Grundstenen för ett bra arbete med nyanlända elever är, enligt mottagningssamordnaren, lärarens värdegrund och attityd. Hon förklarar hur farligt det är att tänka i termer som vi och dem. Kulturkrockar förekommer naturligtvis, men det är upp till varje människa att hantera krockarna med antingen rädsla, ilska, nyfikenhet eller respekt. Detta är tankar som kan kopplas till den interkulturella pedagogiken som handlar om att skapa förståelse mellan människor med olika kulturell bakgrund (Lahdenperä, 2004). Mottagningssamordnaren berättar om ett missförstånd mellan en lärare och en förälder. Läraren visste inte att muslimer inte får skaka hand med personer av motsatt kön och missförstod därför föräldern.
...det var i början när vi hade somalier [på skolan] och det var ett obekvämt samtal och hon [läraren] tar fram handen och ska hälsa och han [föräldern] backar ju och vad tolkar hon jo att han är så arg så han inte ens kan hälsa på mig och det är ju okunskap så våga fråga... (Kommunens mottagningssamordnare).
Mottagningssamordnaren delar in de nyanlända eleverna i fyra kategorier som enbart har en sak gemensamt; att de blivit uppryckta från någonting. I den första kategorin ingår de som aldrig gått i skolan och som har en dåligt utvecklad motorik. Den andra kategorin är analfabeter, den tredje kategorin är de barn som kan läsa och skriva, men saknar ämneskunskaper. Den fjärde kategorin är de elever som har ämneskunskaper, kan läsa och skriva, men saknar kunskaper i det svenska språket. Elever ur dessa fyra kategorier går i en och samma förberedelseklass, därför är det en mycket komplex grupp att undervisa i, poängterar mottagningssamordnaren. Blob (2004), Lahdenperä (1997), med flera, håller med om att den stora variationen inom gruppen av nyanlända elever ställer stora krav på skolor och lärare.
Lärare ett tycker att det tyngsta momentet i arbetet med nyanlända elever är övergången från förberedelseklass till hennes klass. Hon påpekar att det lossnar fort, men att det är tungt i början. Det värsta är innan eleven fått kamrater och kan arbeta självständigt. För att underlätta undervisningen har lärare ett delat in klassen i mindre grupper. Blob (2004) anser också att övergången från förberedelseklass till hemklass är ett kritiskt moment. Blob (a.a.) menar dock att en stegvis övergång ger färre problem än en för tidig övergång som sker abrupt. Lärare två nämner arbetet med bilder som viktigt. Även Antal-Lundström (1996) och Skolverket (2008) skriver att bild, musik och andra uttrycksformer kan underlätta vardagen för de nyanlända eleverna. Lärare två menar att undervisningen ständigt behöver anpassas till eleverna, det hör till läraryrket och går, mer eller mindre, automatiskt. Bland det som kan skilja sig mellan arbetet med nyanlända elever och elever med svensk bakgrund nämner lärare två speciellt ett fenomen som nyligen tagits upp av en handledare till en lärarstudent på verksamhetsförlagd utbildning:
...när man ställer en fråga till barnen och så får man ett svar tillbaka... att man då inte ska upprepa det barnen säger... och det vet man ju egentligen, men jag tänkte på det där sen att...på vår skola så är det viktigt att göra det, för vi får så många gånger ett svar som kanske är korrekt rent kunskapsmässigt men det är inte uttryckt rätt på svenska språket och då behöver man rätta till det inför dom andra för man vill inte att det är det som ska gå in. Och därför har det liksom blivit så att man automatiskt upprepar det barnen säger men på korrekt svenska... (Lärare två).
Något som lärare två tycker glöms bort, i arbetet med de nyanlända eleverna, är att ta reda på vad eleverna gått igenom innan de kommit till Sverige. Många av eleverna är flyktingar och har gått igenom svåra saker. Hon menar att lärarna är så fokuserade på kunskap att de missar att titta på hur eleverna mår. Lärare två anser att det kanske inte räcker att lära eleverna multiplikationstabellen.
...jag tror att vi har förlorat mycket i det att inte vi haft tillträckligt mycket kunskap i vad har varje barn upplevt vad har dom för trauman med sig och hur påverkar det deras inlärningsmöjligheter och sådär... (Lärare två).
...jag menar jag vet barn jag hade som har sett båda sina föräldrar bli dödade framför ögonen javisst man ordnar ju lite med en psykolog en stund men barn går liksom vidare och så tror man att det går över... (Lärare två).
Enligt Skolverket (2008) har skolorna inga formella krav på sig att göra sådana kartläggningar. Ändå, menar Skolverket (2008), att medvetenhet om problemet och beredskap för att ta hand om barn i kris bör finnas på skolan. Det är inte bara lärare
2006). Majoriteten av landets lärare saknar utbildning och resurser för ett sådant arbete (a.a.). Ofta, menar lärare två, att eleverna klarar sig relativt bra när de är små, men sedan, när de blir tonåringar tilltar ofta problemen. Lärare två har frågat sig många gånger hur skolan kan förebygga dessa problem på ett bättre sätt och istället hjälpa eleverna att bearbeta det som de varit med om.
Lärare ett tar upp ett annat svårt problem, som egentligen hör till arbetet med de elever som är födda i Sverige, men av utländska föräldrar. Det är ett fenomen som lärare ett inte sett tidigare. Många av de elevernas föräldrar är trötta och uppgivna och orkar inte ge sina barn den stimulans som de behöver, varken i hemspråket eller något annat. Det resulterar i att barnen får stora inlärningsproblem och varken lär sig sitt modersmål eller svenska. Lärare ett upplever att många av dessa elever, tyvärr, får ”sitta av tiden” på lektionerna, utan möjlighet att lära sig något. Det finns många svaga elever som ständigt skulle behöva ha en vuxen sittandes bredvid sig. Problemet har tagits upp på åtskilliga klasskonferenser där lärare, specialpedagoger och skolledning träffas. Lärare två berättar hur uppgivna hon och hennes kollegor känner sig inför detta, för resurser saknas att tillgodose elevernas behov av stöd. De poängterar ändå att det finns stora skillnader mellan eleverna i klassens ”svenska som andraspråksgrupp” och fenomenet gäller naturligtvis inte alla elever med utländska föräldrar.
5.5
Sammanfattning
Under denna rubrik kommer jag att sammanfatta det resultat som jag kommit fram till i undersökningen genom att svara på de två frågor som ligger till grund för detta arbete. Dessa två frågor lyder:
Hur arbetar lärare i grundskolans tidigare år, i en invandrartät kommun, med mottagningen av nyanlända elever?
Hur har deras arbete förändrats från 1980 till 2008?
5.5.1
Hur lärarna arbetar
I den undersökta kommunen är det inte den enskilda skolan som är ansvarig för den första träffen med de nyanlända eleverna och deras föräldrar. Istället finns en mottagningssamordnare som är ansvarig för mottagandet av samtliga nyanlända barn (0-18 år) i kommunen. Hon träffar de nyanlända familjerna och gör en kartläggning av elevernas bakgrund och kunskaper samtidigt som hon informerar familjen om det svenska skolsystemet och berättar om nästa steg i inskolningsprocessen. Nästa steg för eleven, efter mötet med kommunens mottagningssamordnare, är att börja i förberedelseklass. Där får eleverna undervisning i bland annat svenska som andraspråk och sitt modersmål. Först när eleven vistats en tid i förberedelseklassen går han eller hon succesivt över till sin hemklass. Lärare ett anser att övergångstiden är den mest påfrestande perioden i arbetet med de nyanlända eleverna. Innan eleven socialiserat sig med sina klasskamrater och innan han eller hon kan göra sig förstådd på svenska är eleven extra krävande för läraren. Dock brukar den påfrestande
perioden inte vara så lång, enligt lärare ett. Läraren är inte heller ensam i arbetet med de nyanlända eleverna i klassen. Det finns ett gott samarbete med modersmålslärare, lärare i svenska som andraspråk och, i enstaka fall, representanter ur elevvården eller specialpedagogiskt resurscentrum. Dock är tillgången till studiestöd på elevernas modersmål bristfällig eftersom det finns för få hemspråkslärare i kommunen. Detta är ett problem som samtliga respondenter är väl medvetna om.
5.5.2
Arbetets förändring över tid
De respondenter som intervjuats i denna undersökning kan vittna om en stor förändring i arbetet med de nyanlända eleverna, på den aktuella skolan, mellan 1980 och 2008. Lärare ett började arbeta som lärare 1985 och lärare två har arbetat som lärare sedan 1973. I början fick de, i stort sett, klara arbetet med de nyanlända eleverna på egen hand. De nyanlända eleverna fick börja i vanliga klasser, med ungefär samma undervisning som alla andra. Under åren har det funnits hemspråksklasser för finskspråkiga elever och på senare tid har arbetet med förberedelseklasser utvecklats. I och med förberedelseklasserna har lärarna avlastas avsevärt. Det är inte heller längre upp till varje klasslärare hur undervisningen av de nyanlända eleverna ska bedrivas, utan det finns kommunala, så väl som lokala planer att arbeta efter. Samarbetet fungerar bra mellan olika myndigheter, yrkesgrupper och mellan skolan och elevernas föräldrar. De största förändringarna kring arbetet med de nyanlända eleverna har skett efter 2005, då tjänsten som mottagningssamordnare tillsattes i kommunen. Det behövdes en åtgärd på organisationsnivå. Trots att kommunen har kommit relativt långt i arbetet med mottagning av nyanlända elever påpekar samtliga respondenter att det fortfarande är mycket arbete kvar.
6
DISKUSSION
I arbetet med denna uppsats har jag studerat hur styrdokument och forskning ser på mottagning av nyanlända elever i grundskolan och hur mottagningen går till på en enskild skola. I detta kapitel kommer jag att diskutera det mest intressanta i undersökningens resultat. Jag tar upp frågor som rör språk, samarbetet mellan yrkesgrupper och myndigheter, övergången från förberedelseklass till elevens hemklass samt elevens fysiska och psykiska hälsa. Dessa frågor har jag valt att lyfta i arbetets diskussion för att det är situationer och moment som respondenterna beskriver som, mer eller mindre, problematiska i arbetet med de nyanlända eleverna. Jag kommer även att skriva om mina egna insikter och om vad som kan vara intressant att forska vidare på.
I den kommun där respondenterna arbetar tillsattes 2005 en heltidstjänst för arbetet med mottagandet av nyanlända barn. Denna mottagningssamordnare är mycket medveten om hur arbetet med de nyanlända eleverna bör gå till. Därför fungerar arbetet i kommunen relativt bra. Mottagningssamordnaren är även medveten om vad som behöver förbättras, vilket är positivt. De lärare som jag intervjuat beskriver att mindre ansvar ligger på dem i arbetet med de nyanlända elevernas mottagning sedan mottagningssamordnarens tjänst tillsattes. Idag har alla nyanlända elever först träffat mottagningssamordnaren och gått en tid i förberedelseklass, innan de kommer till hemklassen, istället för att börja direkt i hemklassen. Ändå anser lärarna att övergången från förberedelseklassen till hemklassen är en kritisk period. Även Blob (2004) beskriver detta. Många elever har svårt att lära känna sina klasskamrater och arbeta självständigt i början. Detta beror ofta på bland annat svårigheter som har med bristande språkkunskaper att göra (Blob, 2004), eftersom läraren, den nyanlända eleven och de övriga eleverna i klassen har svårt att förstå varandra. Dessa brister kan minska om lärarna får utbildning eller handledning i hur de kan undervisa elever med annat modersmål än svenska och om de nyanlända eleverna får ett utökat studiestöd på sina modersmål (a.a.). Idag är modersmålslärarna tvugna att prioritera bort mycket av arbetet med studiestöd, på grund av tidsbrist. Lärare två vill att skolan ska ta ett utökat ansvar för elevernas hälsa. Många av de nyanlända eleverna har gått igenom svåra trauman innan de kommit till Sverige och skulle, enligt lärare två, behöva hjälp att bearbeta dessa.
6.1
Språk
En av de mest påtagliga svårigheterna i arbetet med de nyanlända eleverna, enligt respondenterna, är språket. Enligt mottagningssamordnaren lär sig inte eleverna svenska enbart genom att vistas i svenskspråkiga miljöer, utan det behövs ett medvetet arbete från skolans sida. Detta stärks av, bland andra, Lahdenperä (1997). Det räcker inte heller att enbart ge eleverna undervisning i svenska som andraspråk (Myndigheten för skolutveckling, 2007; m.fl.). Eleven behöver också undervisning i sitt modersmål. Det underlättar för eleven om elevens båda språk får vara lika viktiga. Det hjälper eleven att utveckla sin identitet (Axelsson red., 1999; Rutter, 1994; m.fl.). Det är viktigt för samhället, liksom för eleverna att alla elever kan fler språk än svenska då landets internationella kontakter ökar (Skolverket, 2006; m.fl.). Tvåspråkigheten bör därför ses som en resurs (a.a.). Den övriga undervisningen
underlättas av studiehandledning på modersmålet och kopplas med fördel till modersmålsundervisningen (Skolverket, 2008). Även respondenterna tar upp detta. Alla nyanlända elever har idag inte tillgång till svenska som andraspråk, modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet (Skolverket, 2007). Inte heller mottagningssamordnaren i den undersökta kommunen är helt nöjd med arbetet med modersmålsundervisning och studiestöd på modersmålet. Ändå påpekar hon att kommunen har kommit långt, i jämförelse med många andra. Detta bekräftas av Blob (2004). För att komma till rätta med dessa brister anser jag att fler utbildade modersmålslärare och lärare med utbildning i svenska som andraspråk behövs i landets skolor. Fler lärare med annat modersmål än svenska är också en tillgång. Enligt Skolverket (2008) bör alla lärare få fortbildning i språkutvecklande arbete. Enligt respondenterna har mycket förändrats i lärarnas arbete med språket på den skola där de intervjuade lärarna arbetar, framförallt är klassläraren inte längre lika ensam i arbetet med de nyanlända eleverna.