Handlingsalternativ och dess konsekvenser

Inför beslutet om deltagande i OIR kan tre huvudsakliga handlingsalternativ identifieras: Att inte delta militärt, att delta med ett litet militärt bidrag samt att delta med ett större militärt bidrag. Under insatsen uppstår sedan alternativet att avbryta insatsen. Nedan redogörs för dessa handlingsalternativ och dess bedömda konsekvenser.

Den internationella koalitionen mot IS bildas på initiativ av president Obama i september 2014, efter att Irak i juni 2014 begärt stöd hos FNs generalsekreterare att bekämpa IS. Sverige ansluter sig omedelbart till koalitionen (Prop. 2014/15:104:4). En anslutning till koalitionen innebär inte detsamma som militärt deltagande, majoriteten av koalitionens partners, som förutom stater även består av organisationer t.ex. EU och Arabförbundet, deltar inte militärt (Global Coalition, 2020). Alliansregeringens linje augusti 2014 var fortsatt humanitärt bistånd men inget militärt deltagande (SvD, 2014; SVT, 2014a). Inte heller nytillträdde statsministern Löfven (2014) nämner planer på militärt deltagande i sin första regeringsförklaring.

De positiva konsekvenserna av att inte delta militärt bedöms primärt vara att inte ta Försvarsmaktens fokus ifrån den kommande försvarspolitiska omställningen som redan omfattar flera väpnade insatser samt ansvar för EU-stridsgrupp under 2015 (Prop. 2014/15:109:7; Försvarsdepartementet, 2014c:5-6). Det skulle dessutom innebära större handlingsfrihet att genomföra ytterligare FN-ledda insatser vilket prioriteras (Wallström, 2015).

Ur ett internationellt perspektiv skulle detta bedömas kunna stärka Sveriges ansvarstagande i, och därmed Nato:s tyngdpunktsförskjutning mot, Östersjöregionen (Prop. 7 _{UNSCR 1325 antagen 2000-10-31 om kvinnors roll i konflikthantering samt om kvinnors och flickors utsatthet}

2014/15:109:36) med samma motiv som Polen avböjt militärt deltagande i OIR (Doeser, 2018).

Å andra sidan skulle ett beslut att inte delta militärt innebära ett trendbrott gentemot de samarbetspartners Sverige historiskt prioriterat då bl.a. Tyskland, Finland och Norge redan fattat beslut om militärt deltagande (Prop. 2014/15:104:7). Det kan dessutom uppfattas som bristande ansvarstagande inom EU och FN som Sverige anser centrala för internationell fred och säkerhet (Löfven, 2014) och därvid påverka Sveriges prioriterade kandidatur till FNs säkerhetsråd negativt (Wallström, 2015).

Inför budgetåret 2015 planerar Försvarsmakten för genomförande av flera insatser varav tre är utbildnings- och/eller rådgivningsinsatser på 15-50 individer i Afghanistan, Somalia och Mali. Vidare planeras inte för en större insats utöver Mali (Försvarsmakten, 2014:7).

En mindre utbildnings- och rådgivningsinsats bedöms inte påverka Försvarsmaktens nationella tillväxt negativt, framförallt inte då det initialt är Flygvapnets och Marinens förmågor som ska ökas (Försvarsdepartementet, 2014c:4). Dessutom följer bidraget en insatstrend där rådgivningsuppgifter blivit allt vanligare sedan Operational Mentor and Liaison Team (OMLT) infördes inom ISAF (Nato, 2010) vilket innebär att uppgiften är känd. Genom militärt bidrag ansluter sig Sverige till den minoritet inom koalitionen som kan anses villig att ta reellt ansvar för internationell säkerhet. Dessutom bryts inte traditionen av gemensamma insatser med Nato-länder samt Finland (Prop. 2014/15:109:47, Ds 2014:20:22– 23, 89ff). Ett litet initialt bidrag innebär en tillväxtmöjlighet efterhand som behov identifieras, vilket kan öka Sveriges relevans inom koalitionen. Det sistnämnda innebär också att insatsen inryms inom budget 2015 samt att risken för egen personal hålls nere genom begränsat geografiskt och uppgiftsmässigt mandat men med möjlighet att öka detta när ekonomiska förutsättningar råder samt fördjupad hot- och behovsanalys genomförts (HKV/LEDS, 2020a, intervju).

Risken med ett mindre bidrag som dessutom beslutas senare än jämförbara samarbetspartners, t.ex. Finland, (Prop. 2014/15:104:7), är att bidraget upplevs ineffektivt och att Sverige uppfattas som ”fripassagerare” (Leuprecht & Sokolsky, 2016). Nackdelen med en utbildningsinsats jämfört med en förbandsinsats är den stora andelen officerare som belastar Försvarsmaktens nationella uppgifter tyngre då de är centrala i krigsförbandsproduktionen (HKV/LEDS, 2020a, intervju).

Under våren 2015 leder Sverige EUs nordiska stridsgrupp vilket innebär att en bataljonsstridsgrupp finns tillgänglig fr.o.m. halvårsskiftet vilket skulle kunna utgöra ett större bidrag (Försvarsdepartementet, 2014c:6). Försvarsmakten bedömer det möjligt att 2015-2016

genomföra en större insats och från 2017 ha kapacitet för 1700 personer kontinuerligt insatta internationellt. Dessutom bedöms en stridsflyg- eller transportflyginsats genomförbar från 2016 (Försvarsmakten, 2014:7-9). Slutligen finns ca 600 miljoner kronor reserverade för en eventuell EU-stridsgruppinsats vilken med ”god vilja” kan finansiera en större insats (HKV/LEDS, 2020c, intervju).

Ett omfattande bidrag skulle sannolikt ge Sverige en särställning inom koalitionen och uppfattas aktivt ansvarstagande för internationellt samarbete (Löfven, 2014). Inom det bilaterala samarbetet med USA skulle ett seriöst ansvarstagande för den transatlantiska länken i nivå med Danmark påvisas (Prop. 2014/15:109:25, 45).

Risken är dock att istället uppfattas oansvarig inför situationen i Östersjöregionen, inte minst p.g.a. Nato:s ökade fokus i denna region (Prop. 2014/15:109:36). Dessutom skulle en större insats påverka Försvarsmaktens möjligheter till nationell tillväxt negativt då budgetförstärkning av förbandsverksamhet anses nödvändig för att vidmakthålla krigsförbanden (Försvarsmakten, 2014:2). En stridsflyginsats skulle påverka incidentberedskapen samt närvaron i Östersjön negativt (Försvarsdepartementet, 2014c:4) och därigenom sänka efterfrågad effekt avseende territoriell integritet (Prop. 2014/15:109:79) vilket bedöms oacceptabelt m.a.a. ryskt agerande i Östersjön (SvD, 2013).

Efter beslut om insatsen uppstår det sista handlingsalternativet, att avbryta. Detta handlingsalternativs aktualitet påvisas genom normalförfarandet att beslut om insats alltid omfattar en personalram som medger en evakueringsoperation vilket även belyser det tyngsta skälet för avbrytande, risken för egen personal (t.ex. Prop. 2014/15:104:7-8). Denna risk analyserades särskilt efter raketattackerna mot baser i januari 2020 (SvD, 2020; HKV/MUST, 2020, intervju). Utöver detta förelåg två politiska beslutstillfällen där insatsens fortsättning kunde ifrågasättas. Efter KRGs folkomröstning om självständighet september 2017 ökas konfrontationen mot centralregeringen (Prop. 2017/18:31:6) vilket bl.a. får Tyskland att överväga ett avbrytande (Aftonbladet, 2017). December 2017 förklaras IS konventionellt militärt besegrat (Prop. 2018/19:6:5).

Att ensidigt avbryta deltagandet, oavsett beroende på risk eller andra skäl, skulle riskera uppfattningen om Sverige som en trovärdig koalitionspartner ansvarstagande för internationellt säkerhetssamarbete generellt och Iraks långsiktiga utveckling specifikt (Prop. 2017/18:31:7, 12; Wallström, 2019). Dessutom skulle det framstå som Sverige gör egna tolkningar av operativa risker och målsättningar vilket inte bara skulle påverka det aktuella samarbetet negativt utan även tidigare och framtida genom att uppfattas opålitliga. ”We’re in

this together, ta t.ex. Kosovo, vi är fortfarande kvar för att operationen inte anses klar” (HKV/LEDS, 2020a, intervju).