Omvärldslägets hot och möjligheter

Sveriges omvärldsbild präglas av Rysslands krig mot Ukraina som den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Förutom folkrättsbrottet i sig påvisar Ryssland en förmåga och beredvillighet i användandet av det militära maktmedlet i kombination med övriga maktmedel syftandes till att uppnå politiska mål. Internationella samfundet anses reagerat kraftfullt och samlat mot Ryssland men konstateras samtidigt haft begränsad påverkan på ryskt agerande bl.a. har inte ekonomiska sanktioner begränsat rysk upprustning eller inblandning i Syrien. Östersjöregionen, tillsammans med Svarta Havsregionen, anses vara de platser där ryska intressen tydligast konfronteras med europeiska och amerikanska genom bl.a. ökad militär närvaro. Ryssland konfronterar Sverige direkt genom både aggressivt militärt uppträdande och politisk retorik (Ds 2014:20:14–19; Prop. 2014/15:109:28–32; 2014/15: UFöU5:9; Ds 2017:66:19–20; Ds 2019:8:41–46, 65–66).

Generellt anses hoten mot Sverige mer föränderliga och gränslösa än tidigare. Global, storskalig terrorism jämställs med väpnat angrepp som inte kan uteslutas användas av en statlig aktör och därmed möjligen utgöra del av den hybrida hotbilden, gråzonsproblematiken. Terrorism ges inte ett betydande utrymme i generell svensk hotbildsbeskrivning dock fastställs svensk strategi mot terrorism i augusti 2015 som utpekar islamistisk terrorism som det största hotet (Ds 2014:20:36; Prop. 2014/15:109:40–41; Skr. 2014/15:146:4; Ds 2017:66:15, 66-68; Ds 2019:8: 39, 117–118).

Världssamfundets oförmåga att upprätthålla internationell rätt samt den amerikanska presidentadministrationens utmaning av den transatlantiska länken tolkas som att de internationella institutionerna håller på att utmattas vilket innebär ökade risker för småstaters suveränitet (2014/15:109: 21–22; Ds 2017:66:21; Ds 2019:8:52, 31–32, 81–82).

Sveriges möjligheter att påverka egen säkerhet består av att stärka internationella samfundet genom samarbete. FN som garant för upprätthållande av internationell

säkerhetspolitik men erkänns samtidigt handlingsförlamat av bl.a. Rysslands vetorätt i säkerhetsrådet (Ds 2014:20:22–23; Prop. 2014/15:109:33–34; Ds 2017:66:21; Ds 2019:8:31).

EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena och bidrar till global och regional fredlig och demokratisk utveckling genom Sveriges aktiva stöd. EU anses inledningsvis agerat kraftfullt mot Ryssland genom dess bredd av säkerhetspolitiska verktyg, diplomati, bistånd och handel. Det brittiska utträdet ur unionen och nationalistiska krafter inom unionen utmanar dock sammanhållningen innebärandes framtida utmaningar och osäkerheter. EU-fördragets artikel 42:7 är ett tecken på europeiskt ansvarstagande för egen säkerhetssituation vilken Sverige dessutom breddat till en unilateral solidaritetsförklaring som även omfattar Norge och Island (Ds 2014:20:17, 22-23; Prop. 2014/15:109:35–36; Ds 2017:66:22; Ds 2019:8:31, 43; Linde, 2020).

Nato:s roll är multidimensionell ur svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv. Dels anses alliansen gynnat europeisk säkerhet i allmänhet, inklusive Skandinavien, dels utgör Nato den transatlantiska länkens viktigaste komponent. Dels har Sveriges partnerskap inneburit insyn, påverkan, utveckling av interoperabilitet m.m. vilket ökat Försvarsmaktens förmåga. Sveriges fördjupade partnerskap bl.a. värdlandsavtalet och Enhanced Opportunities Programme (EOP) samt de insatser Sverige deltar i understryker ett ömsesidigt partnerskap av vikt för regionens säkerhet. Dock visar Rysslands krig mot Georgien och Ukraina att Nato:s avskräckning hittills inte varit tillräcklig för att omfatta partners, vilket dess generalsekreterare understryker (SVT, 2013; DN, 2018). Nato ansträngs dessutom av ryskt agerande som föranlett ökad truppnärvaro i Polen och baltstaterna samtidigt som alliansen stärker sina ansträngningar mot global terrorism. Nato:s sammanhållning utmanas också av USA:s krav på medlemsstaterna om ett större ansvarstagande för Europas säkerhet (Prop. 2014/15:109:36–38; Ds 2017:66:22– 23; Ds 2019:8:88–90).

Det nordiska försvarssamarbetet kompletterar EU- och Nato-samarbetet men utgör inga ömsesidiga försvarsgarantier. Gemensamma säkerhetspolitiska utgångspunkter och utmaningar skapar dock en samarbetsgrund syftandes till att långsiktigt höja tröskeln för militärt våld. Samarbetet med Finland har en särställning vilket lett till kontinuerlig fördjupning omfattandes övningar, planering och gemensamt ingående i bi- och multilaterala avtal (Ds 2014:20:23; Prop. 2014/15:109:23–24; Ds 2019:8:47).

USA är den stat som ensam bedöms ha militär kapacitet att genomföra en större operation mot en kvalificerad motståndare. USA är vitalt för europeisk säkerhet varvid upprätthållandet av den transatlantiska länken är av strategisk betydelse för Sverige som därför eftersträvar fördjupat bilateralt militärt samarbete med USA. USA fokuserar i ökad utsträckning på

bilaterala avtal men ökad amerikansk militär närvaro i Europa visar att USA fortsatt tar ett stort ansvar i Europa. Relationen till USA anses central för svensk säkerhet (Ds 2014:20:26– 27; Prop. 2014/15:109:35–36; Ds 2019:8:80–86; Linde, 2020).

Som följd av förändrat omvärldsläge eftersträvar Sverige att öka egen försvarsförmåga, huvudsakligen syftandes till transformering ”från insatsförsvar till ett försvar inriktat mot den nationella försvarsdimensionen” (Prop. 2014/15:109:9; Ds 2019:8:143), som tillsammans med ett nytt totalförsvarskoncept ska kunna möta väpnat angrepp. Ekonomiskt tillförs försvarsbudgeten 10,2 miljarder kronor i perioden 2016-2020 vilket bl.a. ska finansiera ökad förmåga i krigsförbanden varvid nationella förmågor prioriteras (Prop. 2014/15:109:9–17). Dock konstateras att förmågeökningen inte uppnår den tillväxttakt eller nivå som omvärldsutvecklingen kräver (Ds 2019:8:147).

Sammanfattningsvis präglas den generella svenska omvärldsbilden av Rysslands förmåga och vilja att använda samtliga maktmedel, inklusive det militära, för att uppnå politiska målsättningar. Hotet upplevs konstant och direkt riktat mot bl.a. Sverige genom både diplomati, information och militärt uppträdande. Detta formar svensk försvarsdebatt under perioden vilket bl.a. leder fram till ny försvarspolitisk inriktning innebärandes ökade ekonomiska anslag, totalförsvarsplanering samt förmågetillväxt, vilket dock anses otillräckligt. Sveriges säkerhet baseras på internationellt samarbete och en världsordning baserad på FN-stadgan som garant för en militärt alliansfri småstats suveränitet. Ryskt agerande har påvisat de internationella institutionernas begränsningar vilket försvagat dem och därigenom också ökat riskerna för Sverige. I denna förändrade omvärld framstår fördjupade bilaterala relationer med USA som en möjlighet för svensk säkerhet.

Sveriges bild av den specifika situationen i Irak präglas inledningsvis av IS konventionella militära kapacitet samt dess omfattande överträdelse av de mänskliga rättigheterna. IS destabiliserar en redan instabil region och anses utgöra ett globalt hot. Efterhand som terrorattentat med koppling till IS sker i Europa, bl.a. Paris 2015 och Stockholm 2017 förstärks denna uppfattning (Riksdagen, 2017a). Dessutom framhålls ökade spänningar mellan etniska och politiska grupperingar, bl.a. mellan centralregeringen och Kurdistans regionala regering (KRG), som ytterligare regionalt destabiliserande (Prop. 2014/15:104:4-6; Prop. 2015/16:40:4-6; Prop. 2016/17:32:4-6; Prop. 2016/17:127:5-6; Prop. 2017/18:31:4-6; Prop. 2018/19:6:4-6; Prop. 2019/20:28:4-6).

Situationen i Irak och koalitionsinsatsen innebär huvudsakligen tre specifika möjligheter för Sverige. För det första erbjuds ett brett internationellt samarbete omfattandes samtliga av

samarbetat med i väpnade insatser t.ex. Storbritannien och Tyskland samt de nordiska grannländerna (Prop. 2014/15:104:7; Global coalition, 2020). För det andra kompletterar insatsen Sveriges humanitära engagemang i Irak som under 2014 uppgick till 203 miljoner kronor i bistånd (Prop. 2014/15:104:6). Slutligen innebär OIR en unik möjlighet till ett operativt militärt deltagande i en USA-ledd insats vilket konkret bl.a. möjliggjorde ytterligare en svensk befattning i US CENTCOM6 (Prop. 2014/15:104:7; HKV/LEDS, 2020a, intervju). Efter Frankrikes begäran av stöd enligt Lissabonfördragets artikel 42.7 efter terrorattentaten i Paris 2015 uppstår dessutom en möjlighet att stödja Frankrike bilateralt genom fortsatt ansvarstagande inom OIR (2015/16:UFöU2:8).

Sammanfattningsvis uppfattas situationen i Irak och koalitionsinsatsen under amerikansk ledning innebära en möjlighet för Sverige att bedriva en aktiv utrikespolitik syftandes till att stärka internationella institutioners skydd av folkrätten (Löfven, 2014), bredda sitt historiska engagemang i Irak samt fördjupa det militära samarbetet med USA varav det sistnämnda är helt avgörande (HKV/LEDS, 2020a, intervju).