Ellen flyttade ihop med en pojke, som bodde på en gård i ett hus bredvid sina föräldrar.
Pojkvännen rökte hasch och han introducerade också Ellen i att röka hasch vilket hon kortfattat uttrycker med att ”då började jag på den banan”. Därefter berättar hon, att under ett halvt års tid rökte de hasch dagligen, och att innan hon skulle börja skolan på nytt sköt pojkvännen sig vilket resulterade i att hennes skola inte blev av och inget annat heller. I stället för att direkt fråga Ellen mer om själva händelsen, frågar jag henne om hon fick någon hjälp.
L. Det måste ha varit kris i ditt liv. Fick du någon hjälp?
E. Jag gick hos en psykolog och så var de rädda för att jag också skulle ta livet av mig.
Så dom ville att jag skulle åka på psyket i x en helg på test hur det var, så jag åkte dit men jag ville inte vara där, för att jag inte tyckte att jag var psykiskt sjuk, jag var deprimerad. Jag tyckte inte att jag behövde se på dem som gapar och skriker och slänger grejer över allt och få sprutor i sig, det var inte det rätta stället tyckte jag. Då var jag sexton år.
Sen hade jag tid hos min psykolog och så gick jag dit och så sade hon du kan komma tillbaka på eftermiddagen. Ja visst kan jag och så satt två civilklädda poliser inne i väntrummet och vänta på mig. Då tvångsomhändertog de mig, upp till psyket igen. Då fick jag stanna där ett dygn, jag fick inte ringa någonstans, jag fick inte åka och hämta några kläder, jag fick inte göra någonting. Då kom hans mamma och hjälpte mig ut därifrån. Hon fick skriva massa papper så kom dom fram till slut att jag var deprimerad. Det hade jag kunnat säga till dem på en gång, för det visste jag. Så fick
jag börja gå i någon test med nya läkemedel som dom hade då (Cipramil). Då fick jag åka till x en gång i veckan och så åt jag dom tabletterna ett och halvt år.
L. Hade du kontinuerlig kontakt med psykolog?
E. Jag slutade med psykologkontakt, efter dom tagit in mig. Då kände jag, nej.
Ellen berättar i en lång narrativ sekvens om omgivningens oro för hennes psykiska hälsa och om samhällets erbjudan om hjälp, som hon inte ansåg sig behöva, för att därefter direkt gå in på konflikten med sin psykolog. Konflikten mellan Ellen och hennes omgivning leder till ett tvångsomhändertagande och till Ellens undsättning kommer pojkvännens mamma som en ”räddande” person som hjälper henne ut från tvångsvården. Medan Ellen berättar om dessa händelser skiftar hon från en passiv ton till en mer aktiv, att tydligt framhäva vad hon såg som sitt behov och vilken vård hon kunde och ville ta emot. Jag ställer en öppen fråga till Ellen om hur hon ser på detta i backspegeln.
E. När jag berättar just den grejen, så känns det som jag pratar om en film. Det känns inte verkligt. Det är sådant som händer på filmer eller hör talas om i tidningar och så liksom. Jag satt bredvid honom när han sköt sig och försökte stoppa han flera timmar men det gick inte och liksom, blödde i händerna.
Ellens skildrar pojkvännens självmord med en metafor, som ”en film”, och att sådant som hon varit med om inte händer i verkligheten, bara på film. Därefter går hon direkt in på sitt försök att få pojkvännen att avstå från att verksälla sitt hot, för att avsluta med bilden av sina blodiga händer.
På min fråga om pojkvännen var påverkad svarade Ellen kort:
E. Han var ju inte nykter, han var ju drog- och alkoholpåverkad. Han var bara tjugotre år gammal, så det har väl satt sina spår antar jag. Jag har ju lärt mig leva med det och blivit starkare av det också.
L. På vilket sätt…
E. Jag har accepterat det, jag kan prata om det och kan förstå det på ett sätt.
Jag tolkar Ellens svar att även om pojkvännen inte var nykter hade det inte någon avgörande betydelse för själva händelseutvecklingen. Innan Ellen fortsätter sin berättelse lyfter hon fram att händelsen inte har gått henne obemärkt förbi, men också motsägelsefullt att händelsen har gjort henne starkare som person. Därefter backar Ellen tillbaka i händelseförloppet för att skildra den nära omgivningens reaktioner.
E. Hans mamma var väldigt viktig. Hon har liksom blivit min mamma, i stället för min riktiga mamma, hon skiter i det här, hon har skitit i mig hela sitt liv. Jag ringde henne (sin egen mamma) efter det hänt på natten, när han hade dött, för det var kaos, poliser, psykologer, krisgrupp och allt möjligt. När hon kom satt jag på gräsmattan och så kom hon och klappa på mig på axeln och säger att det här bli nog bra och så går hon in och tröstar mamman till han i stället och låter mig vara. Jag tycker att hon skulle ha stannat och pratat med mig i stället.
Pojkvännens mamma lyfts av Ellen fram i en fyllig skildring som en viktig person, en som inte svek, i motsats till hennes egen mamma som ”har skitit” i henne i hela hennes liv. Det finns en tydlig besvikelse i hennes röst över mamma och hennes försummande av henne. På min fråga vad hennes pappa gjorde skildrar Ellen följande:
E. Han ringde jag också efter den kvällen men han låg sov och han var inte nykter så han kunde inte komma. Sen blev han rädd och gick efter mig vart jag än gick. Han var rädd för att jag skulle hitta på något elände med mig själv liksom. Han bryr sig ganska mycket på sitt sätt kan man ju säga. Det är hans tecken, eller vad man skall säga, för att han hörde av sig i alla fall.
Ellens skildrar här sin pappa med en ny ton, en som bryr sig om henne, för att fortsätta med att ”det är vänner”, hon har pratat med om händelsen. När jag bekräftar att det är viktigt att ”prata” backar Ellen på nytt tillbaka till själva händelsen med att berätta om sitt löfte till honom.
E: Jag hade liksom lova han … jag hota väl han, att tar du livet av dig så gör jag det också och det satt i mitt huvud att jag skulle göra det. Så jag försökte allt för att komma ifrån allting bara för att jag skulle få slut på alltihopa för att jag inte orkade förstå.
När Ellen avslöjar sitt löfte till pojkvännen framstår omgivningens oro, som Ellen tidigare berättat om, som förklarlig. Hon markerar nu att det har gått åtta till nio år sedan händelsen inträffade och att det numera tillhör det förflutna, samtidigt som hon avslöjar sina skuldkänslor, ”om jag gjort annorlunda så…”, men också att, ”skuldkänslorna blir lite svagare med tiden” och jag frågar henne om hon tror att hon hade kunnat göra något.
E: Det vet jag inte.
L: Hur tänker du idag?
E: Om man tänker för mycket så blir det jobbigt. Jag tror att han hade bestämt sig, det vet jag nästan att han hade gjort, så som han betedde sig två sista dagarna var det, liksom när man tänker efter, så var det liksom som han skulle säga adjö både till mig och hans mamma och pappa, det kändes så det. Men bilder av så där av det blod och allt som man sett liksom det försvinner aldrig. Så jag klarar inte att titta på TV när det gäller våld och det gör ont i mig.
Ellen gör här en tydlig markering att hon inte vill prata mer om händelsen ”det blir för jobbigt”, varefter hon omformulerar händelsen till något som han hade bestämt sig för, och som därför gjorde det lättare att acceptera. När jag bekräftar henne med att ”du har upplevt mycket i ditt unga liv” skrattar hon till och lämnar en kommentar att ”det är ännu inte slut”.
Reflektion
Berättelsen om ex-pojkvännens självmord är en deskriptiv skildring och hoppar mellan nuet och det förgångna med inslag av narrativa sekvenser som illustrationer till hur händelseloppet utvecklades. Samtidigt lyfter hon fram den känslomässiga betydelsen av händelsen. Ellens underordnade position mot samhället framställs med en regressiv ton, samtidigt visar hon en vilja till kamp och ett avståndstagande från tvångsvården, ”de gapade och skrek” och ”då kände jag - nej”. Pojkvännens mamma blir hennes räddning och med hennes hjälp kan Ellen lämna tvångsvården. Berättelsen skiftar karaktär och Ellen accepterar medicinsk hjälp i öppenvård, en positiv vändpunkt, som vänder intrigen. Pojkvännens mamma porträtteras av Ellen som en ställföreträdande mamma och ett viktigt stöd i deras gemensamma sorg.
Däremot porträtteras Ellens egen mamma i negativa ordalag, en mamma som alltid försummat hennes behov. Ellen skildring av sin biologiska far, är mer nyanserad, trots att han var ”alkoholist”. Han porträtteras som en ”livvakt” som såg till att Ellen inte skadade sig själv.
Ellens berättelse är en mycket fyllig skildring och trots en mycket svart händelse i hennes tonår, blir tonen i ljusare med tiden ”jag har ju lärt leva med det och blivit starkare”. Att detta drama numera tillhör det förflutna markerar Ellen med en tidsangivelse”, åtta till nio år sedan”
och berättelsen får en progressiv ton.