Vi har redan märkt att det skett en avgörande förskjutning, vad gäller flickornas relation till hästen, i jämförelse med till exempel de tidigaste böckerna vi såg; en praktisk vänskap har förbytts mot en starkt känslosam och kärleksbetonad relation. Flickorna är emotionellt beroende av djuren; vilket fungerar som berättelsernas motor. Det är också denna känslomässiga bundenhet som kan sägas ligga bakom de föredömliga egenskaper som utmärker flickorna. Hästintresset framhålls alltså även i dessa böcker som något karaktärsdanande. Jämfört med tidigare böcker ses dock en skillnad. Där var det viktigt att betona att hästlivet bidrog till såväl kroppsliga som själsliga förtjänster hos flickorna. I dessa berättelser är det istället helt ”andliga” eller moraliska kvaliteter hos flickorna som premieras. Orsaken till att flickorna kan ses som goda förebilder är flera: 1) De utgör berättelsens huvudperson; vilket ofta betyder att det också är hos denna som sympatierna förväntas ligga. 2) De ställs inte sällan
128 Tring, s 114. 129 Ferguson, s 135. 130 Ibid. 131 Ibid, s 137.
30
i kontrast till andra ”sämre” flickor. 3) Deras handlingssätt belönas.132
De förtjänster som nedan listas, bör alla förstås som ett resultat av den hängivna kärleken till hästen.
Flickorna jämförs här ofta med lata och självupptagna flickor. Hängivenhet till hästar borgar för uthållighet och självuppoffringar. Såväl Jill, som Penny och Barbro är starka och envisa - för hästarnas skull. Jill sliter nästan livet ur sig på en ridskola och arbetet är till en början så tungt, att hon tvivlar på om hon verkligen ska orka hålla ut. Men ”efter de första fjorton dagarna fick jag liksom ny vind i seglen och kände mig som om jag skulle ha kunnat hålla på i evigheter.” 133Det blir snabbt klart att hästens bästa går före i alla lägen, även om flickan själv är trött.134Hos såväl Jill som Barbro ses även en stor försiktighet, de är ansvarsfulla och tar inga risker. Igen förstår man att en sådan inställning är att föredra, då de ställs i kontrast till ”mer våghalsiga” hästflickor:
Mikel och Stella fortsatte att rida omkring i solglittret. De skrattade och lekte och retades som två barn. De försökte att knuffa ner varandra från hästryggen. Ibland lyckades det, och då gav den som föll av upp ett högt tjut. Barbro tyckte inte om att de bråkade, hon hade en förkänsla av att det skulle sluta tråkigt. Hon ropade ideligen till dem, att de skulle sluta, men de var så uppe i sin lek, så de hörde inte, eller brydde sig inte om vad hon sade.” 135
Hängivenheten till hästarna lockar fram handlingskraft och föder nya idéer. Alla tre flickor är företagsamma, självständiga och litar till sin förmåga. Penny visar sig vara driftig då hon, helt på egen hand, lyckas ta sig till ponnyuppvisningarna i London.136 Jill röjer ut och rustar upp det gamla stallet alldeles själv, och likaså snickras hopphindrena på gården egenhändigt ihop av henne och väninnan. Hon ställs här i kontrast till ”bortskämda” flickor, som får allting serverat: ”Det tog oss massor av tid att göra alla dessa hinder men vi hade fantastiskt roligt. Ann berättade att hennes pappa hade köpt färdiga hinder åt henne, och att hon inte haft en aning om att det kunde vara så roligt att göra dem själv.” 137
Hos Jill ses en förnöjsamhet; hon tar vad som finns till hands och gör det bästa möjliga av det. Istället för att gå och drömma i onödan om en riktig riddräkt, så köper Jill ett par grå flanellshorts som ”ser hyggliga ut”, och kompletterar sedan med vad hon kan hitta i garderoben. 138
132
Ferguson, s 137; Almqvist, s 126; Tring, s 205.
133 Ibid, s 103. 134 Ibid, s 95. 135 Almqvist, s 97 f. 136 Tring, s 167. 137 Ferguson, s 55. 138 Ibid, s 33.
31
Hästflickan i dessa böcker ställs ofta också i motsats till en annan typ av flicka - den ”pojktokiga”. För såväl Barbro som Penny är valet mellan hästar och pojkar okomplicerat,139
vid flera tillfällen tar de direkt avstånd från killar, till förmån för hästarna. Det framstår som att det är omöjligt att vara ”pojktokig” samtidigt som man är verkligt ”hästtokig”, flickorna måste välja det ena eller det andra: ”`Ja, hur som helst, så nog har jag hellre en ponny än en pojkvän.´”140
Att inte välja bort pojkarna, tycks här vara ett tecken på att ens hästintresse inte är tillräckligt starkt. Genomgående förstår man att Barbro bör betraktas som ”den seriösa förebilden”, 141
då hon ställs i kontrast till sin kamrat Stella:
`Du kommer att bli alldeles nere i Leo. Han ser ut som en spanjor, förstår du. Svarta ögon och lockigt hår. Hemskt tjusig, förstår du.´/ Barbro borstade Pokers svarta man och tänkte: Jag tror jag tycker bättre om ditt svarta hår. Det är inget fel på dina svarta ögon heller. Vad hade det tagit åt Stella, aldrig hade hon varit så där fånig förut. Nu när de äntligen fått sin dröm uppfylld, verkade det som om hon brydde sig mer om grabbarna, som hon träffade. 142
Vad vi sett i detta avsnitt, är hur flickorna till häst representeras som vanliga. De är karaktärer som varken behöver förklaras eller försvaras, och som flickor är de inte ensamma om sitt hästintresse. De uppfyller de kriterier som sattes upp inledningsvis, för vad som kännetecknar en hästflicka som betraktas som naturlig och självklar. Som en given följd av detta tjänar inte hästen som någon symbol för deras avvikelse. Flickornas vanlighet går hand i hand med att de framställs i enlighet med traditionella föreställningar om kvinnlighet. Eftersom de inte känner sig begränsade av en förväntad kvinnoroll, så behöver de inte använda hästen som ett medel med vilket den kan trotsas. Flickornas relation till hästen är här istället präglad av en mycket stark känslosamhet, som till stora delar är identisk med den vi såg hos Velvet och Siv. Skillnaden vad gäller dessa är den, att känslosamheten i de tidigare berättelserna kan förstås som ett sätt att legitimera trots och självhävdelse, medan den här framhålls som ett mål i sig. Det är också den hängivna relationen till hästen som lockar fram flickornas förtjänstfulla egenskaper.
139 Tring, s 44. 140 Ibid, s 43. 141
Under berättelsens gång så ”flirtar” Stella med flera olika pojkar. Barbro däremot, blir kär ”på riktigt” och förlovar sig i slutet av boken. Almqvist, s 130.
142
32