Narratologisk analys som analysmetod

Narratologi kan översättas till studiet av berättandet. Inom narratologin fokuserar man på narrativa strukturer och hur de skapar mening. Narratologin har sitt ursprung i strukturalismen, och dess försök att finna underliggande strukturer (Vulovic, 2013, s. 43-44). Vulovic (2013, s. 44) menar att man i analysen av en berättelses narrativ undersöker olika faktorer som ligger till grund för det

tolkningsarbete som görs. På det sättet kommer en narratologisk analys alltid vara subjektiv, men verktygen som används för att genomföra analysen är det som skapar struktur och tillförlitlighet. Vulovic (2013, s. 57-58) menar att man i narrativet kan räkna in saker som händelser, handlingar och berättandet. Enligt Vulovic (2013, s. 58) kan narrativet ses inbegripa ”[…] hela den kommunikativa situationen som författare formulerar då de skriver exempelvis romaner”. I denna uppsats kommer den narrativa analysen fokusera på följande kategorier: Handling, tid och rum, karaktärer och berättare.

4.1.1 Handling

Holmberg och Ohlsson (2012, s. 28-29) skiljer mellan begreppen fabel och intrig. Med fabel menas den historia som berättas i kronologisk ordning. En fabel beskriver utan detaljer och namn den berättelse som skildras i exempelvis en roman. En intrig däremot är en händelsekedja, alltså en sekvens av händelser som inträffar i en berättelse. Dessa händelser behöver inte heller nödvändigtvis berättas i kronologisk ordning. Intrigens händelseförlopp brukar följa ett bestämt mönster inspirerat av dramats dramaturgi, det klassiska intrigmönstret. Berättelsen tar sin början i

expositionen. Där introduceras berättelsens karaktärer, vilken tid det utspelar sig och

på vilken plats. I berättelsens konflikt presenteras ett hinder som på något sätt hindrar huvudkaraktären från att nå sitt mål. Denna konflikt leder till en stegring där konflikten förlängs på grund av olika komplikationer. Till slut når konflikten sin

peripeti där konflikten får sin vändning. Efter peripetin får berättelsen sitt

nedåtgående där konfliktens lösning visar sig i ett nedåtgående förlopp för att till slut

nå berättelsens lösning, även kallad dénouement där alla lösa trådar som funnits knyts ihop (Holmberg och Ohlsson, 2012, s. 29).

En berättelse kan berättas ur olika tidsperspektiv. Vulovic (2013, s. 58-59) tar upp de två begreppen in medias res och ab ovo. In medias res betyder i händelsernas mitt och innebär att läsaren kastas in i en händelse. Att använda sig av in medias res kan signalera att den specifika händelse som inträffar belyser något centralt som

berättelsen kan komma att fokusera på. Det kan ”[…] ses som ett omedelbart sätt att på en och samma gång fånga läsaren och exempelvis leda denne i en viss riktning eller ange en viss ton.” (Vulovic, 2013, s. 59). Ab ovo däremot betyder från ägget, och innebär att berättelsen börjar från första början. En klassisk ab ovo-inledning skulle därför kunna vara ”det var en gång..” (Vulovic, 2013, s. 59).

4.1.2 Tid och rum

I denna kategori kommer både tid och rum inkluderas. Vulovic (2013, s. 78) menar att man för att undersöka tiden i ett verk kan analysera dess tidsordning, varaktighet och frekvens. Med tidsordning menas hur tiden ordnas, med varaktighet hur länge den består och med vilken frekvens. Att undersöka hur tiden ordnas kan exempelvis göras genom att analysera huruvida kronologin är bruten eller rak. Med bruten kronologi menas att det som sker i berättelsen inte sker i tidsordning, medan en berättelse med rak kronologi skildrar en handling där berättelsen går från början till slut. Man kan även använda sig av tillbakablickar, så kallade analepser, för att

synliggöra en berättelses tidsordning. Dessa tillbakablickar kan vara externa och interna, att de sträcker sig utanför huvudberättelens narrativa tidsramar eller att de håller sig innanför dem. Ett narrativ kan även bestå av prolepser, vilket är ett

berättargrepp där händelserna i en berättelse förtäljs i förväg (Holmberg och

Ohlsson, 2012, s.96). Detta är inte ett lika vanligt förekommande drag som analepser, då man inte brukar vilja ta bort spänningsmomentet som uppstår utan prolepser (Vulovic, 2013, s. 80). När det kommer till frekvens menar Vulovic (2013, s. 84) att det handlar om hur många gånger en händelse återberättas. Det mest vanliga är att en händelse skildras en gång, vilket benämns som singularnarrativ. I modernistisk litteratur är det dock vanligt att händelser repeteras eller återberättas flertalet gånger, detta kallas för repetitionsnarrativ.

Tid och rum hänger enligt Vulovic (2013, s. 86) ihop, då de tillsammans bildar en helhet. Den tid som går i rummet där en händelse utspelar sig är av stor betydelse. Var någonting utspelar sig kan spela stor roll. Ett möte kan vara avtalat, men det kan

även ske slumpartat. Beroende på var ett tidsintervall utspelar sig, förmedlas ett rumsligt intryck som författaren medvetet gjort. Rummets roll i ett verk kan även vara av stor vikt för det som berättas. Vilken miljö en viss händelse utspelar sig i sätter tonen för det som läsaren tar in. Ett vanligt drag inom modern litteratur är att miljön vanligtvis ses genom olika karaktärers ögon, istället för att beskrivas av en utomstående berättare. Att analysera rummets miljö kan ge indikationer på vad som skildras och vilket tema ett verk vill förmedla (Holmberg och Ohlsson, 2012, s. 68- 69).

4.1.3 Karaktärer

Holmberg och Ohlsson (2012, s. 61) menar att handlingen i en roman vanligtvis skildras genom att karaktärer agerar och handlar, vilket skapar ett händelseförlopp som för berättelsen framåt. Karaktärerna i ett verk kan skilja sig från varandra, då vissa kan vara komplexa medan andra kan beskrivas som färglösa och enkla. En karaktär kan beskrivas som statisk eller dynamisk. Med statisk innebär det att ingen typ av personutveckling sker under berättelsens gång och de förblir densamme som när de först introducerades. En statisk karaktär är ofta även platt, vilket innebär att den har ett speciellt utmärkande drag exempelvis att hen alltid är elak. En dynamisk karaktär däremot är komplex och förändras under berättelsens gång. Dessa

karaktärer är ofta runda vilket innebär att de har flera sidor och fler egenskaper än en statisk karaktär. En karaktär kan dock vara statisk och rund, då man kan besitta flertalet egenskaper från början men ändå förbli densamme. Att vara dynamisk och platt är dock svårare, och inte alls vanligt när det kommer till utformningen av karaktärer (Holmberg och Ohlsson, 2012, s. 61).

Karaktärer kan även delas in i kategorier beroende på vilken roll de spelar i berättelsen. Protagonisten har huvudrollen i skildringen, och det är oftast denna person som berättelsen cirkulerar kring och som man som läsare får följa. De

personer som finns runt protagonisten och som denne möter under berättelsens gång kallas för bikaraktär. En bikaraktär kan ha olika stor roll i berättelsen och spelar på så sätt olika roller för skildringen. En berättelse kan även innehålla en form av

motståndare som protagonisten kämpar mot på ett eller annat sätt. Denna karaktär kallas för antagonist (Holmberg och Ohlsson, 2012, s. 105).

4.1.4 Berättare

Alla texter har en berättare. En berättare kan vara homodiegetisk, vilket innebär att berättarrösten tillhör en karaktär i verket, många gånger protagonisten men den kan även ha en mer undanskymd roll i form av en bikaraktär. En berättelse kan även berättas ur ett heterodiegetiskt perspektiv, med en berättare som befinner sig utanför berättelsen. I vardagligt tal talar man ofta istället om jagberättelser och berättelser berättade i tredje person (Holmberg och Ohlsson, 2012, s. 74).

Förutom en berättare, innehåller alla texter även fokalisering. Det kan ses vara det perspektiv som upplever och ser saker. Man skiljer mellan extern och intern

fokalisering. Extern fokalisering fokuserar på vad som händer, men inte på hur det känns och upplevs för individen. Personerna i ett verk beskrivs från ett utanför- perspektiv, där den som berättar vet mer om vad som händer än hur det känns för individerna som upplever det. Intern fokalisering däremot berättar hur en viss karaktär påverkas och känner sig. Det som berättas upplevs genom en viss karaktärs känslor. Denna karaktär kan dock komma att skifta under historiens gång och behöver inte vara fast (Holmberg och Ohlsson, 2012, s. 84-85).