Harriets långa fylliga beskrivningar, har innehållit många detaljer och min roll i sammanhanget har bestått av att med hummanden bekräfta hennes utsagor och att med mina tappra försök vidga fältet med mina följdfrågor. Nedan visar jag ett försök att styra samtalet, trots Harriets motstånd, vilket lyfter fram hur hennes konstruktion av sitt riskbeteende sker i samspel med mig och mina frågor.
L. Hur ser du på ”riskbeteendet” är det risk - eller skyddsfaktor?
H. Risk- eller skyddsfaktor? Om vi pratar om mig, för mig, så flydde jag inte, jag sökte acceptans, det är väl ungefär samma sak? Jag flydde från icke- acceptans, från att inte var accepterad. Jag vet inte om… Det var nödvändigt för mig att få upp självförtroendet, att jag var bra på någonting och ta hand om mina vänner och att bli någon.
Harriet börjar definiera riskbeteende med att hon inte flydde utan sökte ”acceptans”, för att efter kort tids eftertanke konstatera det som en och samma sak. Hon gör också en tydlig markering om att det var en nödvändighet för henne att ”fly från icke-acceptans” för att bli någon.
På vilket sätt gruppen har betydelse vid sökande av acceptans uttrycker hon på följande sätt.
H.: När man mår dåligt så söker man sig till fel… man söker acceptans på fel sätt.
Man känner gemenskap med dom som är utanför, så att säga, och då identifierar man sig med det här, att man är utanför. Det blir det som blir identifikation i den gruppen och svårt att ta sig ur. Det blir som stolthet i att man inte är som alla andra. Det är dom och vi och det är det som stärker banden mellan vännerna. Och sen, om man är väldigt arg på föräldrarna och inte känner sig accepterad, då är det lätt att man tar det ut med killarna och så.
Med ”vi” och ”dom” karaktäriserar Harriet gruppens normer som lyfter fram en sorts stolthet över att vara annorlunda än andra, samtidigt som hon definierar det som en risk; ”lätt att ta ut med killarna” om man är väldigt arg på föräldrarna. När Harriet antyder att det finns svårigheter med att kunna frigöra sig från gruppen, går jag över till att fråga om hon har kommit ur sin gängtillhörighet.
L. Det låter som du tagit dig ur gänget, du läser på universitetet?
H. Jag håller på, det är fortfarande samma sak, varje gång när jag träffar nya människor, speciellt på universitetet. Jag är inte alls van vid dom och jag tänker att alla egentligen är väldigt lika. Det, som det känns, är att de har växt utan problem, sådana problem som jag kan relatera till. Det jag håller på att lära mig nu, att man kan vara så olika och man har plats ändå i sammanhanget.
Harriet passerar kort min fråga för att snabbt glida över till sin relation med de nya studiekamraterna. När Harriet går över till att skildra grupparbete som de haft på kursen, styr jag åter in samtalet tillbaka på hennes riskbeteende.
L. Hade dina föräldrar kunnat göra något?
H. Nej, inte utan att veta någonting, dom gjorde det ändå. Det dom hade kunnat göra som man tänker så här efteråt … alltså om de kunnat göra någonting så var det kanske att vara mer envis att vara fysisk och krama, krama, krama även fast jag var så arg så, jag verkligen var så arg och sade att jag hatade dom. Så skulle jag ändå ha behövt att någon höll om mig tills jag började gråta det kanske hade släppt om jag litade på dom, och att de skulle finnas där och att dom fortsatte tycka om mig eller att jag skulle känna att dom tyckte om mig fast jag var så där hemskt arg. Men det är svårt att veta.
Hade de sett att det är något annat som jag är arg på, inte för att jag tycker illa om dom, att det är något annat. I stället att jag skulle försökt att förstå så mycket.
Harriet svarar kort att hennes föräldrar inte visste om hennes ”problem” och därför inte kunde hjälpa henne, även om de försökte utan att veta. Därefter reflekterar hon över möjliga sätt som man hade kunnat nå henne. Jag frågar Harriet om hon fått hjälp utifrån, efter det att hon blivit sexuell utnyttjad, trots att hon inte nämner orsaken till sin ilska, och hon börjar berätta om sin dröm.
L. Tycker du att du fått hjälp med att du blivit sexuellt utnyttjat som barn?
H. Fast jag tror inte jag… det har jag förstått nu att jag inte kan acceptera mina känslor på grund av … jag behöver liksom inte gå igenom det så mycket. Jag vet vad som hände. Jag vet varför, jag vet vad min roll i det hela var ..att jag var nyfiken och att det var ok.
På något sätt, jag hade en dröm om det till och med, jag var vuxen och så var jag liten, det lilla barnet, så där en konstig onaniscen och det lilla barnet sade vad häftigt, vad roligt liksom. Och jag som var vuxen sade det är inte okej, det inte bra. Men jag kunde ändå se skillnaden att när jag var liten så var det okej att tycka så, men nu är jag vuxen och jag säger inte i och med det att en dröm löser alla mina problem liksom från uppväxtåren, men jag förstår, jag förstår varför. Jag accepterar att jag ville det och jag vet att det var ok att jag velat det och att det inte är fel på mig.
Harriet glider över till sin dröm med att skildra vilken betydelse drömmen haft för hennes bearbetning av det sexuella övergreppet, med evalueringen att en dröm inte löste hennes problem, men hade hjälpt henne att acceptera sig själv.
Jag, en professionell socialarbetare, bekräftar med min bild det hon sagt;
L. Det är vuxnas ansvar, det är inte barnets ansvar.
H. Nej, men det är ändå det, som jag försöker jobba med nu att känna att det inte är fel på mig. Ibland kan jag känna att det är lite nervöst och då måste jag påminna mig om att det inte är fel på mig. Du är okej, ja att jag var sån där liksom.
L Mmm
H. Jag har aldrig sett det som ett problem i för sig att jag varit utnyttjad, men det är just det som varit problemet förmodligen. Alltså att jag inte tyckt att det varit något att prata om eller förstått, att det är det som har påverkat mig, att jag tyckte illa om mig själv.
Harriet svarar på mitt påstående med en motsägelsefull konstruktion, ”att det inte är fel på mig” samtidigt som hon ”aldrig sett det som ett problem”, eller varit införstådd med att det är det som påverkat hennes självbild.
Reflektion
Vårt samspel präglades både av motstånd och av samverkan. Framför allt i början, när Harriet passerar min fråga om att riskbeteende kunde definieras som skyddsfaktor, för att i hennes fall utveckla sitt eget perspektiv, men också när jag styr berättelsen tillbaka till ämnet med min fråga om föräldrarna hade kunnat hjälpa henne.
Det går inte att entydigt tolka om Harriet menar att riskbeteende är en risk- eller skyddsfaktor.
Harriets svar innehåller motsägelser, ”jag flydde inte, jag sökte acceptans” och att ”jag flydde från icke- acceptans”. En möjlig tolkning av Harriets ”sökande av acceptans” är att hon flydde från något som var värre än livet på gatan och hennes nya vänner, ”outsiders”, hjälpte henne att konstruera en ny positiv identitet, hon ”blev någon”, genom att hon kunde hjälpa sina vänner, en avgörande händelse som vände intrigen, och på sikt hjälper henne till en positivare självbild, som karaktäriseras av en psykologisk utvecklingsprocess.
Harriet porträtterar sina föräldrar som ”svaga”, som inte kunde hjälpa henne, men också ”att de hade försökt”. Hon utelämnar på vilket sätt föräldrarna hade försökt. Det uteblivna stödet skildrar hon som en konsekvens med att om föräldrarna hade funnits till för henne, hade hon ”inte behövt förstå så mycket”.
Harriets konstruerar övergreppet, som skedde i hennes barndom i en deskriptiv sekvens, i form av en dröm, ”som liten var det okej att tycka så, men som vuxen är det inte okej”, för att avsluta med en värderande kommentar ”det är inte fel på mig”. En annan möjlig tolkning är att Harriet, med hjälp av sin analytiska förmåga, skapar mening i det obegripliga. Det är en progressiv berättelse med en aktörs förhållningssätt, där berättaren konstruerar en bild av sig själv som en överlevare, en som styr sitt eget liv.