Den fjärde hörnstenen utgörs av aktivitet med vilket menas att individen inte är statisk. Detta kan vi se genom att flera av informanterna menade på att de
varierade i hur aktiva de var med att ta upp sexualitet i samtalet med ungdomen. Vid samtal i intervjuerna om kopplingen som finns mellan social utsatthet och sexuella riskbeteende kunde alla informanter mer eller mindre spekulera kring denna koppling, vilket var något som ansågs kunna väcka sexualitetsperspektivet. Men de som faktiskt kunde redogöra för det och nämnde att de tänkte på denna koppling i sitt arbete var de som hade behandlat denna koppling under sin universitetsutbildning. Socialsekreterarna menade även här att det inte alltid är relevant att se kopplingen som forskningen tyder på, till skillnad från behandlarna som stod mer eller mindre eniga med forskningen. Forskningen nämner bland annat socioekonomisk status, psykosocial utveckling, lågt självförtroende, sexuell debutålder, alkohol- och droganvändning och skolavhopp som faktorer som har koppling till sexuella riskbeteenden (Christianson 2006; Hammarlund, Lundgren & Nyström 2008; Andersson-Ellström, Forssman & Milsom 1996; Anaya, Cantwell & Rotheram-Borus 2003; Winston LeCroy et al. 2018). En särskilt framträdande faktor som har koppling till sexuella riskbeteende är då en ungdom blivit institutionsplacerad (Knutagård 2016; Lindroth, Löfgren-Mårtenson & Månsson 2012).
Behandlarna nämnde alla de faktorer som forskningen tar upp som risker i ungdomens liv. En av behandlarna tydliggjorde dock att det är viktigt att ha i åtanke att risktagandet i sig inte alltid behöver utgöra en risk. Hen menade att man måste ta i beaktande att dessa ungdomar ska acklimatiseras in i samhället, där det ibland till exempel tillhör normen att det florerar alkohol trots att man är under 18 år. Forsberg (2000; 2006) stödjer detta och redogör för att risktagande är en naturlig del i en ungdoms liv.
En annan aspekt av samtal om sexualitet som beskrevs av flertalet informanter som något som behövde kopplas på i specifika situationer var gällande
könsskillnader. Medan flertalet av informanterna menade på att de hade för avsikt att gå in i samtalen neutralt kunde samtidigt de flesta redogöra för generella skillnader vad gäller att arbeta med killar och tjejer. Flertalet informanter beskrev generellt tjejer som mer utsatta och killar mer som förövare vilket också i viss mån styrde deras handlande i hur de förde samtal. Denna företeelse beskrevs av majoriteten av informanterna som problematisk i och med att de med ett sådant förhållningssätt riskerade missa utsatta killar och tjejer som förövar. Även
forskning visar på att tjejer och killar tenderar att bedömas utifrån sina kön när det kommer till sexualitetsfrågor, snarare än som sina egna individer. Detta anses vidare kunna riskera att återskapa de befintliga könsstereotypiska tankar som finns (Claezon 2008).
Forskning visar på att 40 % av alla ungdomar någon gång blivit sexuellt utsatta och att det är tre gånger vanligare att tjejer blir utsatta än att killar blir det (Folkhälsomyndigheten 2015; Landberg et al. 2015), vilket i viss mån styrker informanternas förutfattade meningar som också i sina svar lutade sig på sådan forskning. Samtidigt påtalade informanterna att de också hade kunskap om mörkertal som kunde finnas, varför de ansåg det inte vara helt tillförlitligt att luta sig mot denna forskning. I och med informanternas reflektioner kring normerna och deras aktiva försök i att inte vika sig för dem kan man se belägg för att individen inte är statisk i sitt sätt att interagera.
En aspekt av förmågan att kunna föra samtal om sexualitet är huruvida socialarbetaren har förmåga att reflektera över sig själv och sitt egna
förhållningssätt. En informant uttryckte att man i samtal om sexualitet behöver vara medveten om sig själv, vad man känner sig öppen inför och var man drar gränsen för det man tycker är privat. Informanten menar på att man behöver synliggöra för sig själv vad man bekväm med, och vad man inte är bekväm med. Detta visar även Trotter et al. (2009) på då de menar att man som socialarbetare behöver granska sig själv och att en ökad kännedom kring sin egen sexualitet och sitt förhållningssätt till detta kommer att leda till bland annat en ökad empati, vilket underlättar samtalet om sexualitet. En ytterligare aspekt av att reflektera över sig själv och sin roll i samtal om sexualitet är att det har visat sig i tidigare forskning att då socialarbetare misslyckas med sådan reflektion, tenderas samtal om sexualitet att undvikas helt istället (Myers & Milner 2007). En informant menade även att den enda utmaningen med samtal om sexualitet är att man som professionell är obekväm runt ämnet. Hen menade för att kunna kringgå detta och ändå föra samtalen bör man klargöra i samtalet med ungdomen att man är
obekväm. Det förespråkas alltså av dels våra informanter men även av forskning att man som socialarbetare ska vara reflekterande och kunna ifrågasätta sig själv när man arbetar med sexualitetsfrågor, vilket kan anses kunna leda fram till nya
förhållningssätt vilket ytterligare styrker människans aktiva aspekt och förmåga till förändring.
Vi kunde bland empirin urskilja andra spår som visade på individens föränderliga sätt. Majoriteten av informanterna menade att man för att kunna föra samtal om sexualitet behövde bygga en allians med ungdomen först. Sexualitet var således inget man pratade om vid det första samtalet. Vidare när de ansåg att det fanns en relation upplevde de att det var lättare att föra samtal om sexualitet. Samtidigt som relationen ansågs vara en förutsättning för samtal om sexualitet, kunde det i vissa fall också ses som något som utgjorde en utmaning. Detta då det kunde vara svårt att göra avvägningen huruvida relationen var tillräckligt bärande eller inte. En ytterligare aspekt gällande relationer kom från en informant som menade att man inte alls skulle invänta att en relation skulle bildas till ungdomen, att detta inte var något man hade tid med. Samtidigt menade hen att relationen möjliggör djupare behandlande samtal.
En informant påtalade att frågan kring alkohol- och droganvändning tidigare varit av samma karaktär som sexualitetsfrågan, det vill säga att man endast frågade kring det i de fall det ansågs vara högst relevant (då det fanns en uttalad problematik), men att det fram till idag skett en stor förändring och att frågan kring alkohol- och droganvändning idag inte är lika tabubelagd. Även detta kan påvisa teorin om aktivitet, det vill säga att människor är ständigt föränderliga i sin interaktion.