Så vad kan då denna förskjutning av tendenser bero på? Hur kommer det sig att skildringen av den tidiga flickan till häst i flera avseenden stod på tvärs med idealtypiska föreställningar om kvinnlighet? Och varför tycks den naturliga och självklara hästflickan istället på ett utmärkt sätt leva upp till sådana traditionella könsnormer? Varför konstruerades den tidigare som ovanlig, och den senare som vanlig? Att diskutera dessa frågor i termer av ”varför” är mycket komplicerat, och därför gör denna uppsats inte heller anspråk på att slå fast några orsaker till denna förändring. Men skälen därtill tål att tänkas på.
Då man diskuterar orsaker till att dessa framställningar skiljer sig åt över tid, så kan det underlätta att betrakta representationerna av flickor till häst som olika argument i den debatt om kvinnlighet som fördes under 1900-talets första hälft. Dessa argument skulle förenklat kunna sägas relatera till de två olika kvinnlighetsdiskurserna som nämndes inledningsvis. Givet forskningsresultatet, så tycks det som att alla de tidiga representationerna av flickor till häst, (det vill säga från år 1926 till och med år 1947), kan betraktas som argument framförda av emancipationens företrädare. Detta syns av att flickorna framställs på ett sätt som, givet en traditionell uppfattning, betraktas som manligt. Målet tycks vara att göra ”den manligare flickan” till en förebild för den tilltänkte läsaren. Men betyder då detta att det var den emancipatoriska kvinnlighetsdiskursen som vid denna tid var dominerande? Att det var inom denna diskurs ramar som representationen av flickan till häst i huvudsak höll sig? Det ligger kanske nära till hands att dra den slutsatsen. Men enligt min mening, så är det inte så som detta resultat bör förstås.
En viktig aspekt måste nämligen uppmärksammas. Det gäller den koppling som finns mellan graden av ”manlighet” och graden av ”ovanlighet” vad gäller framställningen av dessa flickor till häst. För att förstå vilken av de två kvinnlighetsdiskurserna som vid tiden för dessa representationers tillkomst hade störst inflytande över hur flickan till häst skildrades, så anser jag att detta förhållande måste belysas. Relationen mellan graden av ovanlighet och manlighet kan betraktas som omvänt proportionell, så att det ena ökar då det andra minskar och tvärtom: Kitty beskrivs helt enkelt som ovanlig och manlig, medan Jill beskrivs som vanlig och inte manlig. Det indikerar att man genom att granska detta förhållande borde kunna säga något om på vilket sätt dessa representationer kan sägas relatera till de två kvinnlighetsdiskurserna.
36
Om man fortsatt betraktar de tidiga representationerna som argument för emancipationens ”manliga kvinnlighet,”så kan ovanligheten vad gäller representationerna av dessa flickor betraktas på två olika sätt:
1) Ovanligheten: en möjlighet. Ovanligheten utgör förklaringen till att flickan till häst kan framställas som manlig. Att hon skildras som ovanlig möjliggör ett utmanande av traditionella könsnormer, det vill säga tillåter en viss idealtypisk ”manlighet” hos flickan att framträda. Ovanligheten är här beroende av att diskursen kring den manligt kodade hästkulturen upprätthålls, eftersom det är genom denna som flickan till häst kan konstrueras som en ovanlig flicka. Hästen fungerar som en symbol för avvikelse, och därmed blir också ett utmanande av könsnormer möjligt. Representationen av den manliga flickan till häst, bidrar till att upprätthålla diskursen kring den manliga hästkulturen, och på så sätt garanteras hennes ovanlighet och fortsatta manlighet. I längden är dock målet att flickans manliga egenskaper ska kunna framställas som vanliga (de är ju föredömliga).
2) Ovanligheten: en nödvändighet. Utmanandet av könsnormer utgör skälet till att flickan till häst
måste konstrueras som ovanlig. Bara sedan hennes handlingsutrymme minskat, det vill säga sedan
hon har anpassats i enlighet med rådande normer kring kön, kan hon tillåtas bli vanlig. Orsaken till ovanligheten ligger här i att hon framställs som manlig.
Kortfattat kan ovanligheten förstås som: 1) orsaken till att flickan kan framställas som manlig 2) konsekvensen av att hon framställs som manlig.
Ovanligheten i de tidiga skildringarna kan förstås dels som en tillgång; det som möjliggör en manlighet, och dels som ett ok; resultatet av flickans manlighet. Oavsett vilken betydelse man tillskriver ovanligheten, så blir kontentan i båda dessa fall, att representationen av flickan till häst sker inom ramen för den traditionella diskursen kring kvinnlighet. Om inte den var dominerande, så skulle det inte finnas någon poäng med att framställa flickan som ovanlig, och genom detta göra hennes manlighet möjlig. Betraktar man dessa representationer som argument för en utvidgad, ”manlig kvinnlighet”, så kan nämligen ovanligheten endast utgöra en tillgång, under sådana omständigheter där den är nödvändig för att över huvudtaget kunna framställa en ”manlig” flicka som en förebild. Sådana omständigheter råder vid tiden för dessa tidiga representationers tillkomst. Det är också dessa omständigheter som gör att den ”manliga” flickan till häst inte får något genomslag. Hennes ovanlighet ”skyddar” nämligen mot ett sådant; den gör att hon betraktas som ett
undantag i första hand, och i andra hand som en förebild. Hon blir därmed inte en karaktär som den
37
Trots detta så fortsätter flickan till häst att framställas som en kontroversiell och ”manlig” figur, ända in på 1940-talet. Men därefter tycks dessa representationer bli mer sällsynta. Ingen av böckerna från 1950-talet, som här undersökts, kan betraktas som argument för en ny slags kvinnlighet, i enlighet med en emancipatorisk kvinnlighetsdiskurs. Vad är det egentligen, som får den typen av representationer av flickor till häst att försvinna?
Kanske hittar man svaret på frågan, i det att flickan till häst, vid slutet av denna undersökningsperiod, kan börja betraktas som ett argument för ett hästintresse förenligt med traditionell kvinnlighet. Vad gäller de tidiga representationerna av flickor till häst, kan inga av dem betraktas som ett förespråkande av en ”kvinnlig” flicka till häst. Givet en traditionell kvinnlighetsdiskurs, så är det tvärtom olämpligt att kvinnor rider. Men detta förändras. Kring slutet av 1940-talet, ser man att representationen av flickor till häst börjar konstrueras i enlighet med föreställningar om idealtypisk kvinnlighet, istället för på tvärs med sådana. 144Detta gör att flickorna inte längre behöver representeras som ovanliga, utan kan tillåtas att vara vanliga. Deras vanlighet och kvinnlighet, gör att diskursen om ”den manliga hästkulturen” förlorar i kraft. Detta leder i sin tur till att den flicka till häst, som var ovanlig på grund av att hon var en flicka i en manlig värld, nu inte längre är ovanlig, eftersom världen inte är manlig. Att hon inte längre är ovanlig, och att hon inte längre tillhör en manlig värld, gör att det inte längre är möjligt att konstruera henne som en ”manlig” (och föredömlig) flicka, vilket tycks ha varit ”poängen” med de tidigaste flickorna till häst. Detta får följden att flickans handlingsutrymme krymper; hon anpassas efter en traditionell uppfattning om kvinnlighet, samt i relation till det ”hästflickekollektiv”, som hon utgör en del av.
Det potentiella orsaksförlopp, som här diskuterats, skulle alltså kunna sammanfattas såhär:
Konstruktionen av den manliga hästkulturen är utbredd flickan till häst konstrueras som manlig och ovanlig flickan till häst börjar konstrueras som kvinnlig och vanlig konstruktionen av den manliga hästkulturen förlorar i kraft flickan till häst kan inte längre konstrueras som ovanlig och manlig argumentationen för en ”manlig” flicka mattas av.
Givet min tolkning, så kan skälet till att de emancipatoriska argumenten försvinner i huvudsak sägas ligga i det att flickan till häst aktivt börjar konstrueras som kvinnlig, i enlighet med traditionella könsnormer, för att därefter/ samtidigt börjar konstrueras som vanlig. Vanligheten förstås här som ett argument för den kvinnliga flickan till häst. Vanligheten indikerar att tilltänkta läsare förväntas identifiera sig med henne.
144
Detta, trots att de inte beter sig manligt på något sätt. Det sker alltså inte som en kompensation för ett kontroversiellt beteende.
38
Så varför tycks det plötsligt bli angeläget att representera flickan till häst som kvinnlig, vanlig och föredömlig? I detta skede får vi nöja oss med att fortsätta spekulera. Ett samband man dock kan peka på, är att just frågan om unga flickors fritidsintressen debatterades flitigt vid denna tid. Penny Tinkler hör till en av de som visar hur flickors fritidsaktiviteter under hela 1940-talet var något som engagerade ungdomsarbetare, psykologer och pedagoger.145”Fritid” konstruerades som ett betydelsefullt socialt fält i allmänhet; och inte minst när det gällde flickor i tonåren.146Frågan om flickors fritidsintressen var angelägen ur två avseenden. Dels på en kortsiktig individnivå; det ansågs viktigt att försöka avleda flickors uppmärksamhet från ”dåliga” nöjen, som till exempel stadslivets förströelser eller ett frossande i populärkultur.147Framför allt frågan om flickors sexualitet oroade, och på vilket sätt de spenderade sin fritid ansågs därför avgörande för hur deras heterosexuella beteende formades. Vad man ville uppmuntra var flickors ”modersinstinkter” och en sexualitet som i huvudsak styrdes av längtan till att skaffa familj.148 Detta gjorde att fritisaktiviteter för flickor konstruerades som betydelsefulla även på en långsiktig samhällelig nivå - ”rätt” sorts fritissysslor kunde få flickor att prioritera familj och moderskap, och i förlängningen kunde de därmed bidra till samhällelig stabilitet.149 Hästaktiviteterna, som de representeras i de sista böckerna för den här undersökningen, skulle ganska lätt kunna sammankopplas med ovanstående. De konstrueras som karaktärsdanande sysslor. Flickorna blir, genom kärleken till hästen, flitiga, samvetsgranna och företagsamma. Flickans kärlek till djuret beskrivs på många sätt i enlighet med traditionella föreställningar om kvinnlig självuppoffrande kärlek. Flickan ”blir hel” genom att förenas med den hon älskar; hon vill vara känslomässigt beroende.
Denna undersökning har väckt flera nya frågor till liv, vilka inte låter sig besvaras här och nu. Vidare studier skulle till exempel kunna behandla den uppsjö av ”hästböcker” som följer efter de som här undersökts. ”Hästboken” är en negligerad genre i forskningssammanhang, vilket är märkligt med tanke på hur populär den är.150Genom att undersöka framställningar av hästflickor också i senare
145
Penny Tinkler, ”Cause for Consern: young women and leisure, 1930-50”, Women´s History Review, Volume 12,
Number 2, 2003, s 233. 146 Ibid, s 234. 147 Ibid, s 237. 148 Ibid, s 243. 149
Ibid. Även om Tinklers studie rör England, så finns det studier som visar att frågan om ungdomars fritid engagerade också i Sverige vid denna tid, vilket syns bland annat i den uppsjö av idrottsanläggningar som uppfördes under 1950-talet, samt de ungdomsorganisationer som inrättades. Se till exempel Ulrika André, Flickor och fritid: en studie om
ridsporten i Sverige, (Uppsala, 1996) s. 7. Andrae framhåller att 1940-talet präglades av en ”reaktionär våg” vad gällde
barns uppfostran. En följd av detta blev att politikerna beslöt att stödja fritidsverksamheten i högre grad än tidigare: ”Hoppet stod till den präktiga ungdomens kvaliteter, medan nöjesvärldens förströelser förkastades.”; Andrae, s 17.
150
Det tycks inte finnas någon större undersökning av denna ungdomsboksgenre. Några uppsatser i litteraturvetenskap har behandlat ämnet, av vilka som exempel kan nämnas Anna Backmans ”Hästboken som kunskapskälla: Förebilder och undervisande inslag i ett urval svenska hästböcker för barn och ungdomar publicerade 1962-1981”, (Uppsala, 2007).
39
böcker, skulle man kunna säga mer om hur denna flickidentitet har konstruerats genom åren. Har representationen av hästflickan förändrats märkbart? På vilket sätt? Och vilka konsekvenser för flickor har detta fått?
Denna studie har lett oss från den exceptionella, vilda och ”manliga” Kitty, fram till hästflickan Jill, som är vanlig och skötsam. Men återigen måste vi påminna oss om, att detta är en bild som inte får förenklas. Jill är inte bara är ordentlig och ”flickig” i flätor med rosetter; hon är även flickan som med liv och lust kastar sig över det skitiga ”karlgöra”, som det innebär att röja upp i ett gammalt stall.151 Kanske inrymmer Jill, sin skötsamma flickighet till trots, ändå en liten bit av Kittys, Velvets, och Connies upproriska självtillit? Kanske är det så att hästen också senare har utgjort flickans nyckel till frihet; hennes medel för gränsöverskridande? Ja kanske är det så som Hedén, Matthis och Milles påstår, att det än idag finns en lite opassande stolthet och ett inbyggt trots hos hästflickan: ”Hon erövrar en identitet som inte ryms innanför de gränser som kulturen drar upp för vad en flicka och kvinna bör och inte bör vara. Hon är en hästflicka, en kentaur.”152
Hur det förhåller sig med den saken får vidare studier visa.
Slående är att det i Theanders bok Älskad och förnekad, som behandlar flickböcker mellan 1945-65, det vill säga just under den period då ett stort antal ”hästböcker” gavs ut, (givet min sökning), inte kommenterar den typen av ungdomsromaner på något sätt.
151
Ferguson, s 50.
152
40