MARAŞLI V TURKEY

I domstolsfallet Maraşli v. Turkey hade den sökande skrivit en artikel i en veckotidning om Europas ställning i Kurdistanfrågan och Turkiet. Den sökande dömdes av de turkiska domstolarna till fängelsestraff och böter för att ha författat separatistpropaganda. Domstolen fastslog att Turkiet hade kränkt den sökandes yttrandefrihet genom artikel 10.

Enligt domstolen var kränkningen lagstadgad och skyddade den territoriella integriteten, då artikeln gav en negativ bild av Turkiet och innehållet hade en hotfull ton. Artikeln uppmanade inte till våld, väpnat motstånd eller uppror och utgjorde inte heller någon hotbild menade domstolen. Med anledning av ovanstående samt straffets omfattning ansåg domstolen att kränkningen inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen dömde enligt rättspraxis eftersom Turkiet inte tillförde domstolen ytterligare information.

Artikel 10 tolkas av domstolen ärligt och i gängse mening med hänsyn till sitt ändamål och syfte, enligt artikel 31(1) i VCLT. Den skyddar yttrandefriheten, anser att inskränkningen var lagstadgad och skyddade Turkiets territoriella integritet. Enligt artikel 31(3.b.) i VCLT ska

40

hänsyn tas till efterföljande praxis vid traktatens tillämpning som visar på enighet mellan parterna om traktatens tolkning. Domstolen följde praxis när den dömde att kränkningen inte var nödvändig i ett demokratiskt samhällde. I jämförelse med inskränkningarna som får göras i artikel 10(2) i ECHR utifrån artikel 32(b) i VCLT leder inte domstolens tolkning till ett resultat som är orimligt eller oförnuftigt eftersom tidningsartikeln varken uppmanade till våld, väpnat motstånd, uppror eller utgjorde någon hotbild.

Turkiet var överens med domstolen om att de hade kränkt yttrandefriheten stadgad i artikel 10(1) men menade att då den var lagstadgad och legitim när den skyddade territoriell integritet enligt artikel 10(2) var kränkningen godkänd. Turkiet tillförde inte ytterligare information och därför dömde domstolen enligt praxis.

Om man ser till artikel 31 i sin helhet har Turkiet inte tolkat artikeln ärligt och i gängse mening med hänsyn till sitt ändamål och syfte. Turkiet är medveten om kränkningen av artikel 10(1) men menar att kränkningen är rättfärdigad genom artikel 10(2). Enligt artikel 31(3.b.) ska praxis användas när man tolkar en konvention. Om Turkiet hade studerat domstolens praxis i liknande fall hade landet insett sin felaktiga tolkning av artikel 10. Utifrån detta resonemang har Turkiet alltså inte tolkat artikel 10 ärligt utifrån artikelns syfte och ändamål.

Författarna bekräftar domstolens linje. Det måste påvisas att kränkningen gjordes utifrån ett socialt tryckande behov och kränkningen inte är större än nödvändigheten för att tillmötesgå det sociala trycket. Trots att artikeln var kritisk mot Turkiet och utgjorde ett säkerhetshot enligt turkisk lagstiftning ansåg inte domstolen att det var ett socialt tryckande behov eller att den var tillräckligt nödvändig.

7.2.3. İ.A. V. TURKEY

I domstolsfallet İ.A. v Turkey var den sökande dömd i egenskap av bokförläggare, för innehållet i en bok han publicerat. Domen som den turkiska domstolen utdömde bestod av: hädelse mot gud, religionen, profeten och den heliga boken. İ.A. dömdes först till två års fängelse och böter men straffet omvandlades till enbart böter om 16 US dollar. Domstolen fastslog att Turkiet inte hade kränkt den sökandes yttrandefrihet eftersom det inte existerar en gemensam europeisk moral

41

Domstolen påpekade att artikel 10(2) för med sig skyldigheter och ansvar. I förhållande till religiös tro kan det vara legitimt att inkludera en skyldighet för att undvika uttryck som är onödigt kränkande för andra. Det kan alltså vara nödvändigt att straffa så kallade olämpliga attacker på objekt som är av religiös vördnad. Domstolen förklarade att staterna har en större

margin av appreciation av yttrandefriheten i fall som rör moral och religion men det är upp till domstolen att fatta beslut. Domstolen ansåg inte att Turkiet hade överträtt sin margin of

appreciation och fastslog att straffet som den sökande fick var proportionerligt.

Resultatet är att den europeiska mänskliga rättighetsdomstolen har tolkat artikel 10 ärligt och i gängse mening med hänsyn till sitt ändamål och syfte enligt artikel 31(1) vilket betyder att kränkningen uppfyllde det legitima kravet och var nödvändig i ett demokratiskt samhälle då det fanns ett tryckande socialt behov för den. Domstolen konsulterade rättspraxis enligt artikel 31(3.b) och ansåg att en kränkning var berättigad.

Enligt Turkiet var domen en kränkning av den sökandens yttrandefrihet, genom artikel 10(1). Kränkningen var lagstadgad, uppnådde legitima mål för att förebygga oreda och skydda moralen och rätten för andra genom artikel 10(2). Både den sökande och staten var överens om att kränkningen var lagstadgad och uppnådde legitima mål, men de var inte överens om att kränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Enligt Turkiet utgjorde domen ett tryckande socialt behov för kränkning av yttrandefriheten då publiceringen ansågs vara en våldsam attack mot religion särskilt mot Islam och hade kränkt religiösa känslor.

Jämför vi Turkiets tolkning av artikel 10 med artikel 31 i VCLT har artikel 10 tolkats ärligt i överensstämmelse med gängse mening av traktatens uttryck och mot bakgrund av ändamål och syfte vilket innebär att kränkningen var lagstadgad i nationell lagstiftning, uppnådde legitima mål för att förebygga oreda samt skyddade moralen och rätten för andra. Kränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Staterna åtnjuter en större margin av appreciation i frågor som rör moral vilket följer artikel 31(3.a) om överenskommelser mellan parterna rörande traktatens tolkning och tillämpning. Turkiet har också följt praxis då liknande händelse har dömts på samma sätt enligt artikel 31(3.c.).

42

Författarna tolkar Wienkonventionen på följande sätt: Margin of appreciation har i detta fall tolkats brett eftersom det inte existerar en gemensam europeisk moral. Enligt George Letsas följer den här kränkningen det faktiska begreppet om förhållandet mellan individuella friheter och kollektiva mål. Man kränker individens rättighet för att uppnå ett kollektivt mål vilket i detta fall betyder att rätten för andra och förebyggande av oreda i samhället ska skyddas. Individen får stå tillbaka för kollektivets vinning.