Sveriges beslut om deltagande i OIR med ett mindre utbildningsbidrag är ett rationellt, nyttosatisfierande, beslut för att stärka svenska intressen och därigenom nationell säkerhet.
Insatsen stödjer internationella institutioner och stärker därmed en regelstyrd världsordning som är vital för en småstats suveränitet. Eftersom dessa dock uppfattas försvagade av ryskt agerande, som också upplevs som ett direkt hot mot Sverige, tvingas Sverige öka egen militär förmåga. Denna anses dock inte ske i den takt eller omfattning som omvärldssituationen kräver. Då Sveriges traditionella säkerhetssamarbeten inte erbjuder reella säkerhetsgarantier samt uppfattas försvagade återstår att söka nya säkerhetssamarbeten. Härvid utgör deltagandet i OIR en unik möjlighet till operativt militärt samarbete med primärt USA och sekundärt andra stormakter som Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Bredare, överlappande säkerhetssamarbeten förväntas sannolikt, långsiktigt bidra till ökad nationell säkerhet, särskilt om dessa kombineras med ökad försvarsförmåga och traditionella institutionella samarbeten.
Genom att kontinuerligt anpassa det svenska bidragets utformning påverkas inte nationell försvarsförmågetillväxt negativt utan stärker denna långsiktigt genom krigsförbandsutveckling och ökad rekryteringskraft samtidigt som OIR behov tillgodoses.
Beslutsprocessens organisationsdelar, tjänstemannanivån inom Regeringskansliet samt Försvarsmakten, har goda möjligheter att generera information och handlingsalternativ som möter den politiska viljan att delta, till rimlig kostnad och risk samt utan negativ påverkan på Försvarsmaktens tillväxt eller nationella beredskap. Öppen informationstillgång och alternativgenerering samt kontinuerligt informationsutbyte inom beslutsprocessen möjliggör kontinuerlig matchning av egna möjligheter och OIR behov. När dessa överensstämmer ökar politisk vilja, vilket bl.a. påvisas genom flerfaldigad budget, vilket bidrar till implementering utan begränsningar.
Av de politiska aktörerna har den socialdemokratiska synen på säkerhetspolitiska handlingsalternativ företräde, vilken huvudsakligen delas av Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Socialdemokraternas eftersträvade alliansfrihet skiljer sig dock från de senare, vilket är en sannolik rationell förklaring till varför nya säkerhetssamarbeten eftersträvas då samtidigt egen försvarsförmågetillväxt inte sker i tillräcklig takt.
Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna väljer aktivt att inte utöva reellt inrikespolitiskt inflytande utan nöjer sig med att utöva opposition genom stödjandet av Sverigedemokraternas motion som ligger till grund för att den föreslagna geografiska utökningen december 2016 inte bifalls.
Genom att Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet huvudsakligen överger ideologiska ståndpunkter samt att de f.d. allianspartierna överger uppfattningen från augusti 2014 om att inte delta militärt möjliggörs den socialdemokratiska säkerhetspolitiska linjen.
Ovan ensidiga slutsatser behöver kombineras och relateras till varandra för att överbrygga dess nödvändiga förenklingar (Allison & Zelikow, 1999:8).
Analysen visar att organisationsdelarnas möjligheter att generera beslutsunderlag som uppnår Sveriges multipla målsättningar på ett nyttosatisfierande sätt är en förutsättning för att beslutet ska anses rationellt trots en mångfacetterad kontext. Detta påvisas genom att bidraget efterhand utformas för att möta både utrikespolitiska- och försvarspolitiska målsättningar.
Organisationsdelarnas allomfattande beslutsunderlag är dessutom en delförklaring till varför inrikespolitiska motståndare överger ideologiska ståndpunkter och egen vinstmaximering till förmån för socialdemokratiska ståndpunkter. När beslutsunderlaget kan kritiseras som ofullständigt ges dock oppositionella ståndpunkter företräde före säkerhetspolitisk enighet.
sammanhängande nyttofunktion vilket stärker bilden av staten som enhetlig aktör, en förutsättning för rationella aktörsmodellen.
Sammanfattningsvis framträder de enskilda slutsatserna ömsesidigt beroende av varandra. Organisationsmodellens identifierade organisationer och dess processer har möjlighet att generera ett beslutsunderlag som ger beslutet full rationalitet vilket är en förutsättning för att oppositionen ska överge ideologiska ståndpunkter och egen vinstmaximering vilket politikmodellen påvisar. Sammantaget stärker dessa båda förklaringsmodeller den rationella aktörsmodellens förklaring.
Genom att utesluta en förklaringsmodell kan studien analysera om beslutet radikalt skulle förändrats eller t.o.m. uteblivit, ”The painful ’but for which’ test” (Allison & Zelikow, 1999:383).
OIR besluten har sin egen but-for-which-test. Övergivandet av den standardiserade beslutsprocessen hösten 2016 visar att utan organisationsmodellens förklaring förändras beslutet radikalt relativt det regeringen eftersträvade. När inte processen medges generera information eller handlingsalternativ som hanterar risker väljer oppositionen att fälla regeringens förslag vilket i sin tur leder till att implementeringen av den beslutade utökade personalramen också uteblir. Detta föranledde Norge att överta den planerade svenska uppgiften vilket indikerar att synen på Sverige som pålitlig partner sannolikt påverkades negativt, tvärtemot svenska målsättningar.
Det som initialt uppfattas som ett motsatsförhållande, att trots begränsade resurser både öka nationell försvarsförmåga och bidra till breddade och fördjupade internationella samarbeten, framstår i själva verket som två samexisterande nödvändigheter för att uppnå svensk säkerhet och suveränitet. Genom att delta i OIR med ett bidrag som utvecklar svenska krigsförband och främjar rekrytering stärks nationell förmågetillväxt samtidigt som Sverige uppfattas som relevant och trovärdig av prioriterade samarbetspartners. Samtidigt fördjupar Sverige sitt bilaterala samarbete med den enda stat som ensam aktivt kan motverka rysk aggression i svenskt närområde, USA. Genom en beslutsprocess som har möjlighet att omhänderta båda nödvändigheterna uppnås båda målsättningarna. Detta förmår i sin tur politiska motståndare att överge både inrikespolitiska maktanspråk och ideologiska övertygelser.
Sveriges beslut om deltagande i OIR visar också att när nödvändigheten kräver det, p.g.a. säkerhetspolitiska hot, så överges tidigare praxis avseende: Insatsers folkrättsliga grund i form av solida säkerhetsrådsresolutioner. Informell konsultation med oppositionen avseende kommande propositioner. Vilka säkerhetspolitiska samarbeten Sverige ingår. Ideologiska
övertygelser kring bl.a. vikten av implementering av säkerhetsrådsresolution 1325 etc. Detta sker trots regeringens utsatta inrikespolitiska position vilket tyder på att när både inrikes- och utrikespolitisk konfrontation råder är det den senare som formar svenskt strategiskt beslutsfattande avseende användandet av militära maktmedel.
Studiens ambition är att finna probabilistiska förklaringar som är generaliserbara till flera internationella militära samarbeten och insatser beslutade i motsvarande kontext.
Under försvarsinriktningsperioden 2016-2020 fattar regeringen beslut om ingående i försvarssamarbetena JEF, FNC och EI2. Dessutom föreslår regeringen under denna studies författande ytterligare en väpnad insats utanför traditionella institutionella samarbeten, franskledda operation Takuba (Prop. 2019/20:86). Denna studies förklaringar avseende OIR anses generaliserbara även till ovan beslut. Internationella åtaganden förväntas fördjupa Sveriges militära relationer till stormakter i en tid då traditionella institutioner anses försvagade samtidigt som de bidrar till att utveckla svenska krigsförband.
5.1.1
Svar på forskningsfrågan
Varför beslutar Sverige om deltagande i Operation Inherent Resolve i Irak samtidigt som nationell försvarsförmågetillväxt eftersträvas?
När svensk säkerhet hotas, direkt av Ryssland, och indirekt av försvagade internationella institutioner, är det nödvändigt för Sverige att bredda och fördjupa andra internationella militära samarbeten. Härvid utgör OIR en unik möjlighet till bilateralt, operativt militärt samarbete med den enda stat som kan motverka rysk maktprojektion i Östersjöregionen, USA.
Genom att beslutsprocessen har möjlighet generera handlingsalternativ som omhändertar inrikespolitiska risker som ekonomi, risker för egen personal samt konsekvenser för Försvarsmaktens tillväxt och nationella beredskap medges beslutet möta multipla politiska målsättningar på ett nyttosatisfierande sätt.
När insatsen i sig dessutom stödjer traditionella institutionella och nationella samarbeten samt folkrättsliga värden rationaliseras beslutet även för ideologiska motståndare som därmed avstår från inrikespolitisk vinstmaximering till förmån för säkerhetspolitisk enighet.