I gränslandet mellan 23:6 1st BrB och 23:4 BrB

I de fall där det aktuella straffbudets rekvisit inte är uppfyllda av den tilltalade ensam, kan 23:4 BrB åberopas för att ansvar för lagstridig åtgärd ska dömas ut. På det sättet utvidgar 23:4 BrB kretsen för vilka personer som kan hållas straffrättsligt ansvariga.274 Den nedersta gränsen av medverkansansvar har fastslagits av HD där det exempelvis är tillräckligt för straffansvar att ta hand om gärningspersonens rock i syfte att underlätta utförandet av misshandeln är att anse som främjande av gärningspersonens uppsåt275. Medverkanreglernas breda räckvidd innebär att många situationer av fleras delaktighet i brott även faller inom 23:6 1st BrB:s omfattning. Som praxis återspeglat förekommer en sådan relation där 23:6 1st som reservbestämmelse underlättar lagföring i de fall där tveksamhet råder om straffrättsligt ansvar kan aktualiseras i enlighet med 23:4 BrB. Emellertid kan 23:6 1st i denna egenskap inte anses ha någon större betydelse i praktiken. Hinder mot en tillämpning av 23:6 1st BrB som reservbestämmelse och

271 _{NJA 2017 s. 515.} 272 _{Se Asp, s. 1032.}

273 _{Holmqvist m.fl. s. 23:77 jfr. Johansson m.fl., 23 kap. 6 § Underlåtenhet att avslöja eller hindra brott,} bakgrund, st. 2.

274 _{Se Strahl, s. 248 f.} 275 _{NJA 1963 s. 574.}

49

betydelse i praktiken är HD:s extensiva tolkning av begreppet fara i 2017 års mål. I NJA 2017 s. 515 uttalar HD att i de fall där ett yrkande om ansvar för delaktighet i brott förenas med ett alternativt yrkande om ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet, innebär det första yrkandet om delaktighet i brott att sådan fara föreligger som avses i 23:6 BrB. På det sätt innebär ett yrkande om delaktighet i brott per automatik att det alternativa yrkandet om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott ska ogillas på grund av att det föreligger fara i enlighet med 23:6 BrB276. I NJA 2018 s. 562 är bedömningen förenlig med det tidigare målet och domstolen anför att yrkande om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott ska ogillas om det är ett alternativt yrkande till ett yrkande om ansvar för delaktighet i brottet, eftersom ett avslöjande skulle innebära fara.

Utformningen av 23:4 BrB gör att det är möjligt att medverka till brott genom underlåtenhet.277 Underlåtenhet att avvärja annans brott kan under vissa förutsättningar, om gärningspersonen befann sig i garantställning, bedömas som medverkan till brott i enlighet med principerna för oäkta underlåtenhetsbrott.278 Vid medverkan till brott genom underlåtenhet att avvärja annans brott förutsätts att rekvisitet för främjande är uppfyllt.279 Till detta tillhör att medverkan till brott kan ske genom underlåtenhet att avvärja annans brott och inte genom underlåtenhet att avslöja brott. Till skillnad från medverkansreglerna innehåller 23:6 1st BrB inte något rekvisit på orsakande eller främjande. Av förarbeten framgår att lagstiftaren ansett att det är av betydelse att kriminalisera beteendet och därmed föreskriva en skyldighet att verka för att avvärja allvarliga brott. Lagstiftaren har därmed ansett det straffvärt att underlåta att avslöja annans brott när den underlåtande har kännedom om brottet. Med anledning att lagstiftaren ansett att sådant kriminaliserande är av värde och det faktum att 23:6 1st inte innehåller något krav på varken orsakande eller främjande, kan det konstateras att bestämmelsen träffar en särskild situation som medverkansreglerna inte når. Det kan konstateras att 23:6 1st BrB har ett självständigt tillämpningsområde.

Noterbart är att år 1944 gav straffrättskommittén ett förslag på omplacering, till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, av underlåtenhetsbestämmelsen med anledning av att underlåtenhet att avslöja eller hindra brott inte längre skulle utgöra en form av delaktighet.280 Även om 23:6 BrB inte placerades i anslutning till önskad lagstiftning och istället i anslutning till medverkansbestämmelserna, kan straffrättskommitténs förslag visa på kommitténs medvetenhet om den problematik som den nuvarande placeringen ger upphov till. Anledningen att 23:6 placerades i anslutning till medverkansanställning var att underlåtenhet att avslöja eller hindra brott skulle fortsätta att betraktas som särskild form av medverkan till brott281. Det kan diskuteras vilken placering i brottsbalken som stöder 23:6 respektive 23:4, dess tillämpning

276 _{Se Asp, s. 1032.} 277 _{Asp m.fl., s. 452.}

278 _{Se t. ex. NJA 2003 s. 473, NJA 1987 s. 655 och RH 1989:4. Se även Strahl, s. 320 f.} 279 _{Asp m.fl., s. 453.}

280 _{Se SOU 1944:69.} 281 _{SOU 1996:185, s. 326.}

50

och legalitet. Den nuvarande placeringen av 23:6 1st i anslutning till medverkansreglerna stöder den syn på underlåtenhetsbestämmelsens egenskap som reservbestämmelse till 23:4 som praxis, förarbeten och doktrinens hade innan 2017 års prejudikat. Däremot en placering i anslutning till brott mot staten och allmänheten är en mer lämplig placering med betraktande av legalitetsprincipen och 23:6 1st BrB:s självständiga tillämpningsområde.

23:6 1st BrB har ett självständigt tillämpningsområde och kan nå situationer som faller utanför medverkansreglerna med anledning av frånvaron av krav på orsakande och främjande i brottsbeskrivningen. I samband med detta kan det ifrågasättas om 23:6 1st som en reservbestämmelse istället bör utgöra den nedersta gränsen av medverkansansvar, för att på det sättet undvika att domstolarnas tillämpning av 23:6 1st strider mot ett rättssäkert dömande. Emellertid kan ett sådant utvidgande och omformulerande av bestämmelsernas omfattning inte anses annat än onödigt, eftersom det har visats av praxis att 23:6 1st som reservbestämmelse till 23:4 BrB har liten betydelse i praktiken. Anledningen till dess mindre betydelse i praktiken är domstolens definiering av begreppet fara i 2017 års mål.

51