Hållbar utveckling

Nedan följer analysen av principen hållbar utveckling. Analysen ämnar problematisera policydokumentets flexibilitet när det kommer till hållbar utveckling samt frånvaron av principen i projektansökningarna.

Denna horisontella princip är inte styrd genom fasta krav i policydokumentet. Det leder till att det är frivilligt för projekten att skriva om eller hur de ska arbeta med hållbar utveckling. Citatet nedan presenterar hur policydokumentet beskriver att den horisontella principen om hållbar utveckling är flexibel:

”Den horisontella principen om hållbar utveckling är flexibel. Den möjliggör satsningar i projekt som inom programmets mål och prioriteringar även bidrar till klimatanpassningar” (Europeiska socialfonden 2014:44).

Ovan nämnda citat beskriver att principen inte är ett krav i projekten. Anledningen till varför just principen hållbar utveckling är flexibel förklaras som att den möjliggör satsningar som kan bidra till klimatanpassningar. Nedanstående citat kan jämföras med förklarningen om varför hållbar utveckling är flexibel och med beskrivningen om hur EU väljer att omringa begreppet. Enligt policydokumentet beskrivs det bland annat genom olika typer av hållbarhet:

”Ekonomisk, social och ekologisk långsiktigt hållbar utveckling hänger samman. Hållbar utveckling förutsätter en effektiv ekonomi, men också att resurserna brukas utan att förbrukas, en god social sammanhållning och att demokratiska grundvärden respekteras” (Europeiska socialfonden 2014: 177).

Beskrivningen ämnar se till den komplexitet som finns i begreppet hållbar utveckling. Vidare menar ESF att det finns tre delar av hållbar utveckling. Dessa är social-, ekonomisk- och ekologisk hållbarhet. Den ekologiska hållbarheten omringas i policydokumentet till de miljömässiga val som görs vid insatser för ökad sysselsättning och tillväxt (Europeiska socialfonden 2014:177) och de ekonomiska- och sociala hållbarhetsvärdena beskrivs inte vidare i policydokumentet. Det är detta bortfall av principerna ovan som denna analys vill framhäva, varför den sociala-, ekonomiska- och ekologiska hållbarheten inte sammankopplas mer tydligt. Bortfallet i den skriftliga texten i policydokumentet rekonstruerar vad som ses som betydelsefullt att tala om och vilka handlingsmönster som tas för givna (Czarniawska 2015:30). Det skapas inga handlingsmönster utifrån den text som finns policydokumentet eftersom den inte kräver handlingar av projekten, det kan vidare ses i ansökningarna där det inte finns något skrivet om hållbar utveckling.

Vidare fokus läggs därför på Bacchis tredje fråga, Hur har denna representationen av problemet framkommit?, där förhållandena som möjliggör att ett problem representeras på ett visst sätt, och därmed dominerar uppfattningen om problemet, analyseras (Bacchi 2009:11). På

grund av att den komplexitet som begreppet hållbar utveckling innefattar inte nämns och därmed konstrueras då en bild av verkligheten om begreppet hållbar utveckling utan dess omringande värden. När det finns ett bortfall i policydokumentens förklaringar betyder det att hållbar utveckling konstrueras annorlunda jämfört med begreppets innebörd. Det kan leda till att projektens uppfattning om principen hållbar utveckling endast består av den ekologiska delen, inte den komplexa verkligheten som den ekonomiska- och sociala hållbarheten bidrar med (Bacchi 2009:11). Förhållandet mellan hur principen om hållbar utveckling representeras på ett visst sätt och att inga av denna uppsatsen åtta projektansökningar besvarar de frågor som är sammankopplade med principen hållbar utveckling framhävs härmed i denna analys.

Vidare kan man tolka avsaknaden av handlingsmönster tillsammans med teorier om isomorfism som visar på att när en organisation är osäker på hur den ska agera finns det anledning att se om någon annan organisation inkluderat osäkerheten, i detta fall hållbar utveckling. Specifikt härmande isomorfism blir enligt dessa tankar väsentligt (DiMaggio och Powell 1983:151). Principen om hållbar utveckling inkluderas i vissa projektansökningar på andra sätt och under andra rubriker än de som EFS:s riktlinjer föreslår. Även om projektansökningarna inte skriver något under hållbar utvecklings-avsnitten nämns hållbarhet och utveckling, men med olika fokus. För att visa hur hållbar utveckling inkluderas utgör nedanstående citat ett exempel på hur projektansökningarna översätter policydokumentets beskrivning om principen hållbar utveckling. Projektansökan för TÖS nämner att:

”För att upprätthålla en hög innovationsförmåga så är ett hållbarhetsperspektiv på hela innovationsarbetet en nödvändighet. Detta blir möjligt då mångfald, jämställdhet (insikt om individens erfarenhet och förutsättningar som värdeskapande) och delaktighet (att alla kan bidra) är kunskaper och färdigheter som etableras, ledning/styrelse och medarbetare, genom komponenterna struktur, kultur och resurser” (TÖS 2017:6).

Detta citat hänvisar till ett hållbarhetsperspektiv som är mer helomfattande och komplext, och innefattar flera påverkande faktorer för att visa att hållbar utveckling är en del av projektens arbete (Europeiska socialfonden 2014:177). Det kan tolkas som om det finns åtminstone ett projekt som översatt hållbar utveckling eller hållbarhetsperspektiv så som EU policydokumentet omringat begreppet. Dock är det viktigt att denna beskrivning fortfarande inte är så relevant att den mer specifikt och detaljerat beskrivs under det stycke i projektansökan som ESF:s riktlinjer menar ska beskriva principen hållbar utveckling. När det kommer till härmande isomorfism kan problematiken tolkas som om det finns ett hållbarhetsperspektiv i

projektansökningarna men de inkluderas inte under stycket om hållbar utveckling eftersom ingen annan i dess kontext gör det. Eftersom organisationer tenderar att ta efter varandras handlingsmönster (DiMaggio och Powell 1983:148), finns det anledning att tro att flexibiliteten i hållbar utveckling i policydokumentet förminskat sannolikheten att hållbar utvecklings ska inkluderas i projektansökningar och därmed finns det inte handlingsmönster som organisationer kan efterlikna.

Sammanfattningsvis beskrivs tankar om hållbar utveckling i projektansökningarna men en definition eller omringning av begreppet inkluderas inte. Detta leder till att hållbar utveckling och dess värden inte konstrueras. Dessutom beskrivs projektansökningarnas tankar om hållbar utveckling inte inom de strukturer som ESF avsatt plats för i projektansökningsmallen. En tolkning av varför inte strukturerna används av projektägarna kan bero på härmande isomorfism.

6.3. Icke-diskriminering

Icke-diskriminering beskrivs i ESF:s policydokumentet som en mänsklig rättighet. Vidare görs en koppling till den svenska diskrimineringslagstiftningen och grunderna som utgörs av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, ålder, etnisk tillhörighet, sexuell läggning samt funktionshinder. Det påtalas även att arbetsgivaren har ett ansvar i att arbeta med så kallade aktiva åtgärder och främjande av lika rättigheter. Vidare talas det om de effekter som diskriminering kan få, både på individuell och strukturell nivå (Europeiska socialfonden 2014:178).

I ESF:s policydokument står att det är viktigt med kunskap om vad som gör att diskriminering kan ske. Kunskapen om det ska sedan användas i projekten, både i planering och det faktiska utförandet. Här blir det viktigt att implementera rutiner som främjar möjligheter för alla och motverkar diskriminering:

”Det innebär att det i projekten ska finnas en god kunskap om förekomst av och mekanismer bakom diskriminering och att denna kunskap används i utformning och genomförande av projekten. Verksamheterna bör tillämpa rutiner och metoder som främjar lika möjligheter och säkerställer att diskriminering inte förekommer” (Europeiska socialfonden 2014:179).

Nedan följer vår analys utifrån icke-diskriminering där vi beskriver hur begreppet mångfald ofta återkommer i diskursen samt hur de sökande väljer ut eller hittar på egna diskrimineringsgrunder när de talar om principen.

6.3.1. Icke-diskriminering som mångfald

I flertalet ansökningar benämns inte icke-diskriminering i samband med principerna om jämställdhet mellan män och kvinnor och tillgänglighet. Istället används begreppet mångfald. I TIM-ansökan talas det om ett koncept som ska genomföras för att uppnå de horisontella principerna och här står ingenting om icke-diskriminering:

”Vi upphandlar ett helt koncept (inte t.ex. enskilda inspiratör eller utbildningar) och vi kommer att ta med jämställdhets, tillgänglighets och mångfaldsperspektivet i anbudet för att säkerställa att jämställdhetskompetens finns” (TIM 2016:7).

Mångfald är alltså återkommande i talet om icke-diskriminering. Frågan är dock hur begrepp förstås av de sökande då ingen definition görs. Vesterberg skriver att mångfald kan tolkas som något positivt då begreppet kan sägas vara laddat med positiva kopplingar. I ett ESF-projekt berättar exempelvis en gruppledare om att mångfald berikar och att olikheter innebär att deltagarna kan lära av varandra (Vesterberg 2011:12). Detta kan göra att olika slags maktaspekter och orättvisor osynliggörs när det talas om mångfald i termer om att det är positivt att vara olika varandra. Då man beskriver icke-diskriminering utifrån ett begrepp med positiv klang, som mångfald kan sägas vara exempel på, så blir det lättare för de ansökande att påtala att de uppnått principen. Rekonstrueringen av begreppet icke-diskriminering gör på så sätt att aktörer har uppfattningen att icke-diskriminering är samma sak som mångfald. Det passar bra in i teorin om governance som beskriver att aktörer vill ”koordinera händelseförloppet så att alla drar åt samma håll” (Hedlund och Montin 2013:7).

6.3.2. Välja ut och hitta på egna diskrimineringsgrunder

I vårt analyserade material ser vi att de sökande tenderar att välja ut det som tycks passa när det kommer till principen icke-diskriminering. Det blir som ett smörgåsbord där det är fritt att plocka ut vissa diskrimineringsgrunder, eller helt enkelt hitta på egna namn. I projektet LIS ska personalen som träffar ensamkommande barn utbildas och talas det om icke-diskriminering utifrån att ge exempel på det som uppfattas som grunder för diskriminering, i detta fall mångfald och genus. Här verkar det som att grunderna anses vara genus och mångfald, trots att det i lagen inte benämner några grunder för diskriminering på detta vis.

”Det finns hos personalen bl.a. en önskan och ett behov av att utbilda personal som kommer i kontakt med ensamkommande barn i bl.a. mångfald, genus och i övriga diskrimineringsgrunder” (LIS 2016:3).

Det kan ses som ett exempel på en spridning genom att re-kontextualisera. Furusten talar om spridning av information och hur information förflyttas genom olika distributörer och att informationen även exponeras för olika typer av intryck och motstånd (2007:82–83). Informationen behöver även landa någonstans, och för att spridning ska ske till nya områden krävs re-kontextualisering (Furusten 2007:91). En effekt vid re-kontextualiserad information, då den förflyttas är att det kan ske särkoppling, det vill säga att informationen i den nya organisationen inte beskrivs på samma sätt som i ursprungsmiljön (Furusten 2007:99).

Sammanfattningsvis så kopplas principen icke-diskriminering till mångfald, ett begrepp som inte definieras i ansökningarna. Det finns dock exempel på hur mångfald kopplas till något positivt. Vidare ser vi att ansökningarna väljer ut vilka diskrimineringsgrunder de vill skriva om, eller så hittar de på egna, vilket kan ses vara re-kontextualisering av information.

6.4. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

Här presenteras kort hur ESF beskriver principen om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i sitt policydokument. Presentationen följs av vår analys av hur principen skrivs om i ansökningarna.

När det kommer till tillgänglighet så görs i ESF:s policydokument en koppling till regeringens mål om ett samhälle ”utan hinder för delaktighet och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning” (Europeiska socialfonden 2014:179). Här ska diskriminering motarbetas och på så sätt ska självbestämmande och självständighet kunna uppnås. I policydokumentet står det att hinder ska identifieras och röjas undan för att skapa delaktighet i arbetslivet och här görs också en koppling till tillväxt. Det finns ett mål om att projekten ska främja tillgänglighet och det beskrivs genom delaktighet, möjliggörande och undanröjande av hinder:

”Målet är att projekten främjar tillgänglighetsperspektivet i sin verksamhet genom att identifiera och undanröja hinder för tillgänglighet, och på så sätt möjliggör för kvinnor och

män med olika funktionsnedsättningar att bli delaktiga i projektets insatser” (Europeiska socialfonden 2014:180).

Det påtalas även att både individuellt stöd och utvecklingsarbete behövs för att uppnå tillgänglighetsprincipen. I det här fallet kan man använda olika stödsystem, kunskap, utveckling och incitament:

”Individuellt stöd är viktigt, men det behövs också̊ kompletterande utvecklingsarbete för att arbetslivet ska omfatta fler. Arbetslivet behöver utvecklas för att bättre kunna dra nytta av och ta till vara alla människors vilja och förmåga att arbeta. För detta behövs stödsystem och incitament, men också̊ kunskap och metodutveckling. Här kan socialfonden spela en viktig strategisk roll genom att initiera utvecklingsarbeten som har den enskilda arbetsplatsen som utgångspunkt” (Europeiska socialfonden 2014:180).

I nästa avsnitt presenteras vår analys av principen med utgångspunkt i att ansökningarna framförallt behandlar och beskriver tillgänglighet utifrån fysisk tillgänglighet.

6.4.1. Fysisk tillgänglighet

Angående vad som kan göras när det kommer till tillgänglighet talas det i ESF:s policydokumentet om olika typer av anpassningar samt attityd och kunskap. Här ges exempel på vad som kan göras i frågor som till exempel rör arbetsmiljö och arbetsgivaren har här ett stort ansvar genom att de ska anpassa arbetsmiljön så personer med funktionsnedsättning ska kunna delta:

”Ett inkluderande arbetsliv handlar i grunden om hur enskilda arbetsplatser är utformade och hur arbetet bedrivs och är organiserat. Det kan handla om såväl fysiska anpassningar av lokal och utrustning, som arbetstider, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter, attityder och kunskaper och arbetsledning. Arbetsgivarna har en central roll för att genom anpassningar av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön bidra till ett arbetsliv där personer med funktionsnedsättning ges möjlighet att delta på lika villkor” (Europeiska socialfonden 2014:179).

Hur översätts då principen om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i ansökningarna? När tillgänglighet beskrivs så återkommer man till framförallt fysiska termer. I DigiLitt.kom beskrivs det hur projektet ska uppnå principen om tillgänglighet utifrån lokalanpassning, hörsel- och synhjälpmedel:

”De lokala interventionerna och de kommungemensamma insatserna ska utformas för att vara tillgängliga för de tänkta projektdeltagarna oavsett deras respektive fysiska, kognitiva, eller språkliga behov. Detta betyder att lokaler bör väljas med omsorg för att tillmötesgå̊ den fysiska tillgängligheten. Hörsel- och synhjälpmedel ska tillhandahållas i samband med projekttillfällen om behov finns och information som förmedlas till projektdeltagare ska utformas på ett tydligt och lättillgängligt sätt” (DigiLitt.kom 2017:12).

I citatet ovan så talas det om fysik, kognition och språk. Genom att anpassa fysiska lokaler så anser man att principen om tillgänglighet kan uppnås. Enligt Bacchis fråga angående problemrepresentation (2009:2) så kan vi se att det är mer fokus på fysisk tillgänglighet än andra variabler och lösningar. Effekten kan ses bli att tillgängligheten kan ses vara ett relativt enkelt problem att lösa, då det räcker med att anpassa projektets lokaler. Berger och Luckmann skriver om konstruktionen av vår verklighetssyn utifrån hur vi ser på kunskap. Vi tar vissa saker för givet, vilket får konsekvenser för hur vi ser på verkligheten (1991:13–14). I diskursen om principen tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ser vi att vissa saker tas för givet i ansökan ovan, så som att lösningen på den horisontella principen om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är anpassning av lokaler och således blir funktionsnedsättningar något som handlar om fysiska hinder. Vidare talas det inte heller om strukturer som kan ses vara missgynnande eller om attityder och kunskap.

6.4.2. Värdegrundsarbete

Det finns också exempel på hur det i ansökningarna skrivs om värdegrunder. I PEPP-ansökan finns även en beskrivning av hur värdegrund och inkluderande arbetssätt ska vara en del i projektet:

”Tillgänglig verksamhet: Arbetet med värdegrund och ett inkluderande arbetssätt kommer att vara stora delar av projektet och en bärande del av kompetensutvecklingen. Därför kommer vi att arbeta med förståelse, medvetenhet och kunskap och på så sätt förhoppningsvis skapa inkluderande arbetsplatser fria från diskriminering” (PEPP 2017:15).

Vi kan alltså se hur de sökande fokuserar på olika saker när det kommer till tillgänglighet. I föregående avsnitt låg fokus på fysisk anpassning och i detta fallet talas det även om medvetenhet, förståelse och kunskap. En orsak kan vara att det i ESF:s policydokumentet inte definieras vad som är en så kallad funktionsnedsättning och således blir det svårt att avgöra vad som menas med tillgänglighet. Det gör att de sökande får göra en översättning utifrån den egna definitionen och i ansökningarna översätts funktion i koppling med sådant som handlar om

fysisk anpassning, vilket också leder till att andra perspektiv osynliggörs. Det kan kopplas till Bacchis fråga om tystnad och det som inte problematiseras i frågeställningen (2009:2). Det står inget om anpassning för personer med andra behov än lokalanpassning och det saknas beskrivning av vad kunskap, förståelse och medvetenhet betyder. Vem ska ha förståelse och medvetenhet för vem? Utifrån det kan det ifrågasättas hur beskrivningen av personer med funktionsnedsättning ser ut. Till exempel skriver Vesterberg om hur ESF-projekt konstruerar personer utifrån normer som rör anställningsbarhet, individuella lösningar och hur personer som inte är födda i Sverige blir etnifierade i fråga om att deltagarna pekas ut som avvikande från normen om svenskhet (2016:63).

Sammanfattningsvis så fokuserar ansökningarna på hur den fysiska tillgängligheten kan anpassas, vilket kan ses som ett exempel på hur vi konstruerar en syn på funktionsnedsättningar. Vidare ser vi att det i ansökningarna skrivs olika mycket om tillgänglighet, en anledning är att det saknas en definition i ESF:s policydokument och att det blir upp till projektägarna att tolka vad de ska skriva. Slutligen ser vi att det i policydokumenten ges ungefär lika stort utrymme för de olika principerna. I ansökningarna ser vi dock att det skrivs i mindre utsträckning om tillgänglighet än exempelvis jämställdhet, vilket kan tolkas som att principen om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning anses vara av mindre vikt än jämställdhet enligt de sökande aktörerna. Det ses också att det i ansökningarna översätts genom att se till fysisk anpassning och att en konstruktion av normal/icke-normal görs.