Håkan Svensson är fritidsgårdschef på kultur- och fritidscentret 52:an och har arbetat i Baronbackarna under 30-års tid. Svensson beskriver Baronbackarna som ett föreningsfattigt område där 52:an spelar en
central roll för många barn och unga. Svensson menar att de på kultur- och fritidscentret försöker tillvarata de intressen som finns och lotsa in barn och ungdomar i fritidsaktiviteter samtidigt som de utgör en hemvist och trygghet.
Ur ett trygghets- och delaktighetsperspektiv beskriver Svensson att de med jämna mellanrum genomför en typ av trygghetsvandring tillsammans med barn och unga som besöker 52:an. De går tillsammans med områdesgruppen, en vandring med 10–12-åringar och en med de barn och unga som är över 13 år. Vid dessa tillfällen får barnen peka ut platser som de upplever som otrygga på olika sätt. Vid dessa tillfällen närvarar representant för ÖBO och det som framkommer under vandringarna skickas sedan till kommunen.
En aspekt som Svensson betonar är vikten av att arbeta med segregationen, något som han upplever blir tydligare och mer märkbart för honom i sitt arbete som fritidgårdschef. Svensson kan se att många barn och unga inte rör sig utanför bostadsområdet och hans uppfattning är detta är synonymt med många andra stadsdelar.
Det Svensson identifierar som positivt med samverkan är att Partnerskapet innehåller de delar som han uppfattar som välfungerade med kommundelar då dessa fanns. Hans poäng är att det som fungerade har återkommit inom samverkansarbetet i partnerskapet samtidigt som det som var mindre välfungerande har lämnats därhän. Han upplever dock att det går bättre att samverka med vissa aktörer så som exempelvis skolan, ÖBO och Polisen än andra.
6 Analys
I detta kapitel presenteras analysen av empirin som samlats in under studien. Analysen har genomförts med hjälp av en analysmodell som baseras på tidigare presenterat kunskapsläge. En redogörelse för analysmodellens samtliga punkter presenteras i uppsatsens metodkapitel. För att skapa struktur är kapitlet utformat på så sätt att analysmodellens punkter utgör underrubriker och därmed egna avsnitt.
Service och säkerhet
Inom forskningen framkommer det att det är viktigt att det finns privat och offentlig service i barn och ungas närmiljö som underlättar deras vardagliga liv genom att innehålla butiker, underhållning och parker att leka i (Horelli 2007, s. 271; Nordström 2010, s. 521–522). I intervjuerna som genomförts av Örebro kommun framkommer det att barn och unga efterfrågar ett större butiksutbud samt fler möjligheter till fritidsaktiviteter (Örebro kommun 2019b, s. 31).
I det studerade materialet framkommer det att Baronbackarnas centrum beskriv som en plats som präglas av otrygghet, framförallt kvällstid. Svensson beskriver centrum som något av ett ”laglöst land”. Otryggheten är främst kopplad till att det är en samlingsplats för otrygghetsskapande grupper av ungdomar samt kriminalitet så som narkotikaförsäljning. Svensson beskriver att de som jobbar på 52:an i mångt och mycket är de enda vuxna som befinner sig i Baronbackarnas centrum efter klockan 19.00. Samtidigt uppger barnen som är boende i Baronbackarna att de känner sig otrygga kvällstid och inte vågar vistas i centrum. Platsmässigt är det huvudsakligen centrum som nämns ur ett otrygghetsperspektiv, något som återkommer i både intervjuerna och i intervjuerna med barnen. Det som skiljer sig åt är att barnen, förutom centrum, beskriver att de inte vågar vara i den närliggande skogen med rädsla för att möta främlingar som de upplever som obehagliga (Örebro kommun 2019b, s. 32-33). Under intervjuerna med Gustafsson, Hovlund eller Svensson nämns inte den närliggande skogen ur ett otrygghetsperspektiv.
Precis som Nordström (2010, s. 516) har identifierat som viktigt för barn och unga så utgör EST ett exempel på en arbetsmetod som möjliggör för kommunen och annan offentlig verksamhet att systematiskt arbeta för fysisk och psykisk trygghet i närmiljön. Som beskrivits i empirikapitlet är syftet med arbetsmetoden EST att göra det möjligt för olika aktörer att mötas och samverka kring trygghetsfrågor (Örebro universitet 2016, s. 3). Indikatorerna som presenteras i handboken för metoden har studerats och analyserats med utgångspunkt i uppsatsens analysmodell. Tolkningen är att otrygghetsindikatorerna innefattar samtliga områden som har identifierats som centrala för barns trygghet i offentliga miljöer i ett bostadsområde i denna uppsats. Det är i princip enbart indikatorn ”Incident mot anställd” som inte direkt berör barn och ungas trygghet och delaktighet i ett
bostadsområde. Det skulle dock kunna vara så att det indirekt påverkar känslan och upplevelsen av trygghet genom att den allmänna känslan i området påverkas.
Trafikmiljöer
Enligt Nordström (2010, s. 516) ska trafikmiljöer och offentliga platser utformas på så sätt att de upplevs som trygga och säkra av de boende. Offentliga platser utformning kommer i huvudsak att beröras närmare i nästa avsnitt – Urbana och miljömässiga kvalitéer. Under analysen framkom det att trafikmiljöer inte berörs under någon av intervjuerna. Inte heller i rapporten från Örebro kommun nämner barnen från Baronbackarna något som har tolkats som trafikrelaterat. Däremot nämnde barn som var boende i andra bostadsområden i Örebro kommun (vilka präglas av landsbygdsmiljö till skillnad från Baronbackarna som mer präglas av stadsmiljö) trafikmiljöer ur ett otrygghetsperspektiv och som något de upplevde behöver förbättras. Detta skulle kunna bero på olika saker. En tolkning är att trygghet är en subjektiv känsla som varierar från person till person. Det skulle även kunna utgöra ett exempel på hur den specifika platsen avgör hur trygghetsfrågor ur ett barnperspektiv bör hanteras samt att en plats geografiska läge och fysiska förutsättningar avgörs på vilket sätt samverkan på områdesnivå kan och bör bedrivas. Att trafikmiljöer inte diskuteras under intervjuerna med personer som är verksamma i Baronbackarna kan givetvis bero på olika saker. Det skulle kunna bero på att det inte är självklart fokus för deras arbete utan att de som intervjuats har andra typer av arbetsuppgifter. Dessutom ingår inte förvaltningar som ansvarar för utformning och underhåll av trafikmiljöer som samordnade förvaltningar vilket gör att det perspektivet inte finns med naturligt i partnerskapet.
Inom forskningen framkommer det att barns självständiga mobilitet i och mellan olika områden i staden påverkas av föräldrars oro för att barnen ska utsättas för risker i form av våld eller farliga främlingar (Carroll et al. 2015, s. 426; Valentine 2004, s. 15, 74). I rapporten från Örebro kommun framkommer det att vissa föräldrar upplever Baronbackarna som ett så pass otryggt område att de inte låter sina barn gå ut på egen hand. I rapporten beskrivs även hur det framkommer att många flickor inte spenderar tid någon annanstans än i Baronbackarna. Några av barnen uppger dessutom att de mest är hemma och sällan går ut (Örebro kommun 2019b, s. 40, 45). Inom forskningen framkommer det exempelvis att trafikrummet påverkar barn och ungas möjligheter till självständig mobilitet på grund av att föräldrar upplever trafikmiljöer som otrygga och farliga (Carroll et al. 2015, s. 426). Även rädslan inför mötet med främlingar och risken att utsättas för brott beskrivs vara centralt för föräldrars riskbedömning. analysen har det inte gått att urskilja vilka faktorer som föräldrarnas otrygghetskänsla bygger på, om det har vissa specifika orsaker eller om det bygger på en allmän känsla. Detta skulle således behöva undersökas vidare då det enligt forskningen påverkar barn och ungas möjligheter att röra sig fritt i bostadsområdet. Med tanke på bredden av involverade aktörer, förvaltningar och myndigheter inom partnerskapet så skulle det finnas möjlighet att på olika sätt arbeta med föräldrars trygghet, upplevelse
av miljön i bostadsområdet samt rumsliga kompetens för att i förlängningen även öka barns rumsliga kompetens, självständiga mobilitet och i förlängningen förhoppningsvis även tryggheten.
Urbana och miljömässiga kvalitéer
Något som samtliga intervjupersoner beskrivit som utmärkande för Baronbackarna är hur det i förhållande till andra stadsdelar finns få föreningar. Detta innebär att det i förhållande till andra stadsdelar finns färre möjligheter för barn och unga att delta i organiserade förenings- och fritidsaktiviteter. Fler föreningar skulle kunna, inte bara genom själva aktiviteten utan även att de tar sig till och från aktiviteten i fråga, öka barn och ungas rörelse i området och därmed kunna bidra till att öka den rumsliga kompetensen.
Generellt har de intervjuade barnen uppgett att de önskar fler platser att umgås på i närområdet, exempelvis en lekplats för äldre barn (Örebro kommun 2019b, s. 34). Dessutom framkommer det att många barn och unga upplever att det finns för få gatlampor i området samt att de som är trasiga inte åtgärdas (2019b, s. 33). Gustafsson poängterar att en viktig pusselbit för känslan av trygghet är avsaknaden av förstörelse och vandalisering. Hovlund berör den fysiska miljön genom att beskriva hur de har satsat på att jobba med utemiljöerna kring fastigheterna. Hovlund beskriver att ÖBO äger mycket mark i bostadsområdet men att stor del av marken, exempelvis den stora grönytan i mitten av bostadsområdet, ägs av kommunen. Med tanke på att parker är vanliga platser där barn och unga träffas och besöker men även känner otrygghet i relation till otrygghet (Witten et al 2017, s. 1241) skulle det kunna vara hjälpsamt att den förvaltning som ansvarar för dessa och liknande fysiska miljöer ingick som samordnad förvaltning i Partnerskap Örebro. Att få in ett fysiskt perspektiv i partnerskapet skulle kunna leda till ett bredare perspektiv samt göra det möjligt att inta det holistiska synsätt på miljöer som Horelli (2006) förespråkar för att uppnå barnvänligare sådana. Detta gäller även i förhållande till Baronbackarnas centrum som omnämns frekvent som en otrygg plats, framförallt kvällstid. En tolkning är att genom att inkludera ett fysiskt planeringsperspektiv i frågan med hjälp av att Stadsbyggnad blir samverkande förvaltning inom partnerskapet, skulle det möjligen gå att identifiera och arbeta med fysiska strukturer som påverkar barn och ungas trygghetsupplevelser. Att inkludera Stadsbyggnad i partnerskapet, och därmed ett fysiskt planeringsperspektiv, skulle därmed kunna vara ett sätt att bidra till att öka barn och ungas trygghet och trivsel i bostadsområdet.
Svensson beskriver att ett av 52:ans uppdrag är att slussa in och erbjuda extra aktiviteter för barn och unga i bostadsområdet. Det är även Partnerskapets uppdrag att skapa mötesplatser samt bidra till att de boende i partnerskapsområdena kan ha en meningsfull fritid. Under intervjuerna framgår det att olika aktörer samverkade under sommaren för att skapa fler aktiviteter, mer att göra och fler platser att träffas på med anledning av Coronapandemin och den förändring det innebar för familjers vardag. I rapporten från Örebro kommun framkommer det att det råder brist på fritidsaktiviteter vintertid för barn och unga.
En central faktor blir därför att se hur det gåt att skapa aktiviteter för barn och unga i bostadsområdet så även vintertid. Eftersom flera barn som intervjuats uppger att de är mörkrädda och därmed känner otrygghet och inte vågar röra sig i bostadsområdet på grund av detta är en utmaning att jobba med trygghet och delaktighet under vinterhalvåret och därmed utgå från de specifika förutsättningar som den årstiden erbjuder med dagsljus, väderförhållanden och dylikt.
Sociala möten och relationer
Enligt tidigare forskning är sociala möten med främlingar eller personer som på ett eller annat sätt upplevs om obehagliga en faktor som många barn upplever som otrygga. Det kan exempelvis vara ungdomsgäng eller alkoholpåverkade vuxna. Detta går att utläsa så även i rapporten från Örebro kommun (2019b, s. 33) där de intervjuade barnen uppger att de tycker det är otryggt att vara på platser där de riskerar att möta grupper av ungdomar eller vuxna och alkoholpåverkade personer, så som i Baronbackarnas centrum och den närliggande skogen. I tidigare forskning framkommer det att barn uppger att det är viktigt att känna igen sina grannar och att det går att lita på att få hjälp när det behövs (van der Burgt 2006, s. 167). De intervjuade barnen uppger att sociala relationer, som att det är nära till kompisar, gemenskap, samt att alla tar hand om varandra, är en av de bästa sakerna med Baronbackarna. Cele (2006, s. 39) beskriver vikten av att staden erbjuder miljöer där även barn kan trivas då omgivningen är central för barn och ungas identitetsskapande.
Carroll et al. (2015, s. 417) beskriver hur bostadsområden på olika sätt kan vara en plats som bidrar till barns sociala, fysiska och kognitiva utveckling, bland annat genom att fungera som arena för sociala interaktion med andra barn, unga och vuxna. Flera av de intervjuade barnen i Baronbackarna berättar att de spenderar mycket tid hemma och inte går ut alls. Detta skulle kunna innebära att det blir mindre tid och färre möjligheter till sociala möten och i förlängningen sociala relationer för dessa barn samt att de riskerar att gå miste om tillfällen att utveckla och upptäcka sin identitet. Dock går det att utläsa i forskningen hur många barn och unga uppger att de inte ville röra sig i sitt bostadsområde utan att de upplevde att inomhusmiljöer och digitala miljöer som tillräckliga (Carroll et al. 2015, s. 431). I rapporten från Örebro kommun beskrivs att sociala medier, så som Snapchat och Youtube upptar en stor del av framförallt flickornas tid (2019b, s. 34). Hopkins et al. (2018, s. 440) beskriver hur digitala miljöer är ett rum som är högaktuellt att studera ur perspektivet barns säkerhet och osäkerhet då det är en plats där många barn och unga spenderar stor del av sin tid. Exempelvis beskriver Hopkins et al. att digitala miljöer kan vara en plats där personer som tillhör marginaliserade och stigmatiserade sociala grupper kan mötas och utveckla sociala relationer. En tolkning är således att det är möjligt att dessa barn erfar sociala möten och skapar relationer på sin fritid men att de är av annan karaktär än de som sker i det offentliga, fysiska miljöer i bostadsområdet.
Fritidsgården 52:an beskrivs vara en central och viktig plats för barnen i Baronbackarna och de flesta av de intervjuade barnen är där efter skolan (Örebro kommun 2019b, s. 34). Även under intervjun med Svensson framkommer det att 52:an spelar en central roll för många barn och unga i bostadsområdet. Samtidigt poängterar Svensson en svårighet med att få barn och unga att röra sig till andra delar av staden och upptäcka annat än enbart Baronbackarna. Detta är även en bild som framgår i de mentala kartor som Örebro kommun (2019b, s. 40) presenterar. Där framkommer det att framförallt flickorna inte rör sig till andra områden är Baronbackarna samt att de har svårt att namnge andra bostadsområden i sina mentala kartor. Däremot målas fritidsgården 52:an i princip genomgående ut som en central symbol. Eftersom Partnerskapet finns i andra av Örebros bostadsområden skulle samlade aktiviteter mellan områdena kunna vara ett sätt att vidga vyerna för de barn och unga som inte rör sig utanför det egna bostadsområden. På så vis skulle de ges chans att erfara fler offentliga miljöer, situationer och möten med främlingar som skulle kunna leda till att de ges tillfälle att upptäcka, utmana och utveckla sin rumsliga kompetens tillsammans med barn och unga som de känner men i nya miljöer. På så sätt kan även den informella delaktigheten öka. På detta sätt blir det eventuellt möjligt att öka mobiliteten och vidga vyerna för de barn oh unga som redan besöker Kultur- och fritidscentret 52:an. Det kan därför vara av vikt att identifiera arbetssätt där det går att berika tillvaron för de barn och unga som aldrig eller
mycket sällan rör sig i offentliga miljöer i Baronbackarna eller övriga delar av staden, sover bort sin
fritid och inte deltar i någon typ av aktivitet på sin fritid. För att få kännedom om dessa barns önskemål och behov samt öka deras trygghet och mobilitet, behöver det också finnas metoder och tillvägagångssätt för att möta och bemöta detta. Partnerskapet samordnar bland annat förskola och skola med andra aktörer. Detta skulle kunna vara en plats där det blir möjligt att nå så även de barn som sällan går ut på sin fritid. I skolan finns, precis som i andra sammanhang där man dagligen arbetar med barn och unga, kompetensen att bemöta och kommunicera med barnen på lämpligt sätt. Givetvis har inte skolan obegränsat med schemautrymme, men eventuellt skulle det finnas fördelar så även för skolan att arbeta med frågor som rör det omkringliggande bostadsområdet samt samhällsfrågor så som trygghet och delaktighet.
Delaktighet
I frågan om barn och ungas formella delaktighet har det främst varit i samband med fritidsgården 52:an som barn och unga funnits delaktiga i trygghetsarbetet, förutom i samband med intervjuerna som Örebro kommun genomfört i samband med framtagandet av rapporten Socioekonomisk segregation i Örebro
kommun (Örebro kommun 2019b). Exempelvis nämner Gustafsson, platschef för Partnerskap Örebro,
att det i hans roll i mångt och mycket handlar om att lyssna in vad fritidsgården har att säga.
Hovlund beskriver hur ett så kallat Ungdomsparlament varit aktuellt i Vivalla där ÖBO mött ungefär 100 ungdomar, något han även ser som alternativ för Baronbackarna i framtiden. Detta skulle kunna vara ett forum där även Partnerskap Örebro kan involveras för att mobilisera det barn och unga tar upp
just med tanke på deras roll som sammanbindande länk. Inom partnerskapet finns även kännedom om vilka övriga professioner som sitter på vilken kunskap eller befogenheter. Ett ungdomsparlament skulle därmed fungera som en arena för så kallad formell delaktighet där barnen dessutom, beroende på aktivitet, skulle kunna få chans att uppleva situationer och miljöer i sitt bostadsområde som de annars inte spenderar tid i, något som även skulle kunna bidra till att stärka deras rumsliga kompetens. Så som det beskrivs i tidigare forskning bygger rumslig kompetens på möjligheten att erfara och uppleva det urbana rummet (van der Burgt & Cele 2014, s. 30). I arbetet med den här uppsatsen har rumslig kompetens därmed tolkats som en typ av tyst kunskap som vi bär med oss, oavsett ålder, redo att utvecklas takt med att vi erfar och upplever möten med människor, platser och situationer.
Intervjuerna med Gustafsson, Hovlund och Svensson samt intervjuerna med barn som genomförts av Örebro kommun bidrar med inblick i vilka platser och situationer som kan bidra med otrygghet i bostadsområdet. Änggård (2015, s. 101) poängterar dock i sin forskning att intervjuer med barn och hur de upplever och erfar platser har en tendens att bli platta och fantasilösa. Leken och aktiviteten som faktiskt utspelar sig på dessa platser och som kan säga mycket om hur barnen upplever dessa platser tenderar snarare att vara liv- och fantasifulla och Änggård beskriver hur det får henne själva och kunna sätta sig in i barnen situation och hur de upplever och känner. Samordnade gåturer i enlighet med de Lavals (2014) koncept skulle kunna bidra med ytterligare kunskap om de miljöer som barnen vistas i och antingen upplever som trygga eller otrygga. Genom konceptet gåtur (de Laval 2014, s. 18) är det möjligt att se den offentliga miljön i bostadsområdet ur ett bredare perspektiv genom att deltagarna ombeds identifiera sådant som är bra samt förslag på förbättringar, och inte enbart sådant som är problematiskt ur ett trygghetsperspektiv.
De barn som intervjuats och målat mentala kartor går samtliga i årskurs sex. Genom att vänta med att höra barn som är yngre än 12 år angående deras upplever och erfarenheter av offentliga miljöer så menar Nordström (2010, s. 526) att man går miste om det speciella sätt att erfara den omkringliggande miljön som är karaktäristiskt för yngre barn. Detta skulle kunna innebära att det kommunen behöver identifiera metoder som gör att även yngre barns perspektiv blir möjligt att involvera. Här skulle partnerskapet roll som sammanbindande länk kunna vara en viktig pusselbit då de skapar förutsättningar för samverkan med skola, förskola, familjecentral och liknande i Baronbackarna. Enligt (Teimouri et al. 2011, s. 12) bör olika professioner och kompetenser närvara vid trygghetsvandringar så som lärare, de som ansvarar för olika platser, exempelvis Stadsbyggnad och Park och gata med flera beroende på vilka platser som besöks under vandringen. Det föreslås även att arkitekturpedagoger och/eller demokratiutvecklare bör närvara. Teimouri et al. betonar även vikten av att den som arrangerar vandringen kan svara på och beskriva hur maktstrukturen ser ut i kommunen, vilken möjlighet det finns till påverkan samt föra vidare barnens synpunkter och idéer.
Vad gäller barn och ungas informella delaktighet framkommer det i samtligt analyserat material att barn och unga på olika sätt upplever sig begränsade att röra sig fritt i den fysiska miljön i sitt