Den symboliska interaktionismens andra hörnsten är social interaktion. Med social interaktion menas hur vi interagerar med varandra, främst med hjälp av samtal men även med hjälp av till exempel kroppshållning och ansiktsuttryck (Trost & Levin 2004). Samtliga av våra informanter hade någon erfarenhet av att samtala om sexualitet även om det varierade. Alla hade även en uppfattning om hur man skulle föra sådana samtal. Till exempel tyckte en informant att ett bra förhållningssätt till sådana samtal var genom att skämta, medan en annan informant inte höll med och menade på att det snarare var viktigt att man behöll sin roll som vuxen och inte försökte lätta upp stämningen genom att skämta och använda sig av sådana begrepp som ungdomarna gjorde. En annan åtskillnad i svaren var att samtliga socialsekreterare uttryckte att det tyckte att det bästa tillvägagångssättet var att fråga rätt ut om sexualitet, medan behandlarna i högre utsträckning redogjorde för andra sätt att komma in på ämnet genom att till exempel inleda med att prata om relationer eller populära TV-serier. I relation till detta uttryckte även samtliga behandlare att ämnet sexualitet togs emot väl av de flesta ungdomar de mötte, medan socialsekreterarna i högre utsträckning berättade om hur ungdomar ibland hade avvisat frågorna och sagt att de inte ville prata om det. Man kan alltså se en skillnad i den sociala interaktionen mellan de olika yrkeskategorierna. Dels hur den fördes från informanternas sida, men även hur den togs emot från ungdomarnas sida.
Nyman, Risberg och Svensson (2001) styrker att samtal med ungdomar om sexualitet kan skilja sig beroende på vem ungdomen pratar med, eftersom att det
är viktigt att skilja på behandlande och utredande samtal. Vidare menar han på att socialsekreterare spelar en viktig roll i att få till utredande samtal gällande
sexualiteten, för att möjliggöra ett gott behandlande arbete. Det är alltså viktigt att båda yrkesgrupperna för dessa samtal, samtidigt som man behöver vara
uppmärksam på vilken typ av samtal det är man ska föra.
En uppfattning om samtal om sexualitet som delades av majoriteten av
informanterna var att utformade standardiserade sätt att ta upp den på var en bra ingångspunkt. Till exempel hade en informant som metod att hänvisa alla ungdomar till att besöka Ungdomsmottagningen vilket hen ansåg var en bra ingångspunkt för vidare samtal om sexualitet. Andra exempel på standardiserade sätt var att man fick uppdrag av andra instanser att prata om det och kunde hänvisa till det, alternativt att uttrycka i samtalet med ungdomen att man pratade om ämnet med alla. Många av samtalen som förs med ungdomarna utifrån till exempel vänskaper, familj och alkohol eller droger utgår från en säkerhetsaspekt, vilket också påtalades av en informant som ett sätt att ta upp sexualitetsfrågan. Till exempel menade informanten att man kunde prata med ungdomen om denne exempelvis skulle på fest om hur den tänkte gällande att ta sig hem.
Myers och Milner (2007) föreslår också att ett bra tillvägagångssätt för att prata om sexualitet är standardiserade sätt, bland annat genom att använda sig av så kallade skalfrågor. Det vill säga att klienten får skatta sina svar. Författarna tar även de upp att en bra ingångspunkt till samtal om sexualitet är genom att hänvisa till säkerhet, som en av våra informanter gjorde. Man har även i Storbritannien tagit fram riktlinjer för att hjälpa socialarbetare att manövrera sig i samtalen om sexualitet med barn och ungdomar.
Ytterligare en aspekt av samtal med ungdomar om sexualitet där den sociala interaktionen skiljde sig var beroende på vilket kön ungdomen hade.
Informanterna upplevde en skillnad i hur ungdomarna uttryckte sig om sin sexualitet beroende på vilket kön de var av. Två informanter menade till exempel att det var lättare att prata med killar utifrån att killar ansågs ha större tillgång till sin sexualitet och att de uppfattades uppleva mindre skam kring ämnet sexualitet. En informant uttryckte att det var lättare att prata med tjejer utifrån att hon var av samma kön. Forskning visar på skillnader mellan könen vad gäller sexualvanor, såsom benägenhet att föreslå kondom vid samlag och hur många sexualpartners man har. Man kan till exempel se att medan antal sexualpartners i genomsnitt ökat för alla ungdomar, har killar fortfarande i genomsnitt fler sexualpartners än tjejer (Danielsson et al. 2009), vilket skulle kunna styrka en av informanternas
uppfattning om att killar upplever mindre skam i förhållande till sexualitet och på så vis kan ses som friare att utöva den. Vidare finns det forskning som tyder på att socialt arbete i högre utsträckning tenderar att ta upp sexualitetsfrågor i samtal med tjejer än med killar. Detta utifrån en tendens att fastna i könsstereotypiska föreställningar där man inte anser det vara av relevans att i lika hög utsträckning prata med killar om risker kopplade till sexualitet (Folkhälsomyndigheten 2015). Empirin från vår studie visar alltså på att informanterna ser olika på relevansen av sexualitetsfrågor och att de utöver detta har olika sätt att angripa ämnet på.
Oavsett synsätt menar forskare på att det är av största vikt att man pratar om sexualitet i det sociala arbetet på grund av den starka kopplingen mellan social utsatthet och sexuella risktaganden och ohälsa som finns. Sådana samtal sägs även
minska sexuella risktaganden och ohälsa (Myers & Milner 2007; Anaya, Cantwell & Rotheram-Borus 2003; Dale et al. 2016).