Harriets livsberättelse
Harriet börjar med att skildra sin familjesituation, när hon var liten, och hon lyfter fram att eftersom hon inte fick samma uppmärksamhet som brodern, tolkade hon det som om att föräldrarna inte kunde tycka om henne som hon var. Därefter går hon direkt in på att skildra sitt sökande av acceptans utanför hemmet i olika kompisgäng, samtidigt som hon lyfter fram att hon inte vågade blir nära någon, förutom en väninna. När Harriet lyfter fram att hon haft en bästa vän, markerar hon samtidigt att hon skulle återkomma senare till berättelsen om sin väninna. Därefter fortsätter Harriet att berätta om skälet till att hon sökte acceptans.
H. Jag sökte den här acceptansen och lugnet någonstans för att jag kände att jag inte kunde få den från mina föräldrar. Så jag ville bli så självständig som möjligt, … och lyssnade inte alls på mina föräldrar… Jag kände mig väldigt självständig just för att jag hade mina vänner och dom förstod mig, för dom var ju också liksom outsiders som mig tyckte jag. Vi hade varandra och jag hjälpte dem med alla deras problem och på så sätt fick jag känna att jag var en bra människa för att jag kunde hjälpa folk och jag förstod dom.
Harriet skildrar sig själv som en flicka, som ville få bekräftelse på att hon var accepterad, samtidigt framhäver hon sitt behov av att visa att hon klarar sig själv. Hon skildrar sina nya vänner som ”outsiders” och lyfter fram att hon identifierade sig med dem och ville hjälpa dem med att lösa sina problem. Att kunna hjälpa andra lyfter hon fram som en hjälp för sig att börja tycka om sig själv och känna sig som ”en bra människa”.
L. Hur kunde du hjälpa dom?
H. Därför att jag alltid har varit så här analytisk, alltid lyssnat på mig själv och funderat och varit väldigt logisk. Det är klart att folk trodde… eller jag utstrålade att jag kan allt, jag vet allt, jag kan hjälpa, så i den rollen var jag trygg. Att jag var den som förstod och kunde hjälpa folk och hade svar på allt, då börja jag tycka om mig själv liksom. Och att så klart, mina föräldrar accepterade inte mitt umgänge eftersom det var droger inblandat och då tänkte jag bara att dom inte accepterar mig och jag ville bara hålla mig borta från dem. Jaa alltså, vet inte hur mycket jag förstår nu, hur mycket jag förstod då. Jag tänkte logiskt att mina föräldrar tycker om mig men känslomässigt kände jag bara att dom accepterar inte mig, dom kommer inte att acceptera mig.
Harriet lyfter fram bilden av sig själv som analytisk och logisk och menar att det var hennes utstrålning som gjorde att vännerna litade på henne. Jag tolkar det som att vännerna i gengäld gav henne den uppskattning som hon sökte. Harriets föräldrar kunde dock inte acceptera hennes nya umgänge, eftersom det fanns droger inblandade, vilket fick Harriet att tvivla på föräldrarnas ”kärlek”.
Innan Harriet fortsätter sin berättelse blir hon tveksam till hur mycket hon kunde berätta och jag förstår att det är något som är känsligt så jag lämnar valet till henne själv.
H. Jag vet faktiskt inte hur mycket jag vill berätta men…
I. Du bestämmer det själv.
H. Jaa, men när jag var yngre så, så var det en släkting till mig som mm… vad ska man säga… vet inte, som utnyttja, ju det blev jag, kan man säga, fast det blev inte fullbordat så. Men det var ganska … alltså det var förekommande väldigt.. vad heter det? Konsekvent förekommande och han sade ju att jag skulle hålla det hemligt för mamma och så. Så jag tror att det börja där i och med att man tror att man har en hemlighet som inte accepteras och som jag måste dölja för mina föräldrar, för det har
jag först senare … för att det största problemet var att jag ville, alltså då var jag sex år, så vad kan man säga om jag ville och ville...men jag tyckte att det var roligt för att jag fick uppmärksamhet och det här är nytt och spännande och det var nog det som jag kände att något som jag ville var fel och så var det jag ..Att jag var nog fel. Jag förstod först senare att vad jag gjorde var fel, om jag inte gjorde det redan då, men det började nog där att jag kände att det var fel på mig själv den som var… Det innersta i mina känslor var fel och då försökte jag separera från mig själv genom att vara så där logisk och göra allt rätt genom att inte lyssna på mina känslor bara.
Det Harriet nu kommer in på i sin berättelse är något som har hänt tidigare i hennes liv, när hon bara var sex år gammal. Det hon skildrar med ovanstående är att från sexårsåldern har hon burit på en hemlighet, en hemlighet som måste döljas, men också att hon började tvivla på om hon kunde lita på sina känslor.
H. Ja precis fast jag hade ju känslor alltså dom kom som utbrott, när jag var förbannad och man håller dom till viss gräns och sen blir man jättearg för att jag var ju väldigt…
men med mina kompisar var jag alltid den perfekta och sen hemma så var jag den minst perfekta av alla och skrek. Jag var den som jag trodde jag var innerst inne, den där hemska personen eller den som jag trodde jag var innerst inne, den där hemska personen som inte kunde bli omtyckt och så det fick mina föräldrar ta alltså, eftersom jag var så bra på utsidan.
Med metaforen, ”himmel och helvete”, konstruerar Harriet två bilder av sig själv, den hemska personen som ingen kunde tycka om i motsats till den analytiska och ”perfekta” bland sina vänner.
Reflektion:
Harriets berättelse innehåller motsägelser och är inte helt lätt att tolka. I början av berättelse lyfter Harriet fram underordningens villkor med att: ”inte känna sig älskad”, ”inte känna sig hemma i sin familj”, ”inte få samma uppmärksamhet som brodern”, ”vara avstängd till tretton” och att ”vara den hemska personen som ingen tyckte om”. Sitt avståndstagande från familjen markerar hon tydligt ”nu räcker det här, jag tänker inte jag ta att ingen tycker om mig”. Med hjälp av sina ”vänner”, konstruerar Harriet en ny och positivare självbild, ” en bra människa”, ”kunde hjälpa dem”, ”i den rollen var jag trygg” och ”jag började tycka om mig själv”.
Harriet konstruerar relationen till föräldrarna med hjälp av tiden, ”då” och ”nu”. ”Jag vet inte hur mycket jag förstod då”, ”inte hur mycket jag förstår nu”, ”jag tänkte logiskt att mina föräldrar tycker om mig”, men, ”känslomässigt kände jag bara att dom accepterar inte mig”.
Utifrån hennes berättelse tolkar jag att det inte har varit lätt för henne att läsa av relationen till föräldrarna vare sig då eller nu.
Harriets berättelse är en deskriptiv skildring av en lång tidsperiod från hennes barndom till hennes tonår. Motgångar i barndomen skildras i form av förlust av föräldrarnas kärlek och återupprättandet av självkänslan sker med hjälp av nya vänner, vilket jag tolkar som en avgörande händelse och en positiv vändpunkt. Detta har hon belyst med metaforen himmel och helvete. Harriets tolkning av övergreppet i barndomen har flera nyanser; dels konstruerar hon det som något positivt att hon fick uppmärksamhet och dels att hon var införstådd med att det var en hemlighet men att den inte var accepterad av omgivningen. Harriet löste sin inre konflikt med att sluta lyssna till sina känslor och istället börja bli logisk och analyserande.
Vilken roll har jag som lyssnare för att locka fram hela denna berättelse? Harriet känner till mitt forskningsintresse och att jag hade mött henne tidigare, kan möjligen ha påverkat att hon nu känner större förtroende för mig, men också det att hon nu hade kommit vidare med sitt liv.
Jag fortsätter till berättelsen om bästa väninnan: