkiv, SE/VALA/00453/A I/5 (1832-1839), s.306; SE/VALA/00453/A I/6 (1840-1847), s. 548; SE/VALA/00453/A I/7 (1848-1858), s.562; SE/VALA/00453/A I/8 (1858-1862), s.599.
56 Skatelövs kyrkoarkiv, SE/VALA/00329/A I/15 (1871-1880), s.134; ULMA 18535. 57 Andersson, 1949, s.40-41; Blom, 2003, s.60-64; M 4721; Nilsson, 1979, s.12. 58 M 6566.
59 ULMA 2634:7.
familj låg avlägset från byn, bortom myrar och i kanten av en allmänning som användes till betesmark.61 Familjen var stor med många barn, Johanna ska vid ett tillfälle ha påpekat inför sockenstämman hurfattig hon var och hur många barn hon behövde försörja med sin
praktik.62 De många barnen fick hon tillsammans med sin make, Johan Bengtsson, torpare tillika sockenskomakare.63 Johannas verksamhet som klok ska ha varit känd i vida trakter och hennes kunder kom från hela landet.64 Betalningen per besök ska ha varit 25 öre.65 Enligt vissa tjänar hon bra som klok, både i natura och pengar.66
Kyrkböckerna bekräftar Johannas fattiga ursprung. Hon föddes i en fattig torparfamilj i Västra Torsås socken. På ett ställe i husförhörslängden står det noterat "utfattig" bredvid pappan. Johannas syskon flyttar ut och in i hemmet, förmodligen mellan tjänsteställen och föräldrarnas torp. Hennes ena syster bor kvar länge men har med sig sina två oäkta barn i
föräldrahemmet.67 Johanna gifter sig 1859 med sockenskomakaren Johan Bengtsson och de
bor ett tag kvar med Johannas familj i torpet. De får två barn i detta boende. Därefter flyttar de till eget torp i Skatelöv. Totalt får de 11 barn, några av dem blir inte vuxna. Johanna bor kvar i det lilla torpet resten av sitt liv.68 Uppgifterna från kyrkböckerna talar alltså i Johanna
Jönsdotters fall inte emot de uppgifter som finns i folkminnesuppteckningarna.
Kloka Anna som sägengestalt
Kloka Anna är en del i en muntligt traderad berättartradition full av överlappande sägenmotiv, trots att det är två olika kvinnor och deras levnad som den historiska kärnan består av. Det syns ingen större skillnad på berättelserna kring de olika kvinnorna när det gäller denna aspekt av Kloka Anna, och jag kommer därför diskutera dem som en helhet. På de ställen där en skillnad syns, diskuterar jag detta.
61 M 7820; ULMA 18535.
62 Detta ska ha skett när socknen ville förbjuda hennes praktik (M 4721). Jag har inte, under rådande pandemi, kunnat få tag i sockenstämmoprotokollen då de endast finns tillgängliga i läsesal i Vadstena.
63 M 4721; M 10783; ULMA 18535.
64 Andersson, 1949, s.40-41; Lagerqvist, 1997, s.54-55; M 4721; Nilsson, 1979, s.12. 65 M 4721.
66 M 4740; M 7820; ULMA 18535.
67 Västra Torsås kyrkoarkiv, SE/VALA/00453/A I/5 (1832-1839), s.306; SE/VALA/00453/A I/6 (1840-1847), s.548; SE/VALA/00453/A I/7 (1848-1858), s.562; SE/VALA/00453/A I/8 (1858-1862), s.599.
Hur blev Anna klok?
Den vanligaste förklaringen till Annas klokskap är att den kommer från en vitorm.69 Hur detta
gick till finns det flera varianter av. En av huvudberättelserna här är att hon drack av spad från en kokad vitorm, antingen som hon själv kokat med avsikt att bli klok eller, vilket är allra vanligast, att hon tjuvsmakade eller råkade smaka när hennes mamma kokade en vitorm. Ett vanligt motiv i denna berättelse är att Annas klokskap visas genom att hon kan berätta vilken färg kalven har som kon strax ska föda, modern förstår då att hon druckit av spadet.70
Varianten med kalven återkommer även i berättelserna om andra kloka, exempelvis finns den med bland Liungmans dokumenterade sägenmotiv.71
Den andra vitormsvarianten är att Anna fann en vitorm när hon plockade bär i skogen, ofta med sin mamma eller med en väninna. Vitormen ringlade över bären eller lade sig i korgen och Anna åt sedan bären och blev klok. I ett par uppteckningar är det mamman som uppmanar henne att äta bären. En annan variant är att hon själv stryker ormen över ryggen och slickar på fingret efteråt.72
Klokskap kunde förvärvas på många olika sätt enligt folktron, att få det från särskilda djur var bara ett av dessa sätt. Just vitorm är vanligt förekommande.73 Bengt af Klintberg har noterat båda dessa vitormsvarianter som sägentyper i sin kategorisering av sägenmotiv. Den första har hos honom beteckningen M2 och ska finnas i hela Sverige. Den andra, M3, har han bara kopplat till Småland och Västergötland.74
Ett annat sätt att bli klok som tillskrivs Kloka Anna är olika former av övernaturliga eller oförklarliga upplevelser. Dessa återkommer flera gånger men de är inte lika samstämmiga som de som handlar om vitormen. Exempel på övernaturliga skeenden är att hon i drömmar tagit emot meddelanden eller syner, att hon använt magiska medel som dödingben och att hon mött och haft samröre med andra med övernaturliga förmågor eller som i sig varit
69 Exakt vad en vitorm är är inte helt solklart, vissa nämner bara att det är ett mytologiskt djur som hör till lindormar och andra liknande väsens släkte. Men det kan också tänkas vara en albinoorm. Se exempelvis Tillhagen, 1977, s.60-61 eller Hyltén-Cavallius, 1863, s. 330.
70 Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 1820; M 1829; M 4730; M 4734; M 4795; ULMA 2411:4; ULMA 2634:7; M 4739; M 4740; M 4786; M 6342; M 10783; Neander, 1966, s.88-89; ULMA 18629; Vikstrand, 1898.
71 Liungman, 1962, s.271-272.
72 Anderek, 1954, s.300-301; Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 4721; M 4739; M 4794; M 5717; M 16406; Nilsson, 1991, s.35-40; ULMA 18533.
73 Hyltén-Cavallius, 1863, s. 330, 388-391; Klintberg, I: Klintberg(red.), 1980, s. 30, 48-49; Liungman, 1962, s.271-272; Schlecker, 2002, s.7; Tillhagen, 1977, s.60-61.
övernaturliga väsen som skulle överfört förmågorna till henne. Det berättas även att hon skulle fötts på en söndag.75
Alla dessa motiv återfinns i folktron.76 Att födas på en söndag eller en torsdag ansågs göra en mer mottaglig för kontakter med övernaturliga ting av olika slag. Att klokskapen förs över via möten med väsen gäller även för Hejnumkärringen, särskilt den äldsta av hennes omnämnda släktingar, Brita Biörns. När hon ska förklara inför rätten vad hon fått sin klokskap ifrån berättar hon om ett tillfälle då hon ska ha tagits av de små under jorden, en sorts vätteväsen, och där hade hon vistats en tid. Efter den händelsen hade hon förmåga att bota och att veta mer än andra. Jan-Inge Wall diskuterar hur en sådan uppfattning kunde uppfattas som rimlig. Dels beror detta på tidens förtrollade världsbild, uppfattningen om att det fanns vättar och att dessa hade övernaturlig kunskap och att de var särskilt kopplade till sjukdom var vedertagen. Wall, såväl som Klintberg, diskuterar hur det kunde varit fråga om feberdrömmar som tolkats som verkliga möten med de underjordiska. Wall är dock inte helt överens med Klintbergs syn på att Brita Biörns själv skulle ha trott på det hon påstod sig ha upplevt. En annan tolkning som Wall gör är att berättelsen om att bli tagen under jorden var en del i att skydda andra kloka som kunskapen traderats från. Brita Biörns stod inför rätta och kom också att dömas. I hennes samtid var trolldom förbjudet i lag. Genom att förlägga klokskapstraderingen till ett väsen slapp hon avslöja sina mänskliga läromästare.77 Det är inte otänkbart att det var just så. Men i Kloka Annas fall var inte lagstiftningen samma, trolldom var inte längre olagligt. Det finns ingen sådan anledning för henne att berätta om vitormar och tradering via möten med väsen. Men inom folktron stannar den här sortens sägner kvar, vilket inte minst Klintbergs kartläggning av sägenmotiv visar. Att klokskapen kopplades till övernaturliga möten kunde kanske ha en viss skyddande funktion från början, men omvandlades sedan till återkommande sägenmotiv i den muntliga traditionen. Att koppla den egna klokskapen till äldre, vedertagna sägenmotiv och till folktrons föreställningar skapade också ytterligare trovärdighet för den kloke.78
Några få uppteckningar nämner att Kloka Anna övat flitigt och läst sig till, åtminstone delar av, klokskapen och botandekonsten.79 Detta är ett troligt scenario, det fanns läkarböcker och andra böcker att läsa i. Eftersom så många olika botemetoder som tillskrivs Kloka Anna måste
75 Anderek, 1958, s.269-278; EU 2703; M 211; M 1914; M 3865; M 4786; M 4795; M 9769; ULMA, 2411:4; ULMA 2634:7
76 Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980; Schlecker, 2002, s. 7-9; Tillhagen, 1977, s.56-62. 77 Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980; Wall, 1989, s.126-168.
de ha hämtats någonstans ifrån. Utöver att lära av en annan med kunskap i ämnet och anamma folktrons föreställningar, är egen läsning ett rimligt tillvägagångssätt för att skaffa sig
kunskap. Att många kloka faktiskt gjorde på detta sätt nämns även i annan forskning om kloka och folklig läkekonst.80
Vilka förmågor ingick i Annas klokskap?
Eftersom Anna “visste mer än andra” behövde hon inte alltid fråga eller ställa en diagnos med någon särskild metod, ofta visste hon ärendet redan innan kunden berättade om det. Detta illustreras på olika sätt i folkminnesuppteckningarnas narrativ. Det berättas att hon kan se in i framtiden, ge råd eller berätta detaljer om kunden som hon inte kunnat känna till på annat sätt. Ett återkommande narrativ är att hon låter kunden i fråga gå före i kön, trots oerhört många hjälpsökande, eftersom hon vet att just den kunden har extra ont eller extra bråttom på något sätt.81 Just detta sätt att illustrera den klokes förmåga sker liksom lite i förbigående,
klokskapen och kunskapen bevisas men på ett enkelt och självklart sätt. Detta bevisningsnarrativ återkommer ofta om kloka.82
Trots Kloka Annas förmåga att veta sådant som andra inte visste, använde hon enligt vissa uppteckningar särskilda metoder för att ställa diagnos. Den vanligast förekommande är att hon ska ha kunnat ställa diagnos och ibland också bota genom att den hjälpsökande tar med ett plagg från den sjuke, gärna ett strumpeband eller linnetyg som den sjuke sovit i. Ibland räcker det med plagget i sig, men ibland mäter hon eller knyter knutar på det, både som diagnostik och som bot i sig.83 Denna form av diagnostik förekommer ofta i folklig läkekonst. Att kunna diagnosticera och bota på avstånd via enbart ett plagg som tillhör den sjuke ter sig inte helt logiskt, men detta är en del i dåtidens syn på sjukdom som något immateriellt och diffust. Något som hörde det övernaturliga till snarare än att vara rent fysiologiskt.84 Denna metod
omtalades ofta i samband med Hejnumkärringen på Gotland.85
80 Klintberg, 1965; Tillhagen, 1977, s. 51-55.
81 Anderek, 1958, s.269-278; Blom, 2003, s.60-64; Brogårdh, 1985, s.80-88; Lagerqvist, 1997, s.54-55; M 211; M 466; M 467; M 1369; M 2513; M 4712; M 4721; M 4730; M 4740; M 4749; M 4786, M 4795; M 6566; M 7820; M 16406; Neander, 1966, s.88-89; Nilsson, 1947, s.77-78; Nilsson, 1991, s.35-40; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; ULMA 2411:4; ULMA 4712; ULMA 6137; ULMA 15238; ULMA 18629.
82 Brogårdh, 1985; Klintberg, I: Klintberg(red.), 1980, s.9-10.
83 Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; EU 2703; M 1829; M 2446; M 2513; M 4721; M 4726; M 5717; M 6566; M 8056; M 8131; M 14605; M 16406; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; ULMA 2411:4; ULMA 3248:2; ULMA 4710; ULMA 4712; ULMA 6137.
84 Hyltén-Cavallius, 1863, s. 398-410; Klintberg, 1965; Tillhagen, 1977, s.17-26, 96-128; Wall, 1989, s.44, 93; Östling, 2002, s.50-109.
Bland Kloka Annas metoder och ordinerade botemedel ingår också klassiska magiska nummer, symboler och ritualer. Exempelvis talet 9, att ett visst antal knutar knyts, uttalande av särskilda ord eller formler samt att göra ritualer under tystnad och vid särskilda tidpunkter. Dessa typiskt folktroförknippade detaljer kombineras på olika sätt och blandas ibland upp med mer jordnära metoder som salvor och andra botemedel.86 Blandning av metoder och läkemedel som rent medicinskt kunde fungera blandat med magiska metoder var vanligt. Många gånger kunde metoden i sig vara hjälpsam, vissa naturläkemedel har ju en bevisad medicinsk effekt och användes även av de kloka. Genom den tyngd och tilltro som fanns laddade även i de tillhörande orden och ritualerna kring metoderna kunde inställningen hos den hjälpsökande påverkas och en viss placeboeffekt uppnås. De kloka var ofta duktiga på att anspela på tidens folktro och på människors psykologi. Detta betydde dock inte att de kloka lurades. De var själva barn av sin tid och hade säkert ofta tilltro till de ritualer och magiska detaljer de använde sig av.87
Jan-Inge Wall har visat hur folktrons vedertagna sanningar, som till exempel olika
trolldomsritualer, smyger in i det egna medvetandet och förankras där och sedan fungerar som en referensram och återkommer i det egna berättandet och det egna livsnarrativet. Det kan dels handla om egna berättelser i allmänhet men det gäller också för bekännelser i förhör där svaren från de anklagade anpassats utifrån förankrad folktro.88 Även Ebbe Schön har i flera texter diskuterat hur folktrons föreställningar mer eller mindre medvetet görs till människors egna föreställningar och egna upplevelser. Det gäller alltså inte bara de klokas uppfattning om sin egen klokskap utan också hur de som bevittnade de klokas förmågor formades av allmänt vedertagen folktro. En upplevelse som från början hade varit oklar slipades och placerades med tiden in i narrativet. På samma sätt kunde en upplevelse som egentligen kanske inte var så speciell tolkas in i den magiska verklighetsuppfattningen genom senare upplevelser och tolkningar likväl som föregående förväntningar.89 Detta diskuteras också inom muntlig historieteori där bland annat Lynn Abrams tar upp hur våra förväntningar och vår världsbild
86 Anderek, 1958, s.269-278; Blomfeldt, 1956, s.147-178; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 4726; M 4739; M 4795; M 5717; M 8056; M 2572; M 14605; Nilsson, 1947, s.77-78; ULMA 2411:4; ULMA 4712; ULMA 6137; ULMA 18533; Nilsson, 1991, s.35-40; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; EU 2703; Schön, 1991, s.142-164.
87 Hyltén-Cavallius, 1863, s. 388-427; Klintberg, 1965; Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980; Klintberg, 2020; Liungman, 1967, s. 166-171; Schlecker, 2002, s. 6-9; Schön, 1991, s.73-82, 140-146; Schön, 2008, s.16-27; Tillhagen, 1977, s. 35-45, 63-75, 88-92, 96-128; Wall, 1989, s. 54-56, 93; Östling, 2002, s.93-96.
88 Wall, 1989, 82-90.
skapar upplevelser och minnen som i varierande grad kan stämma överens med verkliga händelser.90
Kloka Anna kunde bota allt möjligt, sades det.91 En sjukdomsvariant som ofta nämns är lyte av olika slag. Vad ett lyte var och vad det ansågs bero på varierade stort. Exempelvis hade en av hennes patienter lyte i form av ett utslag som inte ville läka efter att hans mor fått smält vatten från ett kyrktak i huvudet medan hon var havande.92 Det som modern var med om under sin graviditet kunde påverka fostret i väldigt hög utsträckning, trodde man. Detta innebar att havande mödrar hade en stor uppsättning förhållningsregler för att inte orsaka framtida sjukdom eller lyte hos barnet.93 Skrikaresjuka och djurlyte av olika slag berodde till exempel på att modern blivit skrämd under graviditeten eller att hon närvarat vid slakt. Hur Kloka Anna gjorde för att bota dessa lyten varierade på vilket sorts lyte det var frågan om. Exempelvis skulle lytet som härstammade från kyrktakssmältvatten botas genom att samla in just sådant och smörja på den drabbade kroppsdelen.94
Carl-Herman Tillhagen diskuterar ingående olika metoder som användes inom den folkliga läkekonsten, där fanns bland annat tanken om att lika botar lika. Det ingår i ett sorts magiskt tänkande där man kopplar särskilda egenskaper till omgivande saker och företeelser beroende på hur de, utifrån tidens tankegångar, passade in. Här kan man se hur tankarna kring magi och läkekonst stämmer överens med den förtrollade världsbild som fanns kvar i bondesamhället långt in på 1800-talet.95 Flera forskare har diskuterat trolldom och uppfattning om detta i tidigmoderna samhällen. Men det finns starka samband även in på 1800-talet, vilket vi dels kan se i berättelserna om Kloka Anna och hennes förmågor men som också bekräftas av exempelvis Per-Anders Östlings och andra etnologers forskning. Den föreställningen, om en förtrollad verklighet och synen på trolldom och vad vi idag skulle beteckna övernaturliga fenomen och väsen, var djupt förankrad och traditioner inom dessa föreställningsvärldar höll i sig genom århundraden.96
90 Abrams, 2016, 79-85.
91 Med vissa undantag, svartstarr kunde hon till exempel inte bota (Anderek, 1958, s.269-278). 92 M 4726.
93 Hyltén-Cavallius, 1863, s. 371-372; Tillhagen, 1977, s.20-28, 33-35.
94 Brogårdh, 1985, s.80-88; EU 2703; M 4710; M 4721; M 4726; M 4739; M 19561; Nilsson, 1991, s.35-40; ULMA 4712.
95 Bohlin, 2018, s.51-57; Hyltén-Cavallius, 1863, s. 398-427; Klintberg, 1965; Liungman, 1967, s. 170-171; Schlecker, 2002; Schön, 1991, s.73-82, 88-91, 142; Tillhagen, 1977, s. 96-128.
Många hjälpsökande hade problem med sina djur på olika sätt. En berättelse som förekommer i olika varianter handlar om hur den hjälpsökande bonden har ett särskilt bås i ladugården där inga djur vill trivas. Kloka Anna råder honom att gräva under båset och ta bort det som ligger därunder. Bonden gör så och hittar, oftast, ett nedgrävt dött djur. När bonden avlägsnat det döda djuret börjar hans djur trivas i båset igen.97 Även botemedlet mot sjuka djur eller djur som vantrivdes kunde handla om att gräva ner istället för att gräva upp, eller att sätta in särskilda knyten eller till och med levande ormar i tröskeln till ladugården.98 Detta är något som återkommer i folktron i övrigt, framförallt i samband med förgörning orsakad av andra kloka. Det fanns en tanke om att trollkunniga kunde sätta olycka på andra genom att
exempelvis gräva ner knyten med olika trollmedel i, på samma sätt kunde man också skydda sig mot elak magi genom liknande åtgärder.99
En annan förmåga som förknippades med Kloka Anna var att hitta sådant som var försvunnet, en förmåga som förstås hänger samman med hennes allmänna förmåga att veta mer än andra och se sådant som är dolt. Bortsprungna djur, försvunna barn och diverse borttappade prylar kunde hon återfinna åt folk.100 Hon anlitades också för att få fast tjuvar eller andra missdådare
och för att återfå stöldgods.101 Här finns flera exempel på sägentyper. Exempelvis återkommer det flera gånger att den som ber att få veta vem som stulit hans kviga får beskedet att den som han själv stal från i fjol är den skyldige, den hjälpsökande får då skämmas och dessutom bekräftas Annas klokskap ytterligare.102 En annan vanlig berättelse är att den skyldige tvingas avslöja sig själv, exempelvis genom att komma och lämna tillbaka stöldgodset eller genom att hen inte kan komma ur fläcken från brottsplatsen eller att det är just den skyldiga som
kommer först i ett ärende för att låna något.103 Ett par motiv återkommer särskilt ofta i berättelserna om Kloka Anna. Det handlar om en brännvinskagge som blir stulen av människor i närheten men som lämnas åter, en stulen fiskenot som gärningsmannen, på
97 Anderek, 1958, s.269-278; Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 638; M 1914; ULMA 15238.
98 M 3865; M 12572; M 19561.
99 Hyltén-Cavallius, 1863, s.330; Klintberg, I: Klintberg(red.), 1980, s.17, 20; Klintberg, 2020.
100 A.N, 1969, s.214-215; Brogårdh, 1985, s.80-88; EU 2703; M 211; M 1914; M 4721; M 4734; M 4739; M 4740; M 6342; M 7820; M 19561; M 20676; Nilsson, 1979, s.12; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; ULMA 2411:8; ULMA 2634:7; ULMA 4712; ULMA 15238; ULMA 15536.
101 Anderek, 1958, s.269-278; Andersson, 1949, s.40-41; Blom, 2003, s.60-64; EU 2703; Johansson, 2005, s.115-117; Lagerqvist, 1997, s.54-55; M 1369; M 1820; M 1829; M 1914; M 3864; M 3864; M 3865; M 4721; M 4726; M 4740; M 4744; M 4749; M 4786; M 6566; M 6867; M 19561; Nilsson, 1979, s.12; Ogemark, 2004, s.82; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; ULMA 2411:4; ULMA 2559:8; ULMA 2634:7; ULMA 3248:2; ULMA 18629.
102 Anderek, 1958, s.269-278; M 1369; M 1820; M 1829.
magisk väg, tvingas bära till kyrkan så alla kan se vem den skyldige är samt en lärft som ligger ute för blekning men stjäls under natten.104
Flera sägentyper finns angående att kloka ska ha makt över tjuvar och stöldgods. Bland Klintbergs sägentyper återfinns samtliga utom en i mitt material. De som Klintberg tar upp är att tjuven inte kan komma ur fläcken (M 51), att tjuven tvingas återlämna stöldgodset på ett särskilt sätt, exempelvis i kyrkan eller mitt i natten (M 53), att den skyldige avslöjas genom att det är den förste som kommer för att låna något, enligt den klokes beskrivning (M 54) och att den skyldige syns i reflektionen i exempelvis vatten (M 55) Dessa återfinns i hela Sverige, förutom M54 som bara verkar finnas i södra Sverige.105 Även Liungman har med flera varianter av dessa sägentyper.106
Alla har inte tillit till Annas förmågor
Anna blev ibland ifrågasatt eller testad av misstänksam lokalbefolkning. Ofta avslöjade hon den som ville lura henne. Men inte alltid. Exempelvis finns det en berättelse som ingår i en omfattande och detaljrik uppteckning från en sageskvinna i Skatelövs socken, som
personligen träffade och var bekant med Kloka Anna. Hon berättar hur en kvinna påstod sig ha blivit bestulen på en lärft som låg för blekning. Kloka Anna pekar ut tjuven med namn och allt. Då erkänner kvinnan att hon aldrig blivit av med någon lärft och skäller ut Kloka Anna för att hon lurar folk och dessutom drar oskyldigas namn i smutsen.107 Detta är dock inte det vanligaste händelseförloppet när Kloka Anna sätts på prov, oftast klarar hon testet med bravur. Här finns exempel som mannen som frågade om han skulle få äkta den som ett medtaget strumpeband senast satt på. Anna svarar att det får han säkert, eftersom det är ett sängben som senast haft bandet på sig.108 Hos Klintberg finns sägentypen M 145 där en som
försöker lura den kloke med plagg som knutits runt spisens ben får till svar att ”patienten blir nog bra, bara du stoppar mer ved i den”.109 Detta är ett typexempel på hur sägner tenderar att
ha gemensamma stommar som återkommer bland sägenmotiven, men att dessa återberättas med vitt skilda detaljer byggda runt stommen.
104 M 6566; M 6867; M 10783; M 19561; ULMA 2634:7; ULMA 3248:2. 105 Klintberg, 2010, s. 251.
106 Liungman, 1967, s. 184-195. 107 ULMA 18535.
108 Anderek, 1958, s.269-278.
Ett annat sätt som man försöker lura Kloka Anna på är att undvika att ge henne delar av den tänkta betalningen. Detta försök ser hon dock alltid igenom och hindrar kunden på olika sätt från att komma undan utan upptäckt.110 Även att undanhålla betalning från den kloke finns nämnt hos Klintberg (M 146). Även här ser den kloke igenom försöket och den som försöker luras kan inte bege sig hem förrän hen återgäldat det hen försökt dölja.111
Kloka Anna förekommer hos Klintberg dessutom som ett sägenmotiv i sig; M 213. Här står att det berättas om henne i Skåne, Blekinge och Småland. Det gäller dock just Anna
Johansdotter som levde 1797-1860. Klintberg kopplar samman flera sägenmotiv med Kloka Anna. Men det är inte en heltäckande beskrivning och Johanna Jönsdotter, som är en viktig del i sägenmaterialet kring Kloka Anna, finns inte med.112
I Klintbergs kartläggning av sägenkategorier finns alltså flera som gäller för Kloka Anna. Jag menar dock att det går att placera in åtminstone ytterligare en av berättelserna i Klintbergs kategorier. Det gäller kategori M 144 som enligt Klintberg ska finnas i Skåne, Östergötland, Södermanland och Jämtland. Den handlar om att en person som inte tror på den klokes kunskap vill luras och klagar hos den kloke om smärta, som han i själva verket inte har. Den kloke ser igenom det och säger att “du har ingen smärta, men du ska snart få”. Därefter får mannen en hemsk tandvärk.113 Det här menar jag är samma sägenmotiv som berättelsen om mannen som låtsas att hans silver är stulet och går till Kloka Anna som ser igenom lögnen och säger ”Ni vet nog var det finns, men om en tid skall det försvinna utan att komma till rätta.”. Snart därefter försvinner det.114
Ibland sägs inte Kloka Anna vara så klok som det påstås, utan att det sägs specifikt i samband med att någon försökt avslöja henne. Flera sagespersoner ställer sig tveksamma till hur mycket hon egentligen kunde. En del berättar om tillfällen då hennes spådomar eller
botemetoder slår fel.115 Den vanligast förekommande inställningen är dock att hon är just klok och kunnig i det hon sysslar med.
Denna klokskap är dock inte nödvändigtvis av godo, även om man tror på dess kraft. Det finns en gammal tradition av att koppla samman den som kan bota med den som också kan
skada andra. En klok kunde förgöra andra, sätta spöken på dem eller orsaka sjukdom eller olycka på olika sätt. Den respekt som en klok hade med sig berodde inte enbart på hens förmåga att hjälpa, för många var respekten skräckblandad.116 De kloka kunde ha gott
anseende och vara mer eller mindre betrodda och omtyckta av omgivningen. Men ofta var de ganska långt ute i samhällsmarginalerna. Det var sällan eller snarare aldrig en väl ansedd bonde eller bondmora som var klok. Vanligare var det med kloka som kom från fattiga familjer, som hade någon sjukdom eller skada som gjorde att de inte kunde arbeta fysiskt på samma sätt som andra eller något som gjorde att de rent socialt hamnade i utanförskap.117 Denna blandning av respekt och utanförskap syns i narrativet kring sägengestalten Kloka Anna, hon beskrivs ömsom i väldigt positiva ordalag och ömsom med misstänksamhet. Exempelvis står på ett par ställen att folk var rädda för henne och att hon ”nog var elak också”.118
Det gamla bondesamhället hade en stark koppling till kyrkan. En god och respektabel samhällsmedborgare var en gudfruktig sådan. De kloka hade en komplicerad relation till kyrkan. Å ena sidan fördömde kyrkan trolldom och signeri och allt som hör där till. Men å andra sidan var de kloka en del i sitt samhälle, även de gick ofta i kyrkan, deltog i husförhör och delade troligen i stort samhällets allmänna värderingar och normativa uppfattningar. Dessutom var det en del som menade att svartkonst hörde den onde till medan botande och signeri kom från Gud. Här finns exempel i berättelserna om Kloka Anna men också i det som skrivits om andra kloka, inte minst de på Gotland. Att bota och lindra folks smärta kunde ju inte vara av ondo, menade man.119 Här blev det en tydlig kontrast mellan folklig
trosuppfattning och kyrklig teologi. Många delar i de klokas repertoar var dessutom hämtade direkt från kyrkan. Böner, ord och formuleringar var ofta sådant som man hört prästen använda. Även katolskt innehåll kunde finnas kvar i dessa långt efter reformationen trätt i kraft. Ord ansågs i sig som magiska, de ord som härstammade från Gud måste givetvis vara än mer magiskt laddade.120
Mina kloka Annor deltog båda i husförhör och de går att följa i kyrkböckerna, de hade uppenbart mycket kontakt med både näromgivningen och människor långt ifrån och de var
116 Hyltén-Cavallius, 1863, s.378-379; Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980; Schön, 1991, s.152-164; Schön, 2008, s.159.
117 Klintberg, 1965; Schön, 1991, s.139-164; Tillhagen, 1977, s. 46-55. 118 A.N, 1969, s. 214-215; M 20676.
knappast immuna mot samtidens värderingar. Men uppteckningarna är inte överens om ifall de följde dessa normer och värderingar eller ej. När det gäller uppfattningen om Kloka Anna som person skiljer sig uppteckningarna åt mellan de båda Annorna. Den äldre Anna beskrivs som av god härkomst, skarpa men kloka ögon, ungdomligt utseende, ljushårig, god och generös.121 Den yngre i Skatelöv beskrivs som en fetlagd mörkhårig matrona med en röst som mullrade som åska. Hon framstår ofta som bekväm av sig, sniken och snudd på elak och hänsynslös.122 Av beskrivningarna att döma var det två väldigt olika personer, åtminstone i yttre attribut och personlighetsdrag.
Båda sägs ibland vara goda kristna som gjorde så gott de kunde.123 Anna Johansdotters ständiga ramsa för att bota ont ska till exempel ha varit "I Guds Faderns, Sonens och Den
Helige Andes namn, må det onda försvinna, Amen".124 En trolldomspraktik som alltså
stämmer väl överens med ovan nämnda koppling till de magiska ord som kyrkan stod för.
Samtidigt var de båda kvinnorna misstänkta för att ha samröre med onda makter, vilket det finns flera exempel på i källorna. En berättelse, som gäller båda två, är hur Kloka Anna på natten talar med någon och vill få denna någon att döda gästen som ligger på vinden, men den hon talar med kan inte eftersom gästen bett sin kvällsbön och därför står under Guds
beskydd.125 Guds beskydd genom bön eller nämnande av Guds namn var en del i folktron, den folkliga läkekonsten och i sägenkontexter.126 Denna berättelse återkommer på många ställen i folktron, inte bara hos Kloka Anna.127 I Klintbergs kategorisystem har sägenmotivet
beteckningen L 36.128 Även kategorin L 49, där djävulen är sen för att han bevittnat något hemskt, exempelvis ett barnamord, och därför blir utskälld av den kloke, finns gällande Kloka Anna.129 Dessa sägenmotiv visar dels hur den kloka har kontakt med onda makter, ett motiv som funnits med sedan århundraden och som var en viktig beståndsdel i häxprocesserna.130 Men det visar också hur den kloka till och med försöker få de onda makterna att arbeta åt sig. Det är alltså inte den kloka som är tvungen att följa och lyda i alla lägen utan hen har ett
121 Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; EU 2703; M 4786; Stenbrohults sockens historia, 1956, s.109; En beskrivning som intressant nog stämmer väl överens med den som ges av den yngre Hejnumkärringen, Gertrud Ahlgren (Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980, s.13-14).
122 M 7820; ULMA 18535.
123 Anderek, 1958, s.269-278; EU 2703; M 4786; M 7820. 124 EU 2703.
125 A.N, 1969, s.214-215; Brogårdh, 1985, s.80-88; Lagerqvist, 1997, s.54-55; M 211; M 1914; M 2463; M 2731; M 4734; M 4795; M 20676; ULMA 18533.
126 Klintberg, 1965; Tillhagen, 1977, s. 35-36.
127 Klintberg, I: Klintberg (red.), 1980, s.29-30; Liungman, 1957, s.259-261. 128 Klintberg, 2010, s.221.
tydligt aktörskap. Detta i sin tur gör hen än mer skrämmande då hen inte blir lurad eller förledd av den onde.
Kloka Anna inför rätta
En sägentyp, som uteslutande rör Anna Johansdotter, handlar om när hon skulle bli hämtad av kronolänsman med häst och vagn för att bli tagen till rätten. Det finns vissa varianter på berättelserna om denna händelse, men det som återkommer i snudd på alla är att hästarna vägrar röra sig ur fläcken när hon satt sig i vagnen. Hon har med hjälp av magi fått dem att stå stilla. Länsman blir frustrerad och Anna får till slut gå av. I dessa berättelser sägs inget om att hon kom till rättegången senare eller att hon blev straffad, det påstås snarare att länsman fick ge med sig och låta henne vara ifred därefter.131 Hembygdsforskaren Thore Brogårdh har dock, i sin bok om kloka gummor och gubbar, tagit med ett domprotokoll som han menar gäller anklagelserna mot Anna Johansdotter och hennes påföljande straff. Enligt honom blev hon straffad för att ha hjälpt en piga att lägga kyrkogårdsmull i sin fästmans kaffe för att göra honom mer kär i henne, alltså kärleksmagi. Magi som sådan var inte olaglig vid denna tid, men lurendrejeri, kvacksalveri och bedrägeri var det. Anna fick böter med möjlighet att omvandla straffet till fängelse i 7 dagar.132 Jag har försökt få tag i dessa protokoll vid landsarkivet i Vadstena genom att ta kontakt med riksarkivet. Dessvärre har de inte kunnat hitta dokumenten och jag kan därför bara gå på Brogårdhs uppgifter. Då hans källhantering är bristfällig och jag själv inte kan komma åt källorna så bör dock uppgifterna, dessvärre, tas med en rejäl portion källkritiskt tvivel.
Att berättelsen om hästarna som vägrar gå enbart finns angående den äldre Anna i mitt källmaterial betyder dock inte att det är något som berättas om enbart henne. Exakt den här sägentypen återges som en underkategori till sägentypen M 47, varianten med stillastående hästar har benämningen M 47A och dyker upp i flera olika landskap.133 Att sägenmotivet inte
berättas om Johanna Jönsdotter är dock ett tecken på att även ett sägenmotiv behöver en viss verklig historisk förankring. Om Anna togs till rätta var det inte konstigt att vissa sägner och memorat där hon figurerade även handlade om detta. Om Johanna aldrig togs inför rätta hade ett sådant narrativ inte blivit trovärdigt nog att leva vidare i folkminnestraderingen. Det här
131 Anderek, 1954; Anderek, 1958, s.269-278; Brogårdh, 1985, s.80-88; M 211; M 1820; M 3865; M 12572; M 14605; M 16406; M 20676; Nilsson, 1991, s.35-40; ULMA 6137.
