Resultat
I de tidigaste representationerna av flickor till häst, har vi sett hur dessa flickor konstrueras som mycket ovanliga. Flickorna besitter egenskaper som läsaren förutsätts uppfatta som manliga. Flickornas ovanlighet (och manlighet) förstärks av att de sammankopplas med hästen; en symbol för manlighet och därmed ett effektfullt medel med vilket flickans avvikelse låter sig iscensättas. Flickorna använder hästen som ett redskap, med vilket de utmanar traditionella förväntningar knutna till deras kön. Hästen fungerar här även som det medel, med vilket flickorna tillåts bevisa sin likvärdighet med män. Trots att flickorna i flera avseenden utmanar traditionella könsnormer, och dessutom hävdar sig gentemot män, så förstår man att de utgör goda förebilder. Detta blir klart dels genom att det ovanliga, och underförstått manliga i deras beteende, konstrueras som något positivt; det manliga förstås som ett ideal även för kvinnor. Deras positiva ovanlighet sägs ha sin förklaring i hästen; ridningen beskrivs som en karaktärsdanande aktivitet. Vid sidan av sina ”manliga” egenskaper, tillskrivs flickan också vissa idealtypiskt kvinnliga drag, som verkar normaliserande på hennes karaktär. Hon placeras även i en exotisk miljö, och förses med förfrämligande attribut, som gör att hennes utmanande framtoning ter sig mindre hotfull.
I analysavsnitt två, ser vi hur flickorna på många sätt framställs i enlighet med ovanstående. Man förstår att de är att betrakta som avvikande på grund av två saker: 1) De tillskrivs egenskaper som förknippas med idealtypiskt manliga karaktärsdrag. I dessa fall utgör hästen en symbol för flickornas avvikelse, liksom vi sett i tidigare skildringar. 2) I andra fall så utgör hästintresset den enda orsaken till flickornas ovanlighet. Gemensamt för alla dessa flickor är att de inte vill låta sin könstillhörighet begränsa dem. Liksom vi sett tidigare så sker frigörelse från en begränsande kvinnoroll, och hävdelse mot män, med hästen som redskap. Eftersom flickorna, trots sin avvikelse och sitt utmanande sätt, gång på gång försvaras, så förstår man att de utgör goda förebilder. En viktig skillnad framkommer under denna period. Det gäller det enormt kärleksfulla förhållandet till hästen, och det fokus på kommunikation och medkännande mellan flicka och häst, som kan ses vad gäller skildringarna av Velvet och Siv. Hos dessa betonas alltså idealtypiskt kvinnliga egenskaper i mycket högre grad än vad man sett tidigare. Detta skall dock sannolikt förstås som en kompensation för att de på många andra sätt utmanar sin föreskrivna könsroll och/eller hävdar sig gentemot män.
I avsnitt tre är utgångsläget ett helt annat i jämförelse med tidigare framställningar. Här finns det ingenting ovanligt hos flickorna som beskrivs. De uppfyller kriterierna som sattes upp inledningsvis,
33
för vad som betecknar en så kallad självklar och naturlig hästflicka. Dessa flickor upplever sig inte begränsade av sitt kön, och behöver därför inte utmana sin kvinnoroll. De behöver inte heller hävda sig mot män. En naturlig följd av detta blir förstås att hästen varken tjänar som en symol för deras avvikelse, eller som ett redskap för frigörelse, protest eller hävdelse mot män. Hästen, som tidigare fyllt en funktion som medel har här istället blivit ett mål i sig. Hängivenheten i förhållande till hästen fungerar som berättelsens motor, och de övriga karaktärsdrag som utmärker dessa flickor kan betraktas som ett resultat av denna. Man förstår av berättelserna struktur, att också dessa flickor är föredömliga. Exempel på egenskaper som premieras, utöver känslosamhet i relation till hästen, är saker så som uthållighet, företagsamhet, försiktighet och seriositet vad gäller till exempel kärlek.
Tydliga förändringar
Om man ställer den tidigaste representationen av flickan till häst i kontrast till den senaste, så låter sig olikheter dessa skildringar emellan lätt avtäckas. En jämförelse av omslagen till den första och sista boken i den här undersökningen är talande. På pärmbilden till boken Cowboy-Kitty (1926), rider ”vildkatten från Amerika” på sin svarta hingst, iklädd cowboykläder och med en revolver i bältet. De galopperar våghalsigt över prärien - Kitty svingar sin lasso över huvudet och håret flyger. Hästen ser plågad ut, med bakåtstrukna öron, uppspärrat gap och piskande man och svans. Mot detta porträtt framträder den hästflicka, så som hon uppmålas på omslaget till boken Jill i sadeln (1955) i skarp kontrast. Här kommer Jill lugnt skrittandes på en skimmel vars öron pekar glatt framåt. Jill ler sött i sina prydliga flätor, och rosetterna matchar den gula tröjan. I bakgrunden ses en mur, byggnader och klippta gräsmattor. Medan den första bilden signalerar rörelse och vildhet, något otyglat och våghalsigt, så förmedlar den sistnämnda en känsla av trygghet, lugn och tam snällhet.
På ett liknande sätt kan man fortsätta att lista några av de mest uppenbara skillnaderna den tidigare och den senare representationen emellan. Motsatspar utkristalliserar sig; Kitty är en ovanlig flicka, Jill en vanlig. Kittys egenskaper kan betecknas som manliga, medan Jills inte på något sätt är okvinnliga. Kitty är fri att göra vad hon vill och känslomässigt obunden, medan Jill är enormt beroende av sin ponny och ständigt beredd att anpassa sig efter omgivningens förväntningar. Kitty är förnuftig, Jill känslosam. Kitty är placerad i en exotisk miljö - Jill i en välbekant. Kitty är en äventyrerska, medan Jill vill ha en tryggad vardag. Kitty trotsar och hävdar sig - Jill lyder och är ödmjuk.
Dessa motsatspar belyser att det skett en avgjord förändring i hur flickor till häst representeras under den här undersökta perioden. Trots detta, så bör 1926 års Kitty och 1952 års Jill inte betraktas som
34
varandras antiteser. Kategorierna förstås som ett sätt att framhålla en förskjutning från det ena i riktning mot det andra; de pekar på tendenser vad gäller dessa skildringar, inte på någon regelmässighet. Motsatsparen existerar parallellt och står i ständig interaktion med varandra - de är relationella, inte statiska.143 Därmed inte sagt att en förskjutning inte kan vara intressant - tvärtom synes den mycket väl värd att notera.
En motsvarande förskjutning kan därför uppmärksammas, vad gäller själva berättelsernas struktur. Skillnaden de tidigare och de senare berättelserna emellan, ligger rotad i vad som kan kallas handlingens ”riktning”. Med detta avses en skillnad i vad som utgör berättelsens utgångsläge, vad som driver handlingen framåt, och vad det slutgiltiga målet är. Genom en granskning av flickans relation till hästen, eller snarare, vilken funktion hästen fyller i berättelsen, kan två motstridiga riktningar spåras. Utmärkande för de tidigaste berättelserna är följande scenario: I utgångsläget har man en flicka som är övertygad om sin egen självtillräcklighet, som upplever ett utanförskap och som hyser en vilja om att frigöra sig från sociala normer knutna till hennes kön. I detta utgångsläge fyller hästen en passiv, symbolisk funktion, som illustrerar flickans avvikelse. Vad vi ser därefter, är hur flickan aktivt använder hästen som ett redskap för att göra sig fri från ett sådant ”socialt fängelse”. Slutmålet är en fullständig frihet, och ett självförverkligande. I böckerna från 50-talet ser vi det omvända händelseförloppet. Utgångsläget är i dessa berättelser en flicka som upplever sig själv som otillräcklig. Motorn i berättelsen är flickans vilja att ”bli hel” genom hästen som hon älskar. Detta kan hon bli genom sin hängivenhet: genom att hon uppoffrar sig, genom att hon älskar osjälviskt, genom hennes lyhördhet och empatiska förmåga. Slutmålet är en förening med hästen; där flicka och häst förstår varandra fullkomligt och känner samma känslor. Vid detta tillstånd är flickan känslomässigt beroende och hennes kärlek manifesteras genom att hon själv kommer i andra hand. Till skillnad från de tidiga berättelserna, vilka centrerades kring ett ”jag”, så är fokus i dessa böcker förflyttat mot ett ”vi”, eller kanske snarare mot ett ”jag” genom ”dig”. Hästen blir här själva förutsättningen för flickan; den är för henne ett mål i sig, inte ett medel för självförverkligande. Vad man ser är att det, i representationen av flickor till häst, sker en märkbar förskjutning från ett fokus på idealtypisk ”manlig” kvinnlighet till en betoning på idealtypisk kvinnlighet. Detta märks såväl i hur flickorna framställs, som av den funktion hästen fyller i dessa representationer. Denna förskjutning sker parallellt med det att flickan till häst börjar karaktäriseras som vanlig istället för ovanlig, vilket tyder på ett samband dessa två företeelser emellan.
143 Kitty är, som vi minns, inte bara ”manlig”- hon kan vara kvinnlig också, liksom Jill inte bara är snäll, utan även kan vara olydig och till exempel anordna en bytasbazar mot sin mors vilja; Ferguson, s 90 f.
35