Det som kommunens mottagningssamordnare trycker mest på i intervjun är samarbetet mellan myndigheter och yrkesgrupper i kommunen. Det var med det som hon startade sin tjänst.
...jag bara tänkte såhär att dom kommer ju hit alla familjerna vad händer då? Så jag började att sätta mig hos socialförvaltningen och flyktingsamordnarna och dom som jobbar med familjerna, där började jag sätta mig och satt ett år tills dom förstod (skratt) att vi måste samarbeta med barn och ungdomar. Jag talade om för dom att dom har ett ansvar att göra introduktionsplaner för alla barn och kommunen och socialförvaltningen och då ska dom samarbeta med skolan och skolans individuella utvecklingsplan... (Kommunens mottagningssamordnare).
Idag finns en lokal sammarbetsplan där arbetsförmedlingen, kommunen, socialförvaltningen, primärvården och ett bostadsföretag finns representerade. Fritidskontoret är också på väg in i samarbetet. Planen beskriver tydligt vem som ska göra vad och hjälper till att uppfylla de kriterier som finns för ett gott samarbete (Myndigheten för skolutveckling, 2007). Förr skötte varje skola mottagningen av de nyanlända eleverna på egen hand, så ser det fortfarande ut i många kommuner, enligt Skolverket (2007). Även innan tjänsten som mottagningssamordnare tillkom i den undersökta kommunen fanns resurser tillsatta på skolorna för mottagning av nyanlända elever. De resurserna användes ofta till andra arbetsuppgifter när de inte behövdes för arbetet med nyanlända och sedan, när det kom en ny elev, visste ingen vem som skulle ta hand om henne eller honom. Nu finns mottagningssamordnaren som har övergripande kontroll över resurser och tjänster. Alla nyanlända barn mellan noll och arton år slussas till mottagningssamordnarens kontor och därifrån ut i verksamheten. Om problem skulle uppstå, gör mottagningssamordnaren och
socialförvaltningen ett hembesök. Samarbete finns också med skolornas psykologer och kuratorer.
De båda lärarna samarbetar i enstaka fall med skolhälsovården och socialtjänsten. Till exempel har kuratorn fått kopplas in när någon elev varit livrädd för olika signaler som ambulansljud eller brandlarm och trott att det varit flyglarm. Det har också hänt att muslimska elever som, av misstag, ätit griskött i matsalen mått psykiskt dåligt och då fått hjälp av skolhälsovården. Det finns ett gott samarbete med hemspråkslärare, förberedelseklassen, lärarna i svenska som andraspråk och elevens föräldrar, men också med kommunens specialpedagogiska resurscentrum där till exempel specialpedagoger och logopeder finns samlade. Lärarna och modersmålslärarna har haft möten angående elever i behov av särskilt stöd, det har resulterat i att modersmålslärarna har ändrat sin undervisning. Nu finns det speciella grupper för svaga elever där de har större chans att ta till sig kunskaper, berättar lärare ett. Dessa samarbetspartners är de som skolverket (2008) med flera anser ska finnas.
5.3.1
Förberedelseklassen
I den undersökta kommunen är förberedelseklasserna indelade efter grundskolans tidigare och senare år och klasserna innehåller sällan fler än tio elever, men enligt mottagningssamordnaren ser det inte ut så i resten av landet. Hon berättar att det inte är ovanligt att en ensam lärare tvingas undervisa 24 elever som kan vara mellan sju och sexton år gamla. Enligt Myndigheten för skolutveckling (2005) gick det mellan fem och femton elever i varje förberedelseklass år 2005. Dessa siffror kan ha ändrats på tre år, fram till 2008.
Trots att nationella riktlinjer saknas och kommunala planer för arbete med förberedelseklasser är ovanliga (Malmström, 2006; m.fl.) finns det undantag. Den undersökta kommunen är ett exempel på en kommun som har en kommunal plan för hur arbetet med de nyanlända eleverna ska gå till. Planen följer, till stor del, skolverkets rekomendationer (2008). För att varje nyanländ elev ska få individanpassad undervisning intervjuas familjen av mottagningssamordnaren. Hon använder sig av ett frågeformulär som tagits fram i samarbete med socialförvaltningen och om det rör sig om en flyktingfamilj deltar även någon från socialförvaltningen. Elever som ska börja i år ett till fem erbjuds förberedelseklass. För äldre elever finns liknande verksamhet. Än så länge har ingen tackat nej till erbjudandet, men den som inte tackar ja till erbjudandet om förberedelseklass får inget liknande stöd. De elever som inte bor på de orter i kommunen där förberedelseklasserna finns (det finns två stycken för grundskolans tidigare år och en för grundskolans senare år) skjutsas dit med buss eller taxi. Trots att eleven börjar i en förberedelseklass skrivs eleven direkt in i den klass som han eller hon ska slussas in i efter förberedelseklassen. Mottagningssamordnaren kallar den klassen för hemklass. Hon påpekar att det är hemklassen som är ansvarig för eleven. Alla dokument om eleven går till hemklassens rektor, skolsköterska eller lärare beroende på vad det rör sig om. Läraren i hemklassen deltar i alla utvecklingssamtal när eleven går i förberedelseklassen. Att ett tätt samarbete med elevens hemklass är positivt anser även Malmström (2006). Efter en kort introduktionsperiod i förberedelseklassen får eleven besöka hemklassen en dag i veckan, för att sedan
skrivs eleven ut ur förberedelseklassen. Eleverna är, enligt mottagningssamordnaren, nyanlända i tre år och därför sker övergången senast tre år efter inskrivningen i förberedelseklassen. Det är dock sällsynt att eleverna stannar i förberedelseklassen längre än två år. Det beslutas i samråd med eleven, elevens föräldrar, läraren i hemklassen och läraren i förberedelseklassen när övergången ska ske. Efter övergången från förberedelseklassen till hemklassen är det rektorns ansvar att följa upp eleven.
Övergångsprocessen ska styras efter elevens behov. Ibland händer det ändå att förberedelseklassen tvingas släppa elever tidigare än vad de tänkt, då det står nyanlända elever på kö. Lärare två nämner också problematiken med att integrera de nyanlända eleverna i vanliga klasser efter att de gått i förberedelseklass.
... jag kan ju känna på ett sätt att det är ju rätt svårt det här många gånger som vi gör nu, att att dom kommer och är en dag i veckan tillexempel, men det beror ju väldigt mycket på hur dom barnen är och om dom... ja... lär känna dom andra sådär... (Lärare två).
Hon poängterar hur viktig förberedelseklassen är, och att det inte är fel med en stegvis inskolning till den svenskspråkiga klassen, men att de nyanlända eleverna har svårare att komma in i klassen i dag. Blyga elever som dessutom inte kan språket har svårt att finna trygghet och social gemenskap i den nya klassen.
När eleverna kommer till förberedelseklassen görs tester på vad de kan. Enligt lärare ett görs även ett test varje år. En talpedagog testar samtliga elever i förskoleklassen, innan de börjar skolan. Detta för att de inte ska missa någon. Resultaten på testerna ska redovisas för skolans rektor och för kommunens mottagningssamordnare. Så välorganiserat har det inte alltid sett ut. Både lärare ett och lärare två minns hur eleverna bara knackade på skoldörren och skulle börja samma dag. I bästa fall hade klassläraren fått besked några dagar i förväg om att en ny elev skulle börja.