Handling

Molnfri Bombnatts intrig följer inte den traditionella kurvan av exposition, konflikt,

stegring, peripeti, nedåtgående och dénouement. Romanen inleds i Stockholm 1993 med att Hedwig, som äldre dam, precis blivit lämnad för kvällen av hemtjänsten. Nedanför hennes fönster skanderar några skinnhuvuden nazistiska fraser och slagord, vilket väcker minnen från Hedwigs förflutna. Hon bestämmer sig för att skriva ner sin historia, i syfte att få människor att förstå att det aldrig får hända igen. Hon tänker på vilka som skulle behöva läsa hennes historia för att förstå vad det innebär att göra skillnad på människor. Hedwigs tanke stannar vid hennes svägerska, Edith. Vid släktmiddagar talar Edith alltid om Sveriges flyktingpolitik och att det

finns för många utlänningar i Sverige. Hedwig menar att hon inte längre kan låta Edith uttrycka sig så utan att säga ifrån. Hon borde ha ingripit för längesedan, och nu är tiden inne. Romanen börjar in medias res, då vi istället för att följa Hedwig från hennes tidiga år i 30-talets Tyskland istället introduceras för henne på ålderns höst. Vi kastas rakt in i hennes liv utan att veta vad hon varit med om eller vad som gjort att hon hamnat där hon är. Att introducera Hedwig i mötet med den svenska

nynazismen, ger berättelsen en viss riktning där vi som läsare anar vad som komma skall.

Jag har tigit för länge, Edith. För släktfridens skull och min svärmors skull och för att slippa vidröra det smärtande såret. Men nu skriker de ”Sieg heil” på Stockholms gator och jag kan inte tiga längre. Någon objektiv berättelse kan jag naturligtvis inte skriva. /…/ Det påstås att förintelsen aldrig ägt rum. Vem som helst som har råd med en tågbiljett kan åka och titta i Auschwitz, Dachau, Sachsenhausen… Den som inte har råd med en tågbiljett kan gå till biblioteket och låna flera kilo böcker. /…/ Det här är min berättelse. Det är jag, Hedwig Hannelore Johansson, född Maurer, som denna dag i september 1993 inte längre uthärdar att tiga. (Olsson, 1995, s. 18-19).

Vi får inte lära känna Hedwig från start och man förstår inte vem hon är eller vad hon har för historia att berätta. Utdraget ovan ger oss självklart en aning om vad som komma skall, men vi förstår inte hur komplex Hedwigs historia är. Vi vet inte vilken berättelse vi kommer få ta del av. Vi vet inte om Hedwig är tysk judinna, tysk kristen eller nazist. Det finns på så sätt inte en tydlig exposition, vi får inte lära känna

Hedwig som karaktär till fullo utan vi som läsare får acceptera att vi inte har alla pusselbitar eller att vi känner Hedwig som person. Att vi inte känner karaktären gör även att vi inte kan förutse hennes handlingar i det som komma skall.

Precis som romanens exposition är även konflikten svår att fastställa. Den centrala konflikten etableras i inledningsscenen som citeras ovan. Nynazismens uppgång i Sverige gör att Hedwig känner sig manad att berätta sin historia, och det blir

romanens stora konflikt. Denna konflikt kan dock ses vara det övergripande som man som läsare tar till sig i början, men som sedan blir mindre tydlig då ytterligare

konflikter tillkommer under romanens gång. Eftersom romanen har en bruten kronologi, blir det svårt för läsaren att hålla den centrala konflikten och Hedwigs syfte i åtanke. Detta gör att de parallella konflikterna som presenteras tar större plats.

I romanen får vi följa hur Hedwig dras mellan vad som är rätt och fel och det är osäkerheten i detta, som till slut resulterar i den centrala konflikten. Att hon vågar berätta sin historia för att förhindra att andra följer nazismen.

Jag sköt undan tankarna. Wilhelm hade varit full och förvirrad, utmattad av resan, sorgsen över att vara borta från mig, skakad av det som oundvikligen måste ske ibland, också i ett ”fredligt ockuperat område”, skottlossning, blod. /…/ Jag trängde undan tanken på Polen. Jag klamrade mig fast vid minnet av den ömhet Wilhelm visat mig när vi drack te mitt i natten. Jag klamrade mig fast vid min längtan efter honom. (Olsson, 1995, s. 127).

I utdraget ovan får vi ta del av ett exempel på hur Hedwig dras mellan sitt samvete och sin kärlek till Wilhelm. För läsaren blir denna konflikt mer påtaglig då den

återkommer mer, än det fokus på den äldre Hedwig och hennes berättelse som finns i början av romanen. På så sätt kan man se romanens konflikt som uppdelad på olika nivåer. Hedwig har ett större syfte med sin berättelse men samtidigt får vi även ta del av konflikter som formar henne till den hon blir. Det som gör att konflikten blir otydlig fram till berättelsens slut är att vi inte får veta allt på en gång, utan snarare läggs ett pussel där man först vid romanens slut kan lägga ihop alla bitar och förstå helheten. I slutet förstår vi hur Hedwig utvecklats och hur hennes person formats av det hon gått igenom. Först då blir den centrala konflikten riktigt tydlig. Som läsare lägger man då ihop de parallella konflikterna som introducerats om Hedwigs person och helheten framträder.

Samma sak gäller romanens stegring och peripeti. Under romanens gång skrapar vi på ytan av händelser som senare får sin förklaring. Eftersom romanen inte är

kronologiskt berättad får berättelsens olika konflikter inte en upplösning på en gång. Romanen kan istället ses som en konstant stegring där peripetin uppnås flertalet gånger när varje enskild stegring får sin upplösning. Den slutliga peripetin uppnås dock i slutet, när Hedwig avslutat sin historia och pusslet ligger lagt för oss läsare att ta del av.

4.2.2 Tid och rum

Molnfri Bombnatt har en bruten kronologi då den hoppar fram och tillbaka i tiden.

Berättelsen sträcker sig från tidigt 1930-tal till år 1993. Romanen kan på så sätt ses vara uppbyggd av analepser och prolepser, då berättelsen till stor del bygger på tillbakablickar ur Hedwigs liv. Berättelsens nu kan ses vara 1993 när Hedwig bestämmer sig för att skriva ner sin historia. Hennes berättelse består därför av analepser. Intrigen är dock även uppbyggd av prolepser, då flertalet händelser förtäljs i förväg. Vi får exempelvis veta att Hedwigs man Evert och hennes dotter Irmela kommer att dö, innan de gör det eller innan de ens introducerats som karaktärer i handlingen. Detta kan ses som ett modernt berättargrepp, då prolepser inte anses lika vanligt som analepser i romaner. Även om berättelsens nu är 1993 kan

avslöjandet av vad som komma skall ses som en typ av proleps, då det går

händelserna i förväg. Vi får vid ett tillfälle ta del av ett bråk mellan Hedwig och Evert, där Hedwig väljer att bryta med Evert då han utan att förstå det förolämpar Hedwig då han fäller en klumpig kommentar om att sova med soldater, utan att veta att Hedwig blivit våldtagen under efterkrigstiden i Tyskland. I utdraget nedan får vi ta del av hur Hedwigs tankar skiftar från en analeps till en typ av proleps då vi får veta att Evert kommer att dö.

Efter fyra dagar när jag mötte Evert på grusgången utanför köksdörren tog han tag i mig och höll fast mig.

- Varför behandlar du mig så här för? röt han. Jag har ju bett dig om förlåtelse. /…/ Varför berättade jag inte allt då? Varför lät jag mig inte omslutas av hans varma famn? /…/ Det är svårt att tänka på den stunden. Det är som minnena av ankomsten till lägret Ravensbrück och som minnet av de hårda händerna och trasan i munnen, så ont gör minnet av grusgången utanför folkhögskolans köksingång. /…/ Först 1992 kände jag att jag kunde förstå mig själv. Först när Evert redan var död kunde jag förstå varför jag behandlade honom illa de där dagarna i juli. (Olsson, 1995, s. 95-96).

I utdraget ovan får vi både ta del av information om att Evert kommer att dö, men också att Hedwig kommer att hamna i ett läger som heter Ravensbrück, något som inte nämnts förrän här. Även om berättelsens nu är 1993, känns dessa inslag i romanen som prolepser som avslöjar vad som komma skall.

Frekvensen av hur många gånger en viss händelse upprepas varierar i romanen, men många gånger upprepas händelser som för att påminna läsaren om dess vikt. Man kan alltså se på Molnfri Bombnatt som en roman med ett repetitionsnarrativ, där vissa händelser upprepas flertalet gånger. Detta ser vi exempelvis i följande utdrag som återkommer på ett liknande sätt flera gånger i romanen, när Hedwig minns tillbaka på det liv hon en gång hade.

- Sieg heil! Sieg heil! skanderade de bruna därnere på gatan, hundratals, tusentals i bruna uniformer.

- Det kan inte vara länge, sade mamma medan hon dukade frukostbordet.

Jag minns de blommiga kopparna och den emaljerade skålen där mamma brukade servera äggröran. Surt bröd och vitt bröd, ibland fanns det också svenskt knäckebröd och svensk sillinläggning. (Olsson, 1995, s. 15).

När jag strax skulle fylla elva år hade jag ingen aning om att man kunde längta efter smör. Jag kände rädslan kring min far som en ny lukt i rummet.

- Det kan inte vara länge, upprepade min mor.

Hon hade dukat färdigt frukostbordet och rörde nu om i kolen i kaminen. (Olsson, 1995, s. 17).

Här återvänder Hedwig till minnen av tryggheten i hemmet, då hennes far fortfarande fanns hemma och inte hade blivit bortförd. Återberättandet av denna upplevelse får oss som läsare att förstå hur avlägsen denna tid är. Svälten sprider sig i Tyskland och detta får henne att minnas tillbaka till den tiden då man tog något så enkelt som smör förgivet.

Precis som tiden, skiftar även romanens miljö. Molnfri Bombnatt utspelar sig i Tyskland och Sverige. Miljöerna skiftar från ett vackert Mainz till ett sargat och sönderbombat Mainz, staden där Hedwig bor. Vi får följa hur hennes familjs en gång så trevliga lägenhet sakta fylls med bombsot som inte går att skrubba bort tills den dagen deras lägenhet rasar samman i ett bombanfall. Hedwig och hennes mamma får flytta in i ett litet rum i ett annat pars lägenhet där de nästan lever på varandra. När Evert och Anna-Lisa långt senare i romanen hälsar på Hedwig i detta rum, blir kontrasterna mellan deras olika bakgrund tydlig.

Innan jag hade hunnit duka fram något frågade Anna-Lisa förläget efter toaletten. Jag tog ficklampan /…/ och följde henne, genom källargången, uppför den lilla trappan mot

bakgården, över gården, till toaletten i gårdshusets oskadda bottenvåning. Jag väntade på henne för att vara vänlig, och när vi kom tillbaka in i värmen sade hon det, att vi borde få bo bättre, vi som inte var nazister. Det var menat som en vänlighet, ändå sårade hon mig. /…/ - Många bor sämre, svarade jag medan jag stod vid skåpet och skar upp bröd. Skåpet var samtidigt vår köksbänk. (Olsson, 1995, s. 271).

Romanen innehåller målande beskrivningar utan att de tar över berättelsen,

miljöskildringen ger snarare en ännu mer realistisk prägel. Miljön i Tyskland beskrivs på ett annorlunda sätt än vad den gör i Sverige. I Tyskland är allt hårt, smutsigt och grått medan Sverige är grönt, vackert och idylliskt.

Hur stor är skillnaden mellan en svensk järnvägsstation och en tysk Hauptbahnhof? En svensk järnvägsstation; ett stationshus av trä, utanför det lilla huset prunkar blommor i de välskötta landen. Alldeles intill den lilla perrongen står barrskogen, hög och mörk. /…/ Rallarrosen blommar på banvallen. /…/ Några syrsor i gräset. /…/ Det luktar skog och solvarm järnväg, det lilla ställverket är målat klargrönt och banvakten Andersson lät mig ibland åka med på dressinen.

En tysk Hauptbahnhof; högtalarutropen ekar under höga, sotiga glastak. Det är fullt med folk överallt, i väntsalen och på perrongerna, överallt är röster och kroppar. /…/ Deras ansikten är gråbleka, händerna håller hårt i ransoneringskorten och brödleven. /…/ Här på Hauptbahnhof är lukten tung av människor, kristidstobak och svettiga kläder. Under de välvda sotiga glastaken omfamnar många varandra till avsked, kroppar trycks hårt mot varandra, många för sista gången. (Olsson, 1995, s. 7-8).

Som läsare lägger man märke till den idylliska bilden av Sverige, kanske för att bilden av det sargade Tyskland ska bli än mer framträdande. Dessa olika miljöskildringar blir än mer påtagliga då berättelsen hoppar i tiden. Ett kapitel kan börja i soliga Stockholm och plötsligt skifta till ett mörkt och kallt Mainz, vilket är väldigt

effektfullt. Som vi ser i utdraget ovan läggs fokus på Sveriges miljö och natur, medan människan är i fokus i skildringen av Tyskland. Vi får ta del av hur smutsiga alla tyskar är och hur kroppar i mängder trycks mot varandra, alla lika täckta av sot och svett. Sverige däremot är rent och glesbefolkat. I Sverige är naturens närvaro alltid påtaglig, vilket skapar en harmoni som smittar av sig på människan.

4.2.3 Karaktärer

Hedwig är romanens protagonist och kan beskrivas som dynamisk och rund. Hon är en komplex karaktär som genomgår en stor utveckling under berättelsens gång.

Under hennes ungdomsår i Tyskland är hon osäker på sig själv, en osäkerhet som föds i faderns kamp för socialdemokratin, en kamp som hon inte vet om hon stöttar eller ej. Hon förstår sig inte på sin familj och den relation hon har till sin mor efter att hennes far blivit bortförd av Gestapo är invecklad. Hon känner ingen tillit till sin mor, och öppnar inte upp sig för henne. Hedwig bär på mycket inom sig och det är först när hon träffar Wilhelm som hon börjar dela med sig av sitt bagage till någon annan. Med tiden kommer Hedwig att utvecklas från någon som alltid följer andra, till att följa sitt hjärta och göra det som hon anser är etiskt rätt. Då det är Hedwigs tankar vi som läsare får ta del av är denna utveckling påtaglig. Eftersom berättelsen även skiftar i tid, blir den utveckling som Hedwig skall komma att genomgå märkbar. Vi vet att hon kommer att förändras, vi vet att hon kommer bli nazist och vi vet att hon kommer att avsäga sig nazismen. Vetskapen om denna utveckling gör att

utvecklingen blir än mer tydlig för oss.

I romanen finns ett antal bikaraktärer. De som spelar störst roll för handlingen är Wilhelm och Evert. Wilhelm är den bikaraktär vi får lära känna mest, och som Hedwig visar mest känslor inför. Även om vi bara får ta del av Hedwigs uppfattning av Wilhelm utvecklas även han under berättelsens gång. I krigets början går han runt i sin SS-uniform på Mainz gator och utstrålar ett stort mod och judeförakt, något som sedan kommer att ändras när han efter att ha mördat hundratals judar inte längre orkar hålla skenet uppe. Han är rädd för kriget och han vill inte döda någon mer. Hans fruktan för mer död är dock inte förankrat i någon sorts medlidande med judarna, utan istället i hans psykiska välmående. Han klarar inte av att döda fler och därför vill han inget mer. På det sättet är Wilhelm svår att beskriva som statisk eller dynamisk. Han erkänner vid flertalet tillfällen i boken att han inte förstår varför han måste göra det han gör, utan att han endast följer order. Trots att han mår psykiskt dåligt av det han tvingas göra, fortsätter han att följa order. Han kan på det sättet ses som en statisk karaktär, trots att han utvecklas genom att han inte längre vill skada eller döda någon. Han blir dock mer statisk än dynamisk då hans tankesätt kring varför han inte vill döda någon inte förändras.

Evert är även han en förhållandevis statisk karaktär, då han boken igenom nästan alltid behåller sitt lugn och sin sympati trots allt Hedwig berättar om sitt liv i

en förståelse hon aldrig stött på tidigare. Everts tro på demokratin skapar även en trygghet för henne då det påminner henne om hennes far och det han ansåg var rätt. Evert är det som Hedwig behöver när hon kommer från det sargade Tyskland för att studera i Sverige, någon som ser på världen med andra ögon än hon.

Wilhelm och Everts inflytande på Hedwig skiljer sig från varandra, och är med och påverkar hennes utveckling som karaktär. Wilhelm får Hedwig att uppleva kärlek för första gången i sitt liv och det är denna kärlek som gör att hon blundar för det

hemska som händer i samhället. Eftersom Wilhelm och Hedwig är från samma stad och upplevt kriget på nära håll, får de ett band som skiljer sig från Hedwig och Everts. Evert däremot har inte upplevt kriget och har istället bara föreställningar om kriget från det han läst i tidningarna och hört på nyheterna. Everts lugn och sympati för andra människor är dock det som Hedwig verkar behöva när hon kommer från det sargade Tyskland. Evert får Hedwig att fundera över de val hon gjort i livet, och även om de inte alltid håller med varandra börjar Hedwig se på sitt liv med nya ögon och utvärdera de val hon gjort i livet.

4.2.4 Berättare

Romanen har en homodiegetisk berättare, då det är Hedwig som leder oss genom berättelsen. Den har en intern fokalisering då vi får följa Hedwigs tankar och upplevelser av olika händelser. Den interna fokaliseringen tydliggör den inre kamp som Hedwig har med sig själv om vad som är rätt och fel. Hedwig tillhör ett samhälle som är format och fungerar på ett sätt, medan hon kommer från en minoritet som tror på något annat. Hon formas av sin demokratiske far, men blir en del av det nazistiska samhället. Demokrati och nazism går inte ihop, vilket leder till att Hedwig utkämpar en inre strid med sig själv och sina tankar om vad som är rätt och fel. Den interna fokaliseringen tydliggör denna strid för oss läsare, och eftersom berättelsen berättas av Hedwig får vi följa hennes utveckling. Hon är öppen med sina känslor och läsaren får ta del av allt hon känner, och alla de samvetskval hon ställs inför. Hon blir på så sätt en pålitlig berättare som framstår som trovärdig, då hon inte på något sätt försöker höja sig själv utan vågar erkänna de snedsteg hon tagit i livet.