7.1
Allmänt
Med anledning av uppsatsens syfte, att markera 23:6 1st och 23:4 BrB:s omfattning samt uppmärksamma den problematik som bestämmelsernas lydelse innebär vid domstolens tolkning och tillämpning, kommer endast praxis beträffande underlåtenhet att avslöja brott samt medverkan till brott att redovisas i detta kapitel. Praxis beträffande enbart medverkan till brott och även praxis som likaså enbart berör 23:6 1st BrB studeras inte i detta kapitel, eftersom sådana fall inte berör själva gränsdragningsproblematiken kring 23:6 1st och 23:4 samt förhållandet mellan bestämmelserna.
7.2
Praxis från Högsta domstolen
7.2.1 NJA 2017 s. 515
I målet angick prövningen i HD ansvar för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. Det var åtta personer som åtalades för grov våldtäkt och sex av dessa åtalades med yrkande i andra hand för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. Av utredningen stod det bortom rimligt tvivel att de åtalade hade varit medvetna om den grova våldtäkten och att de inte vidtagit någon åtgärd för att avslöja huvudgärningen. Domstolen vände sig till förarbetena och menade att 23:6 BrB var av betydelse som en reservbestämmelse i situationer där den tilltalade misstänks för brott eller delaktighet i brott och inte kunde överbevisas bortom än att ha känt till brottet på förhand. HD anförde därefter att detta skulle ses mot bakgrund av den brottslighet som ursprungligen 23:6 tog sikte på. HD ogillade åtalet om underlåtenhet att avslöja brott mot bakgrunden att domstolen ansåg att det skulle i enlighet med 23:6 BrB vid ett avslöjande av våldtäkten föreligga fara för den tilltalade. Domstolen fastslog därmed att ansvar för underlåtenhet att avslöja brott var uteslutet om det framgick av utredningen att den tilltalade kunde ha varit inblandad i brottet på det sätt att straffrättsligt ansvar aktualiserades för denne. Med anledning av detta anförde domstolen att det inte förelåg någon skyldighet att anmäla eller avslöja våldtäkten.236
7.2.2 NJA 2018 s. 562
E.K åtalades för medhjälp till våldtäkt alternativt underlåtenhet att avslöja våldtäkt. Den tilltalade var närvarande i samma rum eller lägenhet som våldtäkterna tog plats och filmade med sin mobiltelefon vilket E.K sände live. E.K underlät att ringa SOS alarm med sin mobiltelefon trots uppmaningar av flera personer att denne skulle agera mot våldtäkterna. Inget ingripande eller avstyrande av våldtäkten inträffade. Den tilltalade hade uppmuntrat gärningspersonen genom att skratta och uttala uppmanande kommentarer. Frågan i HD var om E.K kunde bedömas i enlighet med 23:6 BrB om underlåtenhet att avslöja brott. I målet
41
bekräftade HD tidigare avgörande237 där det uttalades att ansvar för underlåtenhet att avslöja brott inte blev aktuellt om det framgick av utredningen att den underlåtande kunde varit inblandad på det sätt att straffansvar kunde tillämpas, och att yrkande om ansvar för underlåtenhet därmed skulle ogillas. Domstolen anförde att yrkande om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott skulle ogillas om det var ett alternativt yrkande till ett yrkande om ansvar för delaktighet i brottet. E.K hade åtalats för medhjälp till våldtäkt vilket avsåg samma gärning som yrkandet för underlåtenhet att avslöja brott. Detta resulterade i att E.K inte kunde avslöja våldtäkten utan fara. Den tilltalade skulle därför inte anses straffrättsligt ansvarig för underlåtenhet att avslöja våldtäkten.238
7.3
Praxis från hovrätten
7.3.1 RH 1997:1
I målet fälldes M.B till ansvar för underlåtenhet att avslöja grov misshandel. M.B var närvarande när den grova misshandeln utfördes och hade ingen tanke på att avslöja brottet. HovR diskuterade i domskälen om det för straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att avslöja brott krävdes att avslöjandet av brottet var verkningsfullt. I domskälen konstaterade HovR att det saknades stöd för ett sådant krav både i lagtext och förarbeten. Vidare uttalade HovR att ett avslöjande som saknade någon verkan var utanför det straffbara området. Emellertid, om sannolikheten fanns även om den var liten, så föll avslöjandet inom det straffbara området. HovR bedömde i målet om fara vid ett avslöjande av brottet förelåg. En omständighet av betydelse vid denna bedömning om faran förelåg var att M.B hade avlägsnat sig under en period i brottsförloppet och varit för sig själv. HovR menade att vid denna tidpunkt hade M.B kunnat tillkalla hjälp utan fara för sig själv. HovR betecknade lagbestämmelsen 23:6 1st BrB som en reservbestämmelse eftersom domstolen ansåg att den nuvarande utformningen av 23:6 1st var av betydelse att vara tillämplig vid de situationer där personen som misstänkts för brott eller medverkan till brott, inte kunde överbevisas om mer än att på förhand ha känt till brottet.239
7.3.2 RH 1999:86
I målet hade C. D åtalats för mord efter att ha berövat S.R livet genom att skjuta denne i huvudet med pistol. S.R avled till följd av skadan som uppkom vid skottet. G.W var åtalad för medhjälp till mord alternativt skyddande av brottsling och underlåtenhet att avslöja brott. G.W hade överlämnat pistolen till gärningspersonen med ammunition och haft insikt om att denne skulle använda pistolen för att beröva S.R livet. Vidare hade G.W instruerat C.D hur pistolen skulle användas för att kunna skjutas med samt tillsett att pistolen var skjutklart. När G.W hade fått besked om att S.R skjutits anlände G.W till C. D:s bostad och anlände vid en tidpunkt då S.R fortfarande var vid liv. G.W hade sedan tagit hand om vapnet som användes för att skjuta S.R, gärningspersonens kläder som denne haft på sig vid avlossandet av det dödande skottet, och S.
237 NJA 2017 s.515. 238 NJA 2018 s. 562. 239 RH 1997:1.
42
R:s mobiltelefon som G.W och C. D använt för att kommunicera med varandra efter att S.R skjutits. G.W hade efter händelserna i bostaden gömt undan föremålen på flertal platser i staden. G. W:s invände är att han inte varit medveten om att brottet begicks vid den tidpunkten för hans underlåtenhet, och att S.R redan var avliden då G.W kom till bostaden. Vidare invände G.W att ett avslöjande från honom hade varit verkningslöst och därmed är straffritt. HovR uttalade i domskälen att när effekten av brottet har inträtt kunde straffrättsligt ansvar inte längre aktualiseras. I domskälen resonerade HovR kring hur länge S.R kunde levt efter skottet, och domstolen resulterade i att det inte gick att utesluta att S.R redan var avliden när G.W anlände till boendet. Med anledning av detta ogillade HovR ansvar för underlåtenhet att avslöja brott.240
43