Haemophilus influenzae typ b-infektion

4.2.1 Sjukdomen

Haemophilus influenzae (Hi) är en bakterie som kan orsaka olika infektioner i de övre luftvägarna, till exempel bihåle-, öron- och lunginflammation. Den kan också ge upp-hov till allvarliga invasiva infektioner såsom hjärnhinneinflammation (meningit) och blodförgiftning (sepsis), särskilt hos barn under fem år. Bakterien kan också ge olika typer av svåra infektioner såsom struplocksinflammation (epiglottit) och infektioner i leder, ben och mjukdelar.

Det finns olika typer av Hi-stammar, de inkapslade och de utan kapsel. De inkapslade stammarna har delats in i serotyper (a–f) utifrån skillnader i kapseln. De stammar som saknar kapsel kallas icke-typbara (NTHi).

Typ b (Hib) var den vanligaste orsaken till meningit och struplocksinfektion hos barn innan den allmänna vaccinationen mot Hib infördes 1993. Då insjuknade årligen flera hundra barn under fem år i invasiva Hib-infektioner i Sverige med i vissa fall dödlig utgång. Många barn som drabbades av meningit fick bestående men såsom nedsatt hörsel eller epilepsi.

4.2.2 Rapporterade fall av invasiv infektion med Haemophilus influenzae typ b 2015

Ett fall orsakat av Hib inträffade hos ett barn i tre veckors ålder.

4.2.3 Rapporterade fall av invasiv infektion med Haemophilus influenzae (alla typer) 2015

Under 2015 anmäldes 221 fall med invasiv Hi-infektion, vilket är en incidens på 2 fall per 100 000 invånare. Av de insjuknade var 129 kvinnor och 92 män i åldrarna 0–98 år (medianåldern 70 år). Tolv fall inträffade bland barn i åldrarna 0–4 år.

Tjugotre personer med Hi-infektion avled inom 30 dagar från insjuknandet enligt en analys där en jämförelse med Skatteverkets register över avlidna gjordes. Medianål-dern bland de avlidna var 78 år. Inga dödsfall inträffade bland barn.

Mikrobiologisk typning

Sedan mars 2013 typas enbart Hi-isolat från barn under fem år. Bland barn under fem år var åtta fall orsakade av NTHi under 2015; ett barn hade typ f och ett barn typ b.

Typningsresultat saknas för två fall bland barn, båda yngre än 1 år.

4.2.4 Epidemiologisk trend

Invasiv infektion med Haemophilus influenzae typ b

Allmän vaccination mot Hib medförde snabbt en dramatisk minskning av förekom-sten av meningit och sepsis orsakade av Hib bland barn under 5 år. Under perioden 1987–1991 rapporterades i genomsnitt 178 fall per år bland barn under fem års ålder (figur 5). Majoriteten var orsakade av typ b. Under de senaste fem åren har 6–12 fall av Hi-infektion per år rapporterats i den åldersgruppen. Bara några få fall hos barn är numera orsakade av typ b: nio fall har inträffat hos barn i åldrarna 0–4 år sedan 2010.

Enstaka fall av vaccinationsgenombrott har förekommit under åren.

Figur 5. Rapporterade fall av invasiv Hi-infektion bland barn 0–4 år i Sverige 1987–2015.

40

Invasiv infektion med Haemophilus influenzae (alla typer)

Incidensen av invasiva Hi-infektioner 2015 låg på samma nivå som 2011–2014 (tabell 5). En trend av ökad incidens observerades 2006–2011. Incidensen ökade framför allt bland äldre personer och mest bland de över 85 år (figur 6).

Tabell 5. Rapporterade fall och incidens av invasiv Hi-infektion 2006–2015, alla åldrar.

2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Antal 123 144 163 146 179 203 214 196 204 221

Incidens 1,3 1,6 1,8 1,6 1,9 2,1 2,2 2,0 2,1 2,2

Figur 6. Incidens (fall per 100 000) av invasiv Hi-infektion i olika åldersgrupper 2006–2015.

0 4 2 8 12 16 20 18

14

10

6

Incidens (fall/100 000)

2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

0–4 år 5–19 år 20–59 år 60–84 år >85 år

4.2.5 Sammanfattning

Vaccinationsprogrammet mot Hib fungerar bra och bara enstaka fall av invasiv Hib-infektion förekommer hos barn.

De senaste fem åren har incidensen av invasiva Hi-infektioner varit oförändrad. De flesta fall av allvarliga Hi-infektioner ses hos äldre vuxna. NTHi dominerade bland de invasiva stammarna 2007–2012 då alla isolat typades. Den populationsbaserade typ-ningen av Hi-isolat sker för närvarande årligen hos barn under fem år och med regel-bundna intervall eller vid förändrad epidemiologi hos övriga åldersgrupper. Under 2016 kommer alla invasiva Hi-isolat samlas in för typning på Folkhälsomyndigheten.

symtom med matleda, trötthet och gulsot (ikterus). Infektionen kan bli kronisk, och efter decennier kan den leda till allvarliga komplikationer i form av skrumplever (levercirros) och levercancer. Risken för kronisk infektion är större ju yngre man är vid smittotillfället. Den är omkring 90 procent hos barn som smittas när de är under ett år och mindre än fem procent hos barn över sju år och hos vuxna.

4.3.2 Rapporterade fall av hepatit B 2015

Under 2015 rapporterades 2 388 nya fall av hepatit B-infektion, vilket var en ökning med 353 fall jämfört med 2014. Liksom tidigare år anmäldes majoriteten av fallen som kronisk infektion eller symtomfri bärare. De flesta hade fått sin hepatit B- infektion utomlands. Det rapporterades 151 fall av akut hepatit B-infektion, vilket var 44 fall fler än 2014.

Smittade utanför Sverige

Av de rapporterade hepatit B-fallen uppgav 1 964 personer (82 procent) ett annat smittland än Sverige. I tolv procent av fallen saknades information om smittland.

De vanligaste rapporterade smittländerna var Syrien (21 procent), Afghanistan (12 procent), Eritrea (12 procent) och Somalia (9 procent). Under 2015 sågs en fortsatt ökning av utlandssmittade fall varav majoriteten var män (72 procent).

Majoriteten av de smittade utomlands hade kronisk infektion (95 procent) och endast två procent anmäldes med akut infektion. För större delen av fallen var smittvägen okänd (82 procent). Den vanligaste kända smittvägen var mor-barn-smitta med sju procent av fallen.

Smittade i Sverige

Totalt 132 fall (6 procent) angavs vara smittade i Sverige, varav 87 fall rapporterades som akut infektion och 43 fall som kronisk infektion. Två anmälningar saknade infor-mation om typ av infektion.

Anmälningarna av akut infektion fortsatte öka 2015 och molekylär typning vid Folk-hälsomyndigheten identifierade två utbrott, ett med injektionsmissbruk och sexuell smitta som huvudsaklig smittväg (genotyp D) samt ett identifierat utbrott bland män med okänd smittväg (genotyp A). Bland de med akut infektion rapporterades 35 fall (40 procent) med smitta via heterosexuell smittväg, 21 fall (24 procent) via injek-tionsberoende, 3 fall via sex mellan män (3 procent), och 28 fall (33 procent) saknade information om smittväg (figur 7).

Figur 7. Smittade i Sverige, antalet fall av akut hepatit B per smittväg 2011–2015.

0 10 20 30 25

15

5 40 35 Antal fall

2011 2012 2013 2014 2015

Via

injektionsberoende Heterosexuell

smitta Okänd

smittväg Sex

mellan män

Bland alla fall som rapporterats som inhemskt smittade var majoriteten män (68 procent). Medianåldern för kvinnor var 38 år (spridning 17–92) och för män 40 år (spridning 1–73 år).

Bland barn och unga (0–25 år) anmäldes 22 fall. Av dessa anmäldes sju med kronisk infektion, tolv fall med akut infektion och tre fall saknade information om infektions-typ. Totalt var fem fall under 18 år, en ettåring och fyra 16–17 åringar.

4.3.3. Epidemiologisk trend

Antalet fall av kronisk hepatit B har fortsatt öka över den senaste tioårsperioden (figur 8). Ökningen avspeglar migrationsströmmar från hepatit B-endemiska länder och majoriteten är män. Antalet fall av akut infektion har minskat successivt under de senaste tio åren för att åter öka 2014 och 2015. Ökningen av akuta fall beror främst på två utbrott, ett bland personer som injicerar droger och via sexuell kontakt samt ett utbrott bland män med okänd smittväg.

Figur 8. Antalet fall och typ av hepatit B-infektion 2006–2015.

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 Antal fall

2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Kronisk infektion Akut infektion

4.3.4 Sammanfattning

Den successiva minskningen av akut hepatit B under de senaste tio åren avbröts under 2014 och ökningen fortsatte 2015, och det beror framför allt på utbrott bland personer som injicerar droger.

Under 2015 fortsatte även ökningen av kronisk hepatit B och av utlandssmittade fall, vilket avspeglar migrationsströmmar från länder där hepatit B är mer vanligt före-kommande. Den största andelen av de kroniska hepatit B-fall som rapporterades var smittade redan innan ankomsten till Sverige.

Riskgruppsvaccination av barn förefaller fungera väl och nå ut till de barn som avses.

Under 2015 rapporterades fem inhemska fall av hepatit B hos barn och ungdomar under 18 år.

4.4 Humant papillomvirus

4.4.1 Sjukdomen

Infektion med humant papillomvirus (HPV) är den vanligaste sexuellt överförbara infektionen hos både kvinnor och män. Omkring 70 procent av sexuellt aktiva blir infekterade någon gång under livet. I regel förlöper infektionen utan symtom och går över av sig självt, men hos några få kvarstår infektionen under många år och kan leda till cellförändringar, förstadier till livmoderhalscancer och på sikt livmoderhalscancer.

I Sverige rapporteras varje år cirka 400–450 fall av livmoderhalscancer, varav cirka 150 kvinnor dör. HPV-infektion är också associerat med andra mer ovanliga cancer-former såsom cancer i vulva, vagina, anus, penis och i mun- och halsregionen.

Det finns över 100 HPV-typer identifierade, varav 12 klassificeras som högrisktyper som kan orsaka cancer. HPV 16 och HPV 18 är vanligast förekommande av de can-cerframkallande typerna och de orsakar cirka 70 procent av all livmoderhalscancer.

HPV-infektionen i sig själv kan inte behandlas med något läkemedel, men cellför-ändringar kan upptäckas och avlägsnas innan de ger symtom. Detta är grunden för screeningprogrammet med gynekologiska cellprovskontroller som infördes i Sverige i mitten på 1960-talet. Genom att regelbundet ta cellprover från livmoderhalsen kan allvarliga cellförändringar upptäckas och tas bort (genom t.ex. konisering).

Könsvårtor (kondylom) är en vanlig sexuellt överförbar infektion som också orsakas av HPV. Omkring 90 procent av alla kondylomfall orsakas av HPV 6 och HPV 11.

Könsvårtor är ofarliga och försvinner i regel av sig självt inom några månader till ett par år, men kan upplevas som mycket plågsamma. Det finns lokalbehandling mot kondylom, men antalet återfall efter behandling är högt.

4.4.2 Vaccinationsprogram

Det första HPV-vaccinet godkändes och fanns tillgängligt från 2006. Högkostnads-skydd för HPV-vaccin infördes 2007 för flickor 13–17 år. Under åren 2006–2011 var vaccinationstäckningen generellt låg, 25–30 procent, och det beräknas att cirka 120 000 unga kvinnor (13–26 år) vaccinerades totalt.

Det nationella vaccinationsprogrammet påbörjades i Sverige år 2012 och innebär att vaccination mot HPV erbjuds till alla flickor i åldern 10–12 år, i årskurs 5 och 6. Inom programmet används för närvarande det 4-valenta HPV-vaccinet (Gardasil) som ger skydd mot HPV 6, 11, 16 och 18. Vaccinet ges sedan årsskiftet 2014/2015 i ett två-dosschema med 6 månaders intervall mellan doserna. I åldersgrupper från 14 år gäller fortsatt ett tre-dosschema liksom för immunsupprimerade barn oavsett ålder.

Från 2012 erbjöds även alla flickor födda 1993–98 kostnadsfri catch up-vaccination mot HPV. Samma år utökades åldern för högkostnadsskyddet för kvinnor upp till 26 år.

4.4.3 Nationell uppföljning av HPV-vaccination

Ett långsiktigt uppföljningsprogram upprättades 2012 i samband med att HPV-vacci-nation infördes i det HPV-vacci-nationella vacciHPV-vacci-nationsprogrammet (5). Arbetsplanen innehåller både kliniska studier och laboratorieövervakning samt registerbaserade studier.

Effekten av HPV-vaccination avseende förekomst av livmoderhalscancer kommer

De nuvarande vaccinerna innehåller bara två av de 12 HPV-typer som är associerade med cancerutveckling (HPV 16 och 18), varför det är önskvärt att ha en kontinuerlig laboratorieövervakning med virustypning av cellförändringar och HPV-relaterade cancerformer. Det är också viktigt att övervaka att HPV-vaccinerade kvinnor fortsätter att delta i den gynekologiska cellprovskontrollen i samma utsträckning som ovaccine-rade kvinnor.

I dag finns en nationell registrering av HPV-vaccinationer i vaccinationsregistret, liksom av gynekologiska cellförändringar i det Nationella Kvalitetsregistret för Cervixcancerprevention. Detta är viktiga förutsättningar för att kunna utvärdera vaccinationsprogrammets effekt på förekomsten av cellförändringar och livmoder-halscancer. Även dödligheten i livmoderhalscancer, förekomsten av andra HPV- relaterade cancerformer och sjukdomar, samt omfattningen av sjukhusvård och kirurgiska ingrepp till följd av livmoderhalscancer och cellförändringar kommer att utvärderas. Detta görs i registerbaserade studier där data från flera nationella hälso-dataregister sambearbetas.

4.4.4 Resultat av HPV-studier

Hittills publicerade studier i HPV-uppföljningen har gett värdefulla tidiga resultat om effekter av vaccination. Flera registerbaserade studier är utförda på de flickor och unga kvinnor som vaccinerades innan vaccinationsprogrammets införande. Resulta-ten, som refererats i tidigare årsrapporter, har visat att incidensen av kondylom mins-kat hos unga kvinnor, att vaccinet har en hög skyddseffekt mot kondylom framför allt hos flickor som har vaccinerats före 14 års ålder (93 procent), och att effekten var störst efter en komplett vaccinationsserie om tre doser. En nyligen publicerad studie, där risken för höggradiga cellförändringar jämfördes mellan vaccinerade och ovaccinerade kvinnor, visar också på en hög skyddseffekt av HPV-vaccinet mot hög-gradiga cellförändringar hos flickor som fått första vaccindosen före 17 års ålder (10).

I en studie publicerad 2014 avseende HPV-förekomst under åren 2008–2013 visades att förekomsten av tre av de fyra typerna som ingår i vaccin (HPV 6, 16 och 18) har minskat signifikant (mer än 40 procent) hos unga kvinnor (11). För HPV 11 var det för få observationer för att uppnå statistiskt signifikant effekt. Data från ytterligare studier på HPV-förekomst analyseras för närvarande.

I en annan studie undersöktes deltagande i gynekologiska cellprovskontrollprogram-met (12). Ingen negativ effekt sågs hos HPV-vaccinerade kvinnor jämfört med ovaccinerade kvinnor.

I en stor svensk-dansk säkerhetsstudie från Karolinska Institutet och Statens Serum Institut undersöktes om HPV-vaccination är kopplat till ökad risk för multipel skleros (MS) och andra demyeliniserande sjukdomar (13). Nästan fyra miljoner flickor och kvinnor som var 10–44 år gamla mellan åren 2006–2013 följdes i nationella register.

risken för att utveckla sjukdomarna inte var högre bland de flickor och kvinnor som blivit vaccinerade.

4.4.5 Sammanfattning

Det nationella HPV-vaccinationsprogrammet har endast pågått i tre år och det går ännu inte att utvärdera effekten hos flickor som vaccinerats i åldern 10–12 år. Det finns dock viktiga resultat från tidiga studier bland äldre flickor och unga kvinnor vaccinerade under åren 2006–2013. Sammantaget indikerar resultaten att HPV- vaccinet är effektivt och säkert med minskande incidens av kondylom och cirkulation av HPV-typer som ingår i vaccinet. Nyare data visar också god skyddseffekt av HPV-vaccinet mot allvarliga cellförändringar (7).

För det införda två-dosschemat är det viktigt att intervallet mellan de två doserna är minst sex månader för att uppnå samma immunsvar som efter tre doser. Effekten av två-dosschemat kommer att följas i långtidsstudier för att utvärdera att skyddet står kvar lika länge som efter tre doser.

Införande av ett HPV-vaccinationsprogram för pojkar har diskuterats i många länder.

Folkhälsomyndigheten ska under 2016 börja med en utvärdering av HPV-vaccination av pojkar för ett ställningstagande till om den uppfyller kraven för det nationella programmet.

Ett nytt bredare HPV-vaccin som innehåller 9 HPV-typer (Gardasil 9) har utvecklats och blev godkänt av det amerikanska läkemedelsverket (FDA) under 2014. Ett god-kännande av Gardasil 9 i Europa kom i juni 2015. Vaccinet har ännu inte marknads-förts i Sverige.

4.5 Kikhosta

4.5.1 Sjukdomen

Kikhosta (pertussis) är en långdragen och besvärlig luftvägsinfektion som orsakas av bakterien Bordetella pertussis. Bakterien bildar ett specifikt pertussistoxin. Kikhosta sprids via droppsmitta och är ytterst smittsam.

Ovaccinerade småbarn får i regel den typiska kliniska bilden med attackvis hosta för-enad med kräkningar och kikningar, medan vuxna ofta får en lindrigare sjukdom med långvarig hosta. Spädbarn kan ha en atypisk bild med apné som debutsymtom. Hostan hos barn kan pågå länge, ibland i flera månader, och medföra komplikationer såsom kraftig viktminskning, lunginflammation och encefalopati (sjukliga förändringar i

Målet med det allmänna vaccinationsprogrammet mot kikhosta är att få kontroll över sjukdomen och smittspridningen i samhället och framför allt att skydda de allra yngsta barnen under sex månader som löper störst risk för allvarlig sjukdom.

4.5.2 Rapporterade fall av kikhosta 2015

Under 2015 rapporterades 603 fall av kikhosta, en incidens på 6,1 per 100 000. Anta-let fall minskade jämfört med 2014 men sjukdomsförekomsten var fortfarande högre än under åren 2008–2013. Flest fall rapporterades i januari–februari och augusti–

september (figur 9).

Figur 9. Antalet rapporterade fall av kikhosta per månad 2014–^2015.

20

Barn <1 år Alla åldrar 120

Bland spädbarn (barn under ett år) rapporterades 89 fall, med en incidens på 76 fall per 100 000. Näst högst var incidensen i åldersgruppen 15–19 år (12 per 100 000).

Kikhosta hos spädbarn

Totalt insjuknade 89 spädbarn och av dessa var 73 yngre än sex månader och 48 var yngre än tre månader. Spädbarn som är yngre än tre månader har störst risk att få komplikationer och bli inlagda på sjukhus i samband med kikhosta. Data från den förstärkta uppföljningen av kikhosta visar att 45 spädbarn med kikhosta vårdades på sjukhus under 2015 jämfört med 68 spädbarn 2014 och 19 spädbarn år 2013. Av barn som var yngre än 3 månader vårdades 75 procent på sjukhus under 2015, och av barn i åldern 3–4 månader 38 procent. Uppgifter om sjukhusvård var okända för 5 barn i åldern 0–4 månader. Vårdtiden varierade från 1 till 25 dagar (median 6 dagar).

Av de sjukhusvårdade hade 23 barn drabbats av komplikationer i form av apné eller andra andningssvårigheter. Ett spädbarn yngre än en månad avled under 2015. Inga

Figur 10. Sjukhusvård bland barn under 1 år, fall av kikhosta 2015.

0 4 2 8 12 16 20 18

14

10

6 Antal fall

Sjukvård Ej sjukvård Uppgift saknas

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

Vaccinationsstatus hos barn och ungdomar med kikhosta

Av spädbarnen var 60 procent ovaccinerade, vilket beror på att en stor andel insjuknat innan de hunnit få sin första vaccindos. I åldersgruppen 1–4 år rapporterades 39 fall av kikhosta och 25 av dessa hade fått minst tre doser vaccin innan insjuknandet (figur 11).

Figur 11. Vaccinationsstatus bland fall av kikhosta i åldrarna 0–19 år, 2015.

0 20 10 40 30 70 60 50 90 80 Antal fall

< 1 år 1–4 år 5–9 år 10–14 år 15–19 år

Ovaccinerade 1 dos 2 doser 3 doser 4 doser Uppgift saknas

4.5.3 Epidemiologisk trend

Förekomsten av kikhosta har minskat kraftigt efter att vaccination mot kikhosta återinfördes 1996. Före 2005 cirkulerade kikhosta med toppar vart 3–5 år, efter det har förekomsten minskat utan tydliga toppar. Incidensen av kikhosta var stabilt låg 2009–2013 men under 2014 tredubblades antalet fall jämfört med året innan. Under 2015 minskade antalet fall men incidensen låg kvar på en högre nivå jämfört med perioden 2008–2013 (tabell 6).

Tabell 6. Antalet rapporterade fall av kikhosta och antalet fall per 100 000 invånare, totalt och bland barn under 1 år, 2006–2015.

2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Totalt 795 689 459 281 266 177 289 237 703 606

per 100 000 8,7 7,5 5,0 3,0 2,8 1,9 3,0 2,5 7,2 6,1

Barn <1 år 105 88 48 46 51 38 54 39 121 89

per 100 000 98,8 81,7 43,8 41,0 44,0 33,9 47,6 34,2 104,4 76,8

4.5.4 Sammanfattning

Efter fem år med stabil låg incidens sågs en kraftig ökning av rapporterade fall av kikhosta under 2014. Ökningen av kikhosta har även skett i andra länder med hög vaccinationstäckning varmed ökningen i Sverige inte var helt oväntad. Under 2015 förblev incidensen högre än 2008–2013, men på en något lägre nivå jämfört med 2014. Om den högre incidensen kvarstår eller om ökningen beror på en naturlig varia-tion i förekomsten av kikhosta kan vi först utvärdera i framtida övervakning. Kik- hostevaccinet har få biverkningar och skyddar spädbarn mot allvarlig sjukdom när man väl har börjat vaccinera och vaccinationerna som ges i barnvaccinationsprogram-met har minskat förekomsten av kikhosta betydligt. Däremot ger vaccinet inte ett fullständigt skydd och dessutom har det visat sig ha kortare tids effektivitet mot sjuk-domen än förväntat. Skyddet avtar redan 4–6 år efter påfyllnadsdoserna. Detta skulle kunna vara en av förklaringarna till den ökning som rapporterats bland äldre barn och tonåringar de senaste två åren.

Under 2016 kommer en boosterdos mot kikhosta införas till tonåringar. Framtida övervakning av kikhosta kommer kunna ge information om detta ger en minskad förekomst av kikhosta i tonårsgruppen och om det kan ge ett ökat indirekt skydd till spädbarnen eller till andra åldersgrupper.

Liksom föregående år visar den förstärkta övervakningen av kikhosta att de ovaccinerade spädbarnen ofta får en allvarlig sjukdom med komplikationer, och för majoriteten av de allra yngsta krävs sjukhusvård. I ett flertal studier och även i den svenska uppföljningen av kikhosta har det framkommit att spädbarn ofta har smittats av föräldrar eller syskon. För att skydda spädbarnen behövs en hög

uppmärksam-allvarlig sjukdom. Barn under sex månader bör få förebyggande behandling redan vid misstanke om att de kan ha utsatts för smitta. Om kikhosta konstateras hos en gravid kvinna eller i en familj där ett barn snart ska födas ska det nyfödda barnet få behand-ling med antibiotika direkt efter födseln. Tidig antibiotikabehandbehand-ling har visat sig ha effekt och förkortar sjukdomsförloppet även när behandlingen påbörjas efter symtom-debut (14).

Redan första vaccindosen har visat sig ge ett visst skydd och minskar risken för allvarlig sjukdom och därmed är det viktigt att den första dosen vaccin ges i rätt tid enligt programmet. Den första dosen kikhostevaccin erbjuds vid 3 månaders ålder, men får ges redan från och med 2,5 månaders ålder, enligt Folkhälsomyndighetens föreskrifter (HSLF-FS 2015:6).

En expertgrupp på Folkhälsomyndigheten har gjort en litteraturöversikt för utvär-dering av ytterligare strategier som kan skydda de allra minsta barnen. Underlaget publicerades under 2015, se avsnitt 6.3.

4.6 Mässling

4.6.1 Sjukdomen

Mässling är en mycket smittsam virussjukdom. Insjuknandet börjar med luftvägssym-tom och hög feber och efter några dagar tillkommer hudutslag som sprider sig över hela kroppen. Komplikationer såsom öron- och lunginflammation samt diarré är vanliga. Encefalit (hjärninflammation) är en sällsynt men allvarlig komplikation (1 fall per 1 000 insjuknade). Risken för komplikationer är högre bland småbarn, vuxna och immunsupprimerade individer. Dödligheten i höginkomstländer är 1 per 1 000–5 000 mässlingsfall. I mycket sällsynta fall, och flera år efter en mässlings-infektion, kan en svår hjärninflammation uppstå, så kallad subakut skleroserande panencefalit (SSPE), som alltid har dödlig utgång.

4.6.2 Rapporterade fall av mässling 2015

Under 2015 rapporterades 22 fall av mässling. Alla utom ett var laboratoriebekräf-tade; det sistnämnda hade en epidemiologisk koppling till två laboratoriebekräftade fall.

Ålder och vaccinationsstatus

Mässlingsfallen innefattade 11 barn (2 månader till 12 år) och 11 vuxna i åldrarna 20–35 år (figur 12). Av 19 fall med känd vaccinationsstatus var 17 ovaccinerade och

Figur 12. Åldersfördelning och vaccinationsstatus bland mässlingsfall 2015.

Ovaccinerade 1 dos 2 doser Okänd vaccinationsstatus 6

Sju personer hade smittats utomlands, varav två i Indien, två i Tyskland och en vardera i Polen, Ryssland och Thailand. Ytterligare tre fall påvisades bland asyl-sökanden. Totalt gav dessa tio fall upphov till åtta sekundärfall i Sverige. De sista fyra

Sju personer hade smittats utomlands, varav två i Indien, två i Tyskland och en vardera i Polen, Ryssland och Thailand. Ytterligare tre fall påvisades bland asyl-sökanden. Totalt gav dessa tio fall upphov till åtta sekundärfall i Sverige. De sista fyra

In document Barnvaccinationsprogrammet. i Sverige 2015 ÅRSRAPPORT (Page 30-0)