Hannas berättelse börjar med svårigheter i nära relationer till familjemedlemmar som står henne nära, mamma och pappa, förluster i ungdomen i samband med föräldrarnas separation och när en ny flyttar in i familjen. Föräldrarna framställs, då och även i nuet, som ett hinder för att nå den fullständiga lyckan. Hanna oroar sig fortfarande för sin far, samtidigt som hon anklagar honom för att han inte kommer ihåg barnbarnen och att det vore nästan skönare om han inte fanns, då slapp hon att oroa sig för honom. Det är en form av martyrskapets berättelse.
Berättelsens kortare progressiva inslag under tonåren, ”tryggheten hos grannfamiljen”, byts även ut till en negativ framställning som en förlust av moderns kärlek och skildras som ett misslyckande för Hannas egen mamma. Livet på grabbarnas villkor i tonåren skildras likaså negativt, det är inget hon vill bli påmind om, det är pinsamt och skamligt i nuet. En viss motsättning framkommer, eftersom det inte är någonting som hon ångrar nu. I mitten av berättelsen skiftar berättelsen till en mer progressiv ton när Hanna träffar sin pojkvän, nuvarande make, och med hjälp av honom flyttar hon hemifrån, där hon inte vill bo. Trots den nya lyckan är svårigheterna ännu inte över och en konflikt uppstår i samband med att Hanna blir gravid och en kort regressiv period följer.
När kampen om det ofödda barnet får en positiv lösning, skiftar berättelsen åter till en positiv ton i och med att Hannas önskan om att få bli mor blir uppfylld, detta är en avgörande händelse och vändpunkt i hennes liv. Hanna framstår inte som svag utan jag skulle definiera henne som viljestark, trots att detta innebär att hon inte kan ändra sitt öde utan omgivningens
hjälp. När Hanna visar motstånd lyfter det också fram maktstrukturen mellan könen i ett litet samhälle i Norrland.
Från sin ohållbara livssituation tar Hanna sin flykt till gatan på ”grabbarnas villkor” för att få inflytande över sitt liv och vid 17 års ålder möter hon sin blivande make, vilket påverkar hennes livs inriktning. Ur detta perspektiv kan Hannas beteende betraktas som temporär mellanmaktlöshet. Hannas berättelse är en form av blandberättelse om maktstrukturer och lyfter fram en hårt arbetande ung småbarnsmamma, vars egna behov får stå åt sidan för föräldraskapet och yrkeslivet, som står i centrum.
14. Harriet
Introduktion till intervjun med Harriet
Jag intervjuade Harriet första gången, för min magisterstudie, när hon var sjutton år gammal, då var hon arbetslös och tyckte om att ha roligt. Nu tio år senare hade vi avtalat ett möte på ett konditori i staden. En ung kvinna med långt ljust hår, som gav ett lite bohemiskt intryck, stod där och väntade på mig när jag kom. Vi hade inga svårigheter att identifiera varandra trots de tio åren som hade gått och eftersom det var mycket folk på konditoriet bestämde vi oss för att ta en promenad till en annan cafeteria i en närliggande park. Atmosfären kändes avspänd och inledningsvis berättade Harriet att hon kom till mötet direkt från sin psykolog, som hon hade samtalskontakt med, och dagen innan hade kommit hem från sin semesterresa i Turkiet.
Harriet berättade också om sina egna studier i psykologi och sociologi och att hon skulle fortsätta studera psykologi till hösten.
Jag berättade för Harriet om min kommande forskningsplan; narrativa intervjuer med ett salutogent perspektiv, som är en tioårsuppföljning till min tidigare studie. Harriet ville också läsa den tidigare studien som hon medverkat i och innan vi skildes lämnade hon mig ett positivt besked om deltagande och vi hade kommit överens om tid och plats för intervjun. Vi bestämde platsen för intervjun, till mitt tjänsterum på sjukhuset, Harriet tyckte att det skulle bli bra, eftersom hon kände till sjukhuset sedan tidigare.
Veckan därpå, när intervjun skulle ske, fick Harriet förhinder och ringde återbud. Vi ställde också in följande möte på grund av att jag fick förhinder på jobbet. Till slut hittade vi ett datum som passade oss båda och jag skulle komma hem till henne i stället. Harriet mötte mig på avtalad tid i tunnelbanan. Innan vi gick hem till henne handlade hon frukost i en närliggande butik och vi promenerade hem till henne genom en park. Vid hemkomsten visade hon mig runt i sin lilla etta och berättade att hennes pappa hade hjälpt henne att göra i ordning lägenheten. Efter viss tvekan, om hon skulle dricka kaffe eller te, kokade hon kaffe till mig och själv drack hon te och åt frukost. Vi satt i vardagsrummet och efter det att hon ätit färdigt satte jag på bandspelaren.
Själva intervjusituationen präglades av en förtroendefull och lugn atmosfär. Harriet hade mycket att berätta och det gjorde hon mycket detaljerat och min roll blev till stor del lyssnarens, som bekräftade hennes utsagor genom att humma och/eller uppmuntra henne att berätta vidare. Vi hade ett par korta pauser medan telefonen ringde innan hon stängde av den.
Själva intervjun tog mellan två och tre timmar. Innan vi skildes åt lämnade Harriet synpunkter på den tidigare studien, som hon deltagit i. Hon tyckte att teorin om flickornas ”tvåsamhet”
stämde med hennes erfarenheter.
Avslutningsvis sade Harriet att det hon hade berättat för mig om sitt liv var mycket känsligt och att jag skulle vara varsam med hennes material. Hon ville också ha en kopia av intervjun när den var transkriberad och gärna av studien när den var klar. Hon tackade mig för att jag hade orkat lyssna på henne och mötet kändes som en mycket viktig händelse och som om vi hade känt varandra länge.