kunde ersätta den mentala, men att den däremot kunde vara ett redskap för förberedelse”.
Förskollärarna som intervjuades ansåg att något som handlade om just barn i sorg saknades och att det därmed var svårt att använda planen som förberedelse för en sådan situation. Rektorn hävdade också att krisplanen enbart innehöll information om det som skulle ske just nu och en vecka framåt, ingenting om några mer långsiktiga planer.
Rektorn påtalade att alla skulle läsa krisplanen en gång per år eftersom den fungerade som en checklista på hur man skulle hantera situationer. Förskollärarna som intervjuades läste dock inte krisplanen så frekvent. Enligt förskollärarna så användes den mest om det fanns ett behov. Förskollärarna hävdade också att krisplanen inte gick att använda i en akut och aktuell situation.
I dessa situationer befinner sig barnen ofta i det stadiet som Cullberg (2016) benämner som chockfasen och då behöver barnen oftast extra stöd, där behövs kunskap för att kunna hjälpa barnet. När det gäller eventuella ytterligare planer visade resultatet att de intervjuade förskollärarna inte kände till någon annan handlingsplan än den så kallade krislistan. Rektorn poängterade i sammanhanget vikten av kommunikation med vårdnadshavare. Ett sätt att hantera enskilda barn i behov av någon form av stöd mer systematiskt är att man skapar en handlingsplan för just den specifika situationen, oavsett anledningen till det, men där sorg kan vara en, är att göra enskilda handlingsplaner. Detta är något som ska användas som ett verktyg för de berörda förskollärarna, tillsammans med vårdnadshavare. Handlingsplanerna skapas för både lång- och kortsiktiga åtgärder
(2010:800, 8 kap. 9§). Cullberg (2016) skriver om nyorienteringsfasen, där behövs det en mer långsiktig handlingsplan.
5.2 Erfarenheter och uppfattningar av att bemöta barn i sorg i förskolan Erfarenheten varierar och vissa av de intervjuade hade fler och andra färre. Båda förskolorna hade dock fått uppleva olika former av krissituationer med barn i sorg. Det gällde inte minst förskolan där en vårdnadshavare avled. I intervjuerna framkom tydligt att man skulle se till så att förskolan skulle vara precis som vanligt när barnet återvände. Det överensstämmer med hur Szente (2016) beskriver att man ska normalisera barnets vardag.
Även Myndigheten för skolutveckling (2008) tog upp detta med att barn i yngre åldrar har ett stort behov av att behålla rutiner, samt att det är viktigt med öppenhet och ärlighet för dem. De intervjuade förskollärarna pratade även i denna studie om att man skulle vara öppen och ärlig med barnen, vilket går i linje med ovan, samt även med hur Wiseman (2013) skriver om vikten av att tala ärligt med barnen. Cullberg (1996) beskriver även i sina teorier om reaktionsfasen och bearbetningsfasen, där är det väldigt viktigt att man att man är öppen och ärlig angående vad som har skett.
De intervjuade förde fram att det viktigaste var att finnas där för barnen som ett stöd och en trygg vuxen som det kunde vända sig till. Myndigheten för skolutveckling skriver i stor sätt samma sak som de intervjuade förskollärarna ger uttryck för, nämligen: ”ett barn som har drabbats av det otänkbara vill inte bli bemött, det vill bli mött!” (Myndigheten för skolutveckling, 2008, s. 19). Några av de intervjuade förskollärarna uttryckte att de skulle känna sig handlingsförlamade och ställda om en krissituation skulle uppstå, på grund av kunskapsbrist, vilket återkommer i de identifierade förbättringsområdena. Cullberg (1996) beskriver att de i yrkesverksamheten ofta bemöter de som befinner sig i krissituation på
17
lägre nivå av vad som behövs och det är på grund av saknaden av teoretiska grunder för att kunna utveckla någon form av profession.
5.3 Barns reaktioner
Förskolläraren som hade erfarenhet av sorgebearbetning visste att det var någonting de behövde hantera på olika sätt och plan. Cullberg (1996) menar på att de som har
yrkesmässig erfarenhet ofta kan hantera situationen utifrån flera oliks utgångspunkter, så som ”den drabbades situation och behov, egna upplevelser som behandlare inför den person man möter och hur den ömsesidiga kommunikationen ser ut” (Cullberg, 1996. s.
159). Det kunde vara ett barn som sa att det var okej och ville leka eller så kunde de ha direkt sorg att bearbeta. Andra förskollärare tog upp om detta med ärlighet som berörts ovan och det är i linje med det Willis (2002) skriver om. De intervjuades betoning på ärlighet, närvaro och lyhördhet återkommer även i Jo-Auman (2007), som också för fram viktiga perspektiv på hur det kan brista och saknas.
Att de andra barnen kände till situationen i fallet med vårdnadshavarens död gjorde att barnet inte behövde förklara för de andra. Barnen var välinformerade i och med
öppenheten från vårdnadshavare och förskollärare. Förskolläraren berättar även att det inte hade påverkat de andra barnen i negativ bemärkelse, snarare tvärtom, eftersom det stärkte gruppen. Cullberg (1996) beskriver ordet empati genom vad en annan människa säger så kan andra skapa sig förståelse för hur någon annan tänker och känner. Detta skulle då kunna vara något som hjälper dem i bearbetningsfasen (Cullberg, 1996). De berättar slutligen om att barnen fick större förståelse för varandra och sådana typer av erfarenheter har sina motsvarigheter i vad som skrivs att förskolan ska arbeta med och utveckla enligt Läroplanen (Skolverket, 2018).
5.4 Förhållningssätt och verktyg för att möta barnet
Cullberg (1996) fyra faser kopplas till olika bearbetningsperioder som det sörjande barnet genomgår.Bearbetningen tar sig olika uttryck över tid och mellan barn och därför behöver verktyg och bemötande också variera. Fyhr (1999) beskriver även om känslorna som finns, kanske också de som vi inte vet att barnen känner, eftersom det är någonting som vi inte ser. Förskollärarna har ansvar för att visa att förskolan finns som en stabil och trygg punkt för barnet att komma till. För detta finns olika sätt och verktyg.
Lekterapi hör ihop med sorgebearbetningen. Många förskolor använder sig av detta som genom att rita, musik, böcker och lek. Enligt Wills (2002) är fantasin en viktig del i kognitiva utvecklingsstadiet. Wiseman (2013) menar även att detta kan göra så att barnen förstå känslor om sorg och förlust. Leken kan också hjälpa till att bearbeta känslor som man har inom sig, exempelvis hur de intervjuade förskollärarna beskrev scenariot med när barnen som lekte begravning. Även Dyregrov (2011) tar upp om ett liknande exempel med en flicka som lekte begravning. Dyregrov (2011) och Willis (2002) betonar även detta med att rita och då är det ofta i anslutning till förlusten, främst sådant som är relaterat till döden. Willis (2002) menar att musik och lek är den mest meningsfulla terapin för barnen på förskolan. Leken gör så att det som hänt blir verkligt och
upprepningen kan minska obehaget (Myndigheten för skolutveckling, 2008). Även Szente (2016) beskriver att målandet är ett sätt att uttrycka sig eftersom man sitter bredvid
varandra och målar samtidigt som man kan prata. Detta var även någonting som
respondenterna berättade om att de hade genomfört efter vårdnadshavarens dödsfallet och barnet öppnade sig då.
18
5.5 Förbättringsområden vad gäller förskolans arbete med barn i sorg
I resultatet framkom att de intervjuade förskollärarna var eniga om att kunskap saknas och att barn i sorg skulle kunna behandlas mer i planer och utbildning på olika sätt. De som varit i behov av information hade fått söka den någon annanstans, på egen hand. Rektorn lyfte fram att personalen redan hade kunskap från andra tillfällen och kunde applicera erfarenheterna som man fått vid andra tillfällena också i situationer som gäller barn i sorg.
En poängtering som Myndigheten för skolutveckling (2008) gör i anslutning till detta med organisationens handlingsberedskap och handlingsförmåga är att eftersom allvarliga händelser och kriser inträffar förhållandevis sällan, så kan man riskera att tänka att det inte ska ske och då blir det förebyggande arbetet mindre effektivt och hålls inte aktuellt.
Alla förskollärare kände att det behövde och ville ha mer utbildning och fortbildning kring detta ämne. Dyregrov (2011) bekräftar att man behöver ha kunskap eftersom man inte vet när det kan ske att ett barn hamnar i sorg och därför behövs den kunskapen innan något inträffar. Cullberg (2006) betonar också att en krissituation kan hanteras på ett betydligt bättre sätt om man är förberedd innan det sker.
Ingen av förskollärarna uppgav att de hade fått någon information eller kunskap om barn i sorg genom sin utbildning till förskollärare. Att man inte tar upp detta ämne under
utbildningen är en brist eftersom barn kommer hamna i sorg genom större eller mindre situationer och då behöver förskollärare kunskap kring detta (Dahl, 1979).
Här pekar studiens mot att det verkar finnas en brist mellan vad som borde finnas och vad som upplevs ute i förskoleverksamheten. Exempelvis tar Unicef (2020) upp krav på regeringar och beslutsfattare, att de måste finnas utrymme för kompetensutveckling för alla som arbetar med barn. Även Skolinspektionen (2017, s.6) betonar med grund i skollagen att förskolechefer behöver ge personalen förutsättningar för att genomföra uppdraget på professionellt sätt genom att se till att de får relevant kompetensutveckling.
Cheferna behöver därmed kontinuerligt analysera personalens behov av kompetenshöjning.
19