HALIS V TURKEY

Den turkiska journalisten Attila Halis arbetade vid tiden för åtalet på tidningen Özgür

Gündem. Halis recenserade fyra böcker som beskriver problematiken i sydöstra Turkiet. En av böckerna som recenserades är skriven av den förre PKK-ledaren Abdullah Öcalan91. Halis åtalades av åklagaren i Istanbuls statssäkerhetsdomstol för att ha spridit propaganda om en olaglig separatist- och terroristorganisation och dömdes till ett års fängelse och böter. Halis överklagade beslutet men den övre domstolsinstansen vidhöll den första domstolens dom.

Den sökande menade att domen hade kränkt hans yttrandefrihet genom artikel 10 i ECHR. Den turkiska regeringen medgav att en kränkning hade gjorts men att den var berättigad under villkoren i den andra paragrafen av artikel 10. Enligt domstolen vore kränkningen en överträdelse av innebörden i artikel 10 om den inte var lagstagad, om den inte följde en eller fler av de legitima mål som finns beskrivna i den andra paragrafen i artikel 10 och om den dessutom var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen menade att domen som den sökande fick var förordnad enligt den turkiska terroristlagen och att kränkningen av yttrandefriheten därför kan ses som lagstagad. De legitima mål som anges i den andra paragrafen som skydd av nationell och allmän säkerhet är uppfyllda på grund av den rådande situationen i sydöstra Turkiet.

Den sista frågan domstolen prövade var om kränkningen av yttrandefriheten var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Den sökande menade att åtalet som väckts mot honom inte gällde hans ordval i recensionen utan spridandet av separatistpropaganda genom sin recension. Han poängterade också att artikeln omöjligt kunnat uppmana folk till hat eller våld, då tidningsupplagan hade konfiskerats av Istanbuls statssäkerhetsdomstol redan innan den publicerades för allmänheten.

90 _{European Court of Human Rights. Case of Halis v. Turkey/Application no.30007/96, URL = <}

http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/view.asp?item=1&portal=hbkm&action=html&highlight=halis&sessionid=285 59727&skin=hudoc-en>, (2009-05-02).

91 _{Före detta ledare av det kurdiska arbetarpartiet PKK. PKK förde under flertalet år en väpnad kamp för ett}

31

Domstolen fastslog att det inte fanns tillräckliga skäl till att rättfärdiga kränkningen av yttrandefriheten då den sökande inte var författare till de fyra böckerna, utan endast en journalistisk kommentator. Den turkiska domstolen dömde inte för författarens ordval utan endast för spridning av propaganda för en upplaga som aldrig hann ges ut. Straffet som den sökande fick ansågs vara oproportionerligt jämfört med målen som uppnåddes och inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Turkiet hade alltså kränkt den sökandes yttrandefrihet genom artikel 10.

6.5.2. MARAŞLI V. TURKEY

Den sökande, Recep Maraşli, skrev en artikel i en turkisk veckotidning om Europas ställning i Kurdistanfrågan och Turkiet. Han dömdes av Istanbuls statssäkerhetsdomstol till ett år och åtta månaders fängelse samt böter för att ha författat separatistpropaganda. Den sökande överklagade domen, men den överklagande instansen fastställde den första domstolens dom.

Den sökande menade att hans yttrandefrihet hade kränkts genom artikel 10. Både staten och domstolen enades om att det skett en kränkning av artikel 10(1) och att kränkningen var lagstadgad och legitim för skydd av territorial integritet, enligt artikel 10(2). Domstolen skulle därför avgöra om kränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen undersökte rättspraxis och kom fram till att regeringen inte hade tillfört något som motiverade att domstolen skulle döma annorlunda än enligt rättspraxis.

Domstolen menade visserligen att artikeln gav en negativ bild av Turkiet och att berättaren använde en hotfull ton. Men artikeln uppmanade varken till våld, väpnat motstånd eller uppror och utgjorde inte heller någon hotbild. Med anledning av ovanstående samt straffets omfattning ansåg domstolen att straffet för den sökande var alltför hårt i jämförelse med målet som uppnåddes och var därför inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det hade alltså skett en kränkning av artikel 10.

92 _{European Court of Human Rights, Case of Maraşli v. Turkey/Application no. 40077/98, URL = <}

http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/view.asp?item=1&portal=hbkm&action=html&highlight=40077/98&sessionid =28559727&skin=hudoc-en>, (2009-05-02).

32

6.5.3. İ.A. V. TURKEY

İ.A. var vid tillfället för åtalet ägare och verkställande direktör för ett bokförlag och hade genom sitt förlag publicerat en novell av en turkisk författare. Novellen diskuterade författarens syn på filosofiska och teologiska frågor. I april 1994 åtalades İ.A. av Istanbuls allmänna åklagare för hädelse mot Gud, religionen, profeten och den heliga boken för innehållet i novellen.

Åtalet baserades på en expertrapport som var utförd på uppdrag av den allmänna åklagaren och skriven av Salih Tuğ, teologidekan och professor vid Marmara University. İ.A. dömdes till två års fängelse och böter. Straffet omvandlades till böter motsvarande 16 US dollar. Den sökande överklagade beslutet men den överklagande instansen fastställde den första domstolens dom.

İ.A. menade att domen hade kränkt hans yttrandefrihet enligt artikel 10 medan den turkiska regeringen menade att innehållet i boken var en våldsam attack mot religion, särskilt Islam och hade kränkt religiösa känslor. Domen utgjorde därför ett stort socialt behov. Både den sökande och staten var däremot överens om att domen var en kränkning av den sökandens yttrandefrihet genom artikel 10(1). De var även överens om att kränkningen var lagstagad, att den uppnådde legitima mål för att förebygga oreda, att den skyddade moralen och rätten för andra, genom artikel 10(2). Dock var de oeniga i frågan om kränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Domstolen påpekade att artikel 10(2) för med sig skyldigheter och ansvar. I förhållande till religiös tro kan det vara legitimt att inkludera en skyldighet för att undvika uttryck som är onödigt kränkande för andra, menade domstolen. Det kan alltså vara nödvändigt att bestraffa olämpliga attacker på objekt som är av religiös vördnad.

93 _{European Court of Human Rights, Case of İ.A v. Turkey/42571/98, URL =}

http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/view.asp?item=1&portal=hbkm&action=html&highlight=42571/98&sessionid =28559727&skin=hudoc-en, (2009-05-02).

33

Medlemsstaterna har en viss, men inte obegränsad, margin of appreciation. Det finns inget gemensamt europeiskt krav för skydd av andras rättigheter när det gäller angrepp på religiös tro. Staterna har därför en större margin of appreciation när det gäller regleringen av yttrandefriheten i samband med frågor som rör personliga uppfattningar inom ramen för moral och religion. Staten har i och med det möjlighet att ta till nödvändiga åtgärder för att reglera vidarebefordrandet av information och idéer som är oförenliga med respekten för andras tankefrihet, moral och religion. Det är dock upp till domstolen att ta ett sista beslut om inskränkningarna är kompatibla med konventionen.

Domstolen konsulterade rättspraxis och dömde att regeringen inte hade överträtt sin margin of

appreciation, då grunderna som de nationella domstolarna gav för att rättfärdiga inskränkningen av yttrandefriheten var relevanta och tillräckliga. Straffet som författaren fick var proportionerligt och därför hade ingen kränkning av artikel 10 gjorts.

6.5.4. GRIGORIADES V. GREECE

Grigoriades fälldes för att ha förolämpat den grekiska armén genom ett brev som han hade skrivit till sin befälhavare och som denne ansåg vara kränkande för de militära styrkorna. Den sökande dömdes till tre månaders fängelse av den grekiska staten. Brevet innehöll till viss del starkt och obehärskat språk, men domstolen menade att dessa påpekanden framfördes i ett sammanhang av en generell och utdragen diskurs där författaren var kritisk till armélivet och armén som institution.

Regeringen menade att kränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Att ”förolämpa armén” betecknades som ett brott påverkade inte kärnan i yttrandefriheten. På grund av att militärlivet medförde särskilda behov var det nödvändigt att förlita sig på brottsbalken för att upprätthålla militärdisciplin, effektivitet och prestige inom militärstyrkorna. Brevet hade formulerats på ett kränkande sätt då den grekiska armén blev kallad både kriminell och terrorist apparat.

94 _{European Court of Human Rights, Case of Grigoriades v. Greece/Application no. a121/1996/740/939, URL =}

http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/view.asp?item=1&portal=hbkm&action=html&highlight=121/1996/740/939& sessionid=28559727&skin=hudoc-en, (2009-07-11).

34

Brevet hade skickats med taxibud. Leveransmetoden lämnade inte den garantin och avskildhet som det grekiska postväsendet erbjöd, menade regeringen. Dessutom hade den sökande gett en kopia av brevet till en värnpliktskollega. Under omständigheterna var det fel att tro att brevet endast var en privat åsiktsfrihetshandling.

Både regering och sökande var överens om att yttrandefriheten hade kränkts under artikel 10(1). Den sökande borde ha insett att han begick ett brott, då kränkningen var lagstadgad under den militära brottsbalken. Kränkningen åstadkom ett legitimt mål, då det gällde skydd av nationell och allmän säkerhet. Domstolen konsulterade rättspraxis och kom fram till att artikel 10 var applicerbar på såväl militärpersonal som civila. Då brevet varken publicerades eller spreds av den sökande eller någon annan var kränkningen inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle, enligt domstolen.

Staten har rätt att införa restriktioner när det finns hot mot den militära disciplinen, men det är inte upp till staten att förlita sig på dessa restriktioner för att hindra yttrandefriheten, även om de riktas direkt mot militären som institution. En kränkning hade begåtts av både artikel 10(1) och 10(2).

6.5.5. ÖZGÜR GÜNDEM V. TURKEY

Det sista fallet berör artikel 15996 i den turkiska brottsbalken och gäller tidningen Özgür

Gündem, som vid tiden för åtalet hade sitt huvudkontor i Istanbul. Tidningen påstod att det utförts attacker mot tidningens journalister, distributörer och samarbetspartners, vilket medförde att tidningen fick stänga. Sju personer som var knutna till tidningen mördades under 1992-1993 av okända gärningsmän och folk utsattes för bland annat mordbränder, hot och angrepp.

I december 1993 genomfördes en husrannsakan på tidningens kontor i Istanbul, då alla 107 närvarnade anhölls. Polisen hittade två pistoler, ammunition, gasmasker och sovsäckar. Vid

95 _{European Court of Human Rights, Case of Özgür Gündem v. Turkey/Application no. 23144/93, URL =}

http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/view.asp?item=1&portal=hbkm&action=html&highlight=23144/93&sessionid =28559727&skin=hudoc-en, 2009-05-02).

35

en senare husrannsakan hittades även foton i kuvert märkta PKK Terrorist Organisation, ett skattekvitto med 400 000 000 TRL (Turkiska Lira) märkt ERNK (en avdelning inom PKK), utskrifter och handskriva dokument, inklusive en artikel om Abdullah Öcalan. Tidningens publicering stoppades under ett par dagar på grund av husrannsakan och flera av de anställda arresterades och anklagades för PKK-medlemskap och spridning av PKK-propaganda.

Flera åtal väcktes mot tidningen och resulterade i flertalet bötesstraff, fängelsestraff, konfiskering av upplagor och beslut om stängning av tidningen mellan tre och trettio dagar. De sökande redogjorde, vilket regeringen inte har bestridit, att det har väckts åtal mot 486 av de totalt 580 upplagorna som tidningen har publicerat. Totalt fick journalisterna och de ansvariga utgivarna 147 års fängelsestraff och 21 miljarder TRL i böter. De sökande menade att deras yttrandefrihet kränktes genom artikel 10 då tidningen inte kunde publiceras på grund av attacker mot dess journalister och samarbetspartners.

Regeringen menade i sin tur att tidningen var ett PKK-instrument med målet att förstöra Turkiets territoriala integritet genom våldsutövning. Regeringen menade också att det inte fanns några bevis för att de mördade eller utsatta personerna hade något samband med tidningen.

Domstolen konstaterade att den turkiska regeringen misslyckats med att skydda tidningens yttrandefrihet genom att inte skydda tidningen och dess medarbetare på ett tillfredsställande sätt. Regeringens påstående om att tidningen och dess medarbetare var PKK-supportrar, rättfärdigade inte att hoten inte hade utretts och att de inte hade fått tillräckligt skydd mot olagliga våldshandlingar. Regeringen svarade att det är upp till inrikesmyndigheterna att avgöra om säkerheten i landet är hotad. Det är inrikesmyndigheterna som har den dagliga kontakten med dessa grupper/krafter och staten måste i detta fall åtnjuta en bred margin of

appreciation.

Domstolen dömde att det hade skett en kränkning av artikel 10(1) och att kränkningen var fastslagen enligt lag, men frågan var om den var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Adjektivet nödvändig inom ramen för artikel 10(2) antyder att det måste finnas ett angeläget socialt behov för kränkningen och att staterna åtnjuter en viss margin of appreciation för att avgöra om behovet finns. Det är dock upp till domstolen att fastställa om en sådan

36

begränsning är förenlig med yttrandefriheten i artikel 10. Domstolen konsulterade i detta fall praxis för att avgöra om en det gjorts en kränkning. De tittade också på fallet i sin helhet för att avgöra om kränkningen var proportionerlig i jämförelse med de legitima mål som uppnåddes.

Då fallet behandlade åtgärder mot en tidningsutgivning, tvingades domstolen att analysera det utifrån den betydande roll som media spelade för att försäkra att demokratin fungerade. Media får inte överträda de gränser som är satta för att skydda de väsentliga statliga intressena som nationell säkerhet och territorial integritet. Samtidigt är det viktigt att media tar sig an rollen som informationsförmedlare gällande politiska uppfattningar, även delande sådana.

Åtalet under artikel 159 (artikel 301:s föregångare) i den turkiska brottsbalken gällde tre publicerade artiklar och en tecknad serie. Åtalet resulterade i böter, 10 månaders fängelse och 15 dagars stängning. Domstolen menade att staten måste få kritiseras, även om kritiken anses provokativ eller nedvärderande. Domstolen hittade ingen övertygande anledning till att straffa någon av artiklarna eller den tecknande serien. Domstolen följde kommissonens linje och ansåg att kränkningen inte är nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Av de totalt trettio artiklar som hade utretts av kommissionen och domstolen ansåg domstolen att tre artiklar under lagen ”att rapportera uttalanden gjorda av PKK” uppmanade till våld. Med tanke på den då rådande situationen i sydöstra Turkiet och det lätta straffet kunde kränkningen anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle för förebyggande av brott och oreda, inom ramen för artikel 10(2).

Domstolen konstaterade också att de båda husrannsakningarna som resulterade i att tidningen inte kunde publiceras under två dagar, utgjorde en kränkning av yttrandefriheten. Domstolen accepterade att kränkningen var fastslagen enligt lag men menade att den inte var proportionerlig gentemot målet och därför inte var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen dömde enhälligt att det hade gjorts en kränkning av artikel 10.

37